Print Friendly

Charlotta Friborg; Den nya generationskonflikten

Av Redaktionen | 31 december 1999


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

fack i Lundelis film, Easy Riders mot Mardi Gras, Rachel Carson som skrev Tyst vår, demonstration mot Davis Cup-match i Båstad.
Den nya
Generatianskonflikten
l av Charlotta Friborg
Funky business enligt Kjell A, mountainbike i Vail, Bredbands-Birger är helylle och Tibetmunken Dalai Lama är cool.
o
:::s
CD
-:
.————-~
lSvensk Tidskrift 11999, nr sim
:1..
QJ
c:
o
T
RADITION, LIVSERFARENHET OCh rutin har
föga av värde att tillföra den nya sköna värld
som väntar efter millennieskiftet. Det hävdar
Internetgurun Johan Stael von Holstein,
grundare av lcon Medialab som på tre är etablerat sig som Europas största Internetkonsultföretag.
I boken Inget kan stoppa oss nu! En ny generation tar
över (Ekerlids Förlag) försöker han göra rent hus med
föreställningen att framtiden byggs utifrån den kunskap
som nedärvts genom generationer.
Tvärtom menar han att gamla erfarenheter snarare är en
barlast som det gäller att göra sig av med så snabbt det bara
går. Framtiden tillhör nämligen generationerna födda efter
revolutionsromantikens och vänstervågens 1968. Det är de
unga som är mest förändringsbenägna, därför borde de få
leda utvecklingen.
”‘Före-68-generationen’ är- och nu fångar jag trender snarare än beskriver enskilda individer- inskränkt,
avundsjuk, feg och full av Jantelag. Den är insnärjd i
socialistiska lögner och uppvuxen med en eller två statliga tv-kanaler som matat dem med kommunistisk propaganda och katastrofala barnprogram”, skriver Stael
von Holstein och riktar särskilt udden mot de årskullar
som föddes under 1940-talet, som han menar känns igen
på sitt hierarkiska tänkande, sin övertro på politikens
förmåga och sin trygghetsnarkomani.
Generationerna födda därefter (och de som likt Stael
von Holstein själv, född 1963, anammat post-68-ornas
värderingar) ges däremot enbart positivt laddade egenskaper, såsom öppenhet, fördomsfrihet, äventyrslusta:
”De andra, födda efter -68, är uppvuxna med CNN,
MTV och 27 andra kanaler. Muren föll, Sovjet föll, apartheid föll medan de fortfarande var unga och nyfikna. De
gick aldrig på konformismens och Jantelagens idioti. Det
är en generation som har skaffat sig bättre utbildning,
rest mer, talar fler språk, är mer mängkulturell, har färre
förutfattade meningar, större förmåga att ta till sig ny
information och är mer nyfiken på sin omvärld är den
flummiga haschrökande generation som var ung 1968.”
BLYGSAMHET KÄNNETECKNAR INTE Johan Stael VOn
Holstein. I sin bok framträder han inte bara som
framgångsrik Internetentreprenör, utan även med
anspråk som samhällsdebattör. Den bild han ger av skarpa motsättningar mellan äldre och yngre tycks förebåda
ett annalkande generationskrig.
Debatten om generationskonflikten mellan 40-talister och senare generationer är långtifrån ny. Minns klagolåten om ”Jätteproppen Orvar”, ett begrepp myntat
av en 60-talist om 40-talister som sitter på nyckelpositioner i samhället. Sant är att generationerna födda under
40-talets babyboom har varit sällsynt framgångsrika. De
är många och de dominerar alltjämt toppskiktet inom
näringsliv och politik. Två av tre vd-ar i de 30 största
börsbolagen är födda på 40-talet. Endast ett av de större börsbolagen leds av en vd som är under 40 år. Med
undantag för veteranen Alf Svensson (f. 1938) och miljöpartiets språkrör Lotta Nilsson Hedström (f. 1956) är
alla partiledare födda på 40-talet. Generationerna som
var de första med möjlighet att utveckla en ungdomskultur verkar inte åldras i samma takt som föräldragenerationerna.
De 40-talister som i dag sitter på toppjobben gör det
i kraft av den erfarenhet och den rutin som många års
yrkeserfarenhet ger. Men de hade också förmånen att
träda ut i arbetslivet när ekonomin gick för högtryck och
det fanns ett sug efter välutbildad arbetskraft. Redan som
relativt unga släpptes de fram till näringslivets ledarskikt
I dag gäller en annan successionsordning. 40-talisterna sitter kvar på sina positioner, medan yngre generationer aldrig anses riktigt fullvuxna. Följden har blivit
att karriärsugna unga i stället sökt sig till andra och delvis nya branscher, till multimedie- och Internetbolag,
musikbranschen, PR-byråer, etermedier, reklambyråer
och till finansmarknaden.
H
ANDLAR DÅ DEBATTEN om något mer än de ungas
gnäll över att de äldre inte tillräckligt snabbt stiger
åt sidan? Johan Stael von Holstein har utan tvekan rätt i
Nittiotal: Boken Fittstim. Nittiotal: Lukas M tackar för guldbagge. Nittiotal: Johan Stael mot väggen.
EEJ lSvensk Tidskrift 11999, nr si
Reclaim the City. Kidsen ska ta tillbaka staden.
att den förändrade omvärld som post-68-orna vuxit upp
i också påverkat deras attityder, till arbete, fritid, samhällsliv och till mer existentiella frågor. Hans bild av att
klyftan mellan generationerna skulle vara närmast omöjlig att överbrygga är en karikatyr, men det finns tecken
som tyder på att det främlingskap han beskriver inte kan
avfärdas bara som en generationskonflikt om de bäst
ansedda och betalda jobben. Vi kan i dag se tecken på
en djupare värderingsförskjutning, där skiljelinjerna inte
alltid exakt följer generationsgränserna. Denna brytningstid uppvisar vissa drag som påminner om 1700-
talets slut, då de frambrytande romantiska strömningarna utmanade upplysningstidens förnuftstro.
Något som präglat 1950-tal, 60-tal, 70-tal och i någon
mån även 80-talet, det vill säga de år då 40-talisternas
världsbild formats, är en stark tilltro till politikens förmå-
ga att skapa det goda livet. Socialdemokratin är väl det parti
som ideologiskt och retoriskt tagit störst intryck av industrialismens landvinningar. Maskinen blev den dominerande metaforen som även överfördes till den socialdemokratiska samhällssynen. Industrialismens hjälte ingenjören fick
sin motpart i den sociala ingenjören, som planlade, ritade
och övervakade uppbyggnaden av Folkhemmet.
Bilden av samhället som ett gigantiskt men ändå
kontrollerbart och begripligt maskineri finns också
representerat inom borgerligheten, exempelvis hos den
tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg. Förre moderatledaren Carl Bildt har kanske varit den tydligaste
representanten för en närmast historiematerialistisk uppfattning om det ödesbundna i samhällsutvecklingen, om
att historien tickar på likt ett urverk och självklart kommer att ge honom och hans meningsfränder rätt.
KÄNNETECKNANDE FÖR generationerna födda på 40-
talet och tidigare är framför allt rationalismen, som
inte bara tagit sig uttryck i en ambition att
styra samhällsutvecklingen, utan även i en
övertygelse om att förnuftet skulle kunna
tämja natur och driftliv. Positivismen upphöjdes till vetenskapsideal och det som inte
kunde mätas eller vägas överläts åt metafysiken. Men 40-talisternas kulturradikalism,
viljan att bryta med historia, religion, spekulation och auktoriteter, gjorde också att
de exkluderade värdefrågorna från agendan.
Inför millennieskiftet ser vi – liksom när
1700-tal övergick i 1800-tal- som en reaktion på den tidigare epoken ett ökande
intresse för värdefrågor och för människans
skaparkraft och känsloliv, men också hur
den rena vidskepelsen ånyo fått fäste.
En ekonomi där det intellektuella kapitalet ökar i betydelse på bekostnad av maskinella investeringar kommer att präglas av andra favoritmetaforer än maskinen och ingenjören. Enskilda
människors kompetens, ideer och kreativitet blir allt viktigare. I kunskapsföretagen har Marx dröm realiserats:
arbetaren äger själv den viktigaste produktionsfaktorn,
det vill säga sin egen hjärna. När som helst kan anställda byta arbetsgivare och tar då med sig större delen av
företagens värde. I det framväxande informationssamhället blir klasslojalitet och konflikten mellan arbete och
kapital, grundläggande för marxism och socialism,
obsoleta begrepp. Viktigare blir det individuella kompetensuppbyggandet och de horisontella banden,
kamrat- och familjerelationer och relationer som bygger på värdegemenskap.
Kommunismens sammanbrott i öst förefaller inte ha
minskat vänsterpartiets attraktionskraft bland unga väljare, men drömmen om att en allomfattande politisk
ideologi skulle kunna lyckliggöra människan har gått i
kras. Systemtänkande och kollektivism har ersatts av en
ökad tro på småskaliga och individanpassade lösningar,
men också av en håglöshet och ovilja att peka ut någon
särskild politisk färdriktning. Här och nu blir det viktiga för post-68-orna, som förefaller mer inriktade på att
söka sin inre kompass.
Det är inte längre ideologiska mönsterstater som lockar unga ut på långresor, utan resor där upplevelserna står
i centrum, det må vara fysiskt påfrestande strapatser eller
mer andliga äventyr. Medan den vänstersympatiserande
40-talisten svärmade för hyrevolutionens Kina, ägnar sig
unga i dag hellre åt trekking eller klosterbesök i det av
Kina förtryckta Tibet. Medan borgerligt sinnade 40-talister hänfördes av företagsamhetens USA och senare av
Reaganomics, åker 60- och 70-talister till USA för att
pröva nya sporter eller för att lära sig snickra dataspel
och websajter.
lSvensk Tidskrift 11999, nr si m
~
Q)
s::
o
”Det personliga är politiskt” var en av 40-talisternas
älsklingsparoller. Post-68-barnen tycks ha inverterat slagordet till ”det politiska är personligt”. Det egna ställningstagandet, livsstilen och självförverkligandet ses som
viktigare än vittfamnande ideologiska tankebyggen.
Veganism utövar större lockelse än politiken. Gatufester med dans, musik och slagord som ”Reclaim the City”
attraherar mer än demonstrationer, taktfasta talkörer
och stormöten.
Till viss del är post-68-ornas svagare förtroende för
politiken en välbehövlig tillnyktring efter 40-talisternas
övertro på politiken som svaret på tillvarons problem.
Men uppenbart är att många av dagens unga vuxna upplever en känsla av politisk hemlöshet och därför vänder
den politiska sfären ryggen. Marknadsanalytiker ägnar
möda åt att identifiera viktiga målgrupper, konsumenter som redan i dag beter sig som Medel-Svensson gör
om fem-tio år. En nyckelgrupp går under namnet superindividualisterna. De är framåt, förändringsbenägna och
ofta innovatörer, mindre grupporienterade än genomsnittskonsumenten, det vill säga de passar rätt väl in i
Stael von Holsteins definition av post-68-generationerna. Ett kännetecknande drag för denna grupp är att de
inte känner sig hemma i något av dagens politiska
partier.
OMMARKNADsANALYTIKERNA får rätt i sin förmodan
att superindividualisterna blir trendsättare finns
det alltså anledning att befara att en ökande andel medborgare kommer att uppleva den politiska dagordningen som allt mindre intressant och relevant. Tendenser i
den riktningen är redan synliga. Medlemstalen i de politiska ungdomsförbunden har rasat sedan 70-talets guldår. Tilltron till samhällsinstitutioner har försvagats. Det
blir allt svårare att locka yngre människor till politiska
uppdrag på lokalplanet. Valdeltagandet bland förstagångsväljare var mycket lågt i riksdagsvalet 1998.
Ungas politiska ointresse är onekligen oroande, i synnerhet med tanke på de irrationalistiska strömningar
som bryter fram. Parallellt med den nya individualismen och intresset för värdefrågor ser vi hur en antiintellektuell nyandlig rörelse växer sig allt starkare. Healare, kristallterapeuter, andeskådare, scientologer och
andra charlataner lovar- mot rundlig betalning- quick
fixes för ett rikare och andligare liv, och många människor som har betydligt bättre utbildning och tillgång till
information än vad tidigare generationer någonsin haft
låter sig förföras.
City-universitetet, som en gång profilerade sig som
marknadsliberal tankesmedja, håller numera seminarium på temat ”Religionens roll i samhället”. skatteplanera gärna, men tänk på din frälsning, tycks vara slagordet
för dagen.
II!] lSvensk Tidskrift [ 1999, nr si
I någon mån kan den nya ”andligheten” ses som
uttryck för sekelskiftesångest. Vi har sett liknande fenomen såväl vid sekelskiftet 1700/1800 som 1800/1900. Nu,
liksom då, ser vi också hur konservatismen får en renässans. Men det konservativa program som utövar sin lockelse på vissa unga i dag handlar inte bara om en livshållning eller ett avvaktande förhållningssätt till livet
och den allt snabbare utvecklingen, utan om återupprättande av kyrkan, nationen, hembygden, den traditionella familjen och kungahuset som överindividuella storheter. Rationaliteten som tankesätt hånas och bespottas.
Generationerna födda på 40-talet kan på goda grunder kritiseras för sitt systemtänkande, sin kollektivism,
och sin rädsla för att diskutera värdefrågor. Men en styrka hos 40-talsgenerationerna är otvivelaktigt rationaliteten. Att unga hellre dansar på Götgatan eller blir djurrättsaktivister än engagerar sig partipolitiskt är ett uttryck
för misstro mot det politiska systemet, men också för en
minskad benägenhet att lyssna till förnuftsargument Få
samtidsfenomen är så oroande som den tilltagande irrationalismen.
M AN MÅ VARA SUPERINDIVIDUALIST eller inte, men
trots allt kräver många samhällsproblem politiska
lösningar. Utredande, segdragna förhandlingar och kompromissande utgör kärnan i det demokratiska beslutsfattandet. Inte alltid är det politiska arbetet särskilt glamoröst, men det är svårt att se hur demokratin skulle
kunna fungera annorlunda. En sak är dock helt klar: de
politiska partierna kan göra mycket för att förändra och
modernisera sina arbetssätt. Politik på livstid lockar allt
färre, och det måste därför bli lättare att under några år
gå in i en politisk karriär och senare gå tillbaka till en
”civil” yrkeskarriär.
Ur ungas besvikelse över politiken som den ser ut i
dag skulle paradoxalt nog ändå en framtidsinriktad politisk kraft kunna födas. Unga vuxna, som vuxit upp under
tider då den offentliga sektorn utsatts för hårda sparbeting, har lärt sig att själva ta initiativ. Inrikesflygets resenärer kan i septembernumret av Upp och ner ta del av ett
roande generationstest. Enligt tidningen känns en äkta
70-talist igen på att han eller hon inför ett riksdagsval
”registrerar ett eget parti och lägger upp en website”.
Något ligger i denna lite ironiska beskrivning av post- 68-generationerna. Hos dem finns en rastlöshet och en
otålighet och ett välgörande självförtroende som gör
dem benägna att själva driva frågor som de anser är
viktiga. Svensk politik skulle behöva lite mer av denna
kaxighet.
Charlotta Friborg (charlotta.friborg@dn.se) är ledarskribent i Dagens Nyheter.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner