Print Friendly

En exposé över ett författarliv

Av Ola Mårtensson | 7 april 2017

Författaren Theodor Kallifatides, en bit över 70, bestämde sig för att sluta skriva. Han gjorde sig av med sitt älskade arbetsrum på söder i Stockholm och försökte sig på en ny tillvaro som pensionär. Den avtagande skrivlusten och den tilltagande åldern verkar ha varit två orsaker. Detta är ingången till författarens senaste bok “Ännu ett liv” som nyligen givits ut på Albert Bonniers förlag, skriver Ola Mårtensson.

Att sluta skriva är givetvis ett drastiskt steg för en författare så produktiv som Kallifatides. Eftersom boken “Ett nytt liv” nu ligger på bokhandelsdiskarna är det också uppenbart att författaren misslyckades med sin ambition att sluta skriva. Till bokslukarnas glädje, och även författarens.

Läsaren får följa med Kallifatides på en resa tid och rum. Från det att han bestämmer sig för att sluta skriva till att han åter börjar göra det, från hans barndoms Grekland via hans femtio år i Sverige tillbaka till Grekland av idag. Till sommarstället på Gotland då och nu – ett Sverige för 40 år sedan och dagens. Vänner från barndomen, människor han träffat sedan han kom till Sverige, släktingar och familj passerar revy. Och Gunilla, Theodor Kallifatides fru, som är kärleksfullt och fint beskriven boken igenom.

Boken är inte bara en självbiografisk betraktelse, även vår samtid kommer under Kallifatides lupp. Föga förvånande möter läsaren en vänsterintellektuell som skyller sakernas och världens tillstånd på det han kallar “nykapitalismen” och beklagar att socialdemokratin inte är vad den har varit.

Men Kallifatides humanistiska perspektiv är tack och lov mer framträdande och han problematiserar bland annat den eviga frågan om yttrandefrihetens gränser. Han besväras av hur greker i västeuropeiska skämttidningar karikeras som lata och oförskämda samtidigt som Tysklands Angela Merkel utrustas med Hitlermustasch i grekiska.

Kallifatides skriver: “Om de demokratiska friheterna ska ha en mening kan de inte grunda sig på sig själva, utan på en övergripande norm. En kultur, en civilisation bedöms lika mycket av vilka friheter den har och vilka den avstår från. Allt som inte är förbjudet är inte tillåtet. Den norm som bör vara den viktigaste såväl för stater som för individer är människornas lika värde. Alla andra principer bör utgå ifrån denna.”

Det är onekligen en svår balansgång. Det demokratiska samtalet smutsas ner med grova överdrifter i bild och språk, det kan såra människor. Samtidigt måste samtalet få föras. Karikatyrer, humor och satir måste få finnas och provocera och uppröra. Även om läsaren måhända inte instämmer fullt ut i Kallifatides analys, är det läsvärt inte minst för hans bidrag till den intellektuella stretchen i debatt om friheterna.

Boken berör och är en kort exposé över författarens liv hittills. Läsaren får igenom sidorna bekanta sig med människor som betytt mycket för författaren. Nu levande och tidigare levande. Han kallar dem “kära frånvarande”, de som är döda. En fin benämning på dem som finns kvar i hjärta och tanke men inte i livet.

På insidan av bokomslaget finns en bild på författaren som sitter vid havet med sin pipa i handen. En gemytlig bild som fångar det njutbara samtalet som författaren bjuder på genom boken.

Det är med andra ord inte svårt att trivas i Kallifatides sällskap och för undertecknads del hade han gärna fått breda ut sig mer än de knappa 140 sidorna som boken innehåller.

Ola Mårtensson är borgerlig skribent och handläggarchef på Kristdemokraternas riksdagskansli

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

SNB:s skribentskola

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Med skuldkänslan som drivkraft

webshop_banner