Print Friendly

Den karaktärslösa fröken Julie

Av Redaktionen | 31 december 1951


1951


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN »I(ARAI(TÄRSLÖSA»
FRÖKEN JULIE
Av fil. kand. HARRY JÄRV
JSITT företal till »Fröken Julie» skriver Strindberg, att han
»gjort figurerna tämligen ‘karaktärslösa’», »vacklande, söndergångna, blandade av gammalt och nytt», »konglomerater av förgångna kulturgrader och pågående, stycken av mänskor, avrivna
lappar av helgdagskläder, som blivit lumpor, alldeles som själen är
hopflikad».
Strindbergsauktoriteten Martin Lamm har konstaterat, att
Strindberg inte har kunnat teckna sammanhängande karaktärer.
Strindberg blev aldrig någon »omedelbar karaktärsskapare i stor
stil, just därför att han av naturen saknade sinne för ‘grunddraget’
i en karaktär, saknade den förmåga av diktande psykologisk syntes,
som fordras för att kunna framställa den», skriver Lamm. Denna
kritiska uppfattning – den är menad som en allvarlig kritik –
har redan börjat stelna till en dogm. Men är den riktig~ Och även
om den är riktig i fråga om det sakliga underlaget – är kritiken
mot Strindberg som gestaltskapare därmed befogad1
När Strindberg skrev »Fröken Julie», gjorde han det under på-
verkan av åttitalets psykologiska teorier, närmast Bernheims suggestionspsykologi och Ribots »Les maladies de la personnalite».
Denna nya psykologi opponerade sig mot den mekaniskt enkla
psykologi, som återförde personlighetens yttringar på ett enda
grunddrag. Den analyserade i stället fram personlighetskomplexets
olika delar och skikt. Men den drog inte syntesen ur dessa fragment, den förblev en »mosaikpsykologi», som ännu inte fattade
den mänskliga personligheten som en holistisk, d. v. s. som helhet
verkande meningsfull totalitet. Det mänskliga själslivet är visserligen uppbyggt av olika delar och skikt, men hos själsligt friska
och sunda människor är de olika delarna så fast och organiskt
förbundna med varandra, att de reagerar som ändamålsenliga helheter.
Hur många människor är emellertid helt sunda och förverkligar
detta ideal~ Den moderna psykalogien lär, att dc flesta människor
163
Harry Järv
har någon störning i samspelet mellan själslivets olika delar, som
splittrar den meningsfulla och ändamålsenliga personlighetstotaliteten mer eller mindre. En sådan heterogen personlighet är naturligtvis mindre livsduglig än den hela och sunda, men den är onekligen intressantare ur psykologisk synpunkt. Den avslöjar de själsliga krafternas spel genom att renodla och förgrova tendenser,
som finns dolda även i den friska personligheten. Att den psykologiskt analyserande litteraturen gjort den psykologiska vetenskapen stora tjänster är också obestridligt. Det är naturligtvis ett
fullt legitimt företag att göra den sjuka personligheten till föremål
för litterär skildring. Man behöver ju inte uppfatta den som ett
eftersträvansvärt ideal – varför inte tvärtom~ Om man nu inte
vill nöja sig med sanningen utan nödvändigtvis skall moralisera.
Det är en helt annan sak, att man naturligtvis kan diskutera denna
psykologiserande och avslöjande litteraturarts värde i jämförelse
med andra slag av litteratur, t. ex. den sociala romanen.
Om man i uttrycket »sammanhängande karaktär» inlägger en
moraliserande värdering av personligheten och ett krav på hur
dikt bör vara beskaffad, om man alltså menar en helt sund och
frisk personlighet, så är det naturligtvis riktigt att påstå, att
Strindberg inte har kunnat teckna sådana karaktärer. Men ett
sådant påstående är skäligen ointressant. Diktare skapar oftast
sina verk av fragment från det egna jaget, det är egna upplevelser
som ger det väsentliga råmaterialet. Strindberg var inte något
undantag från denna regel, och han var en hysteriker med pararroiska drag, som tidvis närmade sig gränsen till schizofren sinnessjukdom. Ett väsentligt drag i den schizofrena sjukdomsbilden är
just klyvningen, splittringen, sönderfallet, oförmågan till sammanfattning, syntetisering. Man kan naturligtvis förebrå Strindberg,
att han saknade förmåga till diktande psykologisk syntes, vilket
är detsamma som att förebrå honom att han inte ägde själslig
balans, men därmed är väl knappast något vunnet. Det är ju för
övrigt till stor del hans »sjukdom» som vi har att tacka hans litterära verk för, och hans inträngande psykologiska analys är inte
något litet verk att vara tacksam för. När Lamm visar på Strindbergs bristande sinne för »grunddraget» i en karaktär, kommer
han för övrigt mycket nära den enkelspåriga psykologi, som Strindberg med rätta opponerar sig emot. Det är visserligen ett ideal för
vetenskapen att finna lösningar, som är så enkla som möjligt, men
det mänskliga själslivet har nu en gång för alla visat sig vara en
mycket komplicerad företeelse. De rika skiftningarna och de många
164
Den »karaktärslösa» Fröken Julie
kombinationsmöjligheterna mellan de olika delarna i personligheten eller orsaken till brist på samspel inbjuder inte till ensidiga
förklaringar. Ett bestämt krav på sammanhängande karaktärer
är meningslöst eller t. o. m. skadligt i fråga om litterär personteckning. Konsekvent genomfört skulle det göra litteraturen oärlig
och osann, och det kan väl ändå inte vara någons önskan. Resultatet skulle bli, att litteraturen inskränktes till intrigstycken och
äventyrs- eller detektivromaner av lägre klass, då ju endast en
yttre orsakskedja kan driva en själsligt fullkomligt frisk och balanserad människa till några oväntade och för läsaren-åskådaren intresanta ställningstaganden. Dessutom är en litteratur, som avslöjar falska och skadliga idealbildningar, onekligen värdefullare
än en som bygger upp nya falska ideal. Det är med andra ord
nyttigare att riva »för att få luft och ljus» än att bygga murar,
som gör luften unken och utestänger solljuset. »1.\..r kanske inte
det tillräckligU» Ett sådant nedrivningsarbete kan ju rikta sig
både mot sociala murar och mot andra falska och för psyket skadliga etiska eller religiösa murar, mot yttre och inre tvång. Det
utesluter ju inte, att det också finns positiva ideal, som är värda
behandling.
Med beklagandet över Strindbergs oförmåga att skapa sammanhängande karaktärer menar Lamm inte, att J ulies handlingar är
oförståeliga och psykologiskt omotiverade, även om han anser, att
hennes handlingar är berövade all vanlig logik och all konstans.
Han menar således inte, att Strindberg var en dålig människokännare och klen psykolog, förebråelsen gäller endast ensidigheten i
Strindbergs psykologiska intresse och insikter. Strindbergs teoretiska grund var som sagt den franska suggestionspsykologien, men
denna kryddades med Darwins, Taines, Zolas och Nietzsches teorier.
Både i företalet till »Fröken Julie» och i själva dramat finns emellertid psykologiska motiveringar, som går utöver ramen för dessa
teorier och som röjer för den tiden överraskande djupgående insikter i själslivets dynamik. Dessa insikter är inte hämtade från
psykologiska läroböcker, de är resultatet av Strindbergs hänsynslösa självanalys. På vissa väsentliga punkter föregriper Strindberg
i »Fröken Julie» (och även på många andra ställen) teorier, som
klart formulerades först av psykoanalytikerna. »Fröken Julie» är
också den psykologiska naturalismens erkända mästerverk.
Man brukar karakterisera »Fröken Julie» som ett drama om
sociala motsättningar och deras psykologiska inverkan på karaktären. Det verkar bestickande, men det är inte tillräckligt. Julie
12- 513443 Svensic TidsleTi/t 1951 165
Harry Järv
skulle då vara ett sista, degenererat och livsodugligt skott på ett
träd med rötter i det feodala samhället. I generationer har hennes
sociala krets kunnat utbilda ett falskt livsideal bakom en social
mur, som effektivt skyddat den från livets brutala kamp för tillvaron. Så länge skyddsmuren existerar, kan livsdugligheten inte
prövas. Men den dag då omgivningen förlorar respekten för denna
mur och raserar den, eller om en individ frivilligt lämnar det
skyddade området (som Julie) och kastar sig ut i det obarmhärtiga
livet utanför, avslöjas omedelbart graden av livsduglighet eller
förfall. Julie är inte livsduglig, hon går under i kampen.
Julie är vad man brukar kalla en »svag» karaktär, hennes reaktioner är ombytliga och kortvariga, hon är en känslomänniska,
som mycket lätt ger efter för affekternas tryck. Ett obehärskat
affektliv är alltid ett symtom på att anpassningsförmågan gentemot
omvärldens realitet är nedsatt, att personligheten förlorat något
av den smidighet, som gör den livsduglig. Orsaken till missanpassningen är i Julies fall olyckliga familjeförhållanden; genom därmed sammanhängande felaktig uppfostran har hennes känsloliv
snedvridits. Julie går inte under för att hon är degenererad på
grund av sin socialgrupps förvända och ytliga livsideal, utan för
att hon påtvingats ett falskt och förvänt livsideal av i viss mån
»privat» natur.
I dramats första del visar Julies uppträdande en successiv stegring från ömhet&begär till otyglad sensualism. Hennes hunger efter
ömhet förefaller vara huvudsakligen fysiologiskt betingad, trots
Strindbergs utförliga uppräkning av olika motiv: »modrens grundinstinkter; fadrens oriktiga uppfostran av flickan; egen naturell
och fästmannens suggestioner på den svaga degenererade hjärnan;
vidare och närmare: feststämningen på midsommarnatten; fadrens
bortovaro; hennes månadssjuka; sysslandet med djuren; dansens
upphetsande inflytande; nattens skymning; blommornas starka
afrodisiska inflytande; och slutligen slumpen, som driver de två
tillsammans i ett lönligt rum, plus den upphetsade mannens tilltagsenhet». Man skulle kunna säga, att alla de motiv Strindberg
anger tillsammans utgör en helhet av betingelser, som skapar det
fysiologiska tillståndet hos Julie, vilket är orsaken till att hon
förför Jean. En del av dessa uppräknade motiv har medverkat
vid bildandet av hennes karaktär, medan andra utgör stimuli för
det stämningsunderlag, från vilket de tillfälliga affekter utgår, som
leder till förförelsen.
Det är således inre, fysiologiska betingelser, som driver Julie
166
Den »karaktärslösa» Fröken Julie
att söka ett medel att tillfredsställa sitt sexualbehov. Nu finns
händelsevis ett sådant medel till hands, nämligen Jean, som har
fördelaktigt utseende (tydligen bättre än skogvaktaren, som ratas
av Julie när Jean uppenbarar sig). Och han visar sig dessutom
vara jämförelsevis kvick och spirituell, vilket gör det möjligt för
Julie att t. o. m. försöka intala sig, att det är fråga om verklig
kärlek.
Julie försöker i dramats första del konsekvent och entydigt erövra Jean. Det är dock inte fråga om någon positiv, planerad verksamhet, som kräver viljestyrka. Tvärtom är det en oavbruten eftergift för känslornas och driftslivets pockande krav. Målet, driftens
tillfredsställande, kräver ingen ansträngning, endast litet koketteri
och kvinnlig förförelsekonst av tämligen banalt slag. Man har
svårt att finna något belägg för den kyskhet, som Lamm anser
sig ha påträffat hos Julie. Snarare skulle man kunna karakterisera
hennes uppträdande som en primitiv och tanklös men på det hela
taget sund sensualism.
När andra avsnittet börjar, är situationen helt och hållet förändrad.
Om varje förväntning gäller ju, att det hos individen inträder
en förändring efter uppfyllelsen. Förväntningens spänning utlöses,
och en viss avslappning inträder. Beroende på hur förväntningen
uppfyllts, inställer sig olika affekter. Ett kärleksbehov, som av
någon anledning inte fylles, stegras till en viss· gräns, men sedan
slår känslan över till sin motsats och övergår i hat. Det är vad
som inträffar här. Men varför’ Julie ger först en rationaliserad
förklaring, som vältrar över all skuld på Jean, hon har »dolt
grundmotivet genom att framskjuta ett helt annat», som Strindberg karakteriserar processen. De olustkänslor, som redan från
början blandas med tillfredsställelsen, vill hon först förklara med
att hon som sund kvinna inte kan tillfredsställas av kärlekslös
erotik, hennes sexualbehov har visserligen tillfredsställts, men inte
hennes ömhetsbehov. Som den känslo- och fantasimänniska hon är,
försöker hon rädda sin ära genom ett desperat försök att »skyddande eller urskuldande», som Strindberg själv säger, fantisera
en kärlek, som inte finns och inte kan finnas. När hon slutligen
tvingas öppet medge, att det på båda sidor endast varit fråga om
rent kroppslig åtrå, inställer sig helt naturligt känslor av skam,
förtvivlan, vrede och hat i hastig växling. Ibland blossar också
ett förtvivlat hopp om räddning genom kärlek upp, men dessa
desperata fantasier salmar verklighetsunderlag och förflyktigas
167
Harry Järv
snabbt igen. Det dröm- och fantasiliv som Julie ger prov på är
karakteristiskt för den splittrade, schizofrena personligheten, som
skjuter undan den besvärande verkligheten och uppfyller sina
önskningar i fantasien, där det inte finns något motstånd. Julies
orealistiska tänkande har också lånat många drag av Strindbergs
egen personlighet.
Men det måste finnas ytterligare drivfjädrar till ett självmord
än dessa nämnda. suggestionens makt är inte så stor som Strindberg trodde, när han skrev »Fröken Julie». Man kan inte suggerera
en människa till en handling, som strider mot hennes innersta
natur och omedvetna önskningar. Självmordet är en handling av
stor räckvidd, och i Julies fall tycks självmord som straff inte stå
i någon rimlig proportion till det »brott» som begåtts, även om
hänsyn tages till 80-talets etiska tänkande. Med rätta kallar Strindberg en sådan självhämnd i ärans namn barbarisk och oförmånlig
för artens bestånd, han ser den som ett resultat av en tragisk och
förtvivlad kamp mot naturen – undertryckt drift betyder disharmoni med verkligheten, och människor som undertrycka driften
gå under i denna disharmoni »eller av ohejdat frambrytande av
den undertryckta driften». Allt detta passar in på Julie, och det
är psykologiska iakttagelser, som senare har bekräftats och införlivats med psykologiens allmängods. Dessutom var Julie (liksom
Strindberg själv och ryttmästaren i »Fadren») ett ovälkommet
barn. Den kärlekslöshet, som ett sådant barn måste uppleva, tolkas
ofta som ett straff och inger barnet känslan av att vara en misslyckad och överflödig individ. Om barnet på detta sätt bibringas
alltför övermäktiga skuldkänslor, kan självbestraffningstendenserna i extrema fall leda till självmordstankar och -handlingar.
När Julie vill hänvisa till sitt ofyllda, sunda ömhetsbehov som
skäl för sitt hat till Jean, hycklar hon omedvetet en sundhet, som
hon väl önskar att hon ägde, men som hon inte har. Hon är oförmögen att känna sund kärlek. Ingen man skulle kunna fylla hennes
ömhetsbehov. Hon är en »halvkvinna och manhatare». Av sin mor,
som var emancipationskvinna av en osaklig, hysterisk typ, hade
hon lärt att misstro och hata männen, men samtidigt uppfostrades
hon som pojke, fick gå i gosskläder och lära sig sköta hästar –
således en uppfostran i direkt aktiv, »manlig» riktning. En sådan
förvänd uppfostran är ödeläggande för den själsliga balansen och
gör det i de flesta fall omöjligt för personen ifråga att senare uppleva ett normalt och lyckligt kärleksliv. Om de sunda, motverkande
krafterna inte är tillräckligt starka, kan den t. o. m. leda till homo- 168
——————~.–~–”….___._…__.___.. — ~-·
..
Den »karaktärslösa» Fröken Julie
sexualitet. Uppfostrarens önskan och den påtvingade yttre attityden och klädedräkten har påverkat Julies själsliv, som stelnat i
manshat. Men hon förmår inte helt undantränga de sexuella drifterna. Hennes personlighet splittras, inställningen till det motsatta
könet blir ambivalent, vacklande mellan kärlek och hat. Den sunda,
naturliga driften i henne vill vara kvinna, men hennes uppfostran
har gått ut på flykt från den kvinnliga rollen, som uppfattas som
ovärdig och skamlig. Med sitt intellekt strävar hon att behärska
mannen- brytningen med fästmannen berodde på, att denne vägrade underkasta sig, när hon ville manifestera sin maktlystnad –
men driftlivet spelar henne elaka spratt och tvingar henne gång
på gång in i den förhatliga kvinnliga rollen. När driften väl har
utlösts och tillfredsställts, har manshatet inte längre något motstånd att övervinna och kan åter arbeta sig fram, och hon känner
vrede och skam över denna förnedrande kvinnliga ställning. »Jag
avskyr er som jag avskyr råttor, men jag kan inte fly er!» utropar
hon. Men Jean får så småningom klart för sig, att det inte är honom personligen hon avskyr utan manfolk överhuvud taget. Och
Julie erkänner det: »Ja!- För det mesta! Men ibland- när svagheten kommer, å fy!» Julies olycka är således, att två motsatta
tendenser kämpar om malden i hennes personlighet, hon dras till
driftlivet men känner det samtidigt som en förnedring. Självmordet beror således inte främst på skamkänslor av ståndsskäl eller
vanliga moraliska skäl – i den mån Julie för fram sådana är det
fråga om rationaliseringar och bortförklaringar – utan grundmotivet är skamkänslor över att hon inte kunnat hävda sin styrka
och övervinna sin svaghet som kvinna. Hon har fått den manshatande inställningen från modern-auktoriteten men har så små-
ningom accepterat inställningen med en del av sin personlighet,
den del nämligen som sköter samvetets och skuldmedvetandets
ansvarsfulla värv. Julies självmord är således en självbestraffning,
framsprungen ur neurotiska skuldkänslor för ett brott mot ett
falskt livsideal, som påtvingats henne av hennes likaledes neurotiska mor. Modern hade gjort revolt mot den ensidigt manligt
inriktade kulturen och överkompenserat sin känsla av underlägsenhet som kvinna i hat mot mannen och önskan att besegra honom.
För Julies del förskjuts således delvis den sociala motiveringen
för hennes personlighetsutveckling. Hennes konflikt är delvis betingad av hennes sociala ställning som kvinna, medan den står i
ett endast lösligt förhållande till hennes adliga socialgrupps speciella livsform, då en sådan konfliktsituation ju inte är bunden
169
j •,
Harry Järv
vid något speciellt samhällsskikt. Men då hennes önskan att besegra och kuva mannen har stelnat till ett självändamål utan rationell förbindelse med kvinnosaken, är det svårt att helt härleda
hennes konflikt även ur detta sociala sammanhang, och därför
kan den sägas väsentligen vara av privat och personlig natur; i
varje fall är sambandet med kvinnosaken endast ytligt. (Om begreppet social fattas i sin vidaste betydelse är naturligtvis varje
neuros· socialt betingad, då den kan uppkomma endast genom en
människas relationer till andra människor.)
Visserligen säger Strindberg, att det är trälens försteg för jarlen
att han saknar den livsfarliga fördomen om äran, men det är då
fråga om medvetna moralbegrepp, inte omedvetna skuldkänslor
av det slag, som tyranniserar Julie. Såtillvida har Julies sociala
ställning naturligtvis inverkat, att hon har tillägnat sig sitt stånds
hårda krav på lydnad mot de medvetna moralbegreppen, men detta
är inte tillräckligt som motiv för självmord. Därtill måste komma
en djupgående personlig konflikt. I J ulies fall är denna personliga
neuros också mycket tydlig. Hon är livsoduglig, inte genom medfödda dåliga anlag och degeneration, hon är miljöskadad genom
naturvidrig och kärlekslös uppfostran. All uppfostrans mål är ju
att skydda jaget mot yttre och inre faror. För att detta mål skall
nås, måste personligheten utsättas för ett visst tvång, den måste
förhårdna, få ett skyddande pansar. Detta betyder samtidigt en
nödvändig inskränkning i den personliga, psykiska rörelsefriheten.
En sund uppfostran skapar ett skyddspansar, som i någon mån är
rörligt och anpassbart efter lägets reella krav, d. v. s. personligheten behöver inte slitas sönder av konflikter mellan drift och
moralkrav utan kan framgångsrikt kryssa mellan det personliga
driftlivets Skylla och de sociala och etiska kravens Karybdis. Det
kan inte en neurotiker som Julie, hennes själsliv fungerar inte
målmedvetet och ändamålsenligt. Hon är inte, för att använda
Strindbergs egen bild, någon skicklig navigatör på livets flod. En
sådan seglar icke med fasta skot, utan faller för vindkasten för
att lova upp igen. Den förmågan har en förvänd uppfostran berövat Julie, och därför går hon under.
Men Strindberg var själv inte någon god navigatör. Han hade
själv, liksom Julie, känt dragningen till driftlivet men samtidigt
känt det som något skamligt. Under Infernoperioden i mitten på
90-talet, då han gled in i en serie schizofrent färgade psykoser,
uppfattar han sitt upplösta andra äktenskap som »något orent».
Strindbergs tre äktenskap slutade alla med skilsmässa, av allt att
170
Den »karaktärslösa» Fröken Julie
döma därför att han (liksom Julie) inte kunde grunda sitt kärleksliv på en sund sinnlighet. Orsaken var tydligen en allt för stark
modersbindning, han sökte alltid madonnan-modern (sådan han
såg henne, inte sådan hon i verkligheten var) i sitt kärleksliv.
»Du tror icke vad jag av hela min tillvaro håller av Dig, som en
mor, en syster- allt vad Du vill, men icke älskarinna! Låt mig
vara Ditt barn, men förakta mig icke därför-» skrev han till Siri
von Essen i april 1876. Och till Frida Uhl skriver han sjutton år
senare, att han »spelat liten, svag utan att veta det, för att du skulle
bli i stånd att älska mig, lika mycket på vilket sätt». Denna omedvetna modersfixering måste med nödvändighet framkalla konflikter. Vid flera tillfällen gjorde Strindberg desperata »flyktförsök»
från denna falska livsinställning. Han gick då till motsatta ytterligheter, han blev rå och brutal i sitt förhållande till kvinnorna
och uppsökte prostituerade, madonnan-moderns motsats, vilket endast ökade hans skuldkänslor. Gång på gång återkommer Strindberg i sin produktion till sin modersbindning: i »Tjänstekvinnans
son», »Legender», »Fadren», »I havsbandet», »Till Damaskus»,
»Mystik» och på flera andra ställen. I »En dåres försvarstal» har
han genomskådat, att han identifierar hustrun med modern: »Äro
mina känslor perversa, eftersom jag vill äga min moder~ Är det
hjärtats omedvetna blodskamf» Det är mycket sällsynt med en
(nota bene före Freud) så klart genomskådad modersfixering, och
i hela världslitteraturen finns väl knappast något i tydlighet jämförbart, möjligen med undantag av tredje kapitlet i Stendhals
»Henri Brulards liv». Följden var hos Strindberg en ambivalent
och med skuldkänslor bemängd inställning till kärlekslivet, som
också går igen i Julies problem. Strindberg gjorde flera misslyckade självmordsförsök- överhuvud taget var hans självkritik
i etiska frågor så rigorös, att samvetet obönhörligt trädde i funktion med skuldmedvetande och straffbehov redan för fantasifoster
och tankesynder – och Julies självmord är delvis att förstå som
en symbolisk önskehandling, genom vilken Strindberg manifesterade sin egen önskan att begå självmord. I stället för att själv begå
handlingen, låter han Julie utföra den.
En möjlighet till räddning, som Strindberg antyder, men som
Julie inte kan acceptera, eftersom hon redan är inne i neurosen,
och som Strindberg själv ännu inte var mogen för, är flykten in i
religionen. Den vägen har Kristin gått, och den bespar henne alla
personliga själskonflikter. Naivt och bekvämt överför hon alla
skuldkänslor på Jesu starka skuldror, och därmed är alla hennes
171
Harry Järv
problem ur världen. Själv hyste Strindberg motvilja mot Nya
testamentet och Kristi ställföreträdande lidande (Julies självmord
är dock å andra sidan ett ställföreträdande straff för Strindbergs
egna »synder»). »Gamla testamentet trösta!’ och bestraffar mig på
ett något oklart sätt, medan det Nya lämnar mig kall», säger han
betecknande nog i »Inferno». Självbestraffningssynpunkterna var
djupt rotade i Strindbergs personlighet och kan följas tillbaka till
barnaårens upplevelser. Han visste och genomskådade ibland själv,
att hans onda samvete överallt lät honom söka fiender, att de förföljande »makterna» var foster av hans egen fantasi och att de
var framkallade som självbestraffning: »I mitt själsliv har straffet
medelst inbillningar spelat den största rollen», skriver han vid ett
sådant tillfälle. Bakom »makterna» skymtar fadersgestalten, skräcken för dem kan ledas tillbaka till barndomens rädsla för »en ofattligt stor Gud, som kallar sig min fader och som jag icke vågar
nalkas». Det onda samvetet härrör ursprungligen från de barnsliga
fantasierna i samband med modersbindningen, och eftersom dessa
förutsatte rivalitet med fadern, var rädslan för dennes straff en
naturlig följd – i all synnerhet som fadern var en hustyrann,
som inte lade fingrarna emellan, när han uppfostrade sina barn.
Strindbergs sexuella mindervärdeskänslor bottnar också i modersfixeringen, liksom hans självhävdelsebehov överhuvud taget. Han
blev aldrig moderns älsklingsbarn, hon tycks ha föredragit hans
äldre bror (Gustav i >>Tjänstekvinnans son>>), som jämte fadern
blev hans gynnade rival om hennes gunst. >>Johan [=August] var
ingens favorit. Det kände han och det grämde honom. […] Han
ville vinna modren. Och han blev inställsam, bar sig klumpigt åt,
men genomskådades och kastades tillbaka», skriver han i »Tjänstekvinnans son». De andliga sviterna av denna avspisning när han
sökte ömhet övervann Strindberg aldrig. Den gav upphov till ett
svårartat impotenskomplex och frenetiska kompensationssträvanden på det sexuella och andra områden. Hans litterära produktion,
som ju till stor del kretsar kring medvetna och omedvetna skuldproblem, har utan tvivel en av sina ursprungligaste och kraftigaste
drivkrafter i de själsliga sviterna av denna triangelsituation son
– moder – fader.
Strindbergs konst är således i sällsynt hög grad ett uttryck av
hans problematiska personlighet. överhuvud taget är den neurotiska karaktären med dess spänningsförhållanden den mest fruktbara jordmån för konstnärligt skapande som existerar, och dess
betydelse som kulturskapande faktor kan knappast överskattas.
172
———-:——-;——-~—
Den »karaktärslösa» Fröken Julie
En neurotisk kvnflikt behöver därför inte nödvändigtvis betyda
att individen förlorar i värde rent objektivt sett, även om en sådan
känsla av mindervärde kan ligga inbäddad i neurosens funktionella störningskärna. Det hinder, som en sådan konflikt utgör,
sporrar tvärtom personligheten till större ansträngningar och förhindrar att själslivet förlorar sin aktivitet och stagnerar i slö likgiltighet. Men de omedvetet skapande urkrafter som neurosen kan
utlösa och frigöra är inte bara uppbyggande, de är samtidigt också
förstörande för den enskilda personligheten, som lätt kan brytas
ned av påfrestningarna.
I samband med Strindbergs kompensationssträvanden står också
hans ibland frambrytande sociala patos. Men just därför gällde
detta patos i grunden endast honom själv, och någon verklig social
känsla hade han aldrig. Lika litet som Jean, som hävdar sig endast
på andras bekostnad. Jeans problem är, i motsats till Julies, helt
klassbetingat i den mening man vanligen använder detta ord. Han
är också i motsats till henne en »stark» karaktär, hans reaktioner
är jämnare och långvarigare än hennes. Han har inte vuxit upp
bakom några skyddande murar, livet har redan från början gett
honom hårda törnar och gjort honom cynisk och livsduglig, hård
men samtidigt smidig. Hans sociala position har redan tidigt på-
tvingat honom en tryckande känsla av mindervärde. Han är som
bäst i färd med att ta skadan igen, han har endast ett mål för
ögonen: att komma sig upp. Han är en typisk streber, ett skolexempel på Adlers kompensationslära. Han är också redan på väg
uppåt, han föraktar redan »packet» men kröker fortfarande rygg
för greven. I den mån han även i fortsättningen stiger uppåt och
besegrar människor, kommer han automatiskt att ändra sin inställning till dem från underdånighet till förakt och översitteri. Så
sker i hans förhållande till Julie, som han i början bemöter aktningsfullt men sedan ohövligt och rått, sedan han upptäckt, att
det är han som är den starkare. Liksom i Strindbergs första äktenskap övergår erotiken således mycket snabbt i brutal maktkamp.
Överhuvud taget finns det många överensstämmelser mellan »Frö-
ken Julie» och »En dåres försvarstal». Vissa repliker är gemensamma för de båda verken. Ä ven >>Fadren» företer liknande överensstämmelser.
Jean är intelligent, så pass intelligent, att han förstår att förställa sig och att avpassa och nyansera konversationen och hela
sitt uppträdande efter ögonblickets krav. Visar det sig nödvändigt
eller fördelaktigt för hans syften, byter han helt lätt och elegant
173
Harry Järv
ståndpunkt på ett sätt, som vittnar högt om hans rörliga och vakna
intellekt men knappast om någon högre moralisk halt. De små
ansatser till moraliskt tänkande, som han visar i sitt förhållande
till Kristin, behöver man knappast ta allvarligt. Snarast är det
så, att han av försiktighet spelar ut Kristin som svepskäl för att
kunna avbryta en utveckling, vars följder han förutser och fruktar.
Jean har många osympatiska och frånstötande drag, men man
får akta sig för att döma i sådana sammanhang. Kompensationsbegäret är oförskyllt djupt rotat i personligheten, och man löser
inte några problem genom att ställa den enskilda personen till
ansvar för sådana osympatiska karaktärsdrag. Orsaken ligger ju
inte i någon ursprungligen »dålig karaktär» utan är att söka i
något kroppsligt lyte eller i ett nederlag på något område eller,
som i Jeans fall, i fastlåsta sociala förhållanden, som med rätta
uppfattas som kränkande och orättvisa. Lösningen av Jeans problem ligger i att lära honom värdera sina medmänniskor som
likvärdiga medspelare i livets kraftspel i stället för som antingen
över- eller underlägsna. En sådan insikt skulle lösa honom ur hans
maktlystnad, men så länge omgivningens tryckande missförhållanden består, finns det ingen möjlighet att han skall erkänna sin
egen brist på gemenskapskänsla.
Även i Jeans gestalt har Strindberg således lagt ner många fragment av sin egen personlighet. Hans första äktenskap hade aktualiserat hans omedvetna (eller halvmedvetna) modersbindning och
därmed sammanhängande kompensationssträvan. Den medvetna
sidan av problemet var aktualiseringen av den sociala skillnad,
som han konfronterats med redan i barndomshemmet, där fadern
representerade överklassen och modern underklassen.
Trots begränsningen i sin tids psykologiska teorier har människokännaren Strindberg i Julie och Jean lyckats gestalta de
ytterst komplicerade funktionella enheter, som mänskliga personligheter utgör. »Skriv med blod: och du skall erfara, att blod är
ande», skrev Nietzsche i Zarathustra, och i en artikel år 1876 krävde
Strindberg, att författaren måste ha »mod att ge av sitt eget blod,
ge en bit ur sitt eget inre liv». Både i Julie och i Jean flyter Strindbergs eget blod, de är kött av hans kött och deras problem är hans
problem. De är inte några hela och sunda idealmänniskor, men
just därför är de sanna och vederlägger påståendet, att Strindberg
inte var någon »karaktärsskapande» människoskildrare. Vad de
båda än är »konglomerater» av, så har det gestaltskapande geniet
blåst livets ande i deras kroppar.
174

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner