Print Friendly

Befolkningsfrågan och skattepolitiken

Av Redaktionen | 31 december 1955


1955


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BEFOLKNINGSFRÅGAN
OCH SKATTEPOLITIKEN
Av lektor PER G. ANDREEN
DE BARN, som föddes, när makarna Myrdals bekanta bok kom
befolkningsdebatten att blossa upp, ha i år firat sin myndighetsdag,
men »krisen i befolkningsfrågan» har ännu inte nått mognadsstadiet. Efter en långsam nativitetsökning under 30-talets andra hälft
och en fortsatt, något kraftigare stegring 1941-45 inträdde ett nytt
omslag. På de senaste åren har födelsetalet sjunkit så starkt, att
vi nu med ett födelsetal på ca 14 %o tangera det världsrekord i barnbegränsning, som svenska folket lyckades sätta 1933-34. De årliga
födelsetalens förändringar lämna icke en helt och hållet tillförlitlig
bild av utvecklingstendenserna på längre sikt. Ungdomsåldrarnas
andel i befolkningen har nämligen varierat ganska mycket på de
sista 20 åren. Bortsett därifrån torde äktenskapsfrekvensens ökning
och förnyade tillbakagång till största delen förklara nativitetens
växlingar 1935-55. Fruktsamheten inom äktenskapen har visserligen fluktuerat något, men variationerna ha i det fallet varit små och
ganska svåra att tyda. F. n. torde det svenska folket liksom för två
decennier sedan reproducera sig till omkring 75 procent.
statsrådet Ulla Lindström, vår nya Alva Myrdal, fann sig härförleden böra tillbakavisa allt tal om att befolkningsfrågan skulle
gälla liv eller död för vårt folk. I viss mening har fru Lindström
naturligtvis rätt: nativitetsminskningen hotar icke vårt folk med
en dramatisk, på kort tid fullbordad undergång. Om så vore, skulle
man nog på allvar taga itu med problemet. Däremot förestår tydligen för nationens del ett långsamt avtynande. Sammankrympning
av folkhushåll och kulturliv, terrängförluster i den internationella
konkurrensen, ökat beroende av utlandet på alla områden, immigration och traditionsupplösning – det är vad vi har att vänta. Trots
den produktionsstegring, som ännu pågår, är det icke svårt att redan
nu på många områden skönja begynnelsen till en nationell tillbaka- 432
Befolkningsfrågan och skattepolitiken
gång. Till saken hör, att Sveriges fall är tämligen unikt. I Danmark,
Norge och Finland- för att ta de mest närliggande exemplen –
föreligger en markerad folkökningstendens även på längre sikt. Särskilt progressiv är den finländska nationen med födelsetal på över
20 %o.
Som bekant har här drivits s. k. befolkningspolitik sedan slutet
av 30-talet. Vad har den då inneburit? Varför har den misslyckats?
Vilka vägar skulle man ha gått för att verkligen nå resultat?
På förslag av 1935 års befolkningskommission, som stod under
ordförandeskap av Nils Wohlin, genomfördes åtskilliga reformer.
De viktigaste voro: kostnadsfri förlossningsvård, moderskapspenning, mödrahjälp, bostadssubvention till flerbarnsfamiljer, bosättningslån samt skattelindring för barnförsörjare. Vidare erhöllo kvinnor i offentlig tjänst rätt till avlönad ledighet vid barnsbörd, kvinnor i enskild tjänst skydd mot uppsägning av samma orsak. Andra
förslag, t. ex. om fria skolmåltider och barnbeklädnadsbidrag, funno
statsmakterna alltför kostnadskrävande. Så kom i sinom tid 1941
års befolkningsutredning med nuvarande statsministern som ordförande. På yrkande av den nya kommitten, som i flera fall upptog
föregångarens ideer, infördes under 1940-talet statsbidrag till daghem, lekskolor, social hemhjälpsverksamhet och skolbarnsbespisning.
Befolkningsutredningens stora nyhet var de allmänna barnbidragen. Historien om deras tillkomst har ett alldeles särskilt intresse
och skall därför belysas. Emellertid måste barnbidragen sättas i
relation till skatteavdragen.
Vid 1938 års riksdag beslöts, närmast enligt förslag av 1936 års
skattekommitte, att det skattefria avdraget vid statsbeskattningen
skulle ökas för barnfamiljernas del. För att något belysa effekten
av de regler, som antogos, må nämnas ett exempel från 1942/43.
I statlig inkomstskatt plus värnskatt betalade då två barnlösa makar
med lO 000 kronors inkomst ungefär l 250 kr., en familj med två
barn icke fullt 650 kr. och en familj med fyra barn 150 kr. Den
sålunda åstadkomna differentieringen var icke alldeles obetydlig
men kunde naturligtvis helt motiveras med principen om skatt efter
förmåga. Så skedde även. Befolkningskommissionen hade ansett
nödvändigt att i varje inkomstläge taga hänsyn till barnantalet vid
tillämpning av denna princip, och 1936 års skattekommitte, som
uteslutande anlade rättvisesynpunkter, hade funnit, att barnfamiljer
borde befrias från skatt för den del av inkomsten, som motsvarade
433
… –
Per G. Andreen
normal barnkostnad enligt nutida uppfattning om barnens behov.
Sålunda innebar statsmakternas beslut i första hand, att man rättade en gammal skattepolitisk orättvisa, men eftersom denna hade
drabbat just barnfamiljerna, utgjorde beslutet tillika en befolkningspolitisk åtgärd av stor principiell vikt.
Ett steg framåt på den bana, som öppnats 1938, togs fem år senare av 1941 års familjebeskattningssakkunniga, bland vilka skola
nämnas ordföranden landshövding Elon Andersson, nuvarande socialministern John Ericsson, generaldirektör Alf Johansson, samt
professorerna Elis Håstad och Sten Wahlund. Det väl avvägda och
genomtänkta yttrande, som denna kommitte avgav, vittnade om en
lycklig förening av politisk kringsynthet och samhällsvetenskaplig
expertis.
Kommitterade funno, att levnadskostnadsstegring och allmänt
ökat skattetryck borde föranleda viss ytterligare lindring av den
direkta statsskattens tryck på barnfamiljerna, och förslag framlades
härom. Men hur skulle den standardsänkning, som alltid medföljer
ökning av en familjs barnantal kunna reduceras i de lägre inkomstskikt, där ingen eller nästan ingen skatt till staten betalades? Befolkningskommissionen hade varit inne på denna fråga, och nu tog
familjebeskattningssakkunniga upp den. Svaret blev ett förslag om
allmänna barnbidrag. Emellertid kunde man år 1943 av statsfinansiella och andra skäl icke tänka på att omedelbart införa sådana.
De sakkunniga måste nöja sig med att skissera ett kombinerat
barnbidrags- och skatteavdragssystem, som i en framtid finge närmare utformas och bli föremål för beslut.
När saken äntligen kom före, hade tiden ömsat skinn. Det andra
världskriget var över, och den socialistiska skördetiden var inne.
Talet om svenska folkets framtid hörde till minnena från beredskapen och avfärdades med en axelryckning. Födelsetalets ökning
dämpade eventuellt kvardröjande farhågor. Sverige hade varit på
väg att få en befolkningspolitik i egentlig mening, men ännu rörde
det sig om spirande ansatser, som lätt kunde kvävas. Vilka som
förde ordet och angåvo tonen, då domen fälldes i stora partisalen,
veta väl blott de initierade. Den kungjordes i alla händelser av två
kommitteer: befolkningsutredningen, vars ordförande Tage Erlander samma år tillträdde statsministerämbetet, och 1945 års statsskatteberedning med ett par mäktiga socialdemokratiska utskottsledamöter, herrar A. J. Bärg och Adolv Olsson, i spetsen. Vid 1947
års riksdag ägde exekutionen rum. Barnavdragen i beskattningen
slopades, och likformiga barnbidrag med 260 kr. per barn och år
434
Befolkningsfrågan och skattepolitiken
infördes, allt i samband med en allmän skatteskärpning, som särskilt drabbade familjerna i högre inkomstskikt. Icke endast bondeförbundet utan i stort sett även folkpartiet accepterade den socialdemokratiska uppläggningen i fråga om barnförsörjningskostnaderna. Många remissinstanser voro emellertid skarpt kritiska, och
från högerhåll restes motstånd. Barnavdragens bibehållande hade
yrkats av direktör Ragnar Sunden i en reservation vid skatteutredningens betänkande, och samma linje följde riksdagshögern i en
partimotion.
Genom att höja barnbidragen från ursprungligen avsedda 200 kr.
till 260 ansågo sig de maktägande ha avväpnat kritiken. Den inkomstgräns, vid vilken förlust på barnavdragens borttagande inträdde, förflyttades därigenom uppåt till omkring 18 000 kr. Barnfamiljer med lägre inkomster än så befriades m. a. o. från en del
av sin barnförsörjningsbörda, och denna lades på barnfamiljerna
ovan nämnda inkomstgräns. För dessa betydde reformen, att deras
ekonomiska underläge i förhållande till barnlösa personer med ungefär samma inkomster som de själva blev ytterligare markerat. Det
var inte blott en bakvänd befolkningspolitik detta, utan också en
klar orättvisa, men eftersom den drabbade ett mindretal, var den
enligt majoritetens moralkodex ingen orättvisa alls. Kanske vore
det skäl att se efter, om icke reallönestegring och inflatorisk skatteskärpning ha ökat de förfördelades antal så pass mycket, att målet
bör tagas upp på nytt. Rättsbegrepp, som äro grundade på kvantitetsberäkning, kunna lätt bli föråldrade.
Om skatteavdragen hade funnits kvar, skulle barnbidragen ha
uppfattats som principiellt samhöriga med dessa. Då skatteavdragen
avskaffades, kom detta faktum ofrånkomligen att låna färg åt barnbidragens syfte. Hur man i förra fallet skulle ha kombinerat barnbidrag och skatteavdrag, är en teknisk fråga. I alla händelser skulle
naturligtvis barnbidrag icke ha utgått i de inkomstlägen, där skatteavdrag gjorde minst motsvarande effekt. För ett mycket brett inkomstskikt skulle det ha kunnat ordnas så, att skatteavdrag utfylldes med statliga tillägg; familjeförsörjare i de lägsta inkomstgrupperna skulle ha uppburit barnbidrag med oavkortade belopp.
Lämpligt hade varit att utelämna barnbidrag för första barnet men
gradera beloppen i en försiktigt stigande skala med maximum vid
fjärde barnet. Systemets opinionsverkan hade bort förstärkas genom
uttryckligt framhållande av syften och motiv. Jag skall tillåta mig
att framlägga några principformuleringar ur det riksdagsbeslut, som
aldrig kom till stånd!
435
Per G. Andreen
Då familjen utgör försörjningsenhet, är det, enligt vad riksdagen
förklarar, en given följd av principen om skatt efter förmåga, att
familjeavdragen, som ändock komma att stanna under verkligt
existensminimum, i någon mån varieras efter barnantalet. Riksdagen understryker, att barnen från samhällets synpunkt äro lika
omistliga delar av familjen som föräldrarna, och att staten av denna
anledning har skäl att vid skattens utmätande taga samma hänsyn
till barnens nödvändiga levnadskostnader som till föräldrarnas. Familjernas skattelindring, som alltså motiveras av dels rättviseskäl,
dels nationella intressen, får under inga förhållanden uppfattas som
något slags understöd, lämnat eller förmedlat av staten. Vad en
familjeförsörjare eller ensamstående i högre eller lägre inkomstklass
har i behåll efter erlagd skatt, är den skattskyldiges, icke statens
egendom.
Med avseende på barnbidragen framhåller riksdagen följande –
jag fortsätter redogörelsen för det t ä n k t a beslutet 1947:
Folkets fortsatta liv är det högsta politiska värdet. De som föda
och fostra den uppväxande generationen, fylla därmed en samhällsuppgift, lika viktig som någon annan. Tyvärr är det så, att föräldraskapets glädje har förmenats många, under det att andra kanske
icke ha velat åtaga sig dess förpliktelser. Vad som av nämnda orsaker brister i reproduktionen, måste uppvägas därigenom, att barnfamiljerna till övervägande del komma att bestå av sådana med tre
eller flera barn. Det synes då rättvist och tillbörligt, att samhället
till någon del ersätter föräldrar med minst två barn för deras ekonomiskt krävande insats såsom försörjare, detta naturligtvis under
förutsättning, att de icke redan kommit i åtnjutande av skälig lindring genom skatteavdrag. Riksdagen understryker, att barnbidragen
icke utgöra en ny form av socialunderstöd utan endast innebära en
begränsad, av den nationella solidaritetsprincipen motiverad omfördelning av barnförsörjningskostnaderna.
Mot bakgrunden av den befolkningspolitiska önskedröm, som nu
relaterats, framstår klarare innebörden i vad man v e r k l i g e n
fick år 1947.
skatteavdragens slopande betydde, att 1938 års riksdag hade haft
orätt. Barn ansågos inte längre som några ur samhällssyllpunkt nödvändiga eller ens särskilt önskvärda beståndsdelar av en familj.
Normalfamiljen utgjordes av man och hustru; om de ville skaffa
sig ett eller flera barn eller rentav bil i stället för barn, det intresserade icke samhället.
Om man hade hoppats och önskat, att barnbidragen skulle undan- 436
” 1
Befolkningsfrågan och skattepolitiken
röja ekonomiska hinder mot ökning av familjernas barnantal, skulle
man naturligtvis icke ha skärpt familjebeskattningen, icke heller
gjort bidragen likformiga fr. o. m. första barnet. Vad man ville, var
att i någon mån sörja för de barns välfärd, som- trots att staten
visade familjerna en bister uppsyn – ändock komme till världen.
Många socialdemokrater skulle ha föredragit att lämna bidragen in
natura. Därigenom hade man fått tillfälle att intränga i föräldrarnas
bestämmanderätt över barnen, verka för levnadsvanornas standardisering och i allmänhet taget öva socialförmynderi. Kanske berodde
det mest på praktiska svårigheter, att dessa planer förföllo.
Flertalet av de hittills genomförda s. k. befolkningspolitiska reformerna äro i och för sig förträffliga. Främst böra nämnas de
åtgärder, som avse mödravård. skolfrukostarna förefalla onödigt
arbets- och kostnadskrävande men fylla säkert en viktig uppgift.
Emellertid är det svårt att se något djupare samband mellan dessa
olika socialreformer och den motivbildning som avgör familjestorleken. Detta är långt ifrån underligt, eftersom det befolkningspolitiska syftet, om det alls har varit aktuellt för de bestämmande,
i varje fall icke har tillåtits spela någon utslagsgivande roll. Man
har velat bereda vissa förmåner åt blivande och nyblivna mödrar,
yrkesarbetande gifta kvinnor, spädbarn, skolbarn. Det är i princip
fråga om en socialpolitik av vanligt snitt: trygghetsskapande, utjämnande. I den mån dylika åtgärder kunde tänkas leda till en
ökning av födelsetalen, hade man naturligtvis ingenting att invända,
men man torde knappast ha räknat därmed.
Relativt öppet har en negativ inställning till befolkningspolitikens
huvudsyfte framträtt i den s. k. önskebarnsprincipen. En av fru
Myrdals kvinnliga disciplar har en gång uttryckt tanken på följande
lyckliga och koncisa sätt: »Vi viija till varje pris, även priset av
avfolkning, bevara principen om frivilligt föräldraskap.» Meningen
är förmodligen den, att man icke får göra något, som påtagligt
minskar flerbarnsfamiljernas ekonomiska handicap eller ger vid
handen, att staten skulle särskilt uppskatta flerbarnsföräldrarnas
samhällsinsats. På sätt och vis är man tacksam för uttalanden,
sådana som det här citerade, eftersom de ge besked om vederbörandes egentliga avsikter.
På den borgerliga sidan finnas som bekant åtskilliga, som äro
benägna att taga avstånd från icke blott den socialdemokratiska
befolkningspolitiken utan all befolkningspolitik över huvud. De
bruka resonera på ungefär följande sätt.
437
Per G. Andreen
Det svenska folket förenar med en hög levnadsstandard världsrekordet i låg nativitet; fruktsamheten har sjunkit särskilt starkt
under ekonomiska uppsvingsperioder, sådana som 1920-talet och
åren efter det andra världskriget. Dessa och många andra fakta tyda
på ett positivt samband mellan välståndsökning och skärpt barnbegränsning. Samhällets och därmed livsstilens utveckling under
det senaste halvseklet har gått i det materialistiska trygghetsidealets
tecken. Ju mera standarden har höjts, desto mera ha tryggheten
och bekvämligheten kommit att dominera människors strävanden,
och desto mera har barnantalet förminskats. Att söka bota befolkningskrisen genom några slags ekonomiska reformer är sålunda
lönlöst. standardhöjande åtgärder av vad slag det vara må, äro
snarast ägnade att motverka det befolkningspolitiska syftet. Vad
som i stället vore nödvändigt är en moralisk uppryckning.
Den som främst vill se befolkningsfrågan från den moraliska sidan, kan utan tvivel åberopa goda skäl för sin ståndpunkt. Vårt
folkliv har flera olycksbådande fläckar; den värsta är abortväsendets kräftskada. Det nyss återgivna resonemanget blir emellertid
orealistiskt därigenom, att den moraliska synpunkten får ersätta i
stället för att komplettera den samhällsekonomiska.
Barnbegränsningen som historisk företeelse är en produkt av
industrialismens samhällsutveckling och de empirisk-individualistiska ideer, som dels inverkade på, dels hämtade näring ur denna.
Sveriges oförmånliga särställning torde till någon del bero på att
brytningen mellan det förindustriella och det industrialiserade samhället hos oss har varit skarpare och mera oförmedlad än på de
flesta andra håll. Den stadskultur, som det glest befolkade bondelandet Sverige kunde uppvisa, hade inte kraft att sätta sin prägel
på de väldiga skaror, som tekniken drev eller lockade bort från
jorden. Följden blev en rotlöshet och traditionslöshet, som försvagade familjernas inre sammanhållning. Bostadsproduktionens inriktning på smålägenheter och ett lönesystem, som i hög grad missgynnade familjerna, verkade återhållande på barnantalet. Under
dessa förhållanden hade de nymalthusianska lärorna icke svårt att
utbreda barnbegränsningsideer och förakt för den kristna sexualmoralen. Från städer och industrisamhällen spred sig barnbegränsningsseden till landsbygden. Samma förutsättning började nämligen
också gälla här, nämligen att familjens arbetsgemenskap även där
försvagades.
I vårt nuvarande samhälle medför varje barns tillkomst en kännbar sänkning av familjens ekonomiska nivå, såvida familjeinkoms- 438
Befolkningsfrågan och skattepolitiken
ten icke kan höjas. Den som anstränger sig att hålla uppe familjens
standard genom att öka arbetsinsatsen, stöter på stora hinder, grundade i statsreglering och kollektivisering av det ekonomiska livet.
Särskilt nedslående verkar det, att staten i beskattningshänseende
likställer barns levnadskostnader med lyxutgifter. Den nymalthusianska tesen, att den som är klok och försiktig, nöjer sig med ett
eller två barn, tyckes grundad i samhällsstrukturen och gillad av
statsmakterna. Då livsvillkor och levnadsvanor sålunda äro anpassade efter småfamiljernas mönster, bli miljösuggestionerna .så
starka, att människorna underkasta sig dem utan att besinna, vad
de och hela nationen förlora.
Ekonomiska faktorer äro sålunda oupplösligt sammantvinnade
med moraliska och psykologiska i orsaksförloppet, och de förra
måste således också beaktas, även när det gäller att bota det onda.
Såsom praktiskt bevis för möjligheten att nå resultat med en väl
planerad befolkningspolitik kan nämnas flera främmande länders,
främst Frankrikes exempel.
Den franska nativiteten har i modern tid aldrig varit så otillräcklig som för närvarande den svenska, men då reproduktionen i
början av 1930-talet sjönk till omkring 90 %, påbörjades införandet
av ett familjelönesystem, vilket 1939 utbyggdes till imponerande
mått genom Code de la Famille. Med största sannolikhet har man
att däri söka huvudorsaken till den franska nativitetens anmärkningsvärda stegring på senare år. Frankrike är ett barnrikt land.
Kortsiktiga gruppintressen och likgiltighet för nationens livsfråga
sätta i allt för hög grad sin prägel på vårt politiska liv, för att man
ens skulle kunna ifrågasätta genomförandet här av en ordning, liknande den franska familjelönen. Något måste emellertid kunna gö-
ras för att hejda folkminskningen även i vårt Sverige, som med
rätta förtjänar kallas Europas sjuke man.
Motståndarna till en aktiv befolkningspolitik säga sig icke vilja
vara med om att »köpa barn». Det är en vilseledande kliche. De
flesta unga människor även i vårt land ha dock en naturlig längtan
efter egna barn, helst flera barn. Om så icke vore fallet, skulle befolkningsläget verkligen vara hopplöst. Målet för befolkningspolitiken bör således vara att avlägsna eller rättare försvaga de hämningar, som binda »barnviljan». Lyckas detta, skall hela vårt samhälle få en gladare, friare, sundare och mera harmonisk prägel. Vid
befolkningspolitikens planläggning bör man principiellt utgå ifrån
att flerbarnsfamiljen är en normal och önskvärd företeelse, den
439
Per G. Andreen
hemmavarande husmodern en produktiv och samhällsnyttig medborgare.
Det är självfallet icke möjligt att fördela folkets barnförsörjningsbörda mellan skattebetalarna utan hänsyn till deras barnantal, men
vore detta än möjligt, skulle det likväl icke vara rättvist eller ens
ur barnfamiljernas synpunkt önskvärt. Rättvist och nödvändigt är
däremot, att staten i handling ger sitt erkännande åt barnfamiljernas samhällsinsats. Detta skall icke ske genom nya understöd och
subventioner av ena eller andra slaget. Reformer, som gå ut på att
fråntaga föräldrarna någon del av ansvaret för barnen, standardisera livsföringen eller reducera familjernas sammanhållning, böra
undvikas. Huvudkravet gäller återinförande av barnavdrag i beskattningen. I samband därmed böra bestämmelserna om statliga barnbidrag ändras.
Direkta och indirekta statliga skatter samt kommunalskatter bilda
från den enskildes synpunkt liksom även från allmän samhällssynpunkt ett enda system. I den mån de indirekta skatterna vila på
nödvändighetsvaror, drabba de barnfamiljerna tungt. Desto nödvändigare är det, att samhället, då det gäller direkta skatter, icke försummar att genomföra en av rättviseskäl påkallad differentiering
efter barnantal. De förluster, som kommunerna lida genom infö-
rande av barnavdrag vid kommunal inkomstbeskattning, torde böra
ersättas av staten. Om skäliga barnavdrag genomföras vid debitering
av både statlig och kommunal inkomstskatt, kan man uppnå, att
flertalet barnförsörjare bli delaktiga av en kännbar skattelättnad.
Barnbidrag böra utgå först fr. o. m. andra barnet och graderas i
tre steg, t. ex. 500, 550, 600 kronor. Maximibeloppet avser sålunda
fjärde och följande barn.
De flesta föräldrar äro besjälade av en livlig önskan att ställa
det så väl som möjligt för sina barn. Även om den uppfattning,
som ligger till grund för en sådan strävan, ibland är färgad av en
materialistisk syn på livets lyckomöjligheter, vore det oriktigt att
icke respektera denna föräldraambition. Den utgör tvärtom en
omistlig tillgång, en drivkraft för framåtskridandet på alla områden av samhällslivet. För att folkets produktivitet i nuet och
framtiden skall kunna utvecklas till full styrka, måste man taga
vara på föräldrarnas vilja till merinsats. Men om detta skall kunna
ske, måste man bryta den förstelning och likriktning, som till stor
del kommit att prägla vårt produktionsliv under socialdemokratiskt
styre. En ekonomisk politik, som syftar till att främja företagsamhet, energi, uthållighet, framåtanda, är tillika god befolkningspolitik,
440
Befolkningsfrågan och skattepolitiken
ty den öppnar möjlighet för den enskilde att själv sörja för sig och
de sina.
Från denna principiella utgångspunkt kan man ha anledning att
framföra många olika önskemål. Jag skall tillåta mig att peka på
några punkter.
De överdrivet stela kollektivavtalslönerna böra genom förhandlingar mellan parterna under medverkan från statens sida uppmjukas, så att arbetsgivaren i större utsträckning än nu är möjligt,
kan ge individuella tillägg för erfarenhet och duglighet. Regler böra
utformas, som medföra skattelindring för nyföretagsamhet och
skattebefrielse för utbildningskostnader. Marginalskattens insatshämmande verkningar böra på något sätt minskas. Eventuellt kan
man efter västtyskt mönster fastställa en normal årsinkomst för
varje löntagarkategori och premiera överskottsprestationer genom
låg skatt på merinkomsten. Det är önskligt, att sambeskattningen
borttages, men detta bör i så fall ske i enlighet med det förslag,
:som fröken Ebon Andersson härom året framförde i riksdagen.
Äkta makars sammanlagda inkomst bör sålunda delas i två delar,
av vilka vardera beskattas särskilt, detta vare sig inkomsten tillkommer en eller båda.
Det hör till den moderna välfärdsstatens väsen att tillgodose
dagens intressen och behandla folket som en massa av individer.
Till en del är detta riktigt och nödvändigt, men överdriften ligger
på lur och med den faran för folklivets uttorkning och förkrympning. Det behövs en balanserande kraft, en historisk djupdimension.
Synen på folket som en kedja av generationer – en naturlig och
hälsobringande uppfattning – hör i de flesta länders politiska liv
till de tysta förutsättningarna. »Dybe Minder og strerke Haab» brukar det heta i Danmark, där man onekligen har mera nationell
livsvilja, mera sinne för kulturarvets förpliktelser än vi svenskar.
Våra brister i det hänseendet äro märkbara på många områden,
men befolkningsproblemet griper djupare och vidare än alla andra
samhällsfrågor. Förmå vi eller vilja vi inte lösa detta problem, äro
.alla ekonomiska och sociala framsteg av föga värde.
Emellertid finns det ju många, som med stöd i en liberalindividualistisk eller socialistisk livssyn avvisa varje nationell målsättning, t. o. m. då den gäller folkstammens bestånd. Till dem kan
man ställa frågan, om vi fylla några funktioner i det internationella
sammanhanget genom en långsam nationell strådöd. Sveriges hela
befolkning motsvarar t. ex. hälften av Kinas årliga folkökning. Det
negativa bidrag till en lösning av jordens försörjningsproblem, som
30- 553448 Svensk Tidskrift 1955 441
~… ~- .-•.-..;..-,;..:.1′
Per G. Andreen
vår eventuella självutplåning skulle innebära, kan icke ens bli märkbart. Som en sammankrympande och åldrande nation med folkresurser, otillräckliga att bemanna våra egna kontor och verkstäder
för att icke tala om forskningsinstitutioner, sjukhus och skolor, lära
vi bli en belastning snarare än en tillgång för nationernas stora
samfund. Om vi tvärtom bevara och stärka vårt folks livskraft,
ha vi, trots vår ringa numerär, vissa möjligheter att göra en insats
för världsfred, internationellt samförstånd, kulturellt och ekonomiskt framåtskridande.
Från vilken synpunkt man än betraktar läget, står det fast, att
vår generation har två uppgifter, som äro större än alla andra: att
giva flerbarnsfamiljen utrymme och groningsgrund i samhället och
att giva ungdomen del av den värdeinställning, som gör flerbarnsfamiljen till en naturlig livsform.
442

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner