Print Friendly

Familjen – hörnsten eller hinder

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

INGEGERD TROEDSSON:
Familjen- hörnsten
eller hinder?
Socialdemokraternas jämlikhetsprogram
för familjen tas upp till kritisk granskning av pol mag Ingegerd Troedsson.
Varför har reaktionen uteblivit, frågar
hon. H ar kanske rädslan för att inte
verka tillräckligt jämlik gjort att många
föredrar att tiga? Författarinnan understryker vidare att patentlösningar för
familjerna aldrig kommer att finnas.
Varje familj måste själv få söka sig fram
till den livsform och typ av arbetsfördelning som passar dem bäst utifrån
deras gemensamma ansvar för barnen
och för varandra. Efter socialdemokraternas utspel måste oppositionen aktivare än någonsin verka för att föräldrarna också i framtiden skall kunna
bära huvudansvar för barnens vård och
fostran. Detta kan ske genom att samhällets ekonomiska stöd inte ensidigt
koncentreras till en enda vårdform utan
fördelas efter barnantal och inkomst
samt genom större hänsyn vid beskattningen till hushållens storlek.
Hösten 1966, mitt under brinnande
valrörelse, kom ett familjepolitiskt förslag från Göteborg, som fick debatten
att ordentligt flamma upp. Detta gick
främst ut på att barnen från tre års ålder skulle tagas om hand av samhället,
att arbetsplikt skulle införas för alla
som inte hade barn under sex års ålder
samt att arvsrätten skulle bort. Förslaget
vållade en storm av protester och betecknades som ”Mao i Göteborg”.
Lika påtaglig som opinionen var mot
detta enskilda förslag, lika påfallande är
i dag tystnaden gentemot socialdemokraternas väl så radikala jämlikhetsprogram för familjen. Att detta inte bara
är en fråga om tomma ord framgår av
att regeringen samtidigt skyndsamt tillsatte en parlamentarisk kommitte för att
utreda hithörande familjerättsliga problem.
Varför har reaktionen denna gång
uteblivit? Har månne alla de vackert inlindade orden och fraserna gjort att andemeningen vid en snabb genomläsning
inte klart framgår? Eller har rädslan för
att inte verka tillräckligt jämlik, tillräckligt samhällstillvänd gjort att många
föredrar att tiga?
Aktenskapet – dekoration utan inneMll?
Den konsekventa nedvärderingen av äktenskapets ekonomiska, sociala och juridiska betydelse löper som en röd tråd
genom såväl jämlikhetsprogrammet som
direktiven till familjerättsutredningen.
Familjen, denna lilla grupp i samhället
där äkta makar i inbördes solidaritet
och under ömsesidigt ansvar fortfarande
har vissa möjligheter att själva ordna sin
tillvaro, bedöms uppenbarligen som alltför farlig och svårstyrd för att för framtiden kunna tolereras. En till intet förpliktigande registrering av inglingna
äktenskap är målet, ty ”jämlikhetens
samhälle” bygger pli att män och kvinnor skall ta ekonomiskt ansvar för sig
själva – men inte för nligon därutöver.
Familjens ekonomiska enhet vill man
saklöst slli sönder. Genom att påbjuda
ungkarlsskatt för alla oberoende av försörjningsbörda uppnår man i realiteten
detsamma som med arbetsplikt, utom
möjligen för de mycket välsituerade.
Underhållsskyldigheten makar emellan
skall givetvis bort. Detta i sin tur måste
innebära att var och en av dem skall
leva på sin ekonomiska standard med
alla de inbördes slitningar och problem
detta kan väntas medföra.
Samverkan är ju eljest ett politiskt
honnörsord. Så inte när det gäller den
nya familjen. Där är makarnas självständighet gentemot varandra det helt
centrala. Rätten att fördela arbetet inom
och utom hemmet som det bäst passar
dem? Omtanken om varandra vid klenhet, sjukdom, ofrivillig arbetslöshet?
Bort det. Aktenskapet får inte vara en
”försörjningsinrättning”. Låt i stället
samhället träda till och ta på sig alla de
förpliktelser – ekonomiska och andra
– som familjen tidigare självklart stått
för. Kan två makar inte beredas arbete
på orten, får de givetvis flytta isär. Nå-
gon speciell hänsyn till den samlevnads- 433
form som äktenskapet utgör skall
framtiden inte tagas.
Finns bättre samlevnadsformer?
Alla äktenskap är förvisso inte lyckliga. Det stora flertalet håller dock fortfarande ihop trots problem av skilda
slag i det moderna samhället, trots propaganda för allt tidigare förbindelser
och trots den ensidiga glorifieringen av
kändisarnas partnerbyten. Någon bättre
samlevnadsform har man ej heller att
erbjuda. I stället för att avsiktligt ytterligare försvaga äktenskapet borde man
i olika sammanhang söka ge det sin
chans. Allt talar ju för att man i ett
samhälle, där äktenskapet reduceras
till en ren formalitet får en betydande
ökning av tillfälliga förbindelser, flyktiga familjebildningar och instabila hemmiljöer. Vilsenheten i den tillvaron torde direkt eller indirekt drabba oss alla,
kvinnor som män, äldre som yngre, ensamboende som samboende, men främst
gå ut över barnen. Tryggheten för dem,
vart skulle den ta vägen?
Hur går det för barnen?
Ja, vad händer om denna nya, Jamlika familj får barn? Skall då verkligen
någon av föräldrarna våga riskera sin
ekonomiska självständighet, sitt anseende och sin trygghet för att själv ta hand
om dem?
Alva Myrdal, jämlikhetsgruppens ordförande, har tidigare pläderat för vårdbidrag till småbarnsföräldrar med ett
belopp motsvarande daghemssubventio- 434
nen. Man må vara skeptisk till denna
tanke eller inte, förslaget har dock syftat till att ge föräldrar en viss valfrihet
mellan hem- och förvärvsarbete. Dessa
tankegångar lyser denna gång helt med
sin frånvaro. ”Kvinnans självklara rätt
att förvärvsarbeta”, ja visst! Men rätten
för en mor eller far att göra en kanske
många gånger väl så väsentlig samhällsinsats genom att fostra de egna barnen?
I så fall får vederbörande uppenbarligen
stå sitt kast, utan stöd vare sig i äktenskapslagstiftning eller från samhället.
Valfriheten skulle kunna utgöra ett hinder mot jämlikheten och får därför
vika.
Visserligen talas det mycket och vackert om ”förskolor”. Men eftersom jämlikheten mellan könen kräver att båda
föräldrarna står på lönelista och efter·
som jämlikheten mellan barnen kräver
att de alla ges samma vård och fostran
så skall samhällets ekonomiska stöd och
”utbyggnaden av förskolorna i främsta
rummet inriktas på att tillgodose behovet av heldagstillsyn”. ”Förskola” kommer således allt mer att bli detsamma
som heldags daghem. Man vill t o m på
försök införa ”obligatorisk förskola” för
5- och 6-åringar. Att daghemmen och
ingen annan vårdform för barnen får
sitt personalbehov tillgodosett ordnar
man lätt genom att föreskriva arbete
där som praktikkrav för blivande lärare, läkare, socialarbetare m fl. Att detta
flöde av ständigt ny och obeprövad personal genom daghemmen måste gå ut
över vårdens kvalitet och oupphörligen
riva upp de känslomässiga band man
trots allt inte kan förbjuda små barn att
knyta, berörs inte. Jämlikheten är uppenbarligen värd vilka offer som helst.
Aven föräldrar med bästa vilja att
själva ordna det för sina barn kommer
att få allt mindre möjlighet till detta.
Det kommer den allt hårdare ungkarlsbeskattningen för alla – nödvändig för
att möjliggöra den kostnadskrävandeutbyggnaden av ”heldagstillsynen” – och
den borttagna rätten till förvärvsavdrag
att leda till. Vården av barnen i deras
hem kommer allt mer att bli en lyx, förbehållen föräldrar med mycket goda inkomster och endast under den korta tid
innan den obligatoriska förskolan sätter in.
Urgamla tankar, men hänsynslösheten ny
Dessa jämlikhetstankar, som nu ac·
cepterats av det socialdemokratiska partiet, har under senare år förts fram av
unga, ensidigt intellektuella med intressanta arbeten och goda inkomster, men
helt utan förmåga till inlevelse, fantasi,
tolerans gentemot dem som önskar leva
på annat sätt eller som gör det på grund
av brist på arbetstillfällen eller av om·
tanke om barnen eller andra anhöriga.
Tankar som dessa är i och för sig inte
nya. Krav på äktenskapets avskaffande
och barnavårdens och hushållsarbetets
kollektivisering har förts fram med jämna mellanrum alltsedan Platons dagar.
Det nya är den hänsynslöshet med vilken man denna gång går till storms för
att söka realisera sitt mål, de kliv på
andras sätt att leva man gör sig skyldig
till, den psykiska press och osäkerhet
den ständigt pågående indoktrineringen
medför och den kusliga benägenheten
att endast se en människas värde, samhällsinsats eller inre självständighet i det
belopp hon finns antecknad för på en
lönelista.
Statligt monopol på barnens vård och
fostran hör definitivt inte hemma i en
demokrati. En jämlikhet som går ut på
att stöpa alla i samma form borde göra
det lika litet. En jämlikhetsfilosofi av
typen ”alla djur är lika, men somliga
djur är mer lika än andra” måste, konsekvent tillämpad, bli förödande.
Olikheten m~ste vara utg~ngspunkten
Det enda vi med bestämdhet vågar
hävda är ju tvärtom att varje människa,
kvinna eller man, är en unik kombination av arvsanlag som aldrig upprepas.
Skall jämlikheten ha någon positiv innebörd, så borde det väl vara att erkänna detta och att söka inrätta samhället
så att det så väl som möjligt passar olika
människor med olika behov, olika värderingar, olika tempo. För detta krävs
ett visst materiellt välstånd, det är uppenbart, men också en hög grad av valfrihet och ett stort mått av tolerans.
statsmakterna kan förvisso göra mycket
för att öka den valfriheten, men detta
kan aldrig ske genom dirigering och ensidigt gynnande.
Vi borde alla kunna vara överens om
att det är den enskildes anlag och läggning, inte kön, som bör vara avgörande
435
vid val av utbildning, yrke, livsform.
Men det är något helt annat än att söka
tvinga män och kvinnor att uppträda så
likartat som möjligt i livets olika skeden
och att härvid betrakta barnen främst
som ett hinder som så långt som möjligt
måste undanröjas.
Omtanken om barnen
Vi har på allt fler områden blivit
medvetna om uppväxttidens grundläggande betydelse för barnens utveckling
till harmoniska och välanpassade människor. Vi blir också allt mer medvetna
om det starka sambandet mellan harmonin hos barnen och harmonin hos föräldrarna. Vi vet också att dagens och
morgondagens barn behöver vad barn
alltid har behövt, lugn kontakt, känslomässig trygghet och intresserad hjälp till
sysselsättning. Daghem kan vara en god
lösning för litet äldre, fysiskt och psykiskt stabila, småbarn. Men den intellektuella stimulans och gruppträning
dessa behöver kan lika väl uppnås genom några timmars lekskolevistelse. För
de minsta, ännu ej gruppmogna barnen,
är daghemsvård sällan någon idealisk
vårdform. Det blir ofta för påfrestande
för dessa små att vara tillsammans med
jämnåriga hela dagarna, i synnerhet som
hänsyn till barnens individuella rytm
sällan kan tagas.
Det finns uppenbarligen också all anledning betona att inte alla föräldrar
blir så positivt stimulerade av heldags
förvärvsarbete att de sedan kan ge det
bästa av sig själva i den korta samvaron
436
med make och barn. För familjer med
flera små barn är vård i det egna hemmet ofta det enda realistiska alternativet. Det är därför en minst sagt bakvänd jämlikhetspolitik att samhällets
utan all jämförelse mest generösa familjestöd, daghemssubventionerna, så ensidigt kommer fåbarnsfamiljerna till del.
En daghemsplats kostar redan med
nuvarande låga löner för personalen
mellan 1O000 och 15 000 kr per barn
och år, varvid huvudparten subventioneras med skattemedel. Detta visar att
vården av barnen i deras hem, av föräldrarna eller en duktig ersättare, väl
skulle kunna hävda sig, bara statsmakterna slutar upp med att allt mer ensidigt gynna daghemsvården.
Vi vet också att redan kommunernas
nuvarande utbyggnadsplaner för daghemmen kommer att kräva en synnerligen stark uttunning av den utbildade
personalen, om denna tillnärmelsevis
skall räcka till. (Detta trots starkt ökande utbildning av förskolepedagoger.)
Andå är personalens arbetsbörda redan i
dag betungande och grupperna ofta allt
för stora och tröttande för barnen.
Detta innebär att även möjligheterna
till hemmavård ovillkorligen måste tagas till vara bättre än nu och kvalitativt
stödas.
Balans mellan rättigheter och skyldigheter
Några patentlösningar för familjerna
kommer aldrig att finnas. Varje familj
måste själv få söka sig fram till den livsform och typ av arbetsfördelning som
passar dem bäst utifrån deras gemensamma ansvar för barnen och för varandra. Efter socialdemokraternas utspel
måste oppositionen aktivare än någonsin verka för att föräldrarna också i
framtiden skall kunna bära huvudansvaret för barnens vård och fostran.
Detta kan ske genom att samhällets ekonomiska stöd inte ensidigt koncentreras
till en enda vårdform utan fördelas efter barnantal och inkomst samt genom
större hänsyn vid beskattningen till hushållens storlek.
Utgifter nödvändiga för inkomsternas
förvärvande skall vara avdragbara.
Finge därvid förvärvsarbetande föräldrar dra av de verkliga kostnaderna för
barnens omvårdnad, lämpligen maximerade till vad motsvarande vård totalt
skulle kosta på daghem, skulle de själva
kunna betala en ersättare i eller utom
hemmet en betydligt mer marknadsmässig ersättning än som eljest vore möjligt.
Ankepensioneringen inom ATP kan i
dag innebära ett otillbörligt missgynnande av de ensamstående och bör väl
därför knappast följas upp av änklingspension. Riktigare vore säkerligen au
fördela de ATP-poäng som tjänas in under äktenskapet lika mellan makarna.
En bostadspolitik byggd på fri kostnadsnedpressande konkurrens, förbättrade möjligheter till föräldrautbildning
och en positivare syn på lekskolorna hör
också till de reformer som måste till för
att familjen även framgent skall kunna
fullgöra sin uppgift som en hörnsten i
samhällsbyggnaden.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner