Print Friendly

Bedrich Hrozny – en nutida teckentydare

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BEDRICH HROZNY
EN NUTIDA TECKENTYDARE
Av docent OSCAR LÖFGREN, Uppsala
ETT av de mest fascinerande kapitlen inom den fascinerande
vetenskap som heter främreorientalisk arkeologi är historien om
tydningen av de skriftliga dokument på olika språk och alfabet
som påträffats, stundom i slösande rikt mått. Först dechiffreringen
av de bortglömda skriftsystemen har gjort det möjligt att historiskt utnyttja dessa dokument och ur förhistoriens dunkel framkalla den ena detaljen efter den andra av vad som timat ända till
fem årtusenden före vår tid. Småningom ha dessa detaljer, likt
bitarna i ett tyvärr mycket ofullständigt puzzle, kunnat sammanfogas till en något så när fyllig helhetsbild.
Länge utgjorde de grekiska historieskrivarna, främst Herodotos,
och bibelns värdefulla men ojämna och knapphändiga uppgifter
det enda material historikern hade att arbeta med för rekonstruktionen av Orientens forntid. En ny epok inleddes under 1800-talets
första decennier med tydningen av Egyptens och Mesopotamiens
skriftsystem. Rosettestenen, en tvåspråkig egyptisk-grekisk inskrift från ptolemeertiden, gav år 1802 vår landsman Åkerblad
nyckeln till den demotiska (senegyptiska) skriften. Hans märkliga upptäckt fullföljdes tjugo år senare för hieroglyfernas del
av Champollion, vilkens namn kommit att fördunkla föregångarens. Å ven för Mesopotamiens vidkommande blev året 1802 epokgörande. Den unge tyske gymnasieläraren Grotefend fann då,
ehuru själv dilettant på detta gebit, genom en skarpsinnig kombination av namnen Darius och Xerxes i några fornpersiska palatsinskrifter ett användbart uppslag till tydningen av kilskriften.
Sedan engelsmannen Rawlinson på 1830-talet självständigt gjort
liknande kombinationer som Grotefend, sökte sig en rad forskare
av olika nationaliteter mödosamt väg genom den dunkla labyrinten. Omkring mitten av 1800-talet kunde man äntligen börja
läsa assyriska texter. Därmed var upptakten given till en storartad, ännu långt ifrån avslutad vetenskaplig bearbetning av
Egyptens och Mesopotamiens rika litterära kvarlåtenskap.
419
.,; ~
Oscar Lötgren
Den som önskar en översiktlig framställning av forskningens
resultat rörande Främre Orientens äldsta historia fram till början
av 1000-talet f. Kr. kan lämpligen studera B. Hroznfs »Die älteste
Geschichte Vorderasiens und Indiens» (2 uppl. Prag 1943), av vilken en fransk bearbetning just utkommit under titeln »Histoire
de l’Asie anterieure, de l’Inde et de la Crete» (Paris 1947, Payot).
Detta rikt illustrerade arbete ger en djärv men fängslande helhetsbild av imponerande mångsidighet. Boken förtjänade väl att
översättas till svenska. Största intresset knyter sig till det för
den franska upplagan nyskrivna kapitlet »Le probleme Cretois».
Den tidigare under året i dagspressen synliga uppgiften, att professorn vid Karlsuniversitetet i Prag Bedrich Hrozny lyckats tyda
det forna Kretas gåtfulla skrift, åsyftar förmodligen just detta
kapitel.
Den tjeckiske vetenskapsmannen är ingen homo novus på orientforskningens område. Genom sina grundläggande bidrag till tolkningen av hetitiskan har Hrozny, assyriolog av facket, för alltid
inskrivit sitt namn i forskningens hävder som en av alla tiders
mest skarpsinniga skrifttydare. Intill början av 1900-talet var
Hattifolket och dess civilisation kända endast genom tillfälliga omnämnanden i egyptiska texter och i bibeln. Egypternas »Cheta»,
bibelns »Hets barn» eller »hittiter» äro olika namn på denna folkgrupp, som var representerad i Palestina på Abrahams tid och
med vilken patriarken hade betydelsefulla transaktioner (se l Mos.
23). Om dess egentliga hemvist och historiska roll hade man ännu
ingen klar föreställning.
Aren 1906-1912 företog den tyske arkeologen Wirrekler utgrävningar i hjärtat av Mindre Asien på en plats vid namn Boghazköy,
där man tidigare funnit fragment av lertavlor med kilskrift i
markytan. Resultatet var överväldigande: c:a 13,000 tavlor eller
fragment med kilskrift. Här låg en gång hetiterväldets huvudstad, och det var det hetitiska riksarkivet man påträffat. Medan
skriften var den från Mesopotamien välkända, var språket i flertalet texter helt okänt. Under första världskriget lyckades nu
Hrozny att tolka detta nya språk: 1916 utkom den första grammatiken, 1919 en större edition av texter.
Med utgångspunkt från ett kilskriftsideogram (begreppstecken),
som i assyrisk-babylouiskan bl. a. betyder »bröd», tolkade Hrozny
de följande orden ezateni vadar-ma ekuteni »skolen I äta och vatten
skolen I dricka» och var därmed inne på rätt väg. Redan sammanställningen av vadar med »Wasser, water, vatten» och stammen
420
·..L __ _
– Bedrich Hrozny – en nutida teckentydare
eza- med »essen, eat, äta» belyser det märkliga faktum att hetitemas språk är indoeuropeiskt, ehuru med främmande inslag.
Språket är f. ö. inte enhetligt, utan sönderfaller i flera dialekter.
Satsen »de som kläda sig» heter sålunda på huvuddialekten (»nesiska» efter Nesas, det hetitiska storväldets första huvudstad) kues
vessanta, på »luiska» (språket i Luja eller Arzawa i sydöstra
Mindre Asien) kuinzi vasantari (jfr lat. qui vestiuntur).
Under andra världskriget fortsatte Hrozny sina forskningar med
den ännu mera krävande bragden att tyda de s. k. hetitiska hieroglyferna. Denna rent nationella skrift användes mest i sakrala
texter och kan i dekorativt hänseende tävla med de egyptiska
hieroglyferna. Den förekommer redan på 1500-talet i kungasigill
men har sin blomstring först omkr. 1100-700, då det hetitiska
storväldet efterträtts av smärre epigonstater, den mest kända i
Karkemis vid övre Eufrat. Dessa texter äro tyvärr ur innehållets
synpunkt mindre givande på grund av sin stereotypa art. Tack
vare kilskriftsdokumenten kan man nu ganska väl följa hetiterväldets relativt korta historia och uppställa detaljerade kungalängder.
Ett kulturhistoriskt dokument av första rang är den hetitiska
lagtext som 1914 identifierades av Hrozny och publicerades 1921-
22. Den omfattar 200 paragrafer, fördelade på två stora lertavlor,
och är avsevärt humanare än sin några århundraden äldre babyloniska motsvarighet, Rammurabis berömda lag. Dödsstraff stadgas endast för statsfientlig verksamhet samt för svårare sexuella
förbrytelser.
Märkliga perspektiv öppna gudanamnen Apulunas, dörrens gud,
och Rutas, jaktgudinnan med hjorthorn som emblem. Antar man
att den senare anropats såsom »min Rutas» Rutamis, ligger det
ju nära att här se förebilderna till grekernas Apollon och Artemis.
Dessa gudomligheter skulle alltså från början vara mindreasiatiska, eller i varje fall ha nått Grekland över Mindre Asien. Då
»dörr» på babyloniska heter abullu, är fältet öppet för ännu mera
vittgående kombinationer. Säkert är i varje fall att hetiterna,
denna indoeuropeernas förtrupp i Medelhavsområdet, spelat en
viktig roll som förmedlare av babyloniska kulturelement till grekerna. De ha alltså på sitt håll spelat en liknande roll, som kretenserna vid samma tid spelade för överbringandet av kulturella impulser från Egypten till den egeiska fastlandssfären.
På 1920-talet företogo de engelska arkeologerna Marshall och
Mackay omfattande utgrävningar i Mohenjo-Daro och Harappa,
421
!’
i
Oscar Lötgren
belägna i Indusdalen. Man fann här lämningarna efter en högt
utvecklad stadskultur från tredje årtusendet f. Kr. – en imponerande förelöpare till den folkvandring som c:a 1500-1200 f. Kr.
förde de sanskrittalande stammarna till Främre Indien. I ruinerna
påträffades en mängd sigill eller amuletter av steatit med mytologiska djurbilder och korta inskriptioner i en okänd, skönt stiliserad skrift.
Den av språkmännen som i princip hopplös betraktade uppgiften att dechiffrera texter med två obekanta, såväl skrift som språk,
lockade bl. a. Hrozny. I några arbeten fr. o. m. 1939 har denne
trott sig kunna lösa även den protoindiska skriftens gåta med utgångspunkt från vissa likheter med de hetitiska hieroglyferna. Tyvärr är materialet magert: vi få egentligen endast en rad egennamn, främst på olika gudomligheter – ett veritabelt panteon,
som möjliggör de mest vittgående jämförelser med olika främreorientaliska religioner men knappast någon inre språklig verifiering. Emellertid tyckas Hroznfs tolkningar redan ha vunnit tilltro bland specialister på detta abstrusa gebit. Hans tes om Syrien
som moderland för den protoindiska invasionen har på sistone fått
arkeologiskt medhåll.
Hur pass osäker tolkningen och hur ringa det historiska utbytet
blir även av de mest storartade materiella fynd, där tydbara
skriftliga minnesmärken saknas, därpå utgör Kreta ett talande
exempel. Trots ett enastående rikt fyndmaterial, framförallt från
Arthur Evans’ utgrävningar av residenset i Knossos, har den s. k.
minoiska kulturen- av Curtius betecknad som »historiens största
gåta» – till sin härkomst och innersida förblivit dunkel och omstridd. Sporrad av sina framgångar på andra områden har Hrozny
på sistone ägnat sig åt studiet av de kretiska inskrifterna. Enbart
i Knossos påträffades mer än 1,600 lertavlor med skrift av tre olika,
sinsemellan samhöriga arter. Sina forskningsresultat har Hrozny
framlagt i två avhandlingar som ingå i Archiv Orientalni, årg.
1943 och 1945.
En av de tidigast tolkade inskrifterna består av två rader- de
kretiska texterna äro tyvärr merendels korta – på en stor vas
från Eleusis. Den läses av Hrozny tayana Thabaya (plus ett tecken
för palats) d. v. s. »offergåva från palatset i Thebe». Åven om
meningen är plausibel, förefaller det principiellt betänkligt, då
Hrozny vid bestämningen av tecknens värde utnyttjar egyptiska,
422
Bedrich Hrozny – en nutida teckentyda-re
hetitiska och semitiska paralleller om vartannat. Inskrifterna på
30 stora krukor, funna av Keramopullos i »Kadmoshuset» i Thebe,
skulle uppvisa ett tydligt mindreasiatiskt, närmare bestämt hurritiskt inslag.
Hurrifolket, som troligen har samband med Gamla testamentets
»horeer» (omnämnda redan l Mos. 14: 6), har först på de senaste
decennierna blivit närmare känt, framförallt genom utgrävningen
av den nordfeniciska staden Ugarit ur Ras Shamras ruinkulle.
Här vid Medelhavets nordöstra hörn ha hurriterna, under ledning
av ett indoeuropeiskt herreskikt, de s. k. mariyanni, med indiskt
klingande gudomligheter, grundat smärre stater. Det förefaller
inte alldeles orimligt att den mykenska kolonien i Ugarit, karakteriserad av sina typiska kupolgravar, motsvarats av hurriska bosättningar vid Egeiska havet, bl. a. just i Thebe.
Den längsta kända minoiska texten är en 24-radig tavla, av
Hrozny uppfattad som en rekvisitionslista för dagsverken åt myndigheterna. Den ofta återkommande bilden av en man föregången
av ett lodrätt streck tolkas som »l man» och de mellanliggande
partierna såsom namnen på deras hemorter. största intresset tilldrar sig tolkningen Achiyava på näst sista raden. Den lockande
hypotesen, att namnet Achiyyava i de hetitiska kilskriftstexterna
skulle hänga samman med den från Homeros välkända beteckningen »achajer» för grekerna, har ansetts definitivt vederlagd
genom F. Sommer. Nu upptas den med bejakande av Hrozny, som
i första ledet Achi- rentav vill se det semitiska ordet för »bröder»
(hebr. achim) och sammanställer termen med det välbekanta grekiska ordet för »kamrater», hoc’Lpot.
Detta är inte det enda semitiska inslag Hrozny trott sig finna i
Kretas minoiska litteratur. De forna kretensernas högste gud
skulle heta Zayas abas »Fader Z.» (jfr Zeus, Jupiter) och hans
gemål Lata {jfr Leto, Latona). I abas vill H. se det semitiska abba
»fader», varav abahun »prästkonung» skulle vara en härledning.
Även andra termer skulle tyda på ett avsevärt semitiskt inflytande, något som knappast är ägnat att förvåna. Redan den förste
semitiske riksbildaren Sargon av Agade räknar på 2300-talet f. Kr.
Kaptara (bibl. Kaftor =Kreta) till sin intressesfär. A andra sidan
förefaller den hypotesen rimlig, att Kretas minoiska invånare
varit såväl till ras som språk närmast förbundna med Mindre
Asien.
Skulle Hroznfs tolkningar visa sig hållbara vid den fortsatta utforskningen av de minoiska inskrifterna, som ännu till stor del
28- 48734 Svens”k Tidskrift 1948 423
t’
f
Oscar Löfgren
äro outgivna, återstår av de många »vita fläckarna» på den fornorientaliska språkkartan i huvudsak endast en – etruskiskan.
Dess gåta, som i anseende till att alfabetet är det välkända västgrekiska kunde tyckas enklare än i några av de här relaterade fallen, kan måhända genom Hroznfs pionjärarbete ha bringats i ett
hoppfullare läge.

I ett annex till sitt arbete ger Hrozny några intressanta synpunkter på skrifttydningens konst, ett slags katekes för blivande skrifttolkare. Han karakteriserar blygsamt sin metod som ett Kolumbusägg, vars grundläggande egenskap skulle vara »ytterlig uthållighet», ja »envishet» (entetement). »Jag läser en inskrift om och om
igen, kanske två eller tre hundra_ gånger i följd, ständigt på spaning efter den ‘arkimediska punkt’ som, hur svag den än är, skall
göra det möjligt att fatta åtminstone grundmeningen.» Av minst
lika stor vikt är säkerligen den andra angivna förutsättningen:
den vidsträckta orienteringen i såväl språkligt som reellt hänseende. En oerhörd beläsenhet, en ovanlig intellektuell rörlighet
och en nästan obegränsad lust till och förmåga av kombination
beteckna Hroznfs egen forskargärning. Den som vant sig vid den
klassiska filologiska skolans nyktra saklighet och stränga metodik
kan knappast undgå att känna sig smått chockerad av den lekande
lätthet och fördomsfrihet varmed Hrozny gör sina eleganta kombinationer. Att denna intuitiva metod i vissa fall är inte endast
tillåtlig utan rentav nödvändig, därom vittna de säkra resultat
som redan uppnåtts.
En orienthistoriker måste vara en mångfrestare, en veritabel
polyhistor. Han bör behärska egyptologi och assyriologi, äga
goda insikter i åtminstone de äldre västsemitiska språken och
orientering i mindreasiatiska tungomål. Därjämte fordras givetvis.
en solid klassisk och historisk skolning. Endast några få utvalda,
verkliga kraftnaturer, kunna prestera ett dylikt övermänskligt arbete. Detta gör denna vetenskap så pass exklusiv och dess företrädare tunnsådda. För att i Sverige skapa en orienthistorisk tradition krävdes i första hand ett svenskt orientaliskt institut i
Främre Orienten, t. ex. i Istanbul, Syrien eller Palestina, där våra.
unga orientalister kunde få kontakt med arkeologiskt fältarbete.
Klassikerna ha genom instituten i Rom och Athen föregått med
ett förnämligt exempel. Det är därjämte av största vikt, att ämnena egyptologi och assyriologi få en fast ställning inom den
svenska akademiska undervisningen.
424

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner