Print Friendly

Carl Johan Ljungberg; Tage Lindbom och välfärdsmänniskan

Av Redaktionen | 31 december 2001


2001


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Tage Lindbom och vä
1 av Carl Johan Ljungberg
I ett demokratiskt samhälle råder åsiktsfrihet.
Men alltför ofta stannar rätten på papperet.
O
LIKA KRAFTER – i medier, intressegrupper, eller bara utbredda attityder- dämmer upp den fria opinionsström som flyter genom demokratin. Åsikter styrs, de
för tillfället rätta upphöjs medan de obekväma ofta kvävs i sin linda. Missnöjesgrupper
släpps fram, om de tillhör rätt social eller ideologisk kategori. Beroende på stämningen kan O,… .___
stenkastande ungdomar eller revolterande
fångar ges varm sympati, medan gammalliberaler som försvarar bildningsskolor, låga
skatter och författningsdomstolar betraktas som
om de vore beredda att ge folkstyret dödsstö-
ten.
Det talas om ”politisk korrekthet”. Men
den är en sida av en långt mer komplicerad
företeelse. Åsiktshämningens rötter borrar sig
djupt i den motsägelsefulla mylla som den ple- ~
biscitära demokratin är. Tocqueville beskrev U
hur folkstyrets majoritet drar en ”kritcirkel
kring tanken” och hur rädsla och självcensur i
växlande mån närvarar. Alla vet, menade han, att
de utanförstående (liksom i Dantes helvete) tvingas leva i mörker och glömska.
M
EDAN LÄROBOKEN UTGÅR ifrån att individer får komma till tals, lär vi oss ofta att
hålla tand för tunga. Hur skulle annars 90-talets
politisering av universitetet ha kunnat ske utan
protester, mentalsjukhusen så snabbt ha kunnat
avskaffas, försvaret så ljudlöst skurits ned?
Tage Lindbom var en av dem som skarpast skärskådat yttrandefrihetens villkor i vårt land. Från en
stark position i svensk arbetarrörelse fick han uppleva hur tystnaden slöt sig kring honom, när han
ifrågasatte rörelsens snäva människosyn och
ökade maktanspråk, och därtill förklarade
sig som troende. Hans bok Omprövning
från 1983 är inte bara en personlig bikt av
stort värde – den belyser även skarpsynt
(och tidigt) hemligheten i socialdemokratins
fJD lSvensk Tidskrift 12001, nr 61
~ärdsmänniskan
inledande framgångar -liksom vad som därpå raserade
dess moraliska trovärdighet.
ATT SKOLAN, TILL EXEMPEL, liksom all utbildning före
enhetsskolan, hade höga ambitioner visste Lindbom
som själv gått i det gamla gymnasiet. Dåtidens student
hade inte bara lärt in en serie fakta. Han eller hon hade
också fått del av en lång tradition av mänsklig reflektion
och självbemästrande som får värde i livet. Hela det rika
och tunga kulturarvet med dess ansvar pålades i skolor
och vid universitet de unga människorna, om ibland än
med en något naiv tro på vad det kunde åstadkomma. I
folkhemmet har däremot kunskaper lärts ut under illusionen att de är rent praktiska, och att vi alla är lika mottagliga för dem. Endast en dålig miljö kan hindra barn
och studenter att lyckas har det hetat.
Tage Lindbom och andra trodde på kulturen som det
stora projektet i efterkrigsårens ”skördetid”. Nu skulle
inte bara sociala reformer ske, människan skulle bli en
solidarisk medborgare och skapande kulturvarelse. skolan blev medlet till detta. ”Vi hade nu, trodde vi, möjligheten att frigöra de krafter, varmed en ny, rik, harmonisk, lycklig människa skulle kunna träda fram.”
Tage Lindbom blev med tiden kritisk. Han insåg att
utbildning tidigare vilat på den aristokratiska principen,
enligt vilken det personliga ansvaret bör styra. Den gamla
skolan skapade en nobilitas naturalis öppen för alla som
vill möta dess krav. Med sin psykologiska lyhördhet anade
Lindbom samtidigt vilken agg och avsky sådana tankar
väcker. De är ju oförenliga med jämlikheten! Krypskyttet
mot lärdom och bildning i dag, likaså de käppar som nu
sticks i friskolornas hjul, bär syn för sägen.
SOM KULTURPOLITISKT AKTIV kunde han också märka
hur materialismen intog arbetarrörelsens folk. ”Skulle vi vara materialister, vi som har kämpat oss ur fattigdom och nöd?” brukar det ju heta. Men materialismen
ligger inte i att kräva skäliga villkor, däremot att fnysa
åt kulturens värde så snart man fått det bättre. Faktum
är att den tidiga socialdemokratin hade visat ett ganska
livligt kulturintresse, ibland ren idealism, medan detta
intresse påtagligt minskade då de materiella villkoren
höjdes. Det är ingen slump att också friheten att seriöst
framföra personliga, avvikande åsikter inom rörelsen
under samma tid har krympt.
De medelklassgrupper i Sverige som på senare år
gjort friheten till sitt tema har skäl att begrunda den
socialdemokratiska kulturpolitikens öde. Den nya liberalismen kan visa sig lika ihålig, dess segrar lika flyktiga,
om den självgott bortser från vad satsning på personlig
utveckling med kultur- och karaktärsfostran kan betyda.
Inser den kulturens värde, kan dess framgångar däremot befästas.
FÖR TAGE LINDBOMS GENERATJON spelade det gamla
patriarkatet ännu en roll. Förändringar antogs ske
genom karismatiska personer eller via små eliter, som
när makarna Myrdal utformade en ny familjepolitik. I
dag bör frihetsiden däremot förverkligas av företag och
samverkande grupper i civilsamhället, via stiftelser, donationer etcetera från framsynta entreprenörer. säkert skulle en förening av det bästa i det borgerliga arvet, dess filantropi i form av kultur- och utbildningsinitiativ, tagna
i insikten om dessas vitala betydelse, på flera sätt ha tilltalat Tage Lindbom.
Fil dr Carl Johan Ljungberg (cjl@brevet.nu) är statsvetare och författare.
lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 61m

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner