Print Friendly

Det socialistiska samväldet

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dr.jur. LASZLO HAMORI:
Det socialistiska samväldet
I föregående nr av Sv.T. granskade
redaktör Frank Bjerkholt Östeuropas
framtid. Han förutspådde därvid, att
de nyligen timade händelserna skulle
inleda kommunismens undergång.
Dr. Laszlo Hamori ger sin tolkning av
vad som inträffat, och även om det inte
klart utsäges, kommer han likväl till ett
resultat, som i stor utsträckning överensstämmer med Bjerkholts. Sovjet har
proklamerat sin vilja att slå vakt om
sitt ”socialistiska samvälde” men vägen
blir svår att vandra. Ockupationen
av Tjeckoslovakien har lett till en
svårartad splittring bland kommunisterna, och medvetenheten om att det
finns gränser även för Moskvas våldspolitik har stärkt östeuropeernas
motståndsvilja.
I nummer 4/68 av Svensk Tidskrift
skrev undertecknad en artikel under
titeln ”Desintegration i Östeuropa” som
slutade med följande konstaterande:
”Sovjetunionen nöjer sig med att i den
stora desintegrationen åtminstone rädda
Warszawapakten, egentligen den enda
kvarlevan av det förutvarande Östblocket”. ödets ironi är att Sovjetunionen
använde just Warszawapakten som förevändning och maktmedel till att ockupera Tjeckoslovakien. Men med de diffusa ordflöden varmed man försökte
förklara anledningen till den drastiska
åtgärden, lyckades Moskva i alla fall
inte fördölja det verkliga målet: att
stoppa den desintegrerande utvecklingen
och återställa den stalinistiska enheten
inom Östblocket.
Om man studerar den situation, som
har uppstått i Osteuropa efter ockupationen, finner man att den synnerligen
grova aktionen inte missade sitt mål.
Bortsett från den strategiska vinning,
som Röda armens framryckning till mitten av den europeiska kontinenten betyder, har ockupationen undertryckt de
tjeckoslovakiska självständighets- och
reformsträvandena. Regimerna i fyra
östeuropeiska länder, de östtyska, polska, ungerska och bulgariska, har utan
opposition lytt Moskvacentralens order
när de ställt en del av sin krigsmakt till
förfogande och har med deltagandet i
Tjeckoslovakiens underkuvande samtidigt komprometterat sig. Den rumänska
ledningen, den mest rebelliska bland de
östeuropeiska, har fått en talande varning och blivit nedtystad. Vid slutet av
oktober skickade Bukarest åter representanter till Warszawapaktens möte i
Moskva, och man kan förutsätta att den
rumänska delegationen gav efter i fråga
om de rumänska truppernas deltagande
vid paktens kommande militära övnmgar.
Å andra sidan har Sovjetunionen också dragit på sig negativa följder av ockupationen: världsopinionens pinsamma
upprördhet och en djupgående förvirring inom världskommunismen. Detta
pris måste dock ha verkat billigt för satellitsystemets återställande i Östeuropa.
Bilden av ett återigen till en monolitiskt enhet omvandlat Östeuropa är
emellertid ytlig och vilseledande. Moskvacentralens bekymmer och svårigheter
med de östeuropeiska kommuniststaterna minskades inte genom militäraktionen mot Tjeckoslovakien, snarare försvårades och komplicerades den. Det har
återigen bevisats att politiska och ekonomiska problem inte låter sig lösas med
stridsvagnar. Partiledningen i Moskva
är på det klara med att läget i det östeuropeiska området är svårhanterligt och
osäkert, och däri ligger förklaringen till
att segerfanfarerna och hyllningarna för
socialismens räddning i Tjeckoslovakien
uteblev, såväl vid sovjetiska centralkommittens möte som i massmedia.
Läget i Tjeckoslovakien
Den största förändringen förorsakade
ockupationen naturligtvis i själva Tjeckoslovakien. För de halvhjärtade försäk- 509
ringarna från Moskvas sida, att de i landet stationerade sovjetiska trupperna inte kommer att betyda inblandning i landets inre angelägenheter, hyser ingen
förtroende. Att reformpolitikens två huvudaktörer, vice ministerpresidenten
Ota Sik och utrikesminister Jiri Hayek,
samt en rad högre tjänstemän och politiska skribenter har blivit avskedade och
att partikongressen måste ajourneras, talar ett tydligt språk om det sovjetiska
trycket. Aven om ledningen med Dubcek, Svoboda, Cernik och Smrkovsky
lyckas hålla sig vid makten, blir denna
makt synnerligen begränsad.
De sovjetiska truppernas närvaro och
Moskvas diktat på det politiska området
ändrar inte det faktum att Tjeckoslovakien befinner sig i en svårartad ekonomisk kris. Det var just den ekonomiska situationen som ledde till Novotnys
fall. Det nya ekonomiska system med
decentralisering och lönsamhetsprinciper
som Ota Sik utarbetade kunde leda till
förbättringar endast i kombinationen
med en modernisering av produktionsmedlen. Vägen till de västerländska krediter, som Pragregimen sökte före ockupationen, avspärrades totalt och Moskva
har hittills inte visat någon benägenhet
att ge större ekonomisk hjälp till den
opålitliga Dubcekregimen, särskilt inte
i form av konvertibel hårdvaluta. Produktionsbortfallet under ockupationens
första veckor och flykten av ett stort antal fackmän har ännu mer förvärrat den
redan förut penibla ekonomiska situationen.
510
Till de ekonomiska svårigheterna
kommer ockupationens psykologiska
verkan, som säkerligen blir en icke obetydlig faktor i den östeuropeiska utvecklingen. Efter den chock, som orsakades
av väststaternas svek vid Miinchenavtalet 1938, vände sig tjeckoslovakerna
med sina förväntningar och sympatier
till Sovjetunionen. Den tjeckoslovakiska
allmänhetens höga uppskattning av ryssarna hade också rötter redan i den
panslaviska tanken, som drivits särskilt
starkt under 1800-talet. Vid valen 1946
fick kommunisterna 38 procent av rösterna – ett rekord som sedan dess inget
kommunistiskt parti lyckats nå i fria val
i något land. Trots de bittra erfarenheterna av det kommunistiska systemet
förfogade Sovjetunionen i Tjeckoslovakien före 1968 över 14,5 miljoner vänner. Aven icke- och antikommunister betraktade nämligen Moskva som en garant och beskyddare av landets säkerhet och självständighet. Med ockupationen har Sovjetunionen skaffat sig 14,49
miljoner fiender. Den hundradels miljonen består av s.k. gammalkommunister,
dvs. Novotnys stalinistiska anhängare.
Moskvaledningen har bevisat sin beslutsamhet och militära makt att kunna
krossa självständighetssträvanden i ett
grannland, men hittills har man inte lyckats bevisa att det skulle kunna gå att
där också genomföra en s.k. normalisering. För att komplettera sina halvmesyrer skulle de behöva använda de hänsynslösaste åtgärder från stalintiden.
Utan dem utgör Tjeckoslovakien en
ständig osäkerhetsfaktor och irritationskälla i Östeuropa. Frågan är bara om
Moskva vågar ingripa med öppen terror
och avslöja sin verkliga natur ännu mera
i världens ögon, inberäknat också kommunisternas.
Ulbricht som segrare
Östtyskland kan man betrakta som den
egentliga vinnaren av ockupationen. Det
var ju Ulbricht som började kampanjen
mot Tjeckoslovakien redan före och
strax efter Novotnys störtande. Att
Tjeckoslovakiens ekonomiska närmande
till Västtyskland stoppades, räknas som
en viktig länk i Ulbrichtregimens politiska och propagandistiska kamp mot
Bonn. Parallellt och i proportion med
ökningen i prestige har de negativa
känslorna mot Ulbrichtregimen tilltagit
i Rumänien, Jugoslavien och även i
Ungern. Man brukar ofta hysa mer avsky mot uppviglaren än mot själva gärningsmannen. Säkert kommer man aldrig i Tjeckoslovakien att glömma Ulbricht roll i förspelet till ockupationen
och att efter tjugotre år återigen tyska
soldater marscherade på tjeckoslovakisk
mark.
Polens deltagande i den antitjeckiska
kampanjen och i ockupationen har inom
landet förstärkt Gomulkas ställning.
Som tack och erkännande för dessa
tjänster har den åldrande partiledaren i
Warszawa fått stöd från Moskva mot
sina motståndare inom det polska partiet. Men partisangruppen, under ledningen av general Moczar, och teknokratfraktionen, med Gierek i spetsen,
finns kvar, liksom deras strävan att
störta Gomulka. De ekonomiska besvär
och den allmänna stagnation som Polen
befinner sig i sedan en längre tid ökar
partioppositionens chanser till maktskifte. Tjeckoslovakerna har hyst en
traditionell animositet gentemot Polen,
och dessa känslor upptrappades genom
Gomulkaregimens roll i förspelet till ockupationen och deltagandet i den. Polen, som under några år efter 1956 års
resning räknades som en förhoppning
och ett mönster för den stora östeuropeiska allmänheten, har genom sina avskyvärda antisemitiska åtgärder och genom sitt totala underordnande under
Moskvas och Östberlins ledning förlorat
den sista resten av sin prestige, såväl
i Öst som i Väst. För de nationalistiska
polackerna måste det vara synnerligen
svårt att finna sig i denna nedsättande
situation.
Janos Kadar
Mycket anmärkningsvärd är den ungerska Kadarregimens balansgång i samband med den tjeckoslovakiska krisen.
Visserligen har även ungerska truppenheter deltagit i ockupationen, men under sommaren 1968 spelade den ungerska ledningen moderatorns och förmedlarens roll mellan det sovjetisk-östtyskpolska blocket och Pragledningen. Före
och under de kritiska veckorna i augusti träffade Kadar flera gånger Dubcek,
officiellt såväl som utan publicitet.
Ungerska massmedia gav under den ti- 511
den uttryck för ungrarnas sympatier för
Dubcekregimen och har även efter ockupationen avhållit sig från sådana grova anklagelser som de övriga ockupationsmakternas tidningar har vräkt över
Tjeckoslovakien. Janos Kadar själv, en
man som annars inte karakteriseras av
tystlåtenhet, har under drygt två må-
naders tid avhållit sig från att yttra sig
om krisen. När han slutligen tog till
orda, i slutet av oktober, uttryckte han
sig koncist om Ungerns deltagande:
”Det var inget nöje för oss, men det
var nödvändigt.” Senare, vid ett annat
möte, anslöt sig Kadar närmare till den
sovjetiska linjen, men talet hade även
då en underton av olust.
Allt som allt lyckades den ungerska
ledningen att komma ifrån den tjeckiska krisen som det minst komprometterade av de fem Warszawapaktländerna;
portarna till en försoning med Prag är
endast halvstängda och inga murar har
rests mot Rumänien och Jugoslavien.
Ungrarnas politiska pendel brukade i
gångna tider svänga med impulsiv häftighet och desperation. Kadars försiktiga manövrerande framstår ännu mer
iögonenfallande mot denna bakgrund.
Rumänien reagerade nervöst men
energiskt mot Moskvas tjeckoslovakiska
äventyr och kände sig hotat. Rumänska
truppkoncentrationer vid gränserna mot
Sovjetunionen sökte visa regimens beslutsamhet och att ett ockupationsförsök från Warszawapaktsarmeerna skulle stöta på beväpnat motstånd. Samtidigt har Ceausescu och hans medarbe- 512
tare inte hemlighållit att deras sympatier i tvisten låg på Tjeckoslovakiens
sida.
Efter en kort tid av ovisshet visade
det sig att Moskvaledningen inte ämnade överfalla Rumänien. De rumänska
tonerna dämpades och kritiken mot
Sovjetunionen tystnade, men de flesta
av de rumänska trupperna har stannat
kvar vid gränsen. Inte heller har man
ändrat den rumänska utrikespolitiska
linjen, och de av Östberlin och Warszawa mest klandrade utsvävningarna –
de diplomatiska förbindelserna med
Bonn och Israel – upprätthålls. Däremot närmar sig Rumänien sina västliga grannländer Ungern och Jugoslavien. Den ungerska minoritetens öde i
Transsylvanien var orsaken till att förhållandet mellan Budapest och Bukarest var ganska kyligt. För att förbättra sina relationer med Ungern har den
rumänska regeringen nu infört en ny
institution för denna nationella minoritet, Nationalrådet, som avser att tilllåta kulturell autonomi för dem. Att
ungrarnas lott i Rumänien verkligen
förbättras kommer säkerligen att betraktas med tillfredsställelse i Ungern.
Därmed öppnas en möjlighet till förbättrade relationer mellan de två kommunistregimerna.
Vad förhållanden mellan Rumänien
och Jugoslavien beträffar, skulle det ha
verkat naturligt att de två länderna,
som på samma sätt strävar efter oavhängighet, skulle nära samarbeta. Hittills har detta inte varit fallet. Vid sidan av många gemensamma drag på
det utrikespolitiska fältet existerar stora
ideologiska motsättningar mellan de rumänska och jugoslaviska partierna. Den
rumänska ledningen hyste motvilja mot
att de liberala jugoslaviska ideerna skulle sprida sig i Rumänien och bryta ner
den stränga disciplinen inom och utanför partiet.
Rumänsk-jugoslaviska kontakter
I farans stund, strax före och efter ockupationen av Tjeckoslovakien, började
hektiska förhandlingar mellan rumäner
och jugoslaver utan att någonting av
överenskommelserna har blivit publicerade. Man får avvakta och se om närmare vänskapsförbindelser utvecklas
mellan de två länderna, trots de ideologiska skiljaktigheterna. Just i nuvarande
situation skulle det inte vara opportunt
för Bukarest att gå för öppet fram.
Händelserna kring och inom Tjeckoslovakien har totalt förändrat Jugoslaviens ställning i Östeuropa. Det har
inte gått så lång tid sedan den unge författaren Mihajlo Mihajlovitj straffades med fängelse för sina mot Sovjetunionen kritiska artiklar. Nu har samme president Tito, som personligen befallde Mihajlovitjs arrestering, kritiserat
Sovjetunionen i mycket skarpare ordalag. Det skarpa jugoslaviska ställningstagandet och den jugoslaviska armens
mobilisering resulterade i att sovjetiska,
polska och östtyska massmedia öppnade
en grov kanonad mot detta land. Rumänerna håller sig tysta. Vissa angrepp
förekom också i ungerska tidningar,
men med noggrant pålagd sordin. Sedan ockupationen av Tjeckoslovakien är
alla förbindelser avbrutna mellan de
sovjetiska, östtyska, polska och bulgariska partierna på ena och de jugoslaviska kamraterna på andra sidan. De
senare betraktas inte längre som kamrater. Det ungerska partiet har också
minskat, men inte brutit sina kontakter
med jugoslaverna.
Innehållet och ordalydelsen i de tal,
som president Tito har hållit först i
slutet av oktober och sedan i första
hälften av november, påminde mycket
om den taktik , Anfall är bästa försvar”, som det jugoslaviska partiet använde mot Sovjetunionen under Kominformtvistens tid. Titoismen kan nu återigen verka som ett alternativ mot den
nystalinism som Moskva försöker tvinga
på alla de östeuropeiska partiledningarna. Man kan räkna med att en mur skall
upprättas kring Jugoslavien för att förhindra de kätterska ideernas spridning
därifrån. Den försvårade persontrafiken
vid den bulgariska gränsen och det faktum att Belgrad inte fick någon inbjudan
till det polska partiets kongress, låter
ana en sådan utveckling. Det är sedan
en annan fråga om den rumänska resp.
den ungerska ledningen är beredda att
genomföra avspärrningen.
Vid FN:s möte den 3 oktober använde den sovjetiska utrikesministern om
Östblocket beteckningen ”Det socialistiska Commonwealth” och betonade att
ingen yttre makt eller internationell or- 513
ganisation har rätt att blanda sig i dess
inre affärer. Sovjetiska statsmän och
diplomater har inte råd att göra felsägningar och brukar noggrant väga sina ord. Uttrycket ”Socialistiskt samvälde” är också en välgenomtänkt antydan
om Sovjetunionens ambition i Östeuropa: en gemenskap där socialismens moderland härskar över sina mer eller
mindre autonoma dominier och kolonier. Vice utrikesminister Kuznetsovs
uppträdande i Prag förebådar de blivande guvernörernas roll i samväldets
enskilda medlemstater.
Vägen till det ”Socialistiska samväldets” förverkligande blir i alla fall
lång. Gleichschaltung-proceduren som
tog sin början i Tjeckoslovakien stöter
där på segt motstånd och skulle stöta
på ännu våldsammare i Rumänien, Jugoslavien och även Ungern. Visst har
Moskva maktmedel i sina händer att
nedkämpa såväl det passiva som det aktiva motståndet, men att öppet använda den nakna militära makten skulle
kosta för mycket för Sovjetunionen.
Ockupationen av Tjeckoslovakien framkallade redan en djupgående splittring
mellan de västeuropeiska kommunisterna och Moskva och en allmän upprördhet i världspolitiken. De tjeckoslovakiska, rumänska, ungerska och jugoslaviska
ledarna är väl medvetna att det finns
gränser även för Moskvas möjligheter
till våldsamheter. Denna medvetenhet
förstärker ännu mer östeuropeernas motståndsvilja.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner