Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 28 dec. 1946.
Utrikesnämndens negli- Under 1946 års riksdag har kritik vid flera
gerande – en parallell. tillfällen riktades mot att utrikesnämnden –
som enligt ~ 54 regeringsformen bör höras i alla viktigare utrikesfrågor före avgörandet – ej av regeringen tillkallats för rådplägning i den omfattning, som grundlagen förutsatt. Särskilt när det
gällde de svensk-ryska handelsavtalsförhandlingarnas sista avgö-
rande fas hölls denna riksdagens utrikespolitiska förtroendenämnd
utanför eller för mycket i efterhand. Det bör framhållas, att regeringen lovat bot och bättring samt att särskilt handelsminister Myrdal förklarat sig villig att ta kritiken ad notam.
Det kan äga sitt intresse att med anledning av dessa aktuella konstitutionella debatter bringa i erinran den våldsamma attack för förment försummelse att höra utrikesnämnden, som konstitutionsutskottet vid 1930 års riksdag riktade mot den då sittande Lindmanska
regeringen. Anmärkningen utgjorde en av de tio, som utskottet då
framställde, och bör ses som ett led i en samlad partipolitisk aktion
mot denna minoritetsregering, enligt uppgift iscensatt av konstitutionsutskottet för att tvinga regeringen att avgå innan dess omfattande förslag om jordbrukshjälp – med deras gynnsammare utsikter till en förnämligare ättestupa för regeringen – skulle behandlas av kamrarna. Anmärkningen lades på yrkande av C. G. Ekman
samt med understöd av socialdemokraterna under allsköns buller
och bång med gillande till handlingarna. I den mest skärpta form
prickades alltså utrikesminister Trygger. Anmärkningen rörde instruerandet av de svenska ombuden vid tullfredskonferensen i Geneve. I fråga om vikt och betydelse kunde Sveriges hållning vid
denna – som det senare f. ö. visade sig misslyckade – konferens
inte på långa tag jämföras med de enorma värden som stodo på
spel när Sverige i somras förhandlade och pakterade med Sovjetunionen.
Anmärkningen mot utrikesminister Trygger gick ut på att utrikesnämnden först hörts sedan ett förslag till konvention uppgjorts på
konferensen. Enligt det grundlagsvårdande utskottet borde nämnden
ha tillsports redan när ombudens instruktioner fastställdes. Trygger
liksom dåvarande handelsminister Lundvik framhöllo häremot, att
statsminister Lindman ett par månader före konferensen allmänt
orienterat nämnden om konferensens planering. Vidare innehöllo
instruktionerna blott ett strikt fullföljande av Sveriges politik på
Genuakonferensen. Någon konstitutionell plikt att i ärendet höra
utrikesnämnden långt »före avgörandet» förelåg inte; något »avgö-
rande» inträffade inte förrän konventionsförslaget förelåg, och frå-
gan om Sveriges ratificering av konventionen blev aktuell, men då
687
,· .
Dagens frågor
förelades också ärendet nämnden. Trygger hänvisade härvid till att
den Sandlerska resp. första Ekmanska regeringen tolkat grundlagen
på sarruna sätt när det gällde vapenhandelskonferensen 1925 resp. import- och exportförbudskonferensen 1927; i bägge dessa fall hade regeringen på egen hand instruerat de svenska delegaterna, och den
Ekmanska ministären hade inte ens hört nämnden före ratificeringen.
I intetdera fallet hade någon anmärkning framställts. Vad som uppkallat vänstern till anmärkning mot Trygger torde dock främst ha
varit, att do svenska ombuden vid konferensen instruerados att biträda en tullfredsuppgörelse blott med förbehåll för eventuella svenska tullförhöjningar i avseende på spannmål, varom rogeringen lagt
fram proposition till riksdagen före konferensen. Å ven den Ekmanska regeringen hade i instruktionen gjort liknande förbehåll för järnskrot utan att det påtalats. Trygger fann det svenska förbehållet beträffande spannmålstullar självfallet därför att endast därigenom
sörjde regeringen för riksdagens fulla handlingsfrihot oberoende av
eventuella konventionshinder när propositionen om spannmålstullarna skulle behandlas av kamrarna.
Under debatten erkände Trygger, att frågan om instruktionerna
väl skulle kunna ha förelagts nämnden, fastän grundlagen ej förpliktade regeringen till en rådplägning på detta tidiga stadium av
ärendets behandling. Bakom andra kammarens gillande av anmärkningen får sakligt den uppfattningen utläsas, att regeringen i princip bör inhämta nämndens råd innan frågan »prejudiceras>>. År 1930
hade ärendet ingen större praktisk betydelse; år 1946 hade regeringen att handlägga ett handelsavtal med större dimensioner och
konsekvenser än något bilateralt avtal tidigare. I sak råder nog numera inga större elisonanser mellan partiorna om nödvändighoten
för regeringen att i dylika fall under ärendets gång hålla kontakt
med riksdagens utrikesorgan. Det är blott socialdemokraternas uttryck för detta viktiga önskemål, som nu när on partivän haft att
handlägga ärendet saknats i de offentliga debatterna.
Oformliga arbets- 1946 års höstriksdag har givit ett nytt och åskådmetoder i riksdagen. ligt exempel på oformligheterna i det nu normaliserade systemet med två riksdagssessioner per år. Under cirka
två och en halv månad pågick arbetet denna höstriksdag. Kamrarnas arbetspensum var för att vara på en höstsession något större än
vanligt, cirka ett 60-tal propositioner. Mon trots detta sysselsattes
långt ifrån alla medlemmar av kamrarna och särskilt av den manstarkare andra kammaren. En del utskott, t. ex. jordbruks-, bankooch konstitutionsutskotten, hade mycket litet att göra och de tillfälliga utskotten med dessas unga besättningar ingenting alls. Utrikesutskottet däremot hade för första gången efter 1939 det verkligt svettigt — det var den extra grundliga beredningen av det svensk-ryska
handelsavtalet, som skaffade utskottet den trägna mödan. Endast ett
särskilt utskott hade tillsatts, nämligen för sjukkassofrågan. Liksom
förr om åren måste det även denna gång konstateras att en ordning,
enligt vilken en stor del riksdagsledamöter även trots bästa vilja i
688
Dagens frågor
världen göras arbetslösa utom vid de fåtaliga kammarplena, är ett
flagrant slöseri, föga värdigt den institution, som annars jämt krä-
ver rationalisering och ändamålsenlighet i styrelse och förvaltning.
Inte heller denna höstriksdag blev det möjligt att undgå en enorm
arbetsanhopning under de sista dagarna före jul. Nästan alla viktiga frågor hade ackumulerats till don tid, då svårigheterna att i
julträngseln få järnvägsbiljetter gjorde uppbrottsivern febril. Onsdagen den 18 december – den sista stora arbetsdagen – slogs också
ett rekord i riksdagens annaler, som säkerligen kommer att stå sig
för långliga tider. Då hade andra kammaren – utan tid till större
grundlighet – att fatta beslut om bl. a. den obligatoriska sjukför–
säkringen, storflygfältet och omsättningsskattens slopande. Tillsammans betydde detta ökade statsutgifter eller minskade statsinkomster
på 700 a 800 miljoner kronor. Som jämförelse kan nämnas, att en
normal driftsbudget på slutet av 1920-talet omspände ungefär 700
milj. kr. Det måste vara något fel i systemet, när sådana jättefrå-
gor måste trängas med varandra – och med andra frågor – en och
samma dag. En sådan anhopning ger också ett grundskott åt den
uppfattning, som ibland framförts, nämligen att behandlingen av en
stor fråga på en höstriksdag skulle innebära garanti för en störrt>
grundlighet.
Ä ven ett annat slags rekord slogs under höstriksdagen. Torsdagen
den 20 deeember besvarades 20 interpellationer och enkla frågor j
andra kammaren — till övervägande delen interpellationer, eftersom
formen med enkla frågor under de sista åren blivit allt mindre frekventerad av diverse skäl, säkerligen främst därför att de spörjande
inte i förväg få statsrådets svar på en enkel fråga, medan svaret på
en interpellation numera praktiskt taget alltid på förhand tillställes
.den frågande. Denna störtflod på en enda dag av »spörsmål» är
något enastående; tidigare torde rekordet ha varit 9 interpellationer
oeh enkla frågor en och samma dag i en och samma kammare.
Visserligen kunde andra kammaren reservera hela sin sista arbetsdag åt att lyssna till och diskutera interpellationssvaren; seansen på-
gick också inemot åtta timmar i sträck. Men svaren lämnades först
vid en tidpunkt, då de allra flesta kammarledamöter rest hem. Och
kammaren tömdes på dc kvarvarande allteftersom de frågande fått
sina svar. Till slut fanns det inte ens ett tiotal ledamöter kvar j
salen. Säkerligen böra inte uteslutande statsråden lastas för att besvarandet av de många spörsmålen uppsköts ända till dess rikselagen avslutat sitt egentliga arbete; sannolikt vägrade väl talmannen
dem plats på föregående arbetsplenas föredragningslistor tills sakfrågorna först avgjorts. Men givetvis hade statsråden kunnat besvara en del frågor tidigare, innan plena blockerades av beslutsärenden. Så som det hela nu arrangerades, blev det nästan parodiskt.
Plenum liknade en poliklinik, där de konsulterande i början stodo
i kö men efterhand som de behandlats gåvo sig mer eller mindre
förnöjda iväg. Interpellationsinstitutet är ett av riksdagens viktigaste kontrollmedeL Interpellationerna och de enkla frågorna kunna
därför inte betraktas såsom någon för riksdagen likgiltig skenakt.
689
Dagens frågor
Sedan en kammare medgivit att en interpellation får framställas är·
denna inte den frågandes ensak. Deta gäller, även om en del frågor
inte äro av större allmänt eller politiskt intresse. Särskilt under den
inte överansträngda höstriksdagen borde interpellationerna kunna.
besvaras snabbare och mera kontinuerligt samt på en hedersammare
tid än som nu var fallet.
De polska partierna Då under sista krigsåret den nuvarande polska.
och valstriden. staten reorganiserades utifrån den provisoriska
huvudstaden Lublin, erhöll fyra politiska partier rätt till legal verksamhet. Efter att Mikolajczyk och en rad andra emigrationspolitiker återvänt hem från London, blev detta antal höjt till sex och i
den senaste valrörelsen förekom t. o. m. sju olika grupper. De fyra.
Lublin-partierna uppträdde denna gång som enhetlig valkartell. Ledande inom denna kartell eller block är »Polska arbetarpartiet»
(P. P. R.), vilket utgör blockets vänsterflygel och är efterträdare till
det på grund av otillförlitlighet av Moskva år 1938 upplösta polska.
kommunistpartiet.
Arbetarpartiet motsvarar inte helt typen för ett västeuropeiskt
kommunistparti och skiljer sig även i vissa drag från den kommunistiska organisationen i Sovjetunionen. Partiet bemödar sig t. ex..
om en markerat positiv inställning till religion och kyrka. Man lå-
ter katolska präster välsigna fanorna, ledarna deltar i kyrkliga processioner och partiet har bland sina nu mer än 500,000 inskrivna
medlemmar utan tvivel en majoritet av aktiva katoliker. Partiet understryker också demonstrativt att det inte önskar ett införande av
den ryska näringslivsformen i Polen, framför allt inga jordbrukskollektiv av kolchosens tvångsmodell, och inget fullständigt utplå-
nande av den privata företagsamheten inom produktionslivet. Trots
denna självbegränsning är emellertid P. P. R. den obestridlige bäraren av de kommunistiska ideerna i Polen. Partiet bekänner sig
också officiellt till marxismen i dess stalinistiska form och åtnjuter
Moskvas fulla förtroende. Arbetarpartiets styrka ligger i dess väl
skolade och disciplinerade högre ledar-kader, vilken sedan länge förberetts just för landets nuvarande politiska situation. Män sådana
som den nu formellt över partierna ‘stående statspresidenten Bierut,
och den som nu står i spetsen för P. P. R., vice statsministern Gomulka (den förre tidigare boktryckare, den senare en f. d. oljearbetare) är typiska gamla arbetarfunktionärer med stor erfarenhet, särskilt från den illegala kamp-epoken. Samma organisatoriska typ representeras av partiets män ute i provinsen, som t. ex. den energiske
vojvoden för det stora vojvodskapet Oberschlesien, Zawadzki, vilken
före övertagandet av sin nuvarande post avancerat från vanlig gruvarbetare till general i den nya polska östarmen. Vid sidan av dessa
män står en rad av omsorgsfullt utvalda intellektuella, exempelvis
den kloke statssekreteraren Berman, en f. d. journalist; vidare den
för sin fackkunskap även av motståndarna högt skattade industriministern Mine, en f. d. statistiker. Man kan i detta sammanhang
också nämna bl. a. de två ledarna för de förstatligade kolgruvorna
690
Dagens frågor
·och järnverken, ingenjörerna Topolski och Borejdo. Bland P. P. R:s
medlemsskaror finns det utan tvivel många tusen enbart konjunkturkommunister, vilka vill profitera på riktningens inflytande men som
knappast kommer att hålla färg i varje politiskt väder. Hos den
övriga befolkningen har P. P. R. en besvärlig ställning, enär man
på det hållet gör partiet ansvarigt för regimens alla brister, näringslivets svårigheter och alla andra efterkrigstidens besvärligheter.
Detta är en följd av att denna riktning faktiskt kontrollerar hela
polisväsendet och alla viktigare ekonomiska ämbeten, samt övar ett
avgörande inflytande på utrikespolitiken.
Folkligare än det yttersta vänsterpartiet är dess politiska grannparti, det f. n. med P. P. R. intimt förbundna Polska Socialist-partiet
(P. P. S.). I enlighet med sina traditioner var sagda parti skarpt
antiryskt ända tills Hitlers maktövertagande och epoken av samarbete mellan utrikesminister Beck och Berlin. Nu företräder partiet
ett rent förnuftsmässigt begrundat samarbete med Sovjet – vilket
för vida kretsar är mycket mera sympatiskt än P. P. R:s känslomässiga identifiering med generallinjen i rysk politik. P. P. S:s
medlemsantal har under sista året sackat efter den raskt växande
medlemssiffran hos P. P. R., men antalet verkliga anhängare är
större och andelen av enbart konjunkturanhängare betydligt mindre.
Inom P. P. S:s ledning har nya krafter dykt upp, dels därför att en
rad bekanta gamla funktionärer mördats av den tyska ockupationsmakten, dels till följd av de nyas förtjänstfulla insatser i motståndsrörelsen under krigstiden. I förgrunden står nu elen relativt
unge statsministern Osuhka-Morawski, som tillhör sin organisations
vänstra, kommunistvänliga flygel. Mera inflytelserik i pen~onalfrå-
gor är elen i samma grupp hemmahörande partiordföranden Szwalbe,
vilken bekläder posten som presiclent Bieruts ständige representant.
Männen från den socialistiska arbetarrörelsens högra flygel, som den
gamle fackföreningsledaren Zulawski, är praktiskt taget ur spel. Att
medlemsskarorna ändå håller samman är huvudsakligast den energiske och taktiskt skicklige partisekreteraren Cyrankicwicz’ förtjänst.
Cyrankicwicz har i det nuvarande inrepolitiska polska läget blivit
praktiskt utslagsgivande för varje parlamentarisk majoritetsbildning, och om denne patriotiske politiker hittills avstått från att utnyttja en sådan position i kritiska fall, så beror det förvisso endast
på utrikespolitiska hänsyn. Förutom statsministern har socialisterna
också bidragit med en rad fack-ministrar, av vilka dock ingen hittills förmått öva märkbart inflytande på den allmänna politiken.
Partiet levererar också till regimen ett antal duktiga krafter för
posterna i elen inre förvaltningen och utlandsrepresentationen.
Dc båda andra i valkartellen medmarscherande regeringspartierna
är ojämförligt mycket svagare vad det gäller anhängarskaror, men
dock oumbärliga för regimen på lång sikt. Det ena av dessa, Folkpartiet (S. L.) som det kallar sig, företräder uteslutande småbondeintressen. Alltsedan Mikolajczyks betydligt större bondeparti intagit
en mer och mer oppositionell hållning, har det lilla Folkpartiet fått
en dubbel uppgift: dels att förse regimens näringslivspolitik med
691
Dagens frågor
agrar-experter och -funktionärer, dels att på landsbygden värva anhängare och röster åt regeringens valblock. Partiet har således ett
oproportionerligt stort antal poster inom agrarkredit-förvaltningen
och i de av denna avhängiga jordbrukskooperativen. Partiet har
därigenom blivit ett slags jordbruksnäringens honoratiores-parti
inom den nuvarande regimen. Dess egentliga skara av bondeanhängare utgöres dels av vänsterradikala element och dels av opportunister som känner sig hänvisade till goda förbindelser med den
nya staten. Av något annorlunda struktur är det Demokratiska partiet (S. D.), avsett att inordna de borgerliga elementen i den nya
ordningen. S. D. har vunnit en inte så stor men mycket representativ anhängarskara i akademiska kretsar, dels rester av den gamla
radikala intelligensen som inte ville gå över till socialismen, dels
f. d. moderata element vilka av utrikespolitiska skäl anser det vara
sin plikt att stödja den nya staten. Till förstnämnda typ hör den
föga självständiga utrikesministern Rzymowski. Till den andra gruppen kan man räkna ett antal bekanta akademiska lärare, men också
en representant för den gamla högaristokratin, som den nu omväxlande diplomatiskt och journalistiskt verksamme fursten Christoph
R.adziwill. Demokratiska Partiet har dock inte i någon högre grad
lyckats fånga småborgardqmet, dess stora massa står på oppositionens sida.
Det enda legala oppositionsparti som uppträdde i valstriden är
Mikolajczyks Polska Folkpartiet (P. S. L.). ]j’rån början ett renodlat
bondeparti har det nu också en ansenlig skara anhängare ur små-
borgardömets alla grupper. Man kan t. o. m. säga att dessa på sista
tiden har tilltagit, under det att man på rena landsbygden (åtminstone inom en del större distrikt) kunnat notera en viss tillbakagång
för detta parti. Orsakerna därtill ligger inte så mycket i P. S. L:s
programmatiska hållning, vilken är ytterst försiktig. Regeringspolitikens väsentliga programpunkter- vänskap med Sovjetunionen, industriens socialisering, jordfördelningen, planhushållning och även
skattepolitiken – godtas av partiet. Men samtidigt önskar man ett
bättre vårdande av förbindelserna västerut, inskränkning av polismakten och ett slutgiltigt säkrande av den privata företagarexistensen inom den gällande lagstiftningens ram. Partiet avböjde att gå med
i vänsterpartiernas valkartell, mindre därför att man hade svårt att
enas om en frivillig mandatuppdelning, men mera därför att de sakliga kraven förblev ouppfyllda. Klyftan mellan vänstern och Mikolajczyk har därigenom blivit så stor, att man kan ifrågasätta ett fortsättande av den formellt ännu bestående koalitionen dem emellan. Redan
nu är bondeledarens inflytande i regeringen mycket ringa. Hans post
som andre vice statsminister har endast formell betydelse, och det
av honom förvaltade jordbruksministeriet blir i många agrarfrågor
helt enkelt förbigånget. Två andra av partiets ministrar, ledaren av
förvaltningsdepartementet, den gamle parlamentarikern Kiernik, och
undervisningsministern Wycech – en med vänstern bättre samarbetande fackman – har hittills hävdat sitt personliga inflytande. Båda
var också emot övergången till öppen opposition, vilken inte endast
692
Dagens frågor
bringar partianhängarna på landsbygden i motsatsställning till de
lokala förvaltningsmyndigheterna, utan som i längden också kan
äventyra hela P. S. L.-organisationens legalitet. En vänsterflygel av
hitillsvarande Mikolajczyk-anhängare har t. o. m. gått så långt att
do till valen gjorde sig självständiga och under namnet »Ny Emancipation» (Nowe Wyzwolenie) uppställde egna parlamentskandidater. I de f. d. preussiska provinserna går denna lilla grupp öppet tillsammans med regeringsblocket, i andra landsdelar försöker den uppträda självständigt och bildar därmed ett sjätte parti. Från vänsterhåll uppmuntras donna utbrytning och förespeglas rent av att få
efterträda P. S. L. i regeringen – en sak för vilken de utbrutnas
bärkraft knappast är tillräcklig.
Som ett sjunde och sista parti uppträdde i valrörelsen en utpräglat katolsk-klerikal grupp, vilken bär det historiska namnet Arbetspartiet (P. P.). Under detta namn blev – efter emigrationspolitikernas hemkomst frun London – en större organisation legaliserad.
Den stod de ledande kyrkliga kretsarna nära och leddes av f. modlemmen i Londonregeringen, Popiel. Detta äldre arbetsparti fick
emellertid lika hastigt som Mikolajczyks bondeförbund en oppositionell karaktär. Därpå sprängdes partiet, den oppositionella flygeln
uteslöts ur det provisoriska parlamentet, dess verksamhet ute i landet stötte på allt allvarligare administrativa hinder och Popiel själv
suspenderade all vidare partiverksamhet Den regeringsvänliga minoriteten övertog emellertid genast det gamla namnet, fortsatte arbetet och värvar nu de kristligt sinnades röster. Änskönt det inte
var med i vänsterpartiernas valkartell, kommer det förmodligen att
gå tillsammans med vänstern i det nya parlamentet.
Med undantag för Mikolajczyks P. S. L. måste således alla i valstriden uppträdande grupper räknas som direkta eller indirekta regerings-stöttor. Hela uppgörelsen rör sig alltså ytterst om huruvida
oppositionsledaren, under do ogynnsamma betingelser som uppstått
av att administrationen kontrolleras av vänstern, åtminstone ska
kunna bevara sin nuvarande ställning. Avgörandet om formell fortsättning av koalition eller ren vänsterregering avgöres inte endast
av valutgången, utan i ännu högre grad av det utrikespolitiska läget
vid tiden för de slutgiltiga fredsunderhandlingarna för Mellaneuropa.
\Varszawa i december. l. B.
Finmark före, under Den borgensiske författaren Euvard Weile-Strand
och efter kriget. ger Svensk Tidskrifts läsare följande skildring
av den norska Finnmarkens ohyggliga öde under kriget:
Ingen norsk landsdel har lidt så meget under krigen som Finmark,
Norgos nordligsto fylke. Tyskorne laget en orken av det.
Finmark orsterre ond Danmark, men der bodde bare 60-70,000 merruesker der. Det var arktisk land. Den lange vinter og de hårde livskår skn~mte.
I sagatiden var Finmark samernos land. De norske konger tok finneskat deroppo. Det var den enesto befatning den norsko stat hadde
med Finmark Mon efterhvert blev der en spredt norsk bebyggelse
693
Dagens frågor
langs den lange l!,inmarkskysten. Der stod meget fisk i det store havet utfor Finmark og lidt efter hvert vokste der op små fiskevrer på
kysten.
Inde i de store Finmarksfjordene blev der også norsk bebyggelse.
.Jorden blev dyrket av energiske bureisningsmrend serfra landet.
Kommunikasjonerne mellem Finmark og det evrige land var lrenge
meget sparsamme. Ferst i slutten av forrige århundre fik Finmark
hurtigruterne opover, og det bidrog uhyre meget til den store landsdels ekonomiske og kulturelle fremvekst. Veiforbindelse med det evrige land fik Finmark ferst året fer krigen bmt ut. Da blev riksveien frerdig. Den skjrerer tvers gjennem Finmarks indland, og i
tilknytning til den blev der bygget veier ned til fjordene.
Fisket var lrenge den viktigste nreringsvei for Finmark. Det var
ikke bare fiskerue i Finmark som deltog i fisket om våren og utover
sommeren. Der kom fiskere fra hele Nord-Norge. Den såkaldte pomorhandel var lrenge av stor ekonomisk betydning for Finmark. Pomorene kom til Finmark fra guvernementet Arkangelsk for å kjepe
fisk i en årstid, da denne ikke kunde hamges og terkes på grund av
flueplagen.
Russerne kjepte den fisken som de norske fiskekjepere vraket.
Handelen med russerne artet sig lrenge som en slags byttehandeL
Pornorene byttet til sig fisken mot mel, nrever, tjrere og gryn, varer
som den nord-norske fiskerbefolkning hadde bruk for. Der kunde
ligge optil hundre russefarteier i enkelte av finmarksvrerene om
sommeren. Utpå hesten seilte de tilbake til Arkangelsk med lastede
skuter for å komme tilbake nreste vår.
Efterhvert gik byttehandelen over til kontanthandel, og den florerte
helt til bolsjevikerne tok makten i Rusland. De la an på å skape en
russisk fiskerflåte på Murmanskkysten, så den kunde forsyne NordRusland med fisk. Det beted okonomisk tilbakegang for Finmark,
da pomorhandelen sluttet, men landsdelen hadde en dyktig forretnings stand som forsokte å skape nye avsretningsmuligheter for fisken. Det lykkedes også.
Finmark fik også en ny nreringsvei: grubedriften i Sorvarangcr.
De store anlreg deroppe har skaffet mange millioner kroner til Finmark gjennem årene. Grubedriften medforte, at befolkningen i Sorvaranger fik avsretning for sine jordbruksprodukter til grubeanlregget i Kirkenes. Der blev derfor et jordbrukssentrum i Sorvaranger.
Det kom til å skape storre interesse for jordbruket overalt i Finmark
end det hadde vreret for.
Der blev kolonisasjon på flere steder. Staten ga fri jord og byggematerialer. Kolonisasjonen ga til å begynde med ikke så store resnitater som staten hadde håpet på. Dette skyldtes i forste rekke de
dårlige kommunikasjoner i landsdelen, men det gik allikevel fremover
med jordbruket. Tidligere hadde de invandrede finner fra Österbotten vist sig å vrere dyktige bureisningsmrend. De passet for klimatet deroppe og blev forholdsvis hurtig indforlivet i norsk kultur.
Det skal sies til finnernes rere, at de har tat mange tung tak som
bureisere i Finmark, grrenselandet mot tre land.
694
Dagens frågor
Finmark er et tresprogs land. Der tales norsk, samisk og finsk
deroppe. Samerue lever hovedsagelig som nomader på den store Finmarksvidda, et hårdt og slitsomt liv, men det er en hårdfor rase
som passer for det arktiske landet. De er ikke altid blet vurdert efter fortjeneste av det norske elment. Rasehovmodet gjorde sig ofte
ganske kraftig gjmldende fra norsk side, og samerue blev i lange tider behandiet meget hårdt. Presterne forsokte å tilintetgjore deres
gamle og smrprmgede religiose kultus og forretningsstauden utnyttet
dem okonomisk efter prinsipper som ikke hadde noget å bestille med
anstrendig forretningsmoraL
Men efterhvert lysnet det for samerne. De blev mere selvstendige
og lot sig ikke lmnger by alt mulig av norske cmbedsmmnd og forretningsmmnd. Den storre oplysning blandt dem forte til heldige resuttater for rasen. Samerue kom med i det offentlige liv og blev selv
forretningsmmnd, hererc, prester og bceger. Der var en sterkere opdrift blandt det lille nomadefolk end mange hadde trod.
Det norske sproget som for hadde stillet sig hindrende iveien for
samerue i omgangen med nordmmndne, blev det bindeled som kom
til å knytte dem og nordmmndene intimere sammen i handel og vandel og kulturelt. Det skedde riktignok på bekostning av tapet av deres eget sprog, men dette hadde ingen mulighet for å kunnc utvikle
sig til et kultursprog.
I de norske skolerne blir samerue og finnerue forst undervist på
sit eget sprog for de lmrer det norske. Dette har i hoi grad bidrat
til å skape forståelse og tillit mellem de tre stammer. De senere år
var også samorne begyndt å bli jordbrukm·e og fiskere. Boligforholdene blandt disse såkaldte fiskesamer var ikke slik som unskelig
kunde vmre. De fleste bodde i jordgammer. Men efterhvert begyndte
de å folge efter nordmmndene også i byggeveien. Der stod imidlertid
meget tilbake å onske på dette felt da krigen kom. Samerue har
også gjort sin kulturelle indsats i Finmark Deres dikter Matti Aikio
har tilfort den norl-lke literatur vmrdifult stof gjennem sine Finmarksskildringer. Han så på samerue med rasens oine, og derfor
var han istand til å skape en nyvurdering av denne hos nordmmndene. Dens sterke og svake sicler blev annalysert krystalklart og sikkert. Hans betydeligste bok »Hebrmerens son» er et praktfuldt epos
om samerue og finmarksvidda. Der er den store viddes dynamik i
boken, en dynamik som bare en nomade kan opfatte den gjennem snestorm, islosning og rengjmtning. Aikios sterk indlevelse i det norsko
sprog slår en nermest med forbauselse. Den samiske maler og tegner Savio, som dode meget ung, har også gjort en vmrdifuld indsats
i sit folks kultur. Hans tegninger gir et sterkt uttryk både for, hvilken betydelig kunstner han var, og med hvilken dyp kjmrlighet han
omfattet sit folk og Finmark
Under evakueringen av F’inmark, kom samerue til å bli hårdt rammet. Tyskerue skjot ned meget av renen, så renbestanden i Finmark
idag er sterkt decimert. Samorne som var på flukt til Sverige eller
Finland med sine renhjorcler blev forfulgt med fly av tyskerne. De
var like meget et jaget vildt som renen. Men dc vidste en motstands- 51- 468!JH St•ensk Tillskrift 1946 695
Dagens frågor
vilje som ikke var mindre end den som ga sig slike praktfulde utslag
hos den norske befolkning i Finmark. For samerue er situasjonen
like så vanskelig som for nordmamdene i Finmark. Karasjok og Kautokeino hvor så mange samer holdt til er jevnet med jorden, de har
mistet storstedelen av sine renhjorder, så de har fåt fole herrefolkets beskyttende hånd meget hårdt. Men samerue har et slikt sterkt
livsopkomme, så de ikke har ladt sig knekke. Også de er med i gjenreisningen av Finmark på sin stilfmrdige slige måte.
Finnerue var ikke bare bureisere. De var også dyktige fiskere og
ishavsfolk. Det var en mere hårdfor og pågående rase end samerue
og derfor hadde de også nåt lmnger end dem på de fleste områder.
Der har aldrig i den senere tid vmret nogen friksjon mellem de tre
stammer i Finmark. liver enkelt av dem fik i fuld frihet hove til å
utvikle sine bedste egenskaper til gavn for den store landsdelen, hvor
de hadde slät sig ned.
Det kan trykt sies at Finmark stod foran en rik utvikling, da krigen kom. Der var opdrift og tiltak blandt de tre stammer. De vilde
smtte noget ind på å reise sin landsdel, så den ikke lmnger blev
liggende som et slags hinterland til det ovrige land. Statsmakterne
gjorde også meget for å hjmlpe på denne reisningen ved bevilgninger
til molo og havneanlmg, veier og dampskibsfart.
Men de lyse fremtidsperspektiver blev lagt i grus av tyskerne. De
laget en orken av Finmark for de trak sig ut av landsdelen. De var
så grundige og systematiske i sin odelmggelse, at de brmndte alt
som kunde brmndes. Det var bare nogen få kirker og gravkapeller
de lot stå tilbake i ruinhugene. Båter, kaier, havneanlmg blev rasserte.
Der blev praktisk talt ikke sten tilbake på sten i Finmark. De tre
Finmarksbyerne Vadso, Vardo og Hammerfest er idag bare ruinhauger. Kirkenes er også delvis lagt i ruiner, men her kom russerne
så hurtig at tyskerue ikke fik odelagt alt.
Buskapen blev slåt ihjel mens folket stod og så på. livad hjalp
det vel at de gråt og jamret. ‘l’yskerne stak dem ned med bajonetterne
hvis de ikke kom hurtig nok vek. Hele befolkningen blev tvangsevakuert sorover. Fmrden foregik på små skoiter i storm og uvmr. Folk
var stuet slik sammen, at de i dognvis måtte stå oppe i kulden og
blmsten. Mange klarte ikke påkjendingen. De gamle og barna dukket
under. En uhyggelig tragedie på veien mot landseleler som enda ikke
var blit herjet av tyskerne.
Enkelte klarte å redde sig unelav tyskerne. De romte tilfjelds og
ble boende i fjeldhuler vinteren over. livad de måtte utstå av lidelser
og savn i disse fjeldhulerne, trodser enhver beskrivelse. De kunde
ikke engang gjore op ild av frykt for at tyskerue skulde få oie på
dem. De levet som stenaiderens huleboere.
Hadde vinteren i Finmark i 1945 ikke vmret så usedvanlig mild,
vilde alle ha froset ihjel.
livad levet de så av i fjeldhulerne? ,To i de morke nmtter våget de
sig ned til fjmren og plukket med sig fisk de hadde hmngende på
hjelerne sine. Eller de fandt snegler eller kadavre av dyr som tyskerue hadde slåt ihjel. Endel av folket på den store Soroya blev
696
Dagens frågor
hentet av englmnderne og fort over til Skotland, hvor de bodde i en
stor leir til krigen var slut. De hadde det godt der. De ovrige evakuerte Finmarkinger kom til forskjellige kanter av landet. De fik en
god mottagelse, men de trivdes ikke i det nye og uvante. De bare
gik og lmngtet tilbake til Finmark Deroppe hadde de slit hårdt, men
de hadde tat det hårde landet med i sine hjerter. De syntes ikke at
himlen var så blå og utsynet så vidt nogen andre steder. Derfor gik
deres lmngsler tilbake til det karrige arktiske land, hvor de hadde
hat en lav og grå stue mellem stenknausene. Eller en jordgamme
inde i en fjord med hoie fjelde og en rod stormhimmel om hosten,
midnatsol i de lange lyse sommernmtter og forrykende snestarm om
vinteren. Finmark var det vidunderligste land for dem. Hvad brod
de sig om de store susende skoger på ostlandet, de brede bygder i
Trondelag, lierue og fossene på Vestlandet. Det var fremmed musik
for dem. Det var Finmarks melodi de hadde i hjmrtene sine! Og
derfor gik de hverdag og spurte: Får vi ikke snart reise tilbake til
Finmark~
Men det var et langsiktigt arbeide å få bygget op Finmark, hvor
alt var lagt i grus. Der trmngtes byggematerialer til 12,000 leiligheter for 60,000 mennesker. For en befolkning på 70,000 mennesker står
der nemlig bare tilbake hus for 10,000. Der trrengtes også lys, klmr,
husgeråd og meget andet. Finmarkingerne var jo et folk på bar
bakke. De måte bygge alt op på nyt.
Det vanskeligste problem var å få det som trmngtes til gjenopbygningen opover. Kysten deroppe var blokert av miner, så regelmmssig
dampskibstrafik var utelukket. Forst måtte minerue fjernes. Både
minerue i sjoen og på land.
De sidste fik de norske militmravdelinger deroppe fjernet i lopet
av 1945. Ti tusinder av miner som tyskerue hadde drysset overalt,
hvor det hadde vmret landverts kommunikasjoner. Det var et stort
arbeide de norske soldateravdelinger fik utfort i Finmark, pionererne
som atter gjorde det fremkommelig over land.
De hadde en hård vinter i Finmark Hus fandtes ikke, så de måtte
ligge i telter og det var en sur fornoielse, når termometret viser 40
kuldegrader. De måtte også til å begynde kjmmpe mot fienden i det
mineoversådde landet. Mange kom ikke tilbake. De faldt i Finmark
Finmark hadde en ganske stor nåleskog for krigen. Der vokste
svmre masttrmr både i Alta og langs Kautokeinovasdraget, skog som
blev vernet om fordi nåleskogen trmnger så lang vekstid i arktisk
land. Tyskerue hugget ned skogen til barakker, en rovhugst uten
sidestykke i vort lands historie.
Herrefolket gjorde Finmark til et skogfattig land. Der vil gå mindst
hundre år, kanske enda Ironger for Finmark får tilbake den skog
tyskerue rasserte. Alle byggematerialer måtte derfor sendes sorfra til
Finmark Da dampskiber på grund av minefaren ikke kunde brukes
til trafikken, måtte bygningsmaterialerne sendes med skoiter fra
Tromso som lmnge var endepunktet for dampskibstrafikken på Finmark. Men skoiter var det ikke så mange av. Tyskerue hadde tat de
fleste av dem, og da de blev levert tilbake var de så stygt medfaret,
697
Dagens frågor
at de måte gjennemgå store reperasjoner fer de atter blev sjedyktige. Derfor tok det lang tid fer bygningsmaterialer i tilstrekkelige
mrengder kunde komme opover til Finmark. Dette sinket gjenopbygningen så sterkt at det ifjor hest var på tale å reevakuere endel av
befolkningen som var vendt tilbake. Dette blev det heldigvis ikke
noget av. De hjemvendte klarte sig gjennem vinteren i barakker og
jordgammer. De var hårdfere nok til det.
I år er gjenopbygningen fortsat med fuld kraft, men mest provisorisk. Det skyldes, at de eieblikkelige opgaver har vreret så presserende i den herjede landsdelen, som befolkningen stmmmet tilbake til.
Det var umuligt å utforme alle prosjekter detaljert fer det ferste spadestik blev gjort. Opgaverne måtte derfor leses efterhvert som de
meldte sig. Landet var jo plyndret for materialtilganger, produksjonsmidlerne var svekket, så det var selve samfundslivet som måtte srettes
igang. Et gigantisk arbeide. Meget har selvfelgelig klikket under
gjenopbygningen. Det var jo et slikt uhyre stort felt den sprendte
over. Kritiken har mange ganger vreret hård, og den har srerlig
rettet sig mot dualismen i topledeisen i Oslo. Nå det er let å kritisere på avstap.d. Men også Finmarksbefolkningen har vreret utifreds med gjenopbygningen. Den har vreret overadministrert, sier
finmarkingerne. Derfor er det blit for meget sommel. De fremholder også at det har vreret altfor liten plads for det private initiativ.
Det er sikkert noget i dette. Finmarkingerne har jo vreret de nermeste
til å fele, hvor skoen har trykket under gjenopbygningen. Der er
imidlertid blit gjenopbygget meget i Finmark denne sommer. Selvfelgelig kunde der ha vreret utrettet mere, hvis der hadde vreret mere
dynamik i arbeidet.
Hvor mange år det enda vil ta fer Finmark er helt gjenopbygget
permanent er det vanskelig å si. De mest optimistiske holder på fem
år. Vi får håpe at de får ret. Sterstedelen av finmarksbefolkningen
er nu vendt tilbake til Finmark. I hele sommer gik det en sterk
stmm med finmarkinger hjem til Finmark. Femti pet av passagerbelalgget på hurtigruterne var reservert for dem.
Finmarkingerne er vendt hjem med viljen på heisprend, når det
gjrelder gjenopbygningen av den rasserte landsdelen. Det er seige og
hårdfere folk som er vandt til å ta tunge tak både på sje og land,
så de vil nok komme til å gjere en stor indsats i den store landsdelens kommercielle utvikling i årene fremover.
Finmark er de store muligheters land på mange måter. For finmarkingerue selv er Finmark inkarnasjonen av arbeidslykken og arbeidsglreden. Det er premisser som treHer meget sterkt med i gjenreisningen.
Edvard W elle-Strand.
Sir Nevile Hendersons Englands ambassadör i Berlin 1937-1939 Sir
diplomatiska hågkomster. Nevile Henderson redogjorde kort efter återkomsten till hemlandet för sin mission i en bok betitlad »Failure of
a Mission» (svensk översättning »Före katastrofen», Stockholm 1943).
Det är en bok av officiös natur, som supplerar, vad de officiella
698
Dagens frågor
dokumenten tidigare meddelat. Den har givetvis stort dokumentariskt värde och har av Now York Times betecknats som ett av vår
tids oumbärliga memoarverk. Henderson, vars hälsa under Berlintiden ej var den bästa – han betecknas av Birger Dahlerus i »Sista
försöket» som en trött man, som såg betydligt äldre ut än sin ålder – avled 1942. Före sin död hann han emellertid fullborda ett
nytt arbete, som sedermera utgivits av hans litteräre agent Raymond
Savage under titeln »Water under the Brid_qes».1 Det behandlar hela
Hondersons 34-åriga karriär i den engelska diplomatiens tjänst. I
ett brev till Savage 24 april 1942, då han redan av läkarna förklarats dödsdömd, skriver Honderson, att han hoppats kunna åstadkomma ett arbete av verkligt värde, då han under sin långa tjänstgöring haft förmånen att bli utnämnd till alla de mest betydande
posterna vid de mest intressanta tidpunkter. Han hade tänkt skriva
denna bok då kriget var över och han återfått sina dagböcker och
papper, vilka han vid avresan från Berlin 1939 deponerade i Bern,
men vetskapen om att han ej hade långt kvar att leva tvang honom
att nedskriva sitt livs historia uteslutande ur minnet. Som en passande titel föreslog han Savage »Episodes of a Diplomatic Career»~
Savago har emellertid använt den titel Henderson ursprungligen
tänkt sig, »Wator under the Bridges».
Som den nu föreligger, framträder »Water under the Brid_qes» som
skriven av en stor patriot, vars heder och ärliga vilja att efter måttet av sina krafter tjäna sitt land äro höjda över varje tvivel. Den
ger många intressanta inblickar i det världspolitiska skeendet under
de 3 senasto decennierna, vilket Henderson ofta hade tillfälle att
iakttaga från händelsernas centrum. Henderson inträdde i Foreign
Office på en tid, då detta och den yttre karriären ännu voro två
skilda ting. På grund härav kom han hela sitt liv att tjänstgöra
utom England; enda undantaget är 3 månaders tjänstgöring vid
Foreign Offiee’s kontrabandsavdelning under första världskriget. Numera äro Foreign Office och den yttre karriären sammanslagna, nå-
got som Henderson betecknar som en stor fördel.
Efter tjänstgöringar i S:t Petersburg, där Henderson 1905 vid 25 års
ålder gjorde sitt inträde på den diplomatiska banan, i Tokyo, åter i
S:t Petersburg, och i Serbien förflyttades han efter en kortvarig
tjänstgöring i Foreign Office i London februari 1916 till Paris, där
han som förste ambassadsekreterare och chef för kansliet fick sin
första mera ansvarsfulla post. I Paris upplevde Henderson både
största delen av första världskriget och fredskonferensen. Engelsk
ambassadör var lord Bertic of Thame, av Henderson betraktad som
en lojal vän till Frankrike och mycket respekterad där. »He was as
pro-Fronch as any Englishman could be.» Vid tiden för Hendersons
ankomst pågick den stora tyska offensiven mot Verdun. Fransmännen klagade över otillräcklig engelsk hjälp- samma visa som skulle
höras 1940. De förbisågo, att England måste improvisera en arme
1 Watcr under the Bridges. The Diplomatic Reminisc~nces of Sir Nevile Hender·
son, formcrly British Ambassador in Berlin. Rodder and Stoughton, London 1945.
699
Dagens frågor
utav nästan intet och gjorde allt det kunde. För sin del beklagar
Henderson, att England övergivit taktiken att föra krig på kontinenten endast med en begränsad expeditionskår som på Marlborough’s och Wellington’s tid. Vapenstilleståndsdagen 11 november
1918 upplevde Henderson vid ett besök i England, men däremot var
han åsyna vittne både till president Wilsons triumferande ankomst
till Paris, där han hyllades som en Messias, och till fredstraktatens
undertecknande i Versailles 28 juni 1919. Personligen fick Henderson intet starkare intryck av Wilson, som han träffade på en middag hos Berties efterträdare lord Derby. Han sade till sig själv, »’l’hat
man is not and can never be a Messiah». Om Versaillesfreden skriver Henderson, att ingen fred inspirerats av högre ideal och principer, men fredsstiftarnas uppgift var övermänsklig. Han citerar
H. A. L. Fisher’s ord i »History of Europe», att »In the inflamed
atmosphere of Paris the ideals appeasement fought an unequal battle
with those of retribution». Fredens största fel var enligt Henderson,
att den ej var försedd med en klausul om att den efter en viss tid
skulle om så ansågs önskvärt revideras av signatärmakterna. Beslutet på Lansannekonferensen 1922-1923 att revidera Sevresfreden
av 1920 med Turkiet anser han föredömligt. Under hela fredskonferensen behöll Henderson sin post som chef för ambassadens kansli,
kring vilket arbetet roterade. Med saknad måste han hösten 1920
lämna Paris för att resa till Konstantinopel, men han fick ingen
anledning att beklaga detta Foreign Office’s beslut, ty från 1922 kom
Turkiet att stå i centrum för Europas intresse, och Henderson betraktar sina år i Konstantinopel som de frånsett Berlintiden mest
intressanta och ansvarstyngda under sin diplomatkarriär.
I Konstantinopel rådde vid Hendersons ankomst dit november 1920
ett komplicerat politiskt läge. Staden, som nominellt stod under sultanens suveränitet, var ockuperad av engelska, franska och italienska trupper. England, Frankrike och Italien styrde den genom sina
överkommissarier, som samarbetade med sultanens regering. Dennas
auktoritet sträckte sig emellertid ej utanför ockupationszonen, medan
i Mindre Asien Mustafa Kemal utkämpade sin frihetskamp mot de
av England understödda grekerna. Då fredsförhandlingarna med
Turkiet ‘.nleddes i Lansanne november 1922, blev Henderson tjänstgörande High Commissioner. De följande två åren, då han hade
högsta ansvaret för Englands intressen i Turkiet, betraktar Henderson som de måhända intressantaste i sitt liv. Han ger en initierad
skildring av det spända läget som uppstod, då på hösten 1922 Komals segerdruckna trupper hotade den neutrala zonen i Konstantinopel och kriget hängde på ett hår. Den mest utsatta positionen var
Chanak på Dardanollornas asiatiska sida. En natt trodde alla, att
kriget faktiskt utbrutit, men det visade sig bero på missuppfattning
av ett radiobudskap. Att en sammanstötning undgicks, anser Henderson bero, utom på att Kemal i realiteten bluffade, på general
Haringtans återhållande inflytande. Henderson belyser även ingående
den oenighet, som vid denna tid rådde mellan Englands och Frankrikes politik i Turkiet. Poincares regering, som till varje pris ville
700
Dagens frågor
undgå ett krig mot Kemal, slöt bakom Englands rygg ett avtal med
denne.
Under ett semesterbesök i England hösten 1924 fick Henderson order att med rang av ministre plenipotentiaire omedelbart bege sig till
Kairo, där ett kritiskt läge uppstått som följd av mordet på generalen Sir Lee Stack, den egyptiska armens överbefälhavare och generalguvernör över Sudan. Baldwins nytillträdda regering hade med
anledning av mordet utfärdat ett skarpt ultimatum till Egyptens
regering. Henderson skulle personligen framföra dess synpunkter
till Englands High Commissioner i Kairo. Den från Palestinafälttåget 1917 bekante fältmarskalken lord Henry Allenby var vid Hendersons ankomst till Kairo december 1924 engelsk High Commissioner där. Han hade motsatt sig Hendersons utnämning och hotat
med sin avgång. Henderson medger, att det var ett stort misstag att
ge honom rangen av ministre plenipotentiaire, då härigenom egyptierna förleddes att tro, att de kunde spela ut honom mot Allenby.
Han betraktar Allenby som en stor soldat och en stor statsman.
Allenby hade ett bryskt sätt, men detta gav Henderson en god trä-
ning för hans senare sammanträffanden med Hitler. Genom förmedling av förre premiärministern Asquith, som vid denna tid anlände
till Egypten, åstadkoms ett bättre förhållande mellan Allenby och
Henderson. Hela sitt liv skulle emellertid Henderson beklaga, att
han blivit den ofrivilliga anledningen till Allenbys avgång. Då lä-
get i Egypten stabiliserats, utsågs hösten 1925 lord George Lloyd
– död som kolonialminister i Churchills kabinett 1940 – till ny High
Commissioner. Lord Lloyd motsatte sig alla eftergifter till egyptierna, något som Henderson betraktar som ett misstag. Henderson
kritiserar även Englands sätt att behandla nationalistledaren Zaghlul
pascha; istället för att göra honom till en martyr hade England trots
alla svårigheter bort arbeta med och genom honom. På eget bevåg
bevistade Henderson Zaghluls begravning 1927, vilken formade sig
till en stor nationell demonstration.
Efter att våren 1928 på egen begäran ha förflyttats till Paris, där
han halvtannat år tjänstgjorde som ambassadråd med ministers titel
och bl. a. fått bevittna Kelloggpaktens undertecknande, utsågs Henderson i slutet av 1929 till minister i Belgrad. Han hade icke önskat
denna utnämning men skulle i Jugoslavien få uppleva de 6 lyckligaste och politiskt bland de mest intressanta åren i sitt liv. Hendersons skildring av ministertiden i Belgrad är den kanske mest givande delen i »Water under the Bridges». Mellan honom och konung
Alexander uppstod en varm ömsesidig vänskap. Henderson utövade
stort inflytande på konungen, för vilken han hyste stor beundran.
Han betraktar Alexander som den ende verkligt osjälviske jugoslaven, vars enda strävan var hela jugoslaviens framtida lycka och
välgång. Då Henderson överlämnade sina kreditivbrev, yttrade konungen: »What I require is forty years of peace in which to build
up a tradition of honest administration. That is the only true foundation for Yugoslav unity.» Henderson är .övertygad om att tiden
kommer att lösa Jugoslaviens enhetsproblem, på samma sätt som
701
..
Dagens frågor
England och Skottland smält samman, och att eventuellt även Bulgarien kommer att ansluta sig till en sydslavisk federation. Han är
också övertygad om att konungen betraktade diktaturen endast som
en övergångsform för att nå det slutliga målet. Alexanders mord
1934 var en olycka ej endast för Jugoslavien utan även för England.
Hade han levat, skulle Jugoslavien ej ha tillåtit Italiens långfredagskupp mot Albanien 1939 och ej låtit Grekland ensamt kämpa
mot Italien 1940. Den jugoslaviska armen skulle ej heller ha befunnit sig i ett desorganiserat tillstånd vid Tysklands anfall 1941. Hans
efterträdare prinsregenten Paul besatt visserligen vissa statsmannaegenskaper, men han saknade militära kvalifikationer och kunde därför ej förstå sit folks temperament. Detta orsakade både hans och
Jugoslaviens kommande olyckor.
Under sin vistelse i Belgrad kom Henderson snart underfund med
den nyckelposition Jugoslavien intog både på Balkan och i Centraleuropa. Men hans ansträngningar att förmå England att stödja Jugoslavien mötte inget gensvar i London. Konung Georg V var ej
alls intresserad av konung Alexander, som han med orätt förknippade
med det barbariska mordet på konung Alexander Obrenovitj och
drottning Draga 1903. Foreign Office föredrog Bulgarien och uppmanade ideligen Henderson att söka förmå ,Jugoslavien, Englands
allierade 1914-1918, att göra eftergifter i Macedonien till förmån för
Englands forne fiende Bulgarien. Den allmänna opinionen i England och särskilt arbetarpartiet var ovänligt stämd mot Alexander,
emedan han regerade som diktator. Slutligen försvårades Hendersons strävanden av att Frankrike i kraft av sin allians med Lilla
Ententen motarbetade engelska försök att vinna insteg i Jugoslavien,
som Frankrike betraktade som sin domän. Särskilt sökte det monopolisera leveranserna till det jugoslaviska flygvapnet. Allt som allt
stred Henderson en ensam kamp under sina år i Belgrad.
De 14 dagar, som föregingo konung Alexanders mord i Marseille
9 oktober 1934, äro outplånligt inristade i Hendersons minne. Han
uppsökte konungen i dennes sommarresidens vid Blod i de slovenska
alperna närmast för att förmå honom att stoppa en plötslig antiitaliensk kampanj i den jugoslaviska pressen. Henderson hade just
fått veta, att han designerats till ambassadörsposten i Lissabon, och
då han uttryckte sin saknad över att nödgas lämna Jugoslavien, sade
Alexander, att han vore välkommen att när som helst besöka honom
som hans gäst, ord som djupt rörde Henderson. Följande morgon
återvände båda till Belgrad, Alexander för att förbereda ett officiellt
besök hos konung Boris av Bulgarien, Henderson för att mottaga en
engelsk parlamentsdelegation. Efter återkomsten från Sofia sände
Alexander efter Henderson och redogjorde för besöket, som utfallit
tillfredsställande. Det var sista gången Henderson träffade konungen
– följande morgon avreste denne till kusten i bil för att ombord på
kryssaren Dubrovnik anträda sin ödesdigra resa till Frankrike. Underrättelsen om mordet nådde Henderson vid ett besök i Österrike.
Han utverkade att den engelska delegationen vid begravningen blev
så representativ som möjligt. Henderson kände, att han förlorat en
702
Dagens frågor
av sina få verkliga vänner. Om stämningen i Jugoslavien efter mordet skriver han, att om det varit möjligt att kasta skulden på något
visst land, Jugoslavien skulle förklarat krig mot detta. På grund av
det osäkra läget stannade Henderson ännu en tid i Belgrad. Våren
1935 erbjöds han ambassadörsposten i Buenos Aires i stället för Lissabon. Motvilligt lämnade han augusti 1935 Jugoslavien vid en tidpunkt, då på grund av Hitlers beslut 16 mars att proklamera Tysklands rustningsfrihet ett spänt läge uppstått i Europa. Hela sitt liv
behöll Henderson en varm tillgivenhet för J-ugoslaviens land och
folk. Efter återkomsten från Berlin hösten 1939 erbjöd han sig ånyo
övertaga ministerposten i Belgrad och han beklagade alltid, att Foreign Office avböjde detta hans förslag.
I Buenos Aires, som ur engelsk synpunkt huvudsakligen var en
kommersiell post, stannade Henderson endast något över l år. Vid
den panamerikanska konferensen 1936 träffade han dock president
Roosevelt, som just omvalts första gången, och blev fascinerad av
hans personlighet.
Januari 1937 mottog Henderson ett telegram från utrikesminister
Eden med erbjudande att övertaga ambassadörsposten i Berlin efter
Sir Eric Phipps, som i april skulle förflyttas till Paris. Hans första
reaktion var känslan av sin egen ofullkomlighet inför vad som uppenbart var den svåraste och betydelsefullaste posten inom den engelska diplomatien, en post, som han aldrig drömt om att få övertaga.
Att han likväl accepterade berodde främst på att han var anspråksfull nog att tro, att erbjudandet endast kunde betyda, att försynen
utsett just honom att bidraga till att förhindra ett nytt världskrig.
I mitten av mars lämnade Henderson Buenos Aires och efter ett kort
uppehåll i England anlände han den 30 april 1937 till Berlin.
Sina upplevelser i Berlin har Henderson ju redan skildrat i »Failure of a Mission», och i »Water under the Bridges» ger han därför
endast en kort expose på ett lO-tal sidor. Han valde titeln »Failure
of a Mission», emedan han misslyckades med vad han betraktade
som sin huvuduppgift: fredens bevarande. Vid sin ankomst till Berlin var Henderson övertygad om att Europa drev mot en katastrof.
Nazismen kunde ej längre hejdas annat än genom våld; personligen
anser Henderson, att det psykologiska ögonblicket att stoppa den
hade varit mars 1935, då Hitler proklamerade Tysklands rustningsfrihet. I en månadstidskrift har »Failure of a Mission» betecknats
som »Sir Nevile Henderson’s apology». Häremot genmäler han, att
om han hade att börja från början igen, skulle han fortfarande
handla, som han gjorde under sina 2 år i Berlin. Henderson avvaktar lugnt historiens dom. Med tillfredsställelse noterar han ett uttalande av Förenta Staternas Berlinambassadör 1938 Hugh Wilson i
-»A diplomat between Wars», där denne på tal om svårigheten att beskriva ett händelseförlopp, i vilket vederbörande själv spelat en roll,
framhåller, att »Sir Nevile Henderson has published a book, The
Failure of a Mission, which is a model in this respect; it is one of
the few patently honest reports».
Henderson anser, att Chamberlain’s· enda fel var, att han efter
703
,- –
Dagens frågor
Miinchenavtalet gjorde sitt uttalande om »Peace in our time», men i
övrigt anser han, att hans »appeasmentpolitik» med tanke på Englands bristande försvarsberedskap var den enda möjliga. Det var
bättre för England att gå till krig delvis rustat 1939 än nästan avrustat 1938. Å ven för Tjeckoslovakiens del anser han det bäst att
kriget undgicks 1938, då tjeckerna, vilkas minoritetspolitik Henderson kritiserar, endast kunnat prestera ett kortvarigt motstånd och
ej kunnat erhålla någon effektiv hjälp. Härvidlag har Henderson
givetvis baserat sitt resonemang på de uppgifter, som stått honom
till buds, då han skrev sin bok; de upplysningar, som framkommit
under Niirnbergprocessen, enligt vilka Tysklands militära maktställning vid tiden för Miinchenavtalet 1938 ingalunda var så stark, som
hittills allmänt antagits, har han ju icke haft tillgång till.
I fråga om Tysklands framtid är Henderson en bestämd motståndare till alla planer på dess delning. Han vill dock ge både sudettyskarna och Österrike full självbestämmanderätt. Personligen är
han övertygad om att det ej kommer att bli fred i Centraleuropa
förrän alla tyskar förenats i ett solitt block. Då Tyskland är en nödvändig del av Europa, böra fredsstiftarna minnas det råd, hertigen
av Wellington gav lord Castlereagh 1815: »Let us keep our great object, the genuine peace and tranquillity of the world, in our view,
and shape our arrangements to provide for it.»
Birger Swedenborg.
t
704

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner