Print Friendly

Det förbryllade valet

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

..
DET FÖRBRYLLANDE VALET
1948 års val hör till vårt lands mest egendomliga och förbryllande.
I intensitet och hetsighet har valet nog blott motstycke i 1887
års tullval och 1914 års försvarsvaL För den politiska utvecklingen
i landet bådar denna skärpning av motsättningarna föga gott.
Visserligen kunna överorden och anklagelserna måhända snart
glömmas och visserligen kan klimatet i vårt politiska liv än en
gång återgå till det vanliga tempererade. Det utrikespolitiska och
ekonomiska lägets allvar kan göra detta tvingande nödvändigt.
Men redan socialdemokraternas ingrodda motvilja mot att träda
i förbindelse med folkpartiledaren hr Ohlin och tydliga avsikt att
föra honom åt sidan trots folkpartiets vinster tyder på rent personliga motsättningar, vilka mer än något annat äro utslagsgivande för det socialdemokratiska partiets handlande och därmed för regerandet i dagens Sverige. Och de klasspolitiska intressena ha så fast invävts i »välfärdspolitiken» med dess håvor
och utfästelser, att valen i propagandan lätt kunna utmålas som
avgörande för olika gruppers väl och ve; även detta måste leda
till en skärpning av motsatserna.
Det mest frapperande var först det enorma valdeltagandet.
Även om den sällsynt stora tillslutningen till de politiska mötena
förebådade en stegrad röstfrekvens överträffade valdeltagandet
dock alla beräkningar. I jämförelse med en del kontinentala länder kan det nysatta rekordet – cirka 83 % – visserligen te sig
föga imponerande. Men frånräknas de två nya årsklasser, som genom 1945 års sänkning av rösträttsåldern nu ryckte in i elektoraret, deltoga i årets val nära 700,000 fler väljare än för fyra
år sedan, d. v. s. avsevärt mer än hela väljarkåren före den allmänna rösträttens införande 1911. Professor Tingsten har i »Political Behavior» med stöd från andra länder uppställt den lagen,
att valstriderna tillta i häftighet ju högre valdeltagandet stiger;
partierna drivas nämligen i så fall att föra över jakten efter väljarna till andra partiers marker i stället för att koncentrera sin
Meddelande: Till följd av pappersransoneringen är Svensk Tidskrift liksom i fjol
och liksom flera andra tidskrifter nödsakad att utge ett häfte som dubbelnummer.
Utg.
393
>’
! .·.:..:
Det förbryllande valet
propaganda på valskolkarna. Om denna tes är hållbar – och allt
talar härför – är 1948 års val blott inledningen till en tid av
vilda partistrider.
Det kan anmärkas, att för den stora väljarkåren möjligheterna
till poströstning först nu blivit allmännare kända; över 3 %, därav
icke mindre än cirka 7% av högerns väljare, utnyttjade i år denna
lägenhet. Bli dessa möjligheter till röstande allmännare kända,
torde valdeltagandet ytterligare något stegras. Men skulle antalet
poströstande bli verkligt betydande, är det fara värt att den omedelbara preliminära sammanräkningen kan bli missvisande och
därigenom till ohägn.
Det var oundvikligt att det höga valdeltagandet rubbade de i år
ytterst begärligt studerade Gallupundersökningarnas prognoser.
Så länge valdeltagandet alltid varit lägst i valstatistikens socialgrupp III, d. v. s. bland arbetare och »småfolk», måste ett livligare
valdeltagande i första hand innebära en vinst för det parti, som
har sin förankring bland dessa väljare. Tas hänsyn till det kommunistiska partiets stora förluster, vilka väl i regel varit liktydiga
med motsvarande socialdemokratiska vinster, torde socialdemokraterna ha samlat blott en tredjedel av de 700,000 fler-väljarna.
De återstående, över 400,000, ha i huvudsak gått till folkpartiet
och- i relativt ringa grad – till bondeförbundet. Därjämte har
en förhållandevis liten del av högern gått över till folkpartiet;
då folkpartiets vinster varit störst i storstäderna, har övergången
troligen i främsta rummet varit att söka inom tjänstemannaklassen. Det är oförnekligt att professor Ohlin gjort en betydande
prestation, när han till borgerligheten lyckats attrahera en så avsevärd del av de forna röstskolkarna. Om man i stället för denna
nettoräkning skulle använda bruttorälming, är det ganska visst
att folkpartiet dragit till sig åtskilliga f. d. socialdemokratiska
väljare och något färre f. d. valskolkare, medan socialdemokraternas vinster bland de senare äro i motsvarande grad större.
Folkpartiets stora framgångar te sig emellertid ur många synpunkter förvånande. Å ven med bästa vilja i världen förmår man
inte spåra ett klart utsagt positivt program i dagens krisläge, liksom en samlande linje i andra viktiga frågor. Hr Ohlin har som
egna insatser att hänvisa till omsättningsskattens slopande- nå-
got om vars klokhet just under krisen många inom hans eget
parti blivit tvivlande -och hans ovilja mot räntestegring – nå-
got som säkerligen indirekt styrkt socialdemokraterna i deras avvisande av diskontopolitik. Och han förde en gång i tiden som
394
Det förbryllande valet
handelsminister själv förhandlingar om ett stort svenskt-ryskt kredit- och handelsavtal. I fråga om utrikespolitiken, försvaret, religionen och nykterhetspolitiken inrymmer hans parti större motsättningar än någon annan grupp. Men givetvis har det fordrats
stor skicklighet hos honom å ena sidan att undgå att ge sådana
klara besked, som kunnat stöta vissa väljargrupper, och å andra
sidan att överbygga inre divergenser, likaså att å ena sidan framträda som det skarpaste oppositionspartiet och å andra sidan framställa partiet ömsom som det moderata medlande mellanpartiet och
ömsom som ett vänsterparti. I riksdagsgruppen har han inte haft
många andra storpolitiskt medagerande än hrr Bergwall och Elon
Andersson samt i jordbruksfrågor hr Svensson i Ljungskile. Men
han har i stället haft stödet av en stor och slagkraftig press, som
i denna politiskt labila tid utövat av allt att döma ett enormt inflytande på opinionen. Och sedan förbudspunkterna och försvarsnjuggheten strukits från programmet, ter sig partiet ej längre så
frånstötande som det förr var för förbudsfiender och försvarsvänner. Skulle folkpartiet även under de närmaste åren hållas i
oppositionsställning – och allt tyder på att hr Erlander inte vill
inleda något samarbete med hr Ohlin – har det samma möjligheter som hittills att intensivt kritisera regeringen utan att självt
blotta den inre söndringen. Partiets största svaghet är dock att
det i så hög grad fått sitt röstetal från väljare, som först i sista
stund bestämt sig för att rösta men som vid ett annat tillfälle
kunna skänka andra partier sin gunst. Gallupsiffrorna bekräfta,
hur beroende partiets uppmarsch både 1946 och i år varit av de
odeciderades anslutning i sista stund.
Det socialdemokratiska partiet tycktes vid valstridens början
vara inställt på nederlag och regeringsväxling. Det är möjligt att
den ekonomiska krisen frestade många socialdemokrater till tanken att det bästa för socialdemokratien i denna sjönöd vore att få
lämna skutan i hr Ohlins händer; i skarp opposition mot honom
skulle de då kunna konsolidera partiet till 1950 års kommunalval,
vilka på sätt och vis äro viktigare därför att de bestämma första
kammarens sammansättning för en längre tid- mandattiden där
är ju åtta år – än de politiska valen avgöra andra kammarens.
Men partiet resignerade likväl inte. Nu liksom tidigare hämtade
socialdemokraterna in en del av vad de enligt de första Gallupundersökningarna skulle förlora. Man tog ur arsenalen fram ))storfinansen». Man kunde leva högt på den fulla sysselsättningen,
d. v. s. arbetskraftsbristen, och på socialreformerna, trots att deras
395
Det förbryllande valet
genomförande i huvudsak varit partiernas samfällda verk. Framför allt systematiserades och intensifierades den personliga bearbetningen, sannolikt mer än någonsin förut i partiets sextioåriga
historia. Och resultatet blev en röstökning i absoluta tal så stor,
att den tydligen överraskade socialdemokraterna själva. Det egendomliga var att den registrerades ungefär lika stor i hela landet.
Endast i Stockholm noterades ett verkligt nederlag. Sannolikt i
någon mån till följd av Molanderaffären-en sällsynt komprometterande historia -ledo arbetarpartierna sammantagna ett eklatant
nederlag där och förlorade majoriteten för första gången sedan
1919, precis som motsvarande partier vid kommunalvalet i Oslo i
fjol. Troligen får förklaringen till den stora förskjutningen sökas
i att storstadsbefolkningen är den rörligaste – före sin tid skulle
det kunna sägas – och att den personliga partipåtryckningen och
-kontrollen aldrig kan göras lika effektiv i en jättestad som i ett
mindre samhälle.
Innebar stockholmsvalets utgång den allvarligaste varningen
för socialdemokratien, så kunde röstökningen i landet ej hindra
att partiets andel i väljarkåren åter sjönk ett steg. Denna sänkning blir dubbelt kännbar därför att även den kommunistiska stödtruppen decimerades såväl bland väljarna som i andra kammaren.
För socialdemokraterna var det en verklig tur att det ryska filialpartiets röstminskning. blev så stark att de ej förlorade något
nämnvärt på arbetarpartiernas särgående utan tvärtom fingo sina
mandat till ett billigare pris än den borgerliga kartellen. Socialdemokraterna fingo 2 mandat mer än de borgerliga trots dessas
50,000 fler röster. I ännu högre grad än efter 1942, 1944 och 1946 års
val har årets val accentuerat socialdemokraternas ställning som
ett minoritetsparti. Och medan socialdemokraterna efter 1940 års val
hade134mandat i andra kammaren mot de borgerligas 93, är ställningen nu 112 mot 110 och borde rätteligen vara tvärtom. Denna
regeringspartiets successiva relativa nedgång är ett vida betydelsefullare politiskt utslag än ökningen i absolut röstetal. Det vore
otänkbart om partiet med denna trend för ögonen skulle våga
några riskablare ingrepp i vår samhällsstruktur före nästa val.
För kommunisterna innebar valet den väntade tillbakagången.
Deras andrakammarrepresentation sjönk till ungefär hälften och
är nu otillräcklig även för suppleantplatser i utskotten. Deras
kvinnarepresentation strök helt med. I jämförelse med 1946 års
kommunalval, då partiet nådde sin kulmen (372 000 röster), förlorade partiet över en tredjedel av sin anhängarskara, trots till- 396
Det förbryllande valet
komsten av tre nya årsgrupper och trots det ökade valdeltagandet.
Det är möjligt att statsminister Erlanders dräpande replik till hr
Linderot i radiodebatten om kommunisternas frihetssyn var valstridens effektivaste inlägg. I vart fall tyder det på sundhet hos
de svenska arbetarna, att dessa efter händelserna i Osteuropa fått
ögonen öppnade för »folkdemokratiens» sanna väsen. Och man vill
gärna hoppas att socialdemokraterna nu skola ha släppt den fruktan för partiet till vänster, som präglat deras politik under flera
år, och i framtiden utstaka sin kurs lika oberoende av detta som i
stort sett fallet var under 1930-talet. Sker så, är detta en av valens
stora vinningar.
Bondeförbundet ökade sitt röstetal avsevärt men förlorade mandat. Dess ansträngningar att motverka urbaniseringens verkningar genom att etablera sig även som stadsparti efter det danska
venstrepartiets förebild slogo fullständigt slint. Den överallt registrerade, visserligen inte stora men jämna röstökningen förklaras
sannolikt av partiets förankring i landsbygdsungdomen tack vare
SLU-föreningarnas finmaskiga nät. Bondeförbundet är nu inne i
sin »andra generation»; det gamla gardet kring hr Bramstorp,
Svensson i Grönvik, Gränebo, Heiding m. fl. har inte längre ledningen, som överflyttats i yngre händer. Men riksdagsgruppen
har till följd av mandatförlusterna inte undergått någon egentlig
föryngring, och den radikala falangen kring SLU står alltjämt i
stort sett utanför riksdagen.
Högern led en allvarlig motgång. Visserligen höll högern sedan
poströsterna räknats i det allra närmaste sitt röstetal och är så
gott som jämnstark med bondeförbundet i röstetal. I precis hälften av kretsarna ökade högern detta något. Men totalt sett fick
högern intet med av den allmänna röststegringen och gick därigenom tillbaka med ungefär 20 procent när det gäller andel i
väljarkåren – från 15,9 procent år 1944 till 12,3 i år. Och starkt
missgynnad av det proportionella valsystemet led högern en nästan
katastrofal mandatförlust, så mycket kännbarare som den gick ut
över några av partiets mest dugande riksdagsmän. Medan högern
ännu 1941-44 var representerad i alla valkretsar, saknar högern
nu mandat i tio av dem. Motgångarna voro störst i städerna, där
folkpartiets tryck var starkast, medan landsbygden på de flesta
ställen höll sitt röstetal eller ökade det. En följd härav är att
jordbrukarna åter blivit talrikast i partiets andrakammargrupp
(12 mot 11). Och precis som vid de två närmast föregående valen
tycks högern- att döma av de successiva Gallupsiffrorna – ha
397
Det förbryllande valet
förlorat i upploppet efter att tidigare ha legat bättre framme.
Sannolikt har detta främst betytt att högern i mindre grad än övriga partier och särskilt folkpartiet kunnat dra till sig de odeciderade. För framtiden kan det dock vara betydelsefullt, att högern
i ungefär hälften av de 28 kretsarna stod mer eller mindre nära
mandat; vid en ganska ringa strömkantring skulle högern återvinna sin ställning.
I och för sig kan det knappast hävdas, att högerns politik dömts
av folket. Hr Ohlin och hans parti ha i många frågor vunnit sina
segrar just på samma kritik av regeringen som högern framställt.
Andra, delvis högst irrationella moment ha tydligen varit utslagsgivande, när väljarna visat folkpartiet sitt större förtroende.
Många människor stodo dessutom främmande för eller ville ogärna
lyssna till eller tro på behovet av den kärva linje i den ekonomiska
politiken, som högern funnit oundgänglig i nuvarande kritiska
läge. Det är inte omöjligt, ja, kanske sannolikt att den ordinerade beska medicinen ändock snart måste tas, på socialdemokraternas tillskyndan. Men lika litet som högern i så fall kommer
att skörda någon ära för sin framsynthet, lika litet senterade väljarna nu dess ärliga uppsåt att ge ett klart och ärligt besked.
Högerns uppgift i det inträdda läget blir givetvis svår och krä-
vande. Men blir den mindre maktpåliggande än förut? Tvivelsutan inte. Det råder ovisshet om vilken kurs hr Ohlin ämnar
välja – om han nu vill ta ett steg åt vänster för att markera
att hans parti enligt hans egen utsago är ett vänsterparti och
för att söka utjämna misshälligheterna i förhållandet till socialdemokraterna – och det ligger i sakens natur att högerns roll
inom den borgerliga oppositionen i så fall ges än mer ökad vikt.
Men oberoende härav har högern att fullfölja sin traditionsenliga
mission främst när det gäller försvaret, den ekonomiska friheten,
det medborgerliga rättsskyddet och vad man skulle kunna kalla
de kulturkonservativa värdena. Allt detta kan ske utan att partiet därför faller tillbaka i något sterilt nejsägande eller visar
ointresse för människornas vardagliga bekymmer. Det är inga
överord att säga att högerns riksdagsgrupp under de gångna
åren vinnlagt sig om saklighet. En strängt saklig opposition
kommer säkerligen i fortsättningen att tillvinna sig respekt, även
om partiets mandatsiffra gått ned. Den kan indirekt utöva ett
betydande inflytande på händelsernas länkande, särskilt i nuvarande labila politiska situation då intet parti ensamt har majoritet och väljarna visa stor rörlighet. Den decimerade riks- 898
Det förbryllande valet
dagsgruppen har möjlighet att genom inre sammansvetsning och
frimodigt uppträdande bli kärnan i en av klassintressen ej beroende antisocialistisk opinion, för vilken tidens materiella problem hur viktiga dessa än äro dock inte få betyda allt eller överskugga de ideella och nationella intressena.
I siffror uttryckt ter sig valresultatet i jämförelse med tidigare
val på följande sätt, sedan poströsterna räknats:
Absoluta siffror.
H.
l Bf.
l Fp.
l Sac.
l Kamm.
l Övriga.
l
1936 512,781 418,840 376,161 1,338,120 224,351 45,500
1940 518,346 344,345 344,ll3 1,546,804 101,424 19,385
1942 509,984 381,0ll 358,183 1,453,288 170,856 18,244
i 1944 488,921 421,094 398,293 1,436,571 318,466 22,959
l
l
1946 494,949 452,793 520,593 1,478,818 372,424 ll,628
1948 478,779 480,360 882,414 1,789,440 244,812 –
A.ndel av väljarkåren.
l H.
l
Bf.
l
Fp.
l
Sac. l Kamm.
l
Arbetarpartierna.
1936 17,6 14,3 12,9 45,9 7,7 53,6
l
1940 18,0 12,0 12,0 53,8 3,5 57,3
1942 17,6 13,2 12,4 50,3 5,9 56,2
l 1944 15,9 13,6 12,9 46,6 10,3 56,9
l
1946 14,9 13,6 15,6 44,4 11,2 55,6
1948 12,3 12,4 22,8 46,1 6,3 52,4
Trots segerfanfarerna men efter ett par dagars tillnyktrande
funno socialdemokraterna, att segern ej var stabilare än att regeringsunderlagets breddning hade både sakliga och givetvis även
partitaktiska skäl för sig. Bondeförbundet blev det utkorade föremålet för giljandet. Det tillrådde en samlingsregering. Men exc.
Erlander avvisade tanken på socialdemokratiskt samarbete med
folkpartiet och högern. När detta häfte går i press är det ovisst,
om det i regeringsfrågan splittrade bondeförbundet utan borgerligt
sällskap vill alliera sig med socialdemokraterna eller föredrar blott
en pakt av modell 33.
399
!’
f

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner