Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Dokumenten i Wallenber~affären
Den nyligen publicerade vita boken i
Wallenbergaffären (Aktstycken utgivna
av K. Utrikesdepartementet. Ny serie
II: 9) utgör Utrikesdepartementets –
alltför senkomna – svar på en med
årens gång alltmera indignerad opinions krav på en öppen redovisning av
omständigheterna i målet. Dokumentsamlingen visar klart, att de beslöjade
antydningar om diskretionsskäl, som
hittills förhindrat publicering av materialet, rimligen får anses ha saknat
grund, i vad avser de nu offentliggjorda handlingarna. Att tidigare ha
offentliggjort materialet kunde icke
gärna haft annan effekt än att ge ökad
tyngd åt den opinion som stått bakom Utrikesdepartementets ansträngningar.
Vitboken meddelar först texten till
envoyen Arne Lundbergs klara och
koncisa redogörelse för den yttre
utvecklingen av Wallenbergaffären i
radio efter den ryska noten av den 6
februari 1957. Läsaren får en erinran
om innebörden av Raoul Wallenbergs
hjältemodiga arbete för att med aldrig
sviktande energi och uppfinningsförmåga hjälpa Budapests judar undan
den nazistiska terrorn, och om det arbete som nedlagts för att skapa klarhet
i hans öde, sedan meddelande ingått
om att Wallenberg vid Budapests fall
tagits i förvar av rysk militär. – Att
här återgiva hela gången av detta
ärende eller utförligare dröja vid arten
av Raoul Wallenbergs arbete i Ungern
kan icke komma ifråga. Intresset riktas naturligen närmast på frågan, om
från de svenska myndigheternas sida
verkligen allt gjorts som rimligen
kunnat göras för att utverka Wallenbergs frigivande.
Vad som är styrkt rörande Wallenbergs försvinnande är, att han den
17 januari avreste från Pest i sällskap
med tre ryska militärpersoner. Den
16 januari erhöll vår beskickning i
Moskva meddelande från det ryska utrikesdepartementet om att Wallenberg
påträffats och ställts under ryska militärmyndigheters beskydd. Detta meddelande av vice utrikesministern Dekanosov kan betraktas som den officiella utgångspunkten för »Wallenbergaffären». Med rätta har UD ständigt
insisterat på detta officiella erkännande
inför alla senare försök till undanflykt
och bortförklaringar från rysk sida.
Efter den 16 januari 1945 är, kan
man man säga, två data av väsentlig
vikt för affärens förlopp. Enligt det
viktigaste av de många vittnesuttalanden som publiceras, avgivet av Wallenbergs cellkamrat Gustav Richter, infördes Wallenberg den 31 januari 1945
i Ljubljanskajafängelset i Moskva. Från
denna tidpunkt har han alltså praktiskt taget bokstavligen befunnit sig
inom räckhåll för, om icke vår beskickning i Moskva, så dock för de
ryska myndigheter som omväxlande
förnekat varje kännedom om saken
och antytt att oerhört vidlyftiga undersökningar påginge för att spåra den
svenske diplomaten. – Det andra datum av väsentlig vikt är den 17 juli
1947. Denna dag intygar fängelseläkaren överste Smoltsov i Ljubljanskajafängelset att Wallenberg föregående
natt avlidit av myokardinfarkt. Det
handskrivna dokument av denna innebörd som citeras i Gromykos memorandum till hr Sohlman den 6 februari 1957 är som känt det enda resultatet av ett årtiondes sovjetryska ansträngningar i ärendet.
Vissa punkter ter sig anmärkningsvärda i UD:s redogörelse för det långdragna diplomatiska arbetet från
svensk sida.
Med skäl har UD framhållit, att man
i Stockholm hade anledning att intressera sig icke endast för Raoul Wallenberg utan för hela den svenska beskickningspersonalen, om vars öde i januari
1945 inga upplysningar förelåg. Uppgiften att Wallenberg omhändertagits
av rysk militär framställes emellertid
i hr Undens interpellationssvar till fru
Gärde-Widemar 22 maj 1952 som ett
slags ursäkt för att man från svensk
sida till en början betraktade det som
mera trängande att efterforska övriga
svenska diplomater, t. ex. envoyen Danielsson, under det att Wallenbergs
problem såsom mindre brådskande
kunde anstå en tid. Självfallet är detta
orimligt, och möjligheten föreligger
dessvärre att denna hållning från UD :s
sida haft katastrofala följder. Den omständigheten att UD med skäl oroligt
efterforskade den övriga beskickningspersonalen, om vars öde man intet
visste, kan uppenbarligen inte vara
någon ursäkt för att inte samtidigt i
de mest energiska former kräva frigivandet av hr Wallenberg, om vars
situation officiella uppgifter förelåg.
Ingenstädes i vitboken förklaras denna
slöhet i affärens inledande och må-
hända avgörande skede annat än med
dessa klart ohållbara hänvisningar till
bekymren för den övriga personalen.
Arbetsbelastningen kan dock icke ha
varit så stor, att man icke utan dröjsmål kunnat begära hr Wallenbergs
försättande på fri fot och vidarebefordran till vår beskickning i Moskva.
Tyvärr är det all anledning att med
skärpa betona denna närmast ofatt- 159
bara försummelse. I vittnesmålen om
Raoul Wallenbergs upplevelser i fångenskapen förekommer nämligen en
omständighet, som på ett fruktansvärt
sätt aktualiserar frågan om betydelsen
av de svenska räddningsförsöken. –
Som känt misstänktes Wallenberg av
ryssarna för spioneri (för tysk, amerikansk eller möjligen engelsk räkning
-uppgifterna härom växlar). Utrikesdepartementet har i ett memorandum
av den 29 september 1954 redogjort
för vissa omständigheter i samband
med Wallenbergs verksamhet – en
humanitär insats som begripligen i sin
helhet tett sig svårförståelig för de
sovjetiska myndigheterna – som skenbart skulle kunna ge fog för ryska
misstankar, främst den omständigheten, att ett antal av de berömda skyddspassen genom stöld eller falsarium
kommit i orätta händer. – Ett av
vittnena, Rensinghoff, meddelar, att
Wallenberg själv för honom uppgivit,
att han vid förhör anklagats för att
vara spion. »Det bästa beviset för att
Wallenberg vore skyldig låge i det
faktum, att svenska beskickningen i
Moskva och svenska regeringen icke
hade gjort något åt hans sak.» Wallenbergs anhållan att få ta kontakt med
svenska beskickningen eller Röda Korset hade av förhörsledaren avvisats
med motiveringen: »Om svenska regeringen eller dess beskickning hade
haft något som helst intresse för er,
så hade de redan för länge sedan satt
sig i förbindelse med er.»
Utrikesdepartementet bör rimligen
inte ha kunnat förbise möjligheten att
en svensk diplomat, som arresterats av
ryssarna under kaotiska och för honom själv skenbart besvärande förhållanden skulle löpa risk att behandlas
som spion, om icke hans överordnade
omedelbart och i de kraftigaste former
manifesterade sitt intresse för hans
person och därmed tog ansvar för
hans verksamhet.
160
Redogörelsen för den diplomatiska
aktiviteten omedelbart efter meddelandet om Wallenbergs arrestering ter sig
ur denna synpunkt uppseendeväckande. Först tre veckor senare, den
9 februari 1945, anmodar UD beskickningen i Moskva att »inhämta upplysningar» om Budapestsvenskarna. Beträffande Wallenberg, den ende för
vilken något bestämt kunnat göras, funderar man ytterligare till den 13 februari, då man telegraferar att ett
meddelande om kommande instruktioner borde framföras till W. >>Om
förbindelse kunde erhållas» – det
rimliga vore självfallet att energiskt
begära den fångne diplomatens frigivande. Man erinrar sig att svensken
sedan ett par veckor befann sig i
Moskva. Att befinna sig i ryskt förvar
beskrives ironiskt nog av UD den 17
februari som att »Vara i säkerhet sedan en månad tillbaka». Den 8 mars
meddelar UD modest att W. är »efterlängtad». Någon framställning till den
ryska regeringen i allvarligaste form
sker ännu icke. Först den 17 mars instrueras envoyc.’m Söderblom att »energiskt begära besked» hos ryska UD.
Den 21 mars sänder UD äntligen definitiv instruktion till hr Söderblom att
begära, väl icke hr Wallenbergs frihet,
men dock en »Undersökning angående
dennes vidare öden».
Ett par drag i hr Söderbloms aktivitet tilldrager sig f. ö. speciell uppmärksamhet. Den 6 juli meddelar
denne, att han p. g. a. ett rykte att Wallenberg förklädd vistas i Buda icke anser sig böra företaga något i saken.
Självfallet äterkallas hr Söderblom till
ordningen genom brev frän UD men
meddelar icke förty den 14 augusti
att han icke anser »lämpligt att bedriva saken från Moskva». – I själva
verket dröjer det till den 3 november
innan hr Söderblom efter förnyad på-
stötning frän Stockholm kan förmå
sig att utföra en demarche för att
efterhöra resultaten av de utlovade
ryska forskningarna. – Man måste vid
studiet av denna katalog över stillsamma påpekanden och frågor undra,
om icke en ovillkorlig begäran om hr
Wallenbergs hemsändande redan vid
första meddelandet om hans fångenskap bort framföras in amplissima
forma.
Denna första fas i den diplomatiska
korrespondensen avslutas genom en
not frän ryska UD den 18 augusti
1947, innehållande påståendet att Raoul
Wallenberg icke kunnat påträffas på
sovjetiskt område. Sannolikt vore, att
han omkommit under strider i Budapest.
Denna not har vunnit en viss berömmelse genom utrikesminister Undens märkliga ställningstagande till
densamma. Som känt har hr Unrlen i
samtal med den s. k. Wallenbergkommitten låtit förstå, att det funnes skäl
att tro, att Vysjinskis framställning
vore sanningsenlig. – Vilka dessa
skäl skulle vara har hr Unrlen icke
yppat. Å andra sidan har hr Unden
likväl sagt sig vara säker på att Wallenberg befunnit sig i livet i Sovjetunionen.
Hur än må ha förhållit sig, hr
Unden har ögonskenligen funnit att
pieteten för den ryske utrikesministerns ord hindrade svenska regeringen
att kräva att Wallenberg skulle friges.
Från svensk sida irriteras Moskva icke
med Wallenbergaffären förrän nästan
fem år senare: i not den 11 februari
1952 meddelar hr Unden till ambassadör Rodionov, att svenska regeringen
nu sitter inne med bevis för att
Wallenberg befunnit sig i fängelse i
Moskva och anhåller att han snarast
återföres till Sverige. Denna och flera
liknande hänvändelser avvisas från
rysk sida med påfallande oförskämdhet, ända tills genom noten av den
6 februari 1957 plötsligt Sovjetregeringen erkänner hållfastheten i det
svenska bevismaterialet genom att desavouera sina tidigare förnekanden,
och meddelar att Wallenberg verkligen hållits fängslad men dessvärre avlidit.
Den centrala frågan just nu är självfallet om man har skäl att tro mera på
den senaste ryska versionen än på de
tidigare, vars lögnaktighet väl icke betvivlats av mer än en person. Vad som
är säkert är ännu endast, att ryssarna
på ett sätt som lär vara svårt även för
dem att dementera erkänt att Wallenberg vistats i Ljuhljanskaja till år 1947.
Påståendet om hans död styrkes endast genom citat av ett par handskrivna rader av en hekvämligen död
person. Man kan dessbättre instämma
med envoyen Lundberg i att materialet är så knappt att slutsatsen kan vara
behäftad med vissa brister.
Med tillfredsställelse konstaterar man
i vitboken, att UD icke uppgivit hoppet att vinna ökad klarhet. »För det
svenska utrikesdepartementets vidkommande blir det därför nödvändigt,
att även i fortsättningen pröva alla
existerande eller nya spår i Wallenbergaffären.» – Man vill gärna hoppas, att man icke kommer att låta
ännu en femårsplan av undersökningar
hindra nya energiska framställningar
hos de ryska makthavarna.
De engelska fyllnadsvalen
Det hade varit för besynnerligt om en
regering som presiderade över det
stora Suezäventyret, vars ledare mitt
under alltsammans försvann till det
soliga Jamaica för att sköta sin hälsa
och som när denna sedan oförhappandes gick över hord företedde alla rimliga tecken på djup om ock ej må-
hända varaktig söndring i fråga om
valet av hans efterträdare – det hade
varit för besynnerligt om en sådan
regering hade kunnat bevara oförminskad popularitet bland väljarna.
161
Men ändå har Harold Macmillans regering all anledning att betrakta resultaten från den senaste serien fyllnadsval som en allvarlig tankeställare.
Det började med en direkt mandatförlust till labour i Londonvalkretsen
North Lewisbarn och fortsatte i ytligt
sett mindre uppseendeväckande stil
men med en envetenhet i tendensen
som kanske är det mest anmärkningsvärda: i en rad valkretsar som tillsammans företräder ett icke oävet
tvärsnitt genom den brittiska väljarkåren, från den sydwalesiska kustbygden över Bristol och Midlands jordbruks- och industriområden upp till
Newcastle har de konservativa röstetalen kraftigt minskat, labours ökat
ehuru i mindre grad och anmärkningsvärt höga röstetal för tillfällighetskandidater av olika slag varit symptom på otrivsel med båda de tongivande politiska partierna.
Det walesiska resultatet, i Carmarthen, hade sin egen historiska signifikans. Det var ett liberalt mandat som
gick förlorat, och den som vann det åt
labour var lady Megan Lloyd George,
den siste store liberale ledarens dotter.
Från majoritetsställning till att kunna
räknas på ena handens fingrar inom
spannet av mans minne, och så denna
coup de grace av lady Megans hand!
Resultaten från Warwick & Leamington ligger dagens politiska väsentligheter närmare. Under tre decennier
hade denna lantliga valkrets stått
orubblig bakom Anthony Eden; nu
har den plötsligt blivit ett marginalmandat, som blott med nöd och näppe
hålls kvar i det konservativa lägret.
Det är inte blott ett symptom på vad
Edens personliga popularitet en gång
betydde, inte heller blott på den industrialisering som alltjämt fortsätter
att utbreda sig över det gröna England utan kanske framför allt på den
förtroendekris som regeringen Macmillan nu har att möta.
162
Även om det möjligen kan argumenteras att den röstförskjutning på omkring 5 procent som dessa fyllnadsval
tycks antyda inte har avgörande betydelse – och redan en sådan tes är
diskutabel- kommer den konservativa
underhusgruppens ledamöter uppenbarligen inte att låta sig invaggas i
trygghet därav. Redan tidigare uppskrämda och enerverade blir de nu
svårt frestade att spela safe och försöka förmå sin regering att undvika
ytterligare impopulära åtgärder. Men
av både politiska och ekonomiska skäl
vore en sådan utveckling troligen det
sämsta som kunde drabba tories.
De första tecknen på att vinden började vrida åt vänster kom när ministä-
ren Eden gjorde intryck av att fika
efter popularitet. När Macmillan nu
på nyåret blev premiärminister välkomnades han icke minst med motiveringen – om berättigad eller ej kan
här lämnas därhän – att han vore mer
lagd för impopulära krafttag än konkurrenten R. A. Butler. Och krafttag
är uppenbarligen vad England behö-
ver för att definitivt bringa sina sociala välfärdsanordningar i linje med
ekonomiskt sunt förnuft och för att
möta de nya svära påfrestningarna
mot själva den ekonomiska grundvalen. Skulle Macmillan svikta nu
kunde följderna bli ödesdigra – icke
minst därför att labourpartiet under
Gaitskell och Bevan icke riktigt väcker
förtroende för sin förmåga att tillhandahälla vad stunden fordrar.
Un~erns vä~ tillbaka – till stalinismen
Den 24 oktober, medan häftiga strider
mellan ryska pansarstyrkor och ungerska frihetskämpar rasade på Budapests gator, inlämnade ministerpresidenten Andrås Hegediis och den allsmäktige partisekreteraren Ernö Gerö
vid kommunistpartiets styrelsemöte
sin avskedsansökan. Imre Nagy övertog ministerpresidentposten, Jånos
Kårlår utnämndes till partiets generalsekreterare. Kårlår hade den omständigheten att tacka för sin upphöjelse,
att Råkosi-Geröjuntan, som 1951 av
Moskvas nåde var allenarädande i landet, avlägsnat honom frän inrikesministerposten och spärrat in honom
på några veckor. Under mer än tre års
tid fick Kådår lida hemskaste tortyr
hos säkerhetspolisen, tills han under
blidvädersperioden efter Stalins död
blev benådad.
Som övertygad och hänsynslös kommunist har Kådår aldrig på något sätt
varit populär, men hans fängelseår
och de lidanden som stalinisterna tillfogat honom omgav honom i alla fall
med ett slags martyrgloria. Det skulle
dock snart visa sig att han på intet
sätt förtjänade en sådan gloria. I exakt
en veckas tid bevarade han troheten
mot Imre Nagy och den ungerska
revolutionen i allmänhet. Den 1 november, när det ryktades att flera
hundra ryska stridsvagnar frän Rumä-
nien och Tjeckoslovakien nalkades
Ungern, avlägsnade Kådår sig från
parlamentsbyggnaden i Budapest, där
revolutionsregeringens medlemmar och
de övriga politiska ledarna då ständigt
vistades. Tre dagar senare, på förmiddagen den ödesdigra 4 november, visade det sig, att Kådår tillbringat dessa
tre dagar på sovjetlegationen i Budapest. När de framryckande sovjettanksen mullrade över Budapests gator den
4 november, meddelade den ryssockuperade radiosändaren att ryska överbefälhavaren gett Jånos Kådår i uppdrag att bilda regering.
I sitt tillträdestal i radion försökte
Kårlår på alla sätt ge intryck av att
han fortfarande var anhängare av frihetskampens grundprinciper och endast för att göra slut på den meningslösa blodsutgjutelsen åtagit sig att i
stället för Imre Nagy, som flytt till
jugoslaviska legationen, ställa sig i
spetsen för regeringen. För att betona
detta betecknade Kådår sin marionetttrupp på endast fem medlemmar som
»arbetarnas och böndernas revolutionsregering». Så länge striden mellan de
ungerska upprorsmännen och sovjetstyrkorna pågick, begagnade Kådår
och hans kumpaner varje tillfälle för
att försäkra ungerska folket, att revolutionens resultat skulle bibehållas. Sitt
rätta ansikte visade Kådår först när de
ungerska industriarbetarna började
allmän strejk som protest mot de ryska
truppernas inblandning och stationering i Ungern. Med hjälp av AVO-männen som under tiden lämnat sina gömställen och åter beväpnats, började då
Kådår och hans inrikesminister, polisgeneralen Miinnich, att anhålla medlemmarna av det centrala arbetsråd,
som bildats under revolutionen. När
inte detta gjorde tillräckligt intryck
på de strejkande, bortsläpades även
medlemmarna i fabrikernas driftsråd.
Under tiden hade de ryska NKVDformationerna i hela landet s. a. s. utan
urskiljning fängslat alla yngre manliga ungrare och föst ihop dem i järnvägsvagnar för deportation till Sovjetunionen. I stället för att fordra inställande! av denna sovjetaktion, som
väckte hela världsopinionens harm,
försökte Kådårregeringens representant hos Förenade Nationerna, Imre
Horvåth, att med alla kommunistrabulistikens skenargument vederlägga
dessa av obestridliga bevis stödda
fakta. Slutligen fann dock sovjetregeringen inför den västerländska opinionens tydligt demonstrerade ovilja för
gott att inställa massdeportationerna.
Medan hans inrikesminister genom
löften om lockande löner och andra
förmåner rekryterade tusentals nya
AVO-poliser bland landets mest tvivelaktiga element, försökte Jånos Kådår
fortfarande att bibehålla skenet av att
163
han åtminstone delvis höll på att förverkliga oktoberrevolutionens resultat.
Han sände budskap och riktade offentliga upprop till ledarna för de under
revolutionsdagarna återuppståndna
småbrukar- och bondepartierna, i vilka
han bad dem sätta sig vid förhandlingsbordet och inträda i Kådårs »revolutionsregering». Men knepet var
alltför genomskinligt, inte en enda person med självaktning var hågad att
med sitt deltagande och sitt namn
stödja Kådår och hans kumpaner som
kommit till makten med stöd av ryska
vapen.
Kådårregimen tvingades inse att
den utom sovjetarmen endast hade
sina självlejda AVO-knektar att falla
tillbaka på. T. o. m. kommunistpartiets
majoritet vände dem beslutsamt ryggen och när partimedlemmarna uppmanades att förnya sina gamla medlemsböcker, anmälde sig trots utlovade
fördelar och utslungade hotelser endast etthundratjugotusen personer. Visserligen rundade den officiella statistiken upp detta till tvåhundratusen,
men det utgjorde i alla fall endast
25 % av medlemssiffran före revolutionen.
Kådårregimen, som efter den 1 januari förfogade över nödigt antal polismanskap, övergick sedan gradvis till
alltmer hårdnande terror. Anhållandena, ståndrätternas serier av dödsdomar, organiserande! av den beväpnade fabriksmilisen, alltsammans tjä-
nade dels syftet att beröva det mot
regimen fientligt inställda ungerska
folket dess ledare, dels att avskräcka
från fortsatta revoltförsök. När arbetarråden upplöstes, likviderades även
alla de organisationer som bildats
under revolutionen eller redan under
den mildare perioden 1954-55, pressen
tvingades åter in i strängaste particensur, i byarna tog man åter itu med
tvångsupprättandet av de kolchoser
som medlemmarna upplöst under fri- 164
hetskampen. Under de senaste veckorna har Kådårregimen återupplivat
en av Råkosiperiodens mest drastiska
åtgärder, deportationerna och internerandet av den »Opålitliga» stadsbefolkningen.
Sedan frihetskampen lidit nederlag,
återställs nu i Ungern steg för steg alla
stalinerans åtgärder och man gör därvid åter ogenerat bruk av den tidens
terrormetoder. Med stöd av vapen kan
man tillåta sig allt detta, men det går
trots allt inte att vrida tidens hjul tillbaka. Inte ens den mest skrämmande
och blodiga terror kan återskapa den
atmosfär av självuppgiven lydnad, som
under Stalins livstid tyngde ned Östeuropas folk. Genom händelserna i
Polen och under den ungerska frihetskampen har Sovjetunionen i Östeuropa
lidit oerhörda prestigeförluster, som
Kådårregimen inte kan sudda ut med
några medel. Efter den öppna frihetskampen griper ungerska folket nu till
det passiva motståndets vapen, en taktik som särskilt de ungerska bönderna
är mästare i att begagna. De har haft
god tid att öva sig däri under turkarnas hundrafemtioåriga ockupation och
två sekel av Habsburgvälde.
Östtysklands intelligens i skottgluggen
Dråpslaget i östtyskland mot intelligentian, mot den hittills privilegierade
högskoleungdomen, mot folk på parnassen som med en blandning av politisk äventyrslusta och måhända naiv
idealism och icke minst i helig antinazistisk vrede anslutit sig till det
socialistiska enhetspartiet och kommunistdiktaturen, detta dråpslag med
den tydliga datumbeteckningen efter
Ungern förefaller vara en utvikning
på den kallblodiga politiska utrensningens och likriktningens väg. Herrar
Ulbrichts och Wollwebers hätska tal
på senare tid mot allsköns orosstiftare
och kritiker från intelligensleden förtjänar en detaljgranskning. Helst som
regimens spetsar förtydligat sina attacker med ett skummande ogillande av
»de liberalistiska tendenserna bland
universitetsungdomen och professorerna», enligt Ulbricht farliga vägröjare för »en kontrarevolution».
I samband med rättegången mot den
i december förra året häktade, blott
35-årige filosofiprofessorn vid östberlinuniversitetet Wolfgang Harich, som
liksom sina anhållna »medbrottslingar»
bl. a. beskylles för förbjudna kontakter
med ungerska oppositionsmän, har
hotelserna och attackerna mot i tur
och ordning läroverksungdomen, högskolelärarna och universitetsungdomen
tilltagit i styrka. I spetsen för hetsen
står givetvis enhetspartiets centralorgan Neues Deutschland, där det i en
ledare nyligen hotfullt hette, att »en
del av läroverksungdomen inte visar
den mognad som behövs för att samstämma de personliga intressena med
samhällets». styrelsen för de fackligt
organiserade vetenskapsmännen i Östtyskland har fått publicera en deklaration med angrepp på »professorer och
andra medlemmar av intelligentian
vilka fortfarande inte känner någon
samhörighet med arbetar- och bondestaten». Den som opponerar sig mot regeringen kommer att kastas ut från universiteten, förklaras det här. I samma
kör instämmer en av de ledande sEDpublicisterna och funktionärerna, »professor. Albert Norden, gammal kommunist och regimens talesman på
presskonferenserna i Östberlin. Norden har i sin tur riktat ett skarpt angrepp mot kabaretartister, radio- och
TV-satiriker och alldeles särskilt mot
»kamraterna redaktörer» för den enda
i östtyskland utkommande s. a. s. satiriska tidskriften »Eulenspiegeb. Han
har beskyllt dem för att de med sina
satiriska utsvävningar »försvagade

partiet och staten». Nazismens metoder återgår sålunda närapå identiska
i kommunismens skepnad. Nordens
knölpåktaktik har också genast haft
åsyftad verkan: någon satir mot den
egna regimen – sådan förekom faktiskt ett tag i »Eulenspiegel. i samband med Ungernhändelserna och
under avstaliniseringens korta blomstertid – förekommer nu inte längre
och det är åter blott den förkättrade
»Västmaktsimperialismen» som får
kläda skott.
Kommunistdiktaturens behandling
av intellektuella medlöpare och idedebattörer har tämligen länge varit sig lik.
De omhuldas, matas med smicker och
goda ekonomiska villkor så länge det
anses opportunt. De är också bra att
ha som skyltfönsterdockor i kulturoffensiven, som delegater på internationella kongresser, som humanistinternationalens kontaktmän. Att vänsIas och flirta med borgerliga intellektuella, som i något samband visat förståelse för socialismen, låt vara att de
förkastar sovjetsystemet, ingår i detta
slags smarta politiska strategi. Detta
kan understundom anta groteska former. Säkert är det i dag få som minns
en så närliggande händelse som då det
västtyska kommunistpartiet strax före
återvalet av Bonnrepublikens statspresident prof. Heuss, sommaren 1954 i
Västberlin överrumplade förbundsdagens ledamöter under själva omröstningsakten med att presentera den
intet ont anande, då över 80 år gamle
ansedde heidelbergssociologen prof.
Alfred Weber som .sin» kandidat.
Detta utan att ens tillfråga kandidaten l
Weber har efter kriget faktiskt tytt
sig till arbetarrörelsen och uttalat sig
mycket positivt om socialistisk samhällshygien – tidigare har han varit
en liberal kämpe – men därifrän är
det ju ett längt steg till kommunisterna.
Dessa skyndade sig emellertid att
oblygt »kidnappa• denne vetenskaps- 165
man för sina egna syften. Det misslyckades i detta fall, men det finns
en del andra exempel då turen varit
bättre. Lika många exempel finns på
att kommunistdiktaturen behandlat
tjänstvilliga intellektuella som en avskalad rutten apelsin, mogen för rännstenen, när det dem så behagade.
Ingen har hittills påstått att sädana
hårdkokta partibossar som vice ministerpresident Walter Ulbricht, polisminister Ernst Wollweber och president Wilhelm Pieck är några intellektuella. Det är självlärda herrar, av
maktens sötma och många års upptuktelse i bolsjevismens skola formade
politiker som anammat marxismenleninismen-stalinismen som radbandsreligion, till typen tungomålstalare,
enkelspåriga, grovkorniga fanatiker,
för sin närmare och fjärmare omgivning mycket farliga i sin dogmatiska
stupiditet. Egendomligt nog har de i
detta östtyskland ett helt garde lydiga
och till och med entusiastiska intellektuella, författare och poeter att falla
tillbaka på. Tyska Demokratiska republiken, »arbetarnas och böndernas
egen stab har frän början kraftigt
vädjat till intelligentian. Den har tagit
vara på de bland tyskar hemma och i
landsflykt utbredda förhoppningarna
och illusionerna om »det andra Tyskland», det avnazifierade, demokratiserade och humanistiska Tyskland, som
skuiJe efterträda det nazistiska barbariet och renodlas av »kämpande demokrater». Sädan tro, sådant hopp fanns
alltså i ganska stor utsträckning vid
och en tid efter krigsslutet och de var
en tillgång för den östtyska kommunismen, som till en början samarbetade med borgerliga demokrater och
intellektuella antinazister av olika
parti- och trosfärg. Det är också obestridligt, att det verkliga antinazistiska
initiativet i efterkrigs-Tyskland ursprungligen togs av vänstern i det då
ännu icke tudelade Berlin, där experi- —-~
166
mentet med en demokratiskt luttrad
nationalkommunism med vidsträckta
förgreningar i de liberala leden säg ut
att lyckas med Sovjets goda minne. Högskolereformen med portarna vidöppna
för begåvade studenter frän de icke bemedlade klasserna, frikostigheten med
statsstipendier, stödet åt konsten och
konstnärerna, hyggliga och på sina
häll utmärkta ekonomiska villkor för
de intellektuella yrkena och storsläggan mot alla tendenser till nynazism
gjorde östtyskland ett tag sympatiskt
i ganska mänga intellektuellas ögon.
Det var den tiden då de kommunistiska ledarna drev den mot alla sympatisörer och »Uppriktiga antinazister
och fredsvänner» vänligt utsträckta
handens politik, även om den valkiga
proletära nävens kult odlades parallellt med omhuldandet av intelligentian
med borgerligt förflutet. Bonnrepublikens starka restauraliva drag stod sig
vid sidan om denna vackra fasad tämligen illa.
En tid kontrasterade det ekonomiska
läget för de intellektuella i den östtyska republiken skarpt mot förhällandena i Bonnrepubliken – och gör
det väl fortfarande i någon män. Även
om den politiska friheten var och är
starkt begränsad och infamt päpassad,
är levnadsstandarden för författare,
vetenskapsmän och konstnärer- inom
ramen för den allmänna fattigdomen
– tämligen god. Något intellektuellt
proletariat har östtyskland fortfarande
inte – dess värre kan man inte ge
Västtyskland samma betyg trots det
där rådande, omskrutna »Wirtschaftswunder>>.
Den östtyska parnassen är ingen
lysande församling, men där finns
dock ett antal fornstora namn, välkända även för den internationella
boksynta publiken. Där är sådana som
Arnold Zweig och Ludwig Renn, bägge
födda i slutet av åttitalet, Anna Seghers
och den för inte länge sedan avlidne betydande stilisten pragfödde F. C. Weiskopf (som ju spelade en mindre belevad
roll som tjeckoslovakisk diplomat med
verksamheten bl. a. förlagd till Stockholm), bägge födda något är efter
sekelskiftet. Den blott omkring trettiårige lyrikern Stephan Hermlin kan
nämnas bland mera bemärkta östtyska
litteratörer, inte minst därför att han
tillhör den grupp intellektuella som
efter kriget, tydligen av leda inför nynazistiska företeelser i Västtyskland,
hoppat av österut. Den nyligen bortgångne Berthold Brecht tillhörde givetvis eliten, men även Renn, känd för
sina till mänga språk översatta realistiska romaner »Krieg» och »Nachkrieg», har 1946 på det mest kända
östtyska förlaget, Aufbau Verlag, publicerat en ganska märklig bok, en ingalunda partipolitisk eller dogmatisk
roman, självbiografin »Adel im Untergang». Renn är ju ursprungligen adelsman, han fick sin militärutbildning
före första världskriget i ett av det
dåtida kejserliga Tysklands mest feodala regementen och lämnade först
efter kriget 1914-18 tjänsten som kapten, studerade juridik, nationalekonomi
och konsthistoria och anslöt sig som
fyrtiäring till kommunistpartiet. Han
är nu professor i antropologi vid Tekniska högskolan i sin födelsestad Dresden. Några filosofer och akademiker
av större resning är också verksamma
vid östtyska universitet, bland dem
skulle kanske nämnas Ernst Bloch i
Leipzig. Ingen av de här nämnda författarna eller intellektuella har genomgående marscherat rakt i ledet med hr
Ulbrichts regim eller med partiet, även
om relationerna varit vänskapliga.
Den åldrige Zweig – som är jude,
men vantrivdes till den grad i Palestina att han efter kriget återvände
till Berlin, östra sektorn – höll för
några är sedan rent av ett uppseendeväckande tal till studenterna om den
akademiska ungdomens slarv med
modersmålet och kulturens estetiska
landvinningar.
Ulbricht, som på nytt givit signal
om pogrom mot intellektuella med
borgerligt förflutet, utnämnde emellertid för ett par år sedan den ökände
partilyrikern Johannes R. Becher, tidigare emigrant i Sovjet, till östtysk
kulturminister. Men även Eecher har
ett högst borgerligt förflutet, bortsett
från att han en gång i tiden varit ett
namn bland de framstormande expressionisterna, radikalerna på parnassen.
Han är nu 65 år gammal och fick för
blott få år sedan till speciell uppgift
att odla och på regimens vägnar leda
de belevade öst-västliga kulturkontakterna. I dessa kontakter var både den
under så uppseendeväckande former
häktade professor Harich, cheflektor
på Aufbau-förlaget, och förlagschefen
Walter Janka »inblandade». Förlaget
har ju nu omsider av Ulbricht betecknats som ett farligt oroscentrum,
och . även den gamle kommunisten
Janka tog ju polisen någon dag före
jul. Både Thomas Manns och Laxness’ verk har utkommit på Aufbauförlaget i Östberlin. En västberlintidning har förresten kunnat meddela,
att den häktade förlagschefen Janka
ledsagade Laxness till Stockholm och
var med honom, då denne här tog
emot nobelpriset på Konserthuset.
Professor Wolfgang Harich betecknas allmänt som intellektuellt »Underbarn», han är en kallhamrad, lysande
begåvad kommunist som hamnat hos
bolsjevikerna efter intimt umgänge
med en del religionsfilosofier, bland
dem buddhism och katolicism. Aktionen mot honom och mot Aufbau-förlaget är tydligen ett led i Ulbrichtregimens hårdnande kamp mot intelligentian. Dess devalvering har inletts
och man kör nu igen med det »proletära» hatet mot intellektuella som inte
vill dansa efter kommunismens pipa.
»Kättarprocessen» mot Harich slutade
167
med en dom på 1O års tukthus. Det
råder en anti-intellektuell pogromstämning på den östtyska maktens tinnar.
Ä ven de mest prominenta, internationellt kända författarna och kulturbärarna i östtyskland, med kulturministern-skalden Eecher i täten, håller
alltjämt god min i elakt spel. Man väntar att de – i likhet med vad Brecht
gjorde strax efter junirevolten 1953 i
Östberlin – vid lägligt tillfälle och
med kollektiv stentorsstämma skall
presentera en devot hyllningsadress till
Tyska Demokratiska republikens ledning. Men den sortens disciplin kan
ju knappast lura någon och den kan
väl knappast heller riktigt tillfredsställa den uppskrämda regimen. Högskoleungdomens, professorernas och
den obekväma oppositionens å la Harich protest mot eller missnöje med
kommunistdiktaturen ser ut att bara
ha börjat. Fortsättningen torde följa.
Statlig löneplansrevision
Riksdagen har nu godkänt den förhandlingsöverenskommelse om en löneplansrevision m. m. som civildepartementet före jul träffade med statstjänstemännens fyra huvudorganisationer. Riksdagsdebatten i frågan blev
snarast tamare än väntat; t. o. m. statstjänstemännens specielle vän och gynnare, hr Rubbestad, var oväntat beskedlig.
Utgångspunkten för löneplansrevisionen var behovet av att åstadkomma
en »nollställning» mellan statstjänstemännens och de industrianställdas
löner med hänsyn till de senaste
årens löneutveckling. statstjänstemännen skulle genom en löneplansrevision
erhålla vad de industrianställda fått
genom den s. k. löneglidningen. Samtidigt syftade löneplansrevisionen till
168
att skapa en logiskt uppbyggd, systematisk och förenklad löneplan men
också till att inom löneplanens ram
fördela löneökningarna på ett med
hänsyn till marknadslöneläget motiverat sätt. Den genomsnittliga löneökningen genom revisionen beräknas till
ca 7%.
I stort sett kan man nog ge ett gott
betyg åt förhandlingsresultatet. Många
problem har i alla fall delvis lösts
i ett sammanhang: den generella
nollställningen, marknadslöneanpassningen och systematiseringen av löneplanen. Den ur statstjänstemännens
synpunkt största nackdelen torde vara
att pensionerna inte fick någon som
helst del av förbättringarna. Man kan
fråga sig, om regeringen här velat
skapa ett »bättre» utgångsläge för försämringar av statstjänstemännens pensionsförhållanden när frågan om samordning mellan statstjänstemannapensioner och höjda folk- och tilläggspensioner inom ramen för en allmän
pensionsreform blir aktuell. Här finns
det nog all anledning för statstjänstemännen att vara på sin vakt.
Detta pensionsproblem har i den
allmänna debatten blivit undanskymt
av andra kanske mindre väsentliga
spörsmål. Stor vikt har fästs vid att
lönehöjningarnas procentuella storlek
blivit så olika i olika lönegrader. Detta
är en konsekvens av att en osystematisk löneplan gjorts systematisk. Men
det ligger också en tanke bakom det
sätt på vilket lönehöjningarna fördelats, nämligen marknadslöneanpassningen. De lägre statstjänarna i de
lägre dyrorterna befanns ha löner som
mycket väl kunde mäta sig med industriarbetarnas på dessa orter, medan
de lägre statstjänarna i storstäderna
låg sämre till jämfört med industriarbetarna i dessa städer. Särskilt stora
lönehöjningar kom därför de lägre
statstjänstemännen i storstäderna till
del. Vidare fick en del högre statstjänstemän relativt goda lönehöjningar.
Det gäller särskilt tjänstemännen i de
gamla lönegraderna 33 och 37 – särskilt i landsorten – samt de högre
statstjänstemännen i Norrland, där det
gamla kallortstillägget i ett fast kronbelopp ändrades till ett procenttillägg
på lönen. Man kan nog säga, att staten!’
tidigare nivelleringspolitik denna gång
icke präglade uppgörelsen. Här hade
de högre statstjänstemännens organisationer lagt ner ett energiskt arbete.
Löneförbättringar för de högre tjänstemännen var högeligen påkallade för
att staten skulle komma i ett bättre
läge i konkurrensen om den kvalificerade arbetskraften. Likaväl är det
säkert främst när det gäller den mest
kvalificerade arbetskraften som staten
fortfarande ligger under marknadslöneläget inom den enskilda sektorn.
Landshövdingen som blev industrichef, statsrådet som blev systembolagsdirektör och civilingenjörerna som
drar sig undan frän den offentliga
tjänsten kan tjäna som exempel.
Inom riksdagen har det väckt opposition att dyrortsspännvidden för
statstjänstemännens löner förändrats.
Löneavståndet mellan ortgrupp 5 och
2 har ökat för de lägre statstjänstemännen och minskat för de högre som
ett led i marknadslöneanpassningen.
Men man kan nog inte komma ifrån
att staten måste anpassa sin lönesättning efter det rådande löneläget på
olika orter. Om det sedan skall ske
via dyrortssystemet eller på annat sätt
kan naturligtvis diskuteras.
En annan punkt där det förmärktes
opposition i riksdagen gällde själva
formerna för överenskommelsen. Riksdagen ställdes inför en vittomfattande
lönerevision, som den blott hade att
anta eller förkasta, eftersom den utgjorde ett förhandlingsresultat. Krav
har rests på en direkt medverkan
frän riksdagens sida i förhandlingsarbetet. Man kan förstå att riksdagen
.·~
inte vill ställas inför fait accompli,
och det är naturligtvis rimligt att
riksdagen får på ett tidigt stadium ge
sin mening till känna om den allmänna kostnadsramen för lönejusteringarna. Men det skulle nog vara
olyckligt om förhandlingarna skulle
från arbetsgivarsidan föras av ett riksdagens löneråd, som lade sig i fördelningen av löneökningarna inom den
allmänna ramen. En större politisering
av löncfrägorna skulle bli följden och
en sådan ligger varken i arbetsgivarens eller arbetstagarnas intresse. Civildepartementet är nog mera lämpat att
vara statens förhandlingsorgan än ett
riksdagsutskott.
översättningen av den statliga uppgörelsen till det kommunala området
har stött på svårigheter när det gäller
de högre tjänstemännen och en av de
kommunala arbetsgivarparterna, nämligen stadsförbundet. Serlan en tid tillbaka räder öppen arbetskonflikt mellan stadsförbundet och SACO, och den
tillsatta medlingskommissionen har
ännu varken lyckats få en uppgörelse
till stånd eller pacificera området.
stadsförbundet är känt för att driva
en mycket härd, centraliserad lönepolitik, och man har ett intryck av
att denna kommunala arbetsgivarpart
icke riktigt velat acceptera de i vissa
fall ganska goda resultat som de högre
tjänstemännen nätt pä det statliga området. Den även ur rättslig synpunkt
tvivelaktiga löneindragningsklausulen
· har också kommit in i bilden, vilket
förefaller vara onödigt. Situationen är
elakartad, både med hänsyn till de
påfrestningar som kommunerna utsätts
för på kort sikt när bibliotekarier,
socialvårdstjänstemän, jurister, arkitekter och läkare lämnar sina befattningar, men också och framförallt
emedan det hela artar sig till en långsiktig förtroendekris mellan kommunerna – som nog vill väl men känner
sig bundna av det centrala Stadsför- 12- 573443 Svensk Tidskrift H. 3 1957
169
bundet – och deras chefstjänstemän.
Man skulle gärna se en smula större
smidighet och en större förståelse
för den kvalificerade arbetskraften
frän stadsförbundets sida. Det värsta
som kunde hända ur kommunernas
synpunkt vore om den dugligaste
arbetskraften i missnöje över stadsförbundets löneindragningspolitik i
framtiden söker undvika kommunal
tjänst. Inte är det kommunernas intressen stadsförbundet tillvaratar när
det för en sådan politik.
Historieprovet vid krigshögskolan
En underkänd skrivning vid inträdesproven till krigshögskolan i vår har
livligt kommenterats i tidningspressen
och på sina håll framkallat antimilitaristiska stämningar. Bakgrunden är
följande. En av de sökande till krigshögskolan fick sitt prov i historia bedömt med betyget fyra, dvs. underkänt, trots att han avlagt tre betyg i
historia på den s. k. ekonomiska linjen
vid Uppsala universitet och följaktligen
borde anses vara kompetent att göra
en fullgod skrivning i detta ämne. Det
har i den livliga pressdebatten från sakkunnigt håll gjorts gällande att provet
skulle ha bedömts med åtminstone Ba,
om det skrivits som studentuppsats.
Det finns ingen anledning att här
kommentera denna bedömning av
det underkända provet som studentuppsats. Det bör dock med skärpa
framhållas, att man måste ställa högre
krav på mognad och koncentrationsförmåga hos de 35-åringar som söker
in på krigshögskolan än hos de ungdomar som skriver för studentexamen.
Vid proven till krigshögskolan rör det
sig dessutom om en mycket hård tävlan, eftersom endast ett 25-tal av de
vanligen 90 sökandena kan vinna inträde till kursen. Om man läser det
underkända provet mot denna bak- 170
grund, måste man konstatera att de
militära bedömarna fällt sin dom efter
bästa förständ och fullt godtagbara
normer. Uppsatsen i fråga förefaller
illa underbyggd vad de rena sakuppgifterna beträffar, tankeinnehållet är
lösligt och de formella felen svära. Det
har framhällits att en orsak till de
många onöjaktigheterna i uppsatsen
varit den härda tidspress under vilken
eleven arbetat och som gjort det omöjligt för honom att i önskvärd grad
tillämpa sina kunskaper. Denna synpunkt kan vara riktig, men det måste
då framhållas, att samma villkor gäller
för alla inträdessökandena och att
denna press är ett led i proven för det
kommande stabsarbetet.
I tidningspressen har önskemål framförts att civila lärare – lektorer i
historia och modersmålet – skall biträda vid bedömningen av historieproven vid krigshögskolan. Detta krav
förefaller rimligt kanske främst av
psykologiska skäl för att bryta udden
av den oberättigade misstro som kommit de militära bedömarna till del.
Bland uppgifter som förekommit i
———————
pressen har det t. ex. insinuerats, att
dessa skulle ha underkänt den sökande,
därför att han gått den s. k. långa
vägen. För att vederlägga ett sådant
påstående räcker det med att framhälla att samtliga prov är anonyma
och namnen sålunda okända för bedömarna.
Krav har likaledes framförts att elever med akademiska betyg i ämnet
historia skulle vara befriade frän att
deltaga i provet till krigshögskolan i
detta ämne. Ett sådant krav förefaller
dock mindre väl genomtänkt. Det skulle
framstä som en grov orättvisa mot den
historiskt sakkunnige om han skulle
förhindras deltaga i ett prov, där han
rimligtvis bör kunna erhålla ett högt
betyg. Om han utestängs från ett så-
dant prov, saknar han möjlighet att
väga upp ev. lägre betyg i andra ämnen och kan därigenom komma i ett
sämre läge än sina historiskt mindre
bildade kamrater. Och slutligen- om
han första gången skulle misslyckas i
det historiska provet, finns det alltid
möjlighet för honom att pröva om
ytterligare två gånger i samma ämne.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism