Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Amerikanska bekymmer
När ryssarna för en del år sedan lyckats framställa en atombomb fick den
amerikanska allmänheten en chock.
Pejlingar av opinionen gav vid handen
att ingen annan nyhet det året förmått
göra ens tillnärmelsevis samma intryck
på gemene man i USA som den ryska
atombomben.
Man behöver inte uppbåda något
större mått av fantasi för att föreställa
sig vad svaret på en liknande opinionsundersökning vid detta års utgång
skulle bli. Ty om amerikanerna till
nöds kunde förlika sig med tanken att
Sovjet hunnit långt på atomområdet
-bl. a. på grund av spioner och amerikanska förrädare – är det otvivelaktigt en skakande upplevelse för dem,
att ryssarna inte endast hållit jämna
steg utan ryckt till sig ett betydande
försprång inom raket- och robotforskningen. De sovjetiska rymdsatelliterna har haft en nästan bedövande
verkan på amerikanerna. Med en avsiktlig tillspetsning har det sagts, att
de ryska framgångarna i världsrymden
fått samma förkrossande effekt som om
ett okänt ryskt amatörlag från Sibirien besegrat New Yorks Giants eller
Brooklyn Dodgers eller någon av de
andra titanerna inom den amerikanska
nationalsporten baseball.
Ett mera seriöst uttryck för den amerikanska oron är den trumeld av anklagelser och motanklagelser som korsat luften när det gällt att klarlägga
orsakerna till underlägsenheten. Gör
man sig mödan att rensa bort de värsta
överdrifterna i den ännu pågående uppgörelsen får man ett bestämt intryck
av att förklaringen främst ligger i en
klar underskattning av Sovjets tekniska
förmåga, kompletterad med en självsäker nonchalans och en lättsinnig
övertygelse att amerikanerna nästan
automatiskt skulle komma före alla
andra nationer ut i världsrymden.
Dessa omständigheter är i och för sig
betecknande för amerikanernas djupt
rotade misstro mot andra länders kapacitet – man räknar liksom inte med
att nationer, som t. ex. inte håller sig
med en bil på var tredje invånare, över
huvud taget skall kunna prestera något
mera anmärkningsvärt i tekniskt avseende.
Genom de ryska satelliterna har USA
fått uppleva en kännbar nedgång i sin
prestige. Den felbedömning av satelliternas vetenskapliga, militära och
propagandamässiga vikt som skett har
självfallet återfallit även på presidenten. Under bugningar för presidentens
gedigna personliga egenskaper har kritiken överlag beskyllt Eisenhower för
bristande politisk fantasi och handlingskraft. Vad hjälper det, sägs det
bl. a., att Eisenhower har tillgång till
en skara utomordentliga experter på
olika fält, när han själv och hans närmaste rådgivare saknar förmåga att
smälta samman fackmännens synpunkter till en bärande och funktionsduglig
politisk syntes? Eisenhower är ingen
politiker och har inte någon politisk
ledarförmåga, en grov anklagelse i ett
land, där begreppet leadership är ett
honnörsord som varje företagsledare
av format förutsätts värd att karakteriseras med.
Eisenhowers bekymmer är emellertid inte slut i och med de ryska satelliterna. Den ekonomiska situationen
inom landet är alltjämt sådan, att den
måste följas med stor uppmärksamhet
på högsta ort. Den normala säsongmässiga uppgången i produktionen under
hösten har i år uteblivit, stämningen
på New York-börsen är tryckt och omsättningen i detaljhandeln har på senaste tiden visat en fallande tendens.
Bostadsbyggandet ligger kvar på en låg
nivå, i själva verket den lägsta sedan
1949. De färskaste siffrorna för lagerhållningen i landet visar en uppgång
som inte helt kan negligeras:
Lager hos
Tillverkare
Grossister .
Detaljister
För ett år Nuläget Andring
sedan
Miljarder dollar
50,4
12,5
23,7
54,1
12,8
24,3
+ 3,7
+ 0,3
+ 0,6
———————-Totalt 86,6 91,2 + 4,6
Den totala lagerhållningen är helt
enkelt rekordhög. Det är karakteristiskt att lagren är särskilt omfattande
i producentledet, vilket sammanhänger
med att grossister och detaljister tilllämpar en försiktig inköpspolitik. Som
man kunde vänta kompletteras lagerhållningen av en minskning i orderingången och i den totala orderstocken.
Dessa fakta har tillsammans medfört
att produktionen på sina håll skurits
ned, främst genom en begränsning av
övertidsarbetet eller genom en reducering av den ordinarie arbetstiden.
Det bör emellertid starkt betonas, att
störningarna är av ringa omfattning.
Flertalet företag kör för fullt och åtskilliga fortsätter att expandera, vilket
bidragit till att dämpa den mindre
förmånliga utvecklingen på andra områden. Av betydande intresse är att
lagerökningen till stor del återfinns
hos producenterna av mera kapitalkrä-
535
vande varor, medan däremot den rena
konsumtionsvaruindustrin – med undantag för kol- och oljebranscherna –
nöjt sig med en betydligt blygsammare
lagerökning. En närmare granskning
avslöjar att bilindustrin och över huvud taget transportindustrierna liksom
delar av verkstadsindustrin fått åtskilligt av lagerökningen på sin lott. Det
är inte förvånande, då bilindustrin
beräknade sin produktion 1957 till
ca 6,5 miljoner bilar, medan tillverkningen nu synes komma att begränsas
till ca 6 miljoner.
Den amerikanska konjunkturbilden
saknar inte oroande drag, men man
bör hålla i minnet att någon reell omsvängning inte ägt rum. Det finns inte
heller några tecken på allvarlig oro i
form av t. ex. panikartade utförsäljningar för att minska lagren, utan situationen anses påminna om läget 1949
och 1953 då relativt milda konjunkturdämpningar, s. k. recessioner, följde.
Sedan Eisenhower i början av november hållit sitt väl avvägda och skickligt
balanserade tal till nationen förefaller
en viss återhämtning möjlig, då man
utgår från att ökade försvarsutgifter, i
synnerhet genom ett nytt robotprogram, står för dörren och mycket av de
nuvarande svårigheterna sägs bottna i
de tidigare reduceringarna av försvarsanslagen. stegrade försvarsutgifter bör
på något längre sikt betyda mycket för
att möta den stigande lagerhållningens
och den krympande orderstockens problem.
Sjukov
Marskalk Konjev är en stor patriot.
När han under kriget tågat in i någon
by, var hans första bestyr att se till,
att Stalins porträtt hängdes upp på
framträdande platser. Därefter intelefonerades till Moskva, att den store
mannens bild gick som en ledstjärna

536
framför armen. Marskalk Konjev har
på nytt ingripit till fosterlandets sanna
nytta och tagit till orda i en understreckare i Pravda, där han talat om
hur illa det egentligen varit beställt
med segerherren vid Stalingrad, Berlins erövrare, Sovjetunionens fyrfaldige hjälte, marskalken, mångmedaljö-
ren, riddaren och kommendören av
otaliga ordnar Gregorij Konstantinovitj Sjukov. Där andra, eller i varje fall
kollektivet, skulle ha burit äran för
segrar och framgångar, hade den personligt äregirige Sjukov strax varit
framme och inkasserat lovorden. När
Stalin, under den stora avstaliniseringens tid, bortopererats som segerherre
vid Stalingrad, hade Sjukov genast varit framme och låtit operera dit sig
själv. Rätteligen borde äran ha tillkommit andra. Det vore hög tid att bortoperera den fåfänge Gregorij Konstantinovitj från hans oförtjänta ställning.
Hans insatser vid Berlin, där han för
övrigt gjort sig skyldig till flera missgrepp, var på intet sätt sådana, att de
berättigade till någon tavla med marskalken på en vit häst, stampande på
tyska regementsfanor, med det brinnande riksdagshuset i bakgrunden. I
varje fall var det ett misstänkt drag
av personkult, när han låtit hänga upp
sin tavla på framträdande plats i Moskvas armemuseum. Skulle någon bära
äran för Berlin, så var det andra. Marskalk Konjev var själv i all anspråkslöshet med vid Berlin. För övrigt hade
tavlan inget konstnärligt värde. »Ur
ideologisk synpunkt är den tvärtom
skadlig.»
Sjukovs militära bana var snabb och
framgångsrik. Han deltog som menig i
första världskriget, studerade i Tyskland under tjugotalet, undgick av en
tillfällighet den blodiga utrensningen
kring Tuchatjevskij 1937, förde en
armegrupp 1938-39 under striderna
mot Japan vid Manchukuos gräns, var
chef för Kievs militärdistrikt 1940 och
ledde en arme under finsk-ryska Vinterkriget. 1941 blev han generalstabschef och senare ställföreträdande överbefälhavare under Stalin. Under kriget
ledde han operationerna på flera frontavsnitt, försvaret av Moskva och motangreppet därifrån, försvaret av Stalin~
grad och segern där, erövringen av
Warszawa och tillsammans med Konjev intagandet av Berlin. Det var Sjukov som undertecknade de tyska kapitulationsakterna den 8 augusti 1945.
Han fick då goda personliga relationer
till Eisenhower, vilket kommit amerikansk opinion att förmoda att han
skulle kunna vara en möjlig förbindelselänk för att utjämna motsättningarna mellan Moskva och Washington.
Hans popularitet inom Sovjetunionen
tycks ha varit relativt stor och hans
potentiella maktställning oroade Stalin
i så hög grad, att han förvisade honom
som militärbefälhavare till Odessa
1946. Samtidigt uteslöts han ur centralkommitten, som han blivit medlem av.
Strax innan Stalins död började nådens
sol på nytt att lysa. 1951 dök han åter
upp i mera officiellasammanhang.1952
utsågs han till kandidat till centralkommitten. Efter Stalins död och Berias fall blev han förste vice försvarsminister och ordinarie medlem av centralkommitten. Vid Malenkovs avgång
i februari 1955 befann han sig åter på
rätt sida, då han med armen stödde
Krusjtjov och de gamla stalinisterna
Molotov och Kaganovitj. Han belönades
med att upphöjas till försvarsminister.
Vid Geneveförhandlingarna i juli 1955
tog Krusjtjov honom med som ett på-
lägg i charmoffensiven och spelade på
de amerikanska sentimentala strängar,
som rördes av vapenbrödraskapet mellan Eisenhower och Sjukov, men utan
resultat. Det gick emellertid fortfarande uppåt och i februari 1956 utsågs
han till kandidat till centralkommittens presidium.
Under 1957 tillspetsades händelserna
snabbt genom Krusjtjovs forcerade
lopp mot makten. På våren slog han
till mot den mäktiga förvaltnings- och
företagsbyråkratien och lät presidiet
dekretera, att centralministerierna i
Moskva skulle upplösas och tjänstemännen flyttas ut på landet. I den våg
av förtrytelse som följde, försökte Molotov och Kaganovitj et consartes att
bli av med den alltmer besvärlige
Krusjtjov. Händelserna kulminerade i
juni. Skvallret berättar, att Molotov under ett upprört möte med presidiet beskyllt Krusjtjov för att föra en »trotskistisk» politik. Med tanke på Trotskijs sorgliga ändalykt bör beskyllningen ha uppfattats som tämligen
grov. Det blev emellertid inget avgö-
rande vid detta tillfälle. striden fortsattes i centralkommittens plenum.
Under diskussionerna i denna säges
Krusjtjov per telefon ha uppmanat
Sjukov att med 6. gardespansardivisionen jämte ännu en sätta sig i rörelse
mot Moskva. Detta skulle ha avgjort den
pågående striden till Krusjtjovs fördel.
Sjukov upphöjdes därefter till medlem
av presidiet. Det var första gången som
en yrkesmilitär vunnit inträde i denna
exklusiva, politiska församling.
I september berättade ett i Västeuropa mycket spritt rykte, att Krusjtjovs
ställning vacklade och att Sjukov, den
nye starke mannen, inom en snar framtid komme att störta honom. Den kärna
av sanning som ryktet innehöll var,
att det blev tvärt om. – Den 26 oktober
meddelade Moskva, att Sjukov enledigats som försvarsminister. Han utstöttes ur såväl presidiet som centralkommitten. Sin ställning som »kamrab och
medlem av partiet fick han dock behålla, ett för hans fysiska hälsa säkerligen viktigt medgivande. Till hans
efterträdare som försvarsminister utsågs en av »Sovjetunionens hjältar»,
den femtionioårige marskalken Rodion
K. Malinovski.
537
Den märkliga händelseutvecklingen
har uppenbarligen flera orsaker. Här
kan blott pekas på några. – En av de
allvarligaste officiella anklagelserna
mot Sjukov var att han motarbetat partiets inflytande över armen, särskilt
politrukernas arbete. Han hade därvid
rört vid en mycket allvarlig fråga. Redan på ett tidigt stadium hade centralkommitten infört politruksystemet som
ett skydd mot befarad »bonapartism»,
en fruktan som var levande både hos
Lenin och Trotskij. Trotskijs efterträ-
dare Frunse återställde emellertid det
militära ensamkommandot 1925. Efter
likvideringen av Tuchatjevskij, »den
röde Napoleon», återinförde Stalin den
dubbla befälsföringen officer :politruk.
Sjukovvar aldrig belåten med denna ordning. Under finska Vinterkriget skyllde
han de ryska initialmotgångarna på
detta system och lyckades förmå Stalin
att utställa specialfullmakter, med vilka
man jagade iväg politrukerna. Sedan
gick det som bekant bättre. Man lyckades genombryta Mannerheimlinjen. I
augusti 1940 upphävde Stalin slutligen
principen om den dubbla befälsfö-
ringen, men ångrade sig snart igen –
inför trycket av de tyska armeerna –
och införde den på nytt i juli 1941.
Denna gång uppträdde den i en kompromissartad skepnad. Politrukerna
skulle icke längre övervaka vederbö-
rande befälhavare utan blott hjälpa honom i hans befälsföring. Det gick bra
till en kort tid, men mitt under striderna kring Stalingrad tvingades Stalin av militärerna att på nytt upphäva
den dubbla befälsföringen. Politruken
blev definitivt underordnad officeren
och fick namnet »ställföreträdande befälhavare för politiska angelägenheter».
Sjukov var emellertid inte heller
nöjd med denna tingens ordning. strax
efter utnämningen till försvarsminister 1955 lät han ta upp saken till behandling i Krasnaja Zvezda och underströk eftertryckligt officerens absoluta
s._-
· ·;,~~~111J!!MIIIQ&•.. _lll)i#!l!l….w;p;::s..-a_._..,..•…….~.
538
och odelade ansvarighet beträffande
befälsföringen. Därmed var striden
igång igen. I februari 1956 anklagade
Sjukov i ett fränt tal politrukerna för
att lägga sig i befälhavarnas angelägenheter, och fordrade att det skulle upphöra. Tecken tydde på att yrkesmilitärerna nu fick ökad vind i seglen på
bekostnad av polisofficerarna. Det var
icke omöjligt, att den egensinnige och
populäre Sjukov började bli en besvärlig och farlig person för Krusjtjov. Med
delar av armen i sin hand kunde han
tänkas företa sig högst allvarliga ting.
Men den sovjetiska armen och dess
officerskår utgör icke den sammansvetsade organisation som deras motsvarighet på många håll i väster. Officerskåren är betydligt lösligare ur
skråsynpunkt, de personliga motsättningarna i toppen ofta mer accentuerade och de enskilda banden till partisekretariatet säkerligen starkare än vad
man vanligtvis föreställer sig. Även om
de konstanta intressemotsättningarna
mellan krigsmakt och parti icke bör
förringas – ett tydligt exempel är ju
politrukfejden – torde man dock
kunna dra den slutsatsen, att generalitetet i denna totalitära enpartistat icke
har en sådan kåranda, att det i princip
– låt vara med vissa undantag – på
allvar kan rivalisera med partiet. Krusjtjov har tydligen inför den besvärande
Sjukov tagit fasta på detta och spelat
dels på Sjukovs personliga avundsmän
i armen som t. ex. Konjev, och dels på
hans motståndare i teoretiska frågor.
Sålunda uppgives det, att Sjukov sedan
länge skulle ha varit motståndare till
en radikal ombeväpning till atom- och
raketvapen. Tidigare hade han även
ställt sig skeptisk till den nya överraskningsstrategien och ideerna om det
»revolutionära kriget», även om han
den senaste tiden gjort vissa medgivanden. Som motståndare i dessa krigsteoretiska frågor skulle han ha haft
marskalkarna Sokolovskij, Rotminstrov
och Wersjinin. Krusjtjovs uttalande i
samband med uppsändandel av den
första satelliten, att alla gamla välkända vapen numera blott finge betraktas som museiföremål, tyder på att han
anslutit sig till den senare gruppen.
Denna anslutning till »Överraskningsstrategerna» har på sina håll tolkats
som ett dåligt omen för framtiden.
En annan orsak till Sjukovs entledigande kan tänkas vara att han varit utrikespolitiskt förbrukad ur Krusjtjovs synpunkt. Misslyckandet med
charmoffensiven 1955, där Sjukov tillläts spela en viss roll, åtföljdes senare
av diplomatiska förvecklingar med
Washington, i vilka Sjukov var inblandad. En lösmynthet av Eisenhower den
17 juni i år hade låtit ryssarna förmoda, att försvarsminister Sjukov
skulle vara välkommen på ett besök till
Förenta staterna. Efter ryska sonderingar i Washington meddelade Dulles
ett i det närmaste blankt avslag med
motivering, att presidenten blivit misstolkad. Ryssarna avslöjade inte incidenten förrän i början av oktober och
då med tecken till stor förtrytelse. Dessförinnan hade en politiskt viktig händelse inträffat: Eisenhower hade efter
samtal med Macmillan beslutat att personligen närvara vid Nato-sammanträ-
det i december i Paris. Att detta av
ryssarna uppfattades så, att Förenta
staterna icke nu hade intresse av direktförhandlingar med Sovjet utan i
stället åter för fullt satsade på ett än
intimare samarbete med övriga Natostater, torde vara riktigt. Strax efteråt
föll Sjukov. Det är förmodligen delvis
ett slumpartat sammanträffande i tiden.
Däremot är det ett intressant faktum,
att den i väster som »eisenhower-vänlig» uppfattade Sjukov ersattes som
försvarsminister med den, om man så
får uttrycka sig, »mao-tse-tung-vänlige» Malinovski. Malinovski var som
bekant kinesernas högste militäre rådgivare under koreakriget. Detta kan
—————-
möjligen innebära en fingervisning om
att Moskva inför ett intimare Nato-samarbete tänker inleda ett ökat militärt
samarbete med Kina och övriga östblocksländer.
slutligen förtjänar det måhända
nämnas, att en annan orsak till att konflikten med Sjukov utlöstes just nu kan
ha varit Krusjtjovs önskan att få det
hela undanstökat före fyrtioårsjubileet
av revolutionen. Det hade uppenbarligen varit olämpligt för honom, om den
besvärlige Sjukov skulle ha stått på podiet och allvarligt konkurrerat med honom om att inkassera de ovationsartade
hyIlningarna.
Resultatet av händelseutvecklingen
är, att krigsmakten, som genom Sjukov
en kort tid deltagit i Sovjetunionens
kollektiva ledning, nu degraderats till
rollen av lydig tjänarinna i partisekretariatets, dvs. Krusjtjovs, hand. Därmed har den förvisats till den plats,
som enligt kommunistisk ideologi rätteligen tillkommer den. Och Krusjtjov,
den oförtrutne förespråkaren för kollektivt ledarskap, har med Sjukovs fall
blivit kvitt ännu en besvärlig kollega
på sin väg mot den absoluta makten.
Den franska regeringskrisens
bakgrund
Den franska regeringskrisen, som slöt
med att förre finansministern Felix
Gaillard fick nationalförsamlingens
förtroende som konseljpresident på
krisens 36:e dag och sin egen 38:e
födelsedag, blev inte bara ovanligt lång
och svårbemästrad, den visade också
upp en del särdrag, som gör den till en
av de intressantaste efter kriget.
Framför allt visar den klarare än
någonsin tidigare vilken dominerande
ställning som intas av socialisterna och
av den moderata högern. Hela spelet
om regeringschefskandidaterna gav ett
539
intryck av att vara dirigerat av socialistledaren Guy Mollet och högerledaren Antoine Pinay (eller kanske
snarare hans partisekreterare Roger
Duchet).
Det innebär att det franska partisystemet håller på att ändra struktur.
Den tidigare uppdelningen i en rad
olika och inbördes ganska söndrade
partier finns visserligen kvar, men partierna har samlats i två stora grupper
– en moderat höger och en moderat
vänster.
Till den förra gruppen hör förutom
Pinays parti också en av de båda
bondegrupperna samt exgaullisterna,
medan Guy Mollet kan räkna på radikalsocialisterna och de katolska folkrepublikanerna. Utanför gruppbildningen står den yttersta högern (poujadisterna) och den yttersta vänstern
(kommunisterna), som är mera isolerade i fransk politik än de ha varit på
länge.
Det är för tidigt att kalla den nya
strukturen för ett tvåpartisystem, men
ändå ligger beteckningen nära till
hands. Frankrike har i varje fall tagit
första steget på den vägen. Det är tydligt att mellanpartierna känner sin existens hotad och fruktar att så små-
ningom malas sönder alldeles mellan
socialisterna och den moderata högern.
De katolska folkrepublikanerna kunde
aldrig förverkliga sina förhoppningar
i början av krisen att spela rollen av
tungan på vågen. Radikalsocialisterna
är redan splittrade i tre grupper, och
även om de har behållit sin förmåga
att förse Frankrike med konseljpresidenter så är de på tillbakagång. Fyllnadsvalen under det senaste året har
lett till vinster för socialisterna och
högern på mellanpartiernas bekostnad.
Förändringarna på det politiska planet är ganska klart en följd av de förändringar, som hela det franska samhället håller på att genomgå. Hittills
har utvecklingen varit klarast skönjbar
540
på näringslivets område, där en ny
anda, en strävan till rationalisering och
effektivisering har gjort att den franska
industrin de senaste åren har kunnat
visa upp en av de starkaste produktionshöjningarna i Europa.
Det är en ständig och mycket hård
kamp som förs mellan det gamla, traditions- och slentrianbundna Frankrike
och det nya Frankrike, som håller på
att växa fram. Det är dessutom en
kamp, som alltför ofta kommer i skymundan för temporära kriser.
I själva verket var det just omdaningen av det franska samhället som
ledde till att den senaste regeringskrisen fick ett så labyrintiskt och svårlöst utseende. Partierna håller på att
anpassa sig efter det nya samhället,
och omställningsprocessen är svår och
smärtsam.
Det är inte heller säkert, att utvecklingen i riktning mot ett mer eller mindre renodlat tvåpartisystem i sig kan
tolkas som en avgörande seger för de
nya tendenserna. Det har redan visat
sig inom den moderata högern, att utvidgningen av partigränserna har bidragit till att öka splittringen inom
partiet, och motsättningarna är starka
också i socialistpartiet.
Men samtidigt har de båda partierna,
och framför allt den moderata högern,
skärpt partidisciplinen under de senaste åren. Det innebär att trots alla
slingriga vägar och trånga gränder som
man har råkat in i så har utvecklingen
gått i riktning mot en mera effektiv
demokrati av skandinavisk eller anglosaxisk typ.
Det kan låta parodoxalt med tanke
på de täta kriserna. Omställningen är
inte gjord i en handvändning – man
måste räkna med generationer i stället
för med år. Men utvecklingen under
efterkrigstiden i Frankrike ger ändå en
klar antydan om att omställningen på-
går.
Västtysk statistik
Västtysklands statistiska årsbok för
1957 är en läsning som går välihopmed
resultatet av förbundsdagsvalet den 15
september. Och det är en händelse som
ser ut som en tanke att årsboken- den
redovisar läget på hösten 1956 – i nå-
gon mån ger stöd åt CDU:s uppförgyllande av »de sju feta åren» under den
åldrige kanslerns kloka styre. Därmed
dock icke sagt att den västtyska statistiken förskönar verkligheten. De fakta
den serverar väger onekligen tungt till
förmån för den av ekonomiminister
Erhard energiskt försvarade »sociala
marknadshushållningen». Arbetslöshetssiffran – omkr. 385 000 på hösten
1957 – har sedan krigets slut aldrig
varit lägre i Västtyskland, praktiskt
taget har man nått full sysselsättning.
(Västberlins arbetslöshet – även den
numera omfattande blott 70 000 personer från att ha varit uppe i 350 000
strax efter 1948 års valutareform-är
ett särproblem i denna stad utan »bakland» och det drabbar främst det s. k.
manschettproletariatet, överåriga kontorister o. dyl.) Antalet sysselsatta har
under de senaste sju åren, säger årsboken, ökat till 18,6 miljoner människor. Hösten 1949 var siffran 13,6 milj.
Under denna tid har Västtysklands befolkning fått inlemma flyktingsströmmen i produktionen – befolkningsantalet är nu ungefär tredjedelen större
än vad det var före kriget.
Den privata konsumtionen torde nu
ligga minst 30 procent över 1938 års
nivå, och under perioden 1950-56
ökade nationalprodukten i genomsnitt
med tio procent per år. Men prisstegring är inte något okänt problem för
den västtyska marknadsekonomin.
Levnadskostnadsindex har under den
nämnda sexårsperioden stigit 13 procent, livsmedelspriserna 19 procent.
statistiken sticker inte under stol med
att just den lägre konsumentkategojiiiO
rin, socialgrupp III som ju är ansenlig
i den socialt och ekonomiskt långtifrån
utjämnade Bonnrepubliken, drabbas
hårdast av prisstegringen. För denna
kategori har uppehället enligt levnadskostnadsindex blivit hela 16 procent
dyrare. Kanske det socialdemokratiska
valprogrammet tog sats utifrån denna
relativt ogynnsamma belägenhet för
arbetare och en hel del tjänstemän, då
SPD i sitt valmanifest dundrade mot
den ekonomiska maktens missbruk till
förfång för konsumenterna och kallt
fastslog, att under Adenauers herravälde 15 procent av befolkningen kunnat tillskansa sig 93 procent av landets
nya rikedom. »De rika blir rikare, de
fattiga blir fattigare» hävdade propagandan på oppositionshåll – visserligen inte vid 1957 års men vid 1953 års
förbundsdagsvaL
Men detta är inte en korrekt tolkning. Lönerna är visserligen alltjämt
tämligen låga jämförda med svensk
standard. I och för sig är det kanske
inte så imponerande då årsboken konstaterar att industrins timlöner (de låglönade kvinnorna här medräknade)
under perioden 1950-56 stigit med 61
procent, när man observerar att genomsnittslönen i november 1956 lågvid
2: 25 sv. kr. från att ha varit 1: 56 kr.
år 1950. Men även om man medräknar
en tjugo procents prishöjning sedan
sistnämnda år, har reallönerna höjts
med 34 procent. Fem miljoner nya arbetsplatser har skapats under de senaste sex, sju åren. Fackföreningsrö-
relsens medlemsantal står dock egendomligt nog kvar på samma nivå: fortfarande inte stort mera än 6 milj. anslutna. Den västtyska statistiken håller
styvt på Bonnrepublikens »Wirtschaftswunder» och demonstrerar uppsvinget
med enorma siffror för av vanliga
människor nyförvärvade motorcyklar,
mopeder, kylskåp och TV-apparater.
Den sammanlagda industriproduktionen har mer än fördubblats. Västtyska
541
folket äter och dricker bättre, detta
gäller även de fattigaste, nämligen pensionärerna och krigets offer. 1950
dracks det pr capita 37 liter öl, 1956
var det redan 71 liter, påpekar årsboken stolt. Och sparandel har även det
haft en glädjande utveckling. Bostadsbyggandet är en imponerande faktor i
den västtyska balansräkningen. Nästan
var fjärde invånare har under perioden 1950-56 fått en ny lägenhet.
Att D-marken blivit en exklusiv hårdvaluta, är välbekant. I en kommentar
till vad den västtyska statistiken har
att omförmäla skriver handelsredaktören i den ansedda liberala västberlintidningen Der Tag, att prisstegringarna visserligen utgör ett »skönhetsfel»
och en malört i glädjebägaren i Västtyskland liksom på annat håll i världen, men att den tyska D-marken dock
har förlorat minst i köpkraft. Som avskräckande exempel omnämner han så
genast valutornas stora köpkraftsförluster »hos de tidvis eller permanent
socialistiskt regerande staterna». Före
Frankrike, Storbritannien och Italien
kommer här dessvärre Sverige. Den
svenska kronan har under de senaste
sju åren mist 28 procent av sin köpkraft, framhåller denne västtyske kommentator som för övrigt är optimistisk
nog att tycka att för Bonnrepublikens
vidkommande »ingenting talar för att
de sju feta åren nödvändigt måste efterträdas av sju magra år».
Riktigt lika optimistisk är man dock
inte längre i de ansvariga kretsarna
i Västtyskland, där man redan uttalat
farhågor för en vikande konjunktur
och börjat förbereda sig för denna.
Krisen inom de lärda verken
På den nu avgångne ecklesiastikministerns meritlista kan man knappast föra
upp omvårdnaden av de lärda verken.
De vetenskapliga arkiven, biblioteken
··”’*4.1\ ”.tXWJ :;;a; ·–~-..-.
542
och museerna – grundläggande institutioner för avancerade akademiska
studier – har tvärtom under de förflutna sex koalitionsåren utsatts för en
snål och ogin behandling, som illa rimmat med regeringens omskrutna intresse för den högre bildningen i värt
land. Eftersläpningen i fråga om lokaler, personal och utrustning har varat
så länge, att åtskilliga av verken befinner sig i en ren krissituation.
Som ett skrämmande monument över
statlig oföretagsamhet och misshushällning står riksarkivet med sina delvis
otroligt förfallna lokaler på femton
olika ställen i Stockholm. Huvudbyggnaden på Riddarholmen befinner sig i
stort sett i samma skick, som när den
togs i bruk på 1890-talet. Arbetsförhällandena i det trapprika huset med sina
höga hyllor och vindlande gängar är
oerhört tungrodda, forskarsalen är
träng och obekväm, och lokalerna för
den tekniska utrustningen under all
kritik. Allvarligare än allt annat är
ändå att byggnaderna, där materialet
till Sveriges historia förvaras, är synnerligen brandfarliga och att en eldsvåda här sannolikt skulle bli katastrofal. Ännu har emellertid riksarkivet
inte beviljats några medel till den planerade nybyggnaden på Mariebergsomrädet. Inte ens ansökningar om blygsamma anslag till evakueringsrännor
åt oersättliga serier eller till en transportbil för de mänga arkivhämtningarTia runtom i staden har vunnit statsmakternas bifall.
I detta sammanhang förtjänar det att
framhållas, att en internåtionell arkivkongress med beräknade 5-600 deltagare frän hela världen är 1960 skall
gå av stapeln i Stockholm. Redan nu
är frågan brännande aktuell, vad staten
och staden ämnar visa dem. Riksarkivets ålderdomliga, splittrade och otillräckliga lokaler lämpar sig dåligt som
visningsobjekt, och föga bättre duger
Stockholms stadsarkiv, som sedan fjorton är tillbaka väntar på statsmakternas tillständ att uppföra en ämbetsbyggnad på Kungsklippans topp. För
närvarande är forskarsal och ämbetslokaler inrymda i dammiga och svårventilerbara bergsrum, som sedan
länge utdömts som arbetslokaler av den
statliga yrkesinspektionen.
Illa ställt är det också med flera av
våra större vetenskapliga bibliotek.
Som riksbibliotekarien med skärpa
framhållit i sina anslagsäskanden för
budgetåret 1958-1959 räder det en konstant underbemanning på Kungliga
Biblioteket, vilket medfört, att viktiga
verksamhetsgrenar och trängande arbetsuppgifter helt måst nedläggas. På
universitetsbiblioteket i Uppsala är lokalförhållandena ytterst bekymmersamma. En kvarts miljon volymer kan
inte placeras av brist på utrymme, studenterna står i kö för att fä ett bord i
forskarsalen och den tekniska utrustningen är bristfällig. Man saknar personal som kan lägga upp en realkatalog
över bokbeståndet och registrera de
viktiga handskriftssamlingarna, och
bokanslagen räcker inte till för att anskaffa desiderata och utländska specialtidskrifter.
Samma bristande förrnäga att tillgodose de stegrade kraven frän växande studentkullar och lärarkårer spä-
rar man också hos museerna. Problemen är här i stort sett desamma som
för arkiven och biblioteken: tränga lokaler och dåliga anslag försvårar kontakten med den vetenskapliga forskningen och lägger hinder i vägen för
verkens ökade administrativa uppgifter. Det finns också en annan aspekt
vid sidan av den rena forskningssynpunkten – det är den folkligt-pedagogiska. Museerna likaväl som arkiven
och biblioteken vill ha större möjligheter för utställningar av urkunder och
föremäl som komplement till folkbildningsförbundens föreläsningar och studiecirklar. Men alla goda uppsåt har
hittills hämmats av brist på intresse
och förståelse frän kulturens högsta
värdare i riket.
Som krigsarkivarie Birger Steckzt’m
nyligen framhållit, fordras det en generalplan för de lärda verken av
samma typ som universitetsutredningens i sommar avgivna förslag till upprustning av universitet och högskolor.
All högre akademisk forskning bygger
numera på de lärda verken, och vill
man rusta upp forskningen måste man
därför börja med dessa institutioner.
Redan nu saknar de möjlighet att
lämna fullgod service åt lärare och studenter. Utan en snar förstärkning av
de personella och materiella resurserna vid de lärda verken kommer resultatet av den vetenskapliga upprustningen sannolikt att bli försvårad
forskning och fördröjda studier.
Remissdebatten
Att den annars så munvige socialministern under remissdebatten två gånger
stakade sig på sin regeringschefs namn
och fick det att låta bra likt cirkusdirektören Orlandos behöver knappast
ges någon djuppsykologisk förklaring.
Andra kammarens plenisal såg på
Gustav-Adolfsdagen ut som en cirkusmanege, när TV-strålkastarna slog mot
glaskupolen.
Annars var debatten knappast lysande. »Banal» var ett omdöme om regeringsdeklarationen, som fick stä
oemotsagt. Och det kunde med skäl
appliceras också på åtskilligt i de rikligt flödande kommentarerna till pensionsomröstningen.
Det allmänpolitiska resonemanget
kom huvudsakligen att röra sig kring
riksdagens båda minsta partier, herr
Hedlunds vederdöpta centerparti och
herr Hagbergs nio kommunister. Båda
herrarna kvitterade uppmärksamheten
med att visa sitt soligaste humör. Hag- 543
berg lovade att skydda regeringen mot
borgerlighetens alla angrepp, och Hedlund höll ett inte alltför blygsamt minnestal över sin sexåriga statsmannagärning – i trygg förvissning att ingen i
dagens politiska situation ville göra
honom misslynt med kritiska kommentarer. Ingen påpekade motsättningen
mellan Hedlunds pretention på att med
framgäng ha fört jordbruksnäringens
talan och hans eget konstaterande i
annat sammanhang, att de priser jordbrukarna får ut för sina produkter
under de senaste åren sjunkit ungefär
sex procent samtidigt som omkostnaderna stigit. Ingen utkrävde heller delansvar av bondeförbundet för det faktum, som dess ledare formulerade med
ett understatement: »Den statsfinansiella situationen ter sig inte särskilt
gynnsam i dag.»
Om centerpartiet alltså gick fritt under kulbanorna, så klarade sig den
socialistiska regeringsresten genom
att huka sig. Som sluttablå frän andrakammardebatten ser man herr Svensson i Ljungskile i sin eftertänksamma
gångart skrida ner frän talarstolen efter att ha uppmanat de närvarande
herrar statsministern eller finansministern att göra klart för kammaren,
vad regeringen skulle ha givit för konkreta räd om riksbanksledningen i juli
månad vänt sig till regeringen för en
förhandsdiskussion i räntefrägan. Redan första remissdebattsdagen hade
frågan ställts – nu kunde ett svar
knappast utebli. Talman Nilsson sökte
statsrädens blick, men ingen av dem
ville taga till orda. En stunds talmanstvekan, så äterstod endast att förklara överläggningen avslutad. Och frå-
gan kvarstod obesvarad, liksom de
kanske ännu väsentligare frågorna beträffande skiljaktigheterna mellan den
nya regeringsdeklarationen och arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Siktar
man fortfarande till att överföra hyreshus i städerna i det allmännas ägo?

544
Planerar man fortfarande för bortrationalisering av småföretag? Hur går
uttalandet om jordbruksnäringens inkomstlikställighet samman med uttalade sympatier för friare import av
livsmedel? Hur kan man passa samman
efterkrigsprogrammets krav på statsstyrd utrikeshandel med regeringsprogrammets tal om värdet av fri handel?
Uppriktigt sagt: skall remissdebatterna
göra skäl för sitt namn, borde regeringen inte undandra sig diskussion
kring väsentliga, klart formulerade
frågor.
Den energi, som koalitionssprängningen rimligen bör ha frigjort, transformerades hos statsministern huvudsakligen i komparering ända upp till
superlativ av det nyskapade adjektivet
»samförståndig». Något samförståndigare än socialdemokratin läte sig inte
tänkas och samförståndigast vore statsministern själv. Men samregering vore
högst olämplig.
Varför? Ett meningsutbyte mellan
Ohlin och Erlander gav kanske en antydan om orsaken. Ohlin tog själv tjuren vid hornen och betecknade redan
i sitt första anförande som grundlöst
skvaller, att folkpartiet med ängslan
tänker på eventualiteten av ett nyval
med pensionsfrågan som grundtema
och därför skulle vara benäget till så
gott som villkorslös kapitulation inför
obligatoriet. Att sätta tro till sådant
tal vore fullständigt felaktigt, underströk Ohlin och sekunderades senare i
debatten av bl. a. sin partivän Königson. Men annan mening deklarerades
från statsministerns håll. Ohlins tveklösa beslut att »slå följe med högern
och arbetsgivareföreningen» i pensionsfrågan var ur reformintressets
synpunkt en djup besvikelse – men
skulle det nu vara så, att herr Ohlin
framhärdade i sin beklagliga förblindelse, så måste folkpartiet ha klart för
sig, att socialdemokratin därigenom
komme att inhösta väsentliga partitaktiska framgångar. Hägrande partitaktiska framgångar …, ja, där ligger
kanske anledningen till att den enkla,
s. k. positiva formen »Samförståndig»
kom bort bland statsministerns lekfulla
jämförelseformer.
Hur som helst : tydligt var, att statsministern var lika angelägen att söka
förta det ogynnsamma intrycket av
socialdemokraternas nej till samlingsregering, som herr Hedlund var att förklara sin torpedering av det borgerliga
regeringsalternativet.
Högerledaren hade som vanligt konkreta grepp i sina inlägg. Utspelet var
förbluffande: vart ville han komma
genom att ta upp den inflammerade
kyrkomötesfrågan om kvinnliga präster? Jo, till en slutsats som högerfolk
nog i allmänhet godkänner: den omständigheten att många i landet står
frågande inför kyrkomötets handläggning av ärendet får under inga omständigheter tas som anledning till utvidgade statliga ingrepp i denna eller
andra av kyrkans angelägenheter.
I försvarsfrågan inskränkte sig Hjalmarson inte till att understryka orimligheten av att längre laborera med
försvarsprovisorier. Liksom vid flera
tidigare tillfällen lade han också fram
ett konkret detaljförslag i försvarsfrå-
gan, fastän han måste ha vetat, att hans
inlägg skulle komma att misstänkliggöras. Låt oss försöka, föreslog Hjalmarson, att från Förenta staterna
köpa atomladdningsbärande materiel,
precis som vi utan avkall på vår oberoende ställning redan nu inköpt annan
viktig militär utrustning. Erlanders
kontrastöt bedömdes med all rätt som
ojust av folkpartisten Weden och var
för Hjalmarson lätt nog att avvärja:
»Menar statsministern verkligen, att de
socialdemokratiska regeringarna i Danmark och Norge, som gått med på att
mottaga sådana vapen, skulle förorda
en aggressiv politik?»
En god del av onsdagen och tre torsdagstimmar ägnades i andra kammaren
åt vad som kanske skulle kunna kallas Hyde-Park-Corner-talarna: meddelsamma och mer eller mindre färgstarka
personer med egen mening i blandade
ämnen. Formuleringen är inte avsedd
att på minsta vis vara ringaktande –
mycket av vad som sägs i dessa anfö-
randen skulle man ogärna vilja vara
utan i kammarprotokollen. Herr Dickson hade som vanligt väsentliga ting att
säga och sade dem bra. Folkpartisten
Helen gjorde en fin analys av partibundenheten och högerns Lothigius talade bra om relationerna mellan arbetsmarknadens parter. Hans optimistiska uppfattning fick dock en dålig
illustration i den efterföljande LOmannen Hagnells (s., mycket!) hetsiga
uttalanden, bland vilka nog ett förslag
kommer att låta tala om sig: att finansministern »borde se litet närmare» på
de pengar som ligger i företagens pensionsfonder >>Och undersöka, huruvida
man inte den vägen skulle kunna fä in
litet av de pengar som kommer att behövas för folkpensionshöjningen». Så
var det i herr Hagnells version med
Ettans löfte om att redan utfästa pensioner inte skulle antastas.
I Första kammaren var publikintresset som vanligt klent- tomt på åhörarläktarna och inga TV-lampors glans.
Meningsutbytet kom i stor utsträckning
att gälla de ekonomiska frågorna. Det
var förstakammarhögerns ledare, herr
Ewerlöf, som främst stod för de kritiska synpunkterna och därigenom
drog på sig finansministerns missnöje.
Herr Sträng började sitt svaromål med
att ur någon tidning citera en förmodan
>>att man kunde ha anledning att hoppas på att slippa en tjatig debatt rö-
rande de ekonomiska problemen. Jag
hade därför för avsikt att sitta lugnt
i bänken idag.>>
Klart är likväl att så välbalanserat
är inte dagens läge, att inte en ekonomisk debatt skulle behövas. Att allt
38-373448 Svenslc Tidskrift H. 9 1957
545
ingalunda är gott, när koalitionen nu
blickar på sitt verk efter sex år av samhällsskapande politik, gav rent av herr
Werner i Höjen (cp) uttryck åt: »Talet
om att vi närmar oss ekonomisk balans
synes mig under dessa förhållanden
sakna verklighetsunderlag.»
Menade herr Sträng med »tjatig» att
de kända argumenten gick igen, så
hade han rätt – men det kommer de
med nödvändighet att göra så länge
statlig utgiftsexpansion av socialdemokratiskt märke tillätes äventyra en lugn
framstegstakt. Nog var det berättigat
att erinra om hur staten, längt ifrån att
lämna lånefältet fritt åt andra, som
herr Sträng så karskt hade lovat, i
stället praktiskt taget krävt hela utrymmet för sina egna operationer. Det
felkalkylerade lånebehovet avpressade
finansministern ett medgivande, att
han inte är en övermänniska, vilket kanske kan sägas vara en modest
självkritik inför en felpost, som ligger
betydligt över miljarden.
I diskussionen kring ränteläget tilldrog sig inlägget från herr Ragnar
Persson, sitt särskilda intresse. Herr
Persson var ju som socialdemokratisk
bankofullmäktig en av männen bakom
riksbankens julikupp. Han gav nu klart
besked om att fyra månaders argumentering från regerings- och partihåll
inte rubbat honom i hans uppfattning
att räntehöjningen var nödvändig. I
längden kan önskningar i ena eller
andra riktningen inte rida spärr mot
lägets realiteter.
Och med det konstaterandet kan
kanske översikten sluta genom att citera en av dem, som i kraft av sin inflytelserika ställning inom det f. d. regeringspartiet bör ha god uppfattning
om den svenska politikens allmänna
uppläggning på regcringsplanet. Det är
på nytt Werner i Höjen som kommer
till tals: »Enligt min uppfattning leker
vi nu obekymrat ekonomisk barnkammare här i landet utan att fråga oss,
,;-,.
.-~-
546
vad som rimligen kan bäras av landets
resurser och dess skattedragare. Denna
rusning in i det ovissa hade måhända
kunnat dämpas ned genom nötningen
i en samlingsregering, och landet hade
därigenom möjligen kunnat erhålla en
önskvärd och nödvändig andhämtningspaus.»
Är inte uttalandet som ett citat frän
vad högermän och folkpartister redan
länge sagt? Och denna nu demonstrerade klarsynthet pä cp-häll – framstår
den inte som remissdebattens behållning? Som en antydan om att centerpartiets avböjande hällning till borgerlig samverkan i ansvarsställning inte
kan förbli definitiv?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism