Print Friendly

Det perfekta brottet

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET PERFEKTA BROTTET?
RIKSDAGSHUSBRANDEN OCH NAZISTERNA
Av fil. mag. LENNART BOHMAN, Djursholm
HITLER utnämndes till rikskansler den 30 januari 1933. Hans politiska ställning var då varken säker eller avundsvärd. Under den
stora depressionens tryck var det tyska politiska livet under de
första åren av 30-talet ytterst labilt. Året 1932 var en enda lång
dödskamp för Weimar-republiken: det ena valet följde på det
undra, svaga regeringar växlade snabbt, författningen åsidosattes
genom fullmaktslagar. Med särskilt stöd av den ekonomiskt och
socialt pressade lägre medelklassen och med stötgrupper av halvkriminellt, sysslolöst proletariat, styrde nazistledningen sin slingrande kurs fram emot den politiska makten. En stark framgång i
sommarvalen följdes av en betydande tillbakagång vid höstvalen.
Efter växlande försök till opportunistiskt samarbete med skilda
partier (även med kommunisterna) gingo nazisterna i januari 1933
efter Papens förmedling definitivt i pakt med det tysknationella
partiet, junkrarnas och större delen av tungindustriens parti.
Denna allians var ett förnuftsäktenskap mellan två partier, vilkas respektive väljarmassor voro kulturellt, ekonomiskt och socialt
alltför vitt skilda för att i längden möjliggöra en gemensam politik i bådas intresse. De tysknationella hoppades att göra det halvproletära nazistpartiet med dess suspekta anseende till ett redskap
för sin gängse konservativa, ja, reaktionära politik. För nazistledarna gällde det bl. a. att genom samgåendet med »baronerna»
och »herrarna av kol och järn» bli regierungsfähig, d. v. s. övervinna den aristokratiske presidenten och fältmarskalken Hindenburgs motvilja mot att släppa in den böhmiske korpralen Hitler
och hans anhang i regeringen.
Mot denna bakgrund bildades koalitionsregeringen av den 30
januari. I skarp motsättning till partiernas inbördes numerär
fingo nazisterna besätta utöver kanslerposten blott två ministerposter, medan flertalet tillföll de konservativa. Hitler var alltså
ännu långt ifrån någon diktator – tvärtom kunde han och hans
196
Det perfekta brottet?
båda kamrater uppfattas som en gisslan hos de tysknationella.
Många väntade, att naziministrarna snart skulle göra sig omöjliga,
»regera ihjäl sig», varefter partiet skulle deklinera och makten
tillfalla andra.
För att söka komma ur sitt tvångsläge genomdrevo nazisterna
omedelbart beslut om nyval till riksdagen den 5 mars. Februari
månad blev därför valförberedelsernas tid, och kampen stod hård
ej blott mellan regeringen och oppositionen utan även mellan de
båda regeringspartierna. Några nämnvärda popularitetsvinnande
lättnader i de föregående årens krisrestriktioner förmådde regeringen ej vidtaga; nazistpartiet hade ju även förlorat den tacksamma möjligheten från tidigare år att gå i spetsen för missnöjesagitationen mot regeringspolitiken. Dock kunde regeringen tämligen oförtjänt draga fördel av de småningom mognande resultaten
av de föregående regeringarnas utrikespolitik, liksom av att världsdepressionen redan börjat hävas.
I stort sett tedde sig valutsikterna för nazisterna ej ljusare än
att man både inom och utom partiet väntade, att höstens tillbakagång väl kunde fortsätta. Av rivalitetsskäl – och kanske även
med hänsyn till politisk anständighet- vägrade de tysknationella
att genom kupper eller undantagslagar lägga hinder i vägen för
de andra partiernas, t. ex. kommunisternas, valpropaganda. Denna
deras inställning ändrades ej ens, då minister Göring i slutet av
februari tillkännagav, att polisen gjort för kommunisterna ytterst
komprometterande fynd i deras partilokaler i Berlin; enligt dessa
skulle kommunisterna ha förberett attentat, sabotage och väpnat
uppror.
situationen förändrades fullständigt, då på kvällen den 27 februari brand – tydligen mordbrand – utbröt i riksdagshuset i
Berlin. På själva brandplatsen, uppenbarligen i färd med brandanläggningen, arresterades den holländske kommunisten eller förutvarande kommunisten van der Lubbe. Under den närmast följande tiden anhölls vidare en tysk kommunistledare samt tre landsflyktiga bulgariska kommunister, däribland den nuvarande ministerpresidenten Dimitrov.
Inom regeringen tog Göring ledningen av undersökningen om
branden. Redan en timme efter brandens uppkomst lät han tillkännagiva – under åberopande av Lubbes partitillhörighet och de
tidigare gjorda kommunistfynden -, att branden vore en kommunistisk provokation, en »fanal» eller signal till ett riksomfattande uppror. Redan samma natt häktades hundratals, kanske tu- 197
!'”
f …:.··
Lennart Bohman
sentals oppositionsmän, särskilt kommunister. Följande dag, den
28, förmådde regeringen presidenten att utfärda en nödförordning
»till skydd för stat och folk», enligt vilken kommunisternas verksamhet förbjöds och socialdemokraternas inskränktes.
De återstående dagarna före valen präglades av framagiterad
kommunistskräck och SA:s gatuterror. Valen blevo också en oväntat stor framgång för nazisterna och ett bakslag både för deras
regeringskolleger och för kommunisterna. Genom att genomdriva,
att de valda kommunisterna nekades säte i riksdagen, uppnådde
nazisterna majoritet där. Inför trycket av kommunistskräck och
det ändrade styrkeförhållandet partierna emellan antog den nya
riksdagen den 23 mars med stor majoritet och under anslutning
från flertalet partier en fullmaktslag till regeringens förmån, som
för fyra år framåt gjorde riksdagen överflödig och utgjorde den
formella grunden för den tyska diktaturen.
Regeringen överlämnade, till synes lojalt, undersökningen till
polismyndigheterna, varefter målet under hösten i vederbörlig ordning handlades inför riksrätten i Leipzig, Tysklands högsta domstol, vars jurister varit verksamma inom domstolen i åratal och
alltså ej utnämnts av nazisterna. Av de fem anklagade frikändes
fyra, medan den på bar gärning gripne Lubbe på eget erkännande
dömdes till döden och avrättades. Parallellt med Leipzig-rättegången sammanträdde i London en undersökningskommission, bestående av åtta jurister från skilda länder. Kommissionens medlemmarvoropolitiskt antinazistiska och i regel vänsterorienterade
men avsågo att opartiskt granska det i och utom Tyskland offentliggjorda materialet samt även själva insamla kompletterande material. I överensstämmelse med en allmän uppfattning i Västeuropa
förklarades i denna »motprocess» Lubbe visserligen vara skyldig
till mordbrand men i första hand vara ett redskap för nazistiska
brandanläggare.
Det torde framgå, att riksdagshusbranden den 27 februari egentligen utgjorde en viktigare vändpunkt i Tysklands politiska liv än
Hitlers kanslersutnämning den 30 januari. Uttrycket Machtiibernahme, som brukar användas om sistnämnda händelse, kunde därför med större rätt fästas vid händelserna den 27 februari, som
kullkastade partiernas jämvikt och blevo den definitiva upptakten
till den bruna diktaturen.
Det är otvivelaktigt, att branden kom särdeles lägligt för nazisterna och befriade dem ur ett svårt politiskt läge. Lika obestrid- 198
—–
Det perfekta brottet?
ligt är, att nazisterna utnyttjade den skrupelfritt till sin egen fördel, ja, att de handlade så som de rimligtvis skulle ha gjort, om de
själva anlagt den. Dessa båda omständigheter äro givetvis indicier
mot nazisterna men avgöra självklart ej skuldfrågan: vem eller
vilka anlade branden~
Söker man idag, i Sverige, granska denna fråga, möter man
genast den svårigheten, att ej allt offentliggjort material, vare sig
i tidningar eller böcker, finnes tillgängligt i Sverige. Men en
väsentligare vansklighet beror på källmaterialets allmänna karaktär.
Riksdagsbranden kan ju nämligen ses som ett kriminalmål, som
tillika blev ett politiskt mål. Just brottmålets politisering ger materialet dess egenart: utredningar, referat och protokoll med den i
brottmål sedvanliga juridiska objektivitetens stämpel äro sällsynta. Varken från riksrätten i Leipzig eller från juristkommissionen i London ha protokoll och akter publicerats i tillfredsställande omfattning. Själva anklagelseakten offentliggjordes ej fullständigt av de tyska myndigheterna, men juristkommissionen lyc_:::
kades tjuvfotografera den och publicerade den, åtminstone delvis.
De inför domstolen och kommissionen avgivna sakkunnigutlåtandena och vittnesmålen måste givetvis läggas till grund för en förklaring av målet, men deras verkliga innebörd och fulla värde
låta sig svårligen avgöra på grundval av kortfattade färgade referat i tidningar och stridsskrifter, utan tillgång till fullständiga
handlingar och protokoll. Ä ven officiellt materials, t. ex. polisundersökningens, objektivitet och tillförlitlighet har ifrågasatts.
Genom att myndigheternas pressmeddelanden efter branden ofta
voro förhastade eller avsiktligt vilseledande och ibland sinsemellan
motstridiga ha dessa officiella notiser kommit att bli indiciematerial till själva branden.
Bedömandet måste därför t. v. huvudsakligen ske på grundval
av starkt polemisk-politiska eller på annat vis svårtolkade källor:
andra- och tredje-handsuppgifter, tidningsreferat, dokumentkopior,
uppenbart jäviga men juridiskt ej prövade vittnesmål, påstått
initierade men okontrollerbara avslöjanden. Ä ven om man finner
de nu tillgängliga indicierna peka ganska enstämmigt i viss riktning, gör man nog klokt i att ej anse dagens slutsatser med visshet
vara även morgondagens. Mycket aktmaterial och många vittnesmål kunna ännu dyka upp: Leipzig-domstolens papper påstås finnas bevarade i Niirnberg, och Papens hittillsvarande redogörelser
torde ej vara uttömmande- för att nu blott nämna två källor.
199
Lennart Bohman
Med någon förenkling kan brandens uppkomst förklaras på tre
sätt: den var ett verk antingen av Lubbe ensam, eller av Lubbe plus
kommunister, eller av Lubbe plus nazister.
Redan den första möjligheten, som man hört minst talas om,
förtjänar beaktande. Det finns inga säkra bevis mot uppgiften, att
Lubbe under polisförhören och rättegången ständigt förklarade sig
ha varit ensam om dådet och ha handlat icke av partipolitiska skäl
utan som en individuell protest mot samhället. Trots Lubbes utsago blev den uppfattningen emellertid mycket snart allmänt omfattad, att branden måste ha varit ett verk av flera personer. Denna
uppfattning grundar sig på både taktiskt politiska och sakligt
juridiska skäl, vilkas förutsättningar båda förtjäna att granskas.
Vad först den politiska sidan beträffar, bidrog säkert den tillspetsade situationen inom Tyskland vid denna tid till att både nazisterna och deras motståndare omedelbart utpekade motparten
som skyldig till en politisk förbrytelse. Vi ha nämnt, hur Göring
dröjde blott en timme med att i radio beskylla kommunisterna
för dådet, och Hitler yttrade redan på brandplatsen- »rent intuitivt» och på ett sätt sätt som icke utan skäl ansetts starkt komprometterande för honom själv -, att branden vore »ett tecken
från himlen» och att den önskade aktionen mot kommunisterna
nu skulle kunna förverkligas. A andra sidan berättar den redan
då avhoppade nazisten Otto Strasser, att han brandkvällen frågat
en droskchaufför, vad det var för starkt eldsken som syntes, och
fått det likgiltiga men övertygade svaret, att nazisterna tänt eld
på riksdagshuset. För att styrka sina försök att engagera motparten i branden framställde både nazisterna och deras motståndare
frågan: cui bonoY – d. v. s. vilka hade politiskt intresse av att
före valen anlägga branden. Det är givet att båda sidor framhöllo
motpartens beräknade fördel och på så vis skapade ett motiv för
brottet.
Rent juridiskt avvisade både den tyska riksrätten och den internationella juristkommissionen – fastän med motsatta syften –
tanken på Lubbes ensamskuld främst på grundval av de tre inför
riksrätten hörda brandtekniska experternas enhälliga utlåtanden
om omöjligheten för en man att ensam anlägga en så omfattande
brand. Värdet av denna enhällighet minskas dock av flera skäl:
dels upphörde den, då de sakkunnigas mera hypotetiska försök att
positivt förklara brandens uppkomst voro helt skilda och delvis
oförenliga; dels har grundligheten i deras utredning ifrågasatts;
200
-:.
Det perfekta brottet?
dels ha andra experter nått andra resultat eller helt enkelt ifrågasatt möjligheten att i efterhand med full visshet klarlägga brandens orsaker. Slutligen kan man åtminstone tveka om deras s. a. s.
psykologiska tillförlitlighet: de kunna ha känt sig tveksamma att
kategoriskt desavouera de officiella uppgifterna från Görings
presstjänst (det var då ännu ej brukligt att ministrar uppsåtligt
ljögo); det är också uppenbart, att regeringens påtryckningar
ruckade på domstolsledamöternas, åklagarvittnenas och de medicinska sakkunnigas objektivitet.
Lubbes brottslighet är otvivelaktig. Hans ensamskuld har som
synes knappast påvisats vara tekniskt utesluten, men med hänsyn
till andra vittnesmål är den ej sannolik.
Ännu mindre bevisad är den andra av de tre nämnda förklaringarna: kommunisternas ansvar för branden. Riksrätten visade
åtminstone i så måtto mod och opartiskhet, trots stark press från
regeringen, att den ju frikände de fyra medanklagade kommunisterna. Av ringa verklig betydelse är, att domstolen för att ej helt
strandsätta de makthavande förklarade, att branden likväl måste
ha varit ett högförräderibrott av det tyska kommunistpartiet;
några positiva bevis framlades aldrig.
Den för regeringen jämförelsevis olyckliga utgången av processen är säkert huvudskälet till att det material, som från tysknazistisk sida publicerats om branden, är så torftigt. Det är ej
ägnat att förvåna, att nazistiska politiker och historiker likväl
gärna i allmänna ordalag- men utan att ingå på besvärande detaljer- upprepade ))fanal-teorim: branden som en upptakt till ett
kommunistiskt uppror.
Otto strassers anekdot om droskchauffören visar, att nazisterna
omedelbart misstänktes för att ha anlagt riksdagshusbranden.
Under de femton år som gått ha misstankarna icke försvagats.
Nazisterna misslyckades i sitt försök att bevisa kommunisternas
skuld. Arten och omfattningen av van der Lubbes skuld är ännu
ej klarlagd. Aterstår då att granska den tredje möjligheten, nazisternas eventuella delaktighet, att belysa den grund, varpå
misstankarna vila, och några av de skrifter, där de kommit till uttryck.
Vid sidan om domstolsmaterialet föreligger ett annat, kanske
ännu mer ))spännande)) material i talrika initierade eller förment
initierade avslöjanden från både nazistiskt och konservativt håll.
De konservativa vittnesmålen komma eller föreges komma i regel
201
Lennart Bohman
från personer, som utan att själva tillhöra nazistpartiet dock äga
eller påstå sig äga god insyn i dettas verksamhet. De ha icke
omedelbart varit engagerade i mordbranden, och deras vittnesmål
äro därför i så måtto inga bekännelser eller försvarstal. Däremot
ingå de stundom som led i försvar för vederbörandes allmänna
förbindelser med nazisterna, och till detta måste tagas hänsyn vid
bedömande av vittnesmålens opartiskhet och trovärdighet. Genom
att de icke varit direkt medskyldiga i dådet sakna de i regel kännedom om detaljer i dess verkställande men anse sig kunna överblicka planläggningen i stort. De äro i flera fall icke blott namngivna utan även allmänt kända personer.
Med undantag för den nedan nämnde Ernsts redogörelse råder
det motsatta förhållandet med de utpräglade nazistvittnesmålen,
som med detta undantag härstamma från underordnade verktyg,
vilka föga eller intet veta om motiv och planläggning utan betrakta
saken ur det verkställande redskapets grodperspektiv. Dessa vittnesmål äro ofta särskilt starkt sensationsmättade och svagt dokumenterade. Hela skuldfrågan kunde ju ytligt sett tyckas vara löst,
när vi nu äga nazisters bekännelser om sin egen medverkan vid
brandanläggningen. Men som bekant bör en anklagad om möjligt
ej dömas enbart på sin bekännelse – och dessa bekännelser ha
heller ej tillkommit i syfte att få »brottslingen» dömd till straff:
dessa frivilligt avgivna redogörelser ha ofta en lätt tvivelaktig
karaktär av kronvittnesmåL Flera av dem torde motsvara karakteristiken: »dessa många sagoberättare ur fängelserna, som söka
förskaffa sig ett tillfälligt avbrott i den dagliga långtråkigheten»
(H. B. Gisevius) eller: »den mycket stora och för juristkommitten
väl kända typen av sagoförtäljare, som velat leva på sitt yrke»
(G. Branting). Anklagelser, som komma från avfällingar, äro ju
aldrig a priori särskilt trovärdiga.
Det är påfallande, hur ofta dessa bekännelser blott innehålla
rykten och upplysningar, som varit allmänt spridda muntligen och
i tidningar, eller blott giva följesamma svar på frågor, som framställts i tidigare anklagelseskrifter. Det är utan ingående studier
i dagspressen och andra uttryck för allmänhetens dagsaktuella
orientering i regel omöjligt att avgöra, om dokumentförfattaren
varit påverkad eller oberoende av eller tvärtom upphovsman till
den antinazistiska opinionens allmängods.
Både politikern Rauschning och generalen Halder berätta, att
Göring i slutna sällskap skrutit med att ha anlagt branden, varvid
han i det ena fallet skall ha tillfogat: »Jag har inte något samvete.
202
Det perfekta brottet?
Mitt samvete heter Adolf Hitler.» Men även om nu sagesmännen
skulle riktigt återgiva Görings berättarglädje, vad garanterar, att
ej denne i sin förment säkra ställning under välmaktens dagar
sökt lägga en tum till sin kriminella växt genom att taga på sig
ansvaret för en handling, som han kanske ej utfört men gärna
hade velat utföra~ Detsamma gäller ett yttrande, som Ranschrring
tillskriver Hitler: »Från denna brand utgår en ny epok i världshistorien … Jag har försatt den gamla tant Hugenberg et consartes i skräck och ängslan. De tilltro mig att själv ha anstiftat
branden. De tro mig vara djävulen själv. Det är som sig bör.»
Inför många av de nazistiska bekännelserna erinras man om den
situationen, då en person av fyra ögonvittnen anklagas för mord,
och dessa fyra påstå sig ha sett honom dränka, skjuta, strypa resp.
förgifta offret. Rimligtvis torde minst tre av vittnena tala osanning, och på liknande vis är det uppenbart, att åtminstone somliga
av nazibekännarna ljuga om sin egen medverkan- till den grad
gå deras historier isär. – Utförligast och på sin tid mest uppseendeväckande bland nazistbekännelserna torde vara den, som
postumt tillskrevs den under 30-juni-morden 1934 avrättade SAledaren Karl Ernst. Denne ger en ingående redogörelse för brandanläggningens politiska motiv samt för planläggningen under
Görings och Goebbels’ och för utförandet under Ernsts egen ledning. Om Ernsts historia överhuvud är sann – vilket bl. a. Hjalmar Söderberg i en tidningsartikel sökte hävda -, måste den tillmätas avgörande värde, ty Ernst intog en central plats inom SA:s
terrororganisation. Men dess autenticitet är långtifrån klarlagd,
och bekännelseskriftens tillkomsthistoria har en lätt rövarromantisk om också ej helt orimlig prägel, med dokumentsmuggling, utpressningsförsök, naiva täckbenämningar och homosexuell jargong.
Nazisternas utnyttjande av branden genom press och radio blev
ju omedelbart framgångsrikt, då en lämplig kommunistskräck skapades och valsegern därmed säkrades. Men det har bland dem, som
misstänka nazisterna för brottet, ej kunnat undgå att väcka förvåning, att dessa pressmeddelanden och radiokommunikeer ha
tyckts så illa förberedda, varit så motsägande och delvis :Klart
lögnaktiga, att de på lång sikt kanske mer än något annat stärkt
misstankarna. Någon förklaring kan ligga däri, att nazisterna
aldrig väntat, att saken skulle väcka sådant uppseende, särskilt
ej utomlands; därför skulle de aldrig ha trott sig behöva så jäm- 14- 48369 Svensk Tidskrift 1948 203
Lennart Bohman
förelsevis öppet redovisa för undersökningarna, som de tvungos
till.
Borgerliga tyska tidningar gåvo redan de första dagarna i mars
otvetydiga uttryck för sin skepsis mot de nazistiska förklaringarna av branden. Av stort intresse är härvidlag en från regeringen
den 28 februari utgången officiös tidningskommunike. Denna säges
bygga på en rapport i kabinettet, avgiven av minister Göring, och
innehåller huvudsakligen häftiga beskyllningar mot kommunisterna. Märkliga äro två uttalanden: dels anger Göring som sannolikt, att de kommunistiska mordbrännarna lämnat brandplatsen
genom en värmeledningstunnel mellan riksdagshuset och riksdagspresidenten Görings palats; dels meddelas, att två personer anhållits, emedan de spritt rykten om att branden anstiftats av Göring.
Teorien om tunneln hade överhuvud ej framförts tidigare och misstankarna mot Göring åtminstone ej berörts i borgerlig press. Eftersom båda dessa teorier ha kommit att spela en stor roll i den antinazistiska agitationen, har man förvånats över att just Göringvar
den förste att framlägga dem. Förklaringen sökte man först antingen i en lapsus linguae eller i en visserligen misslyckad list av
Göring. Båda förklaringarna äro ju mycket osannolika, men Konrad Heiden framlade i stället en fullt rimlig: kommurriken är i så
måtto ett falsarium, som den ingalunda återger Görings tankegång
och förmenta rapport, men i så måtto en äkta regeringskommunike,
som den utgått från de tysknationella ministrarna, vilka på ett
skenbart oskyldigt sätt velat sprida sanningen om branden.
Misstanken om detta säregna tillvägagångssätt stärkes av att
ryktena särskilt omhuldades av den tysknationelle partiledaren och
ministern Hugenbergs presstjänst. Snart inflöt i ett par tidningar
en ny kommunike, vari beskyllningarna mot undersökningsmyndigheterna och nazistledarna upprepas, visserligen med den pliktskyldiga men något tjuvpojksaktiga avslutningen, att allmänheten
eftertryckligen varnas för att ge vidare spridning åt detta bakdanteri. Övriga tidningar förbjödos omedelbart återge detta meddelande, och Göring lät tillkännage, att de båda tidningarna fallit
offer för en kommunistisk förfalskning. Sannolikare är väl då,
att de tysknationella ministrarna ånyo varit framme för att diskreditera sina nazistiska kolleger.
Denna hypotes om de tysknationella ministrarnas förfarande
skulle dock vara alltför löst grundad, om man ej från annat håll
trodde sig veta, att de snabbt fattat förbrytelsens art, ogillat den
och sökt avvärja dess politiska följder. Möjligen redan i mars.
204

Det perfekta brottet?
1933 började nämligen cirkulera i politiska kretsar i Tyskland en
skrift, som sedermera kommit att kallas »Oberfohrens memorandum». Dess formella äkthet är omtvistad, men den internationella
juristkommissionen i London menade sig genom vittnesmål kunna
fastställa, att dess innehåll motsvarade de föreställningar om
brandens bakgrund och tillkomst, som hystes inom ledande tysknationella kretsar.
Memorandums innehåll är i korthet följande: För att skapa en
förevändning för förbud mot den socialdemokratiska och kommunistiska agitationen, vilket vore nödvändigt med hänsyn till nazisternas eljes dåliga valutsikter, lät regeringen den 24 februari
ånyo undersöka Karl Liebknecht-Haus, kommunisternas högkvarter i Berlin. Liksom vid en tidigare undersökning påträffades intet
komprometterande material, men den 26 utsändes en kororounike om
sådana fynd. De tysknationella ministrarna genomskådade bedrä-
geriet och ställde Göring till svars för de klumpigt utförda förfalskningarna; med hänsyn till det politiska läget beslöto de dock
att tiga med saken. Kulmen på den nazistiska kampanjen mot
vänstern skulle bli en serie mordbränder, som skulle tillskrivas
kommunisterna. Planens upphovsman vore Goebbels, dess organisatör Göring; riksdagsbranden anlades av några SA- och SS-ledare, som tillsammans med Lubbe togo sig in i riksdagshuset genom värmeledningstunneln. De tysknationella ministrarna genomskådade mordbranden, och i memorandum skildras slitningarna
inom kabinettet under den följande veckan.
Medan det torde vara bevisat, att Oberfohrens memorandum
innehåller felaktiga detaljer om själva brandanläggningen, torde
det alltjämt utgöra huvudkällan för kännedomen om mordbrandplanens motiv och tillkomst. En förnyad granskning av dess autenticitet och tillförlitlighet borde nu efter kriget kunna ge säkrare
resultat; det skriftliga materialet för en sådan undersökning befinner sig troligen i London.
Då Gisevius häromåret gav ut »Bis zum bittern Ende», ville
många i denna bok finna den definitiva sanningen om riksdagshusbranden. Denna ägnas ett innehållsdigert och uppslagsrikt,
men som alltid hos denne författare mångordigt och virrigt kapitel, där hans subjektiva funderingar blandas med fakta och iakttagelser. Ett fördelaktigt intryck av hans förmåga att draga slutsatser av sitt material får man av hans genomtänkta, skarpsinniga
och rimliga försök att psykologiskt förklara polisens, vittnenas,
205
•’
i
Lennart Bohman
domstolens och allmänhetens inställning till branden och dess följder. Av större betydelse för kännedomen om branden är dock den
avdelning av framställningen, som kan rubriceras som »källa».
Med hjälp av många sagesmän – både höga ämbetsmän och
skumma yrkesförbrytare – ger Gisevius en helhetsbild av brandens tillkomst. Han går icke blott själv i god för de uppgifter han
lämnar om branden, utan han åberopar även, att hans kollega inom
Gestapo, polisofficeren Nebe, på alla väsentliga punkter delat hans
slutsatser.
Gisevius’ huvudvittne är en återfallsförbrytare och SA-man Rall,
tillhörig den bottensats av nazistisk kriminalitet, som kallades
Karl Ernsts stabsvakt. Rall berättade välkända ting om SA:s deltagande i verkliga och provocerade gatubråk, samt meddelade den
nyheten, att nazisterna använt självantändande vätska mot annonspelare, som voro omtyckta medelpunkter för kravaller.
I slutet av februari kallades Rall jämte nio andra SA-män till
Ernst, som meddelade dem, att de utsetts att skapa förutsättningen
för ett nazisternas förintande slag mot kommunisterna. För att
hindra tystnadsbrott höllos de kasernerade de återstående dagarna,
varunder ingen generalrepetition företogs men väl flera »krigsspel». Vaga antydningar gåvos om en parallellaktion, och två av
männen skulle utföra sin del av verket utanför riksdagshuset. På
fastställd tid meddelade Ernst de i källartunneln väntande ett
givet tecken, varefter dessa, uppdelade i tre patruller och utrustade
med självantändande vätska, på tio minuter planenligt utförde sitt
verk. Vid uträttat värv fingo de löfte om belöning.
Hur tillkom denna bekännelse, och hur känner Gisevius till den~
De första antydningarna om saken berättar han sig ha fått dels
genom egna iakttagelser inom Gestapo, dels genom en av Nebes
vänner i Berlins polispresidium, vilken meddelat, att liket efter en
tydligen av Gestapo mördad man vid namn Rall påträffats; Gisevius har således själv aldrig träffat Rall.
övriga upplysningar om denne erhölls genom Nebe, som genom
att imponera eller smickra lyckades locka följande historia ur en
annan SA-man Reineking, som visserligen på Gisevius gjorde ett
förvirrat och något otillförlitligt intryck. Vid den lantdomstol,
där Reineking var anställd som protokollförare, hade en dag hösten 1933 den för inbrott och stöld häktade Rall oombedd avgivit
ovannämnda bekännelse; skälet vore, att han ville hämnas på sAledningen för att denna bedragit honom på den utlovade belö-
ningen. Undersökningsdomaren avsände omedelbart per post proto- 206
Det perfekta brottet?
kollet till riksrätten i Leipzig, vilken just då handlade målet mot
de för branden anklagade, men den nazistiske protokollföraren
fann sig böra meddela händelsen till sina politiska förmän. Ernst
och gestapochefen Diels rekvirerade Rall för förhör; i detta fick
Reineking deltaga, liksom i det följande s. k. fememordet, likvideringen av partiförrädaren Rall. Man lyckades hindra, att riksrätten erhöll försändelsen med protokollet. En dubblett av Ralls
bekännelse fann man vid undersökning hos hans fästmö, som dock
hann riva papperet i bitar. Reineking fick en charge inom Ernsts
stabsvakt, och Göring, Goebbels och Röhm betygade honom sin erkänsla för hans påpasslighet; till följd av sin lösmynthet blev dock
även han inom få år likviderad.
Ett par punkter i Ralls och Reinekings utsagor anser sig Gisevius ha fått omedelbart bekräftade. Av en slump kom han att
iakttaga en gestapokollega i färd med att lägga puzzle med och
klistra upp pappersbitar, vilka Gisevius menar vara den av Ralls
fästmö sönderrivna dubblettbekännelsen. Han avlyssnade vidare
flera av de telefonsamtal, som gällde reklamationen av undersökningsdomarens till riksrätten insända protokoll.
Gisevius och Nebe fortsatte sina spaningar. Medan Ralls bekännelse huvudsakligen angår själva brandanläggningen, återgår Gisevius’ kännedom om brandens planering och politiska bakgrund i
mycket på andra vittnesbörd. Vilka hans övriga sagesmän varit
framgår i vissa fall icke klart, men tydligen åsyftas åtminstone
personer tillhörande SA, Gestapo och den övriga polisen; flera
namngivna höga naziledare skulle under spritpåverkan ha berättat komprometterande ting.
Då Gisevius sammanfattar sina spaningsresultat, anger han som
det mest sensationella, att ej Göring utan Goebbels framstår som
den egentlige riksdagsbrandstiftaren. Goebbels vore den, som både
ursprungligen framfört och i detalj utformat planen. Göring
ställde till förfogande sitt presidentpalats med tunneln, genomdrev
på Goebbels begäran munkorgsförordningen mot vänsterpressen
samt vidtalade polischeferna; i övrigt vore han tacksam stå utanför. Hitler hade fått antydningar om att något vore i görningen
som svar på hans uttalade önskemål om ett stort upplagt propagandafälttåg, men han ville vara okunnig om och bli »Överraskad»
av den konkreta utformningen. För säkerhets skull arrangerade
Goebbels så, att han brandkvällen hade Hitler som supagäst för
att kunna något preparera honom. – Att inpassa den gåtfulle
Lubbe i den nazistiska sammansvärjningen bereder Gisevius
207
Lennart Bohman
samma svårigheter som flertalet andra skildrare av branden. Å
ena sidan tillgriper han så grova medel som att antaga, att Lubbe
bearbetats genom hypnos, misshandel och gift – en rikedom på
utvägar, som snarast komprometterar författarens omdöme. Å den
andra söker han skickligt bevisa, att Lubbe egentligen var ett
ganska oväsentligt inslag i affären, och att brandplanen på intet
vis stod eller föll med hans medverkan.
Gisevius’ rekonstruktionsförsök är dock i huvudsak både rimligt
och konsekvent. Dess svagheter ligga på ett annat plan än det
egentliga innehållets, och det är dessa brister, som hindra oss att
se hans version som den med visshet sanna. Värdet av hans skildring beror ej blott på hans personliga trovärdighet, utan också på
sanningsvärdet i de meddelanden han mottagit. Om hans person
växla omdömena i den övriga tyska motståndslitteraturen, men
hans sanningsvilja har knappast ifrågasatts vare sig inom denna
eller av de allierade domarena i Niirnberg-processen, vilka senare
tvärtom i hög grad baserade sina slutsatser på hans utsagor under
ett tre dagar långt vittnesmål.
Om sin egen möjlighet att kontrollera sina sagesmän ger oss
Gisevius dåliga anvisningar. Vår möjlighet åter, att i efterhand
pröva dem, begränsas som nämnt bl. a. av processmaterialets brister. Ingen av de källor, d. v. s. de personers vittnesbörd, varpå
Gisevius stöder sig, återgives i boken ordagrant; vi äga dem blott
i hans referat. Gisevius’ allmänna uttalande, att han undan för
undan gjort anteckningar och samlat dokument, utgör ingen full
garanti för att hans redogörelse för branden vilar därpå; vi kunna
ej utesluta möjligheten av felkällor i form av förändringar genom
författarens reflexioner, önsketänkande eller glömska samt genom inflytande från andra senare, muntliga eller skriftliga, berättelser. I fråga om huvudvittnet gäller, att vi icke blott måste
förlita oss på att Gisevius korrekt återger hans berättelse och att
denna i sig själv är sann: vi äro även beroende av ett eller flera
dememellan inskjutna led, en eller flera mellanhänder. Varken Gisevius själv eller Nebe synes nämligen ha sett vare sig lantdomstolens protokoll eller den sönderrivna och hopklistrade dubbletten
av bekännelsen. De utge sig således icke för att äga Ralls vittnesmål i original utan blott i andras version. Vi ha alltså här att göra
med ett flerdubbelt sanningsproblem, en kedja där ingen länk får
brista. Att lösa detta källkritiska problem har ännu icke varit
möjligt – och blir det kanske heller aldrig.
Man hade kunnat vänta- och önska- att Niirnberg-domstolen
208
Det perfekta brottet?
skulle ha sökt grundligt klarlägga riksdagsbranden, men så skedde
ej. Tvärtom kan man märka en viss likgiltighet från domstolens
sida inför ett problem, som synts den vara av rent inrikespolitiskt
och historiskt intresse och icke äga de för rättegången väsentligare utrikespolitiska inslagen. Det bör då kanske ej förvåna, att
ganska groteska sakfel rörande branden och Leipzig-processen
fingo passera opåtalade. I såväl stämningen som utslaget anges
fel datum för branden, i utslaget tillika fel antal i Leipzig anklagade och frikända. Vid den amerikanske huvudåklagarens korsförhör med Göring och en statssekreterare visade alla tre på vä-
sentliga punkter en okunnighet, som Göring visserligen ibland
kunde avhjälpa.- I stämningen nämnes branden blott opartiskt
och i förbigående utan ansvarsyrkande, i utslaget likaså utan fastställande av skulden.
Kanske blott den praktiska synpunkten, att de anklagade hade
mycket nog att stå till svars för och domarena mycket nog att taga
ställning till, ligger bakom den amerikanske huvudåklagarens nå-
got undvikande formulering om branden: »Förstörelsen av denna
symbol för ett fritt parlamentariskt styrelsesätt var så välkommen för nazisterna, att man allmänt trodde, att de själva anlagt
branden. När man tänker på vilka förbrytelser de begått, är det
svårt att tro, att de skulle ha ryggat tillbaka för mordbrand. Det
är dock icke nödvändigt att avgöra vem som anlade branden. Det
viktiga är det sätt, varpå branden utnyttjades, och den verkan den
hade på den tyska allmänheten …»
Kanske ligger därbakom också juristens motvilja mot att fälla
dom i denna sak, som alltjämt ter sig något mörk, även om indicierna övervägande peka i bestämd riktning. Åtminstone ansvarsfördelningen naziledarna emellan är ännu ej klarlagd.
209
:…-.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner