Barnbidrag och skattefria barnavdrag


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BARNBIDRAG
OCH SKATTEFRIA BARNAVDRAG
NÅGRA PRINCIPIELLA OCH PRAKTISKA SYNPUNKTER
Av fil. lic. HENRIK AOKERLUND, Lidingö
ETT borgerligt samhälle av den typ vi ha i dag är uppbyggt på
indviduell försörjningsplikt. Det åligger varje arbetsför människa att i första hand själv sörja för sitt eget och sin familjs
uppehälle. Samhället garanterar genom sociala åtgärder ett visst
existensminimum åt varje människa genom att tillskjuta vad individerna genom sitt eget arbete för sig och sina familjer inte kunna
tjäna ihop.
Ett konsekvent genomfört socialistiskt samhälle skulle medföra
den individuella försörjningspliktens ersättande med en kollektiv
sådan. En allmän skyldighet, arbetsplikt, skulle åvila de arbetsföra att arbeta ihop en gemensam inkomst, nationalinkomst, vilken
därefter genom något allmänt organ finge fördelas så, att samtliga individer tillförsäkrades ett visst uträknat existensminimum.
Detta finge bli större eller mindre alltefter den gemensamma inkomstens storlek.
Vår nuvarande skattelagstiftning bygger på principen, att skatt
skall tagas ut efter förmåga. Existensminimum, eller i varje fall
en så låg försörjningsinkomst, att skattens uttagande skulle medföra direkta umbäranden, kan följaktligen inte beskattas. Eftersom föräldrarna ha försörjningsplikt för sina barn, är det endast riktigt, att existensminimum för familjen vid beskattningen
tillgodoräknas föräldrarna. Av denna anledning föreskriver skattelagarna dels ett mot existensminimum svarande grundavdrag för
inkomsttagaren, dels ett familjeavdrag, som innefattar hustruavdrag och ett eller flera barnavdrag. Vad därefter kvarstår av
familjens inkomst, anses äga skattekraft och är beskattningsbart
belopp.
I de fall, där försörjningsplikten såsom i ett socialistiskt samhälle lades på detta, skulle skattefria avdrag uppenbarligen vara
omotiverade.
443
Henrik Akerlund
En förutsättning för att avdragen skola fylla en funktion är,
att inkomsten är tillräckligt stor för att medgiva utnyttjande av
desamma. År detta inte fallet, kan ur synpunkten om ett garanterat existensminimum den kritiken riktas mot avdragssystemet,
att det inte tjänar något syfte. Ur beskattningssynpunkt däremot
är denna kritik omotiverad, ty ändamålet med beskattningen är att
tillföra det allmänna inkomster.
Ur socialistisk synpunkt kan avdragssystemet kritiseras, emedan avdragen giva en större fördel åt en stor inkomsttagare än
åt en liten. Det nu föreslagna familjeavdraget om 3,000 kronor i
högsta dyrort skulle för en 100,000 kronors inkomst enligt det
socialdemokratiska förslaget bli värt 1,650 kronor, medan det för
en inkomst om 3,000 kronor endast skulle bli värt 330 kronor. Detta
är nämligen den skatteökning, som skulle bli följden, om inga
avdrag funnes. Denna olikhet är en följd av den progressiva beskattningen. Vid en proportionell beskattning skulle nämligen
avdraget vara lika mycket värt eller 330 kronor i bägge inkomstlägena. Ur beskattningssynpunkt är kritiken omotiverad, ty avdraget måste anses ligga i den beskattningsbara inkomstens botten och inte i dess topp. Den praktiska konsekvensen härav borde
vara, att progressiviteten i beskattningen för den enskilde medborgaren icke göres kännbarare genom slopande av avdrag, som
förut varit medgivna.
Befolkningsutredningens förslag till allmänna barnbidrag har
kombinerats med slopande av nu utgående allmänna barnavdrag
vid beskattningen. Den socialdemokratiska linjen i skattefrågan
är en anslutning till denna kombination. Samtidigt föreslås emellertid en höjning av grund- och hustruavdragen. Ur principiell
synpunkt gå socialdemokraterna alltså här fram på två skilda
linjer.
Inkomsttagarna och deras hustrur äro arbetsföra och böra följaktligen ha försörjningsplikt mot sig själva. Existensminimum
bör för deras del vara fritt från beskattning. Barnen äro för sin
försörjning beroende av andra, f. n. av sina föräldrar. I den mån
samhället övertar försörjningsplikten för barnen, bortfaller anledningen till barnavdrag. Ett steg i den riktningen skulle de allmänna barnbidragen utgöra. I fråga om barnavdragen ha socialdemokraterna emellertid tagit steget fullt ut och föreslagit dessas
slopande. Men de ha alls inte tillfullo överfört försörjningsplikten
för barnen på samhället.
Eftersom befolkningsutredningen har beräknat barnkostnaden
444
Barnbidrag och skattefria barnavdrag
till i genomsnitt cirka 800 kronor per barn och år, skulle samhället
genom införande av allmänna barnbidrag om 200 kronor per barn
övertaga en fjärdedel av försörjningsplikten, medan tre fjärdedelar alltjämt finge bäras av föräldrarna. Genom barnavdragens
slopande skulle följaktligen barnens existensminimum faktiskt
komma att beskattas. Man skulle härigenom komma att bryta mot
en av de bärande principerna i det svenska beskattningssystemet,
nämligen att skatt skall uttagas efter förmåga, d. v. s. bland annat
att existensminimum inte skall beskattas.
Befolkningsutredningen har tagit ställning till frågan om en
beskattning av själva barnbidragen och som sin mening framhållit, att en skattebeläggning av dessa skulle framstå i egendomlig dager. Genom att utredningen förordar barnavdragens slopande men skattefrihet för barnbidragen uppkommer den egendomliga situationen, att det allmännas bidrag till barnets försörjning inte skall beskattas, medan familjefaderns bidrag skall beskattas. Är existensminimum för ett barn lika med 800 kronor,
så är detta enligt nuvarande system fritt från skatt. Enligt förslaget skall en fjärdedel eller 200 kronor fortfarande vara fritt
från skatt,.medan tre fjärdedelar eller 600 kronor skall beskattas.
Vill man betrakta den nu föreslagna barnbidragsreformen som
ett steg i riktning mot ett överförande av försörjningsplikten för
barnen från föräldrarna till samhället, torde man, om man inte
vill bryta mot en allmänt omfattad beskattningsprincip, vara nödsakad att bibehålla barnavdrag i en sådan utsträckning, att existensminimum för barnen förbli obeskattade, så länge samhället
ej helt övertagit försörjningsplikten. Vill man, att föräldrarna
alltjämt skola ha försörjningsplikten för sina barn, är den naturliga konsekvensen, att barnavdrag svarande mot existensminimum
bibehållas, och att samhället garanterar existensminimum i de
fall, där föräldrarnas inkomst inte räcker till härför.
Befolkningsutredningens huvudsakliga syfte har emellertid inte
varit att motivera barnavdragens avskaffande utan att lätta försörjningsbördan för barnfamiljerna. Detta befolkningspolitiska
syfte har man ansett sig nå genom de allmänna barnbidragen.
Även socialminister Möller har i ett anförande inför textilarbetarkongressen angivit som mål för reformen att lätta bördorna för
barnfamiljerna och t. o. m. satt målet så högt som någorlunda lika
standard för barnfamiljer och barnlösa familjer. Frågan är, om
man verkligen når dessa syften med föreliggande förslag~
Medför den föreslagna kombinationen av allmänna barnbidrag
33- 46732 Svensk Tidskrift 1946 445
H enrik Åkerlund
med barnavdragens och enligt regeringens finansplan även livsmedelsrabatternas slopande en verklig lättnad för barnfamiljerna~
Kommer den att liksom enligt nu rådande princip med stigande
barnavdrag lämna större lättnad åt de större barnfamiljerna~
Regeringspartiets skatteförslag är nu i sina huvuddrag känt, varför det är möjligt att någorlunda riktigt räkna fram resultatet för
den enskilde medborgaren av de olika sammankopplade förslagen.
För en barnlös familj med 4,000 kronors inkomst i ortsgrupp
III med nuvarande kommunala avdrag och en kommunalskatt av
10 procent har föreslagits en skattelättnad av 110 kronor eller från
nuvarande 210 kronor till 100 kronor. En familj med l barn och
i övrigt samma villkor skulle få en förbättring inklusive barnbidraget av 215 kronor. skattesänkningen är på debetsedeln endast
15 kronor, d. v. s. sänkt från nuvarande 115 kronor tilllOO kronor.
Emellertid måste den väl räknas så, som om den vore lika stor
för barnfamiljen som för den barnlösa d. v. s. 110 kronor, varför
barnbidraget skulle bli netto 105 kronor i stället för 200 kronor.
Uträknat efter samma grunder blir barnbidraget i samma inkomstläge för 2-barnsfamiljen netto 83 kronor, för 3-barnsfamiljen 87
kronor, för 4-barnsfamiljen 94 kronor och för 5-barnsfamiljen 105
kronor. Detta gäller alltså för en så låg inkomst, att man måste
fråga sig, om det är möjligt att tillfredsställande försörja flera
barn. Inkomstfördelningsstatistiken visar, att familjerna med barn
dess bättre i stor utsträckning återfinnas i något högre inkomstskikt. I stället sjunker barnbidragets nettovärde ju högre upp på
inkomstskalan man kommer. År inkomsten 6,000 kronor, blir förbättringen för varje barn 87, 94, 98, 58 och 66 kronor i respektive
1-, 2-, 3-, 4- och 5-barnsfamiljer. I medelklassfamiljer med 10,000
kronors inkomst skulle barnbidragets netto bli 60, 67, 47, 41 och 49
kronor i respektive familjer. Den direkta statsskatten på skattsedeln skulle för fembarnsfamiljen höjas från 275 till 946 kronor.
För familjer med högre inkomster förbytes därefter barnbidraget
till en ökad börda, vilken blir större ju fler barn, det finns i familjen. I 40,000-kronorsfamiljen med två barn skulle försämringen
för varje barn bli 112 kronor men med fem barn 212 kronor för
vart och ett.
A v dessa sifferberäkningar kan man knappast vara berättigad
att draga den slutsatsen, att barnfamiljerna skulle beredas en
verklig lättnad. Inte ens i mycket låga inkomstlägen få de behålla hälften av barnbidragets bruttobelopp. Inte heller kan det
sägas, att hjälpen blir större, ju fler barn det finns i familjen.
446
Barnbidrag och skattefria barnavdrag
Det är naturligtvis en medveten överdrift att som mål uppställa samma ekonomiska standard för barnfamiljer som för ensamstående och barnlösa. Att sträva efter att i någon mån fördela
barnkostnaderna även på de senare är däremot något, som väl de
flesta människor anse rimligt. Hur mycket av detta syfte nås med
reforment
Enligt förslaget skulle totalkostnaden för densamma uppgå till
270 milj. kr., varav 70 milj. kr. skulle återvinnas från barnfamiljerna genom avdragens och cirka 55 milj. kr. genom livsmedelsrabatternas slopande. Eftersom samhället skulle bära en kostnad
av 145 milj. kr., vilken skulle tagas ut av skattebetalarna, d. v. s.
såväl familjer med barn som barnlösa och ensamstående, skulle de
två senare kategorierna dock få lämna ett ganska stort bidrag,
kanske hälften, vilket under detta antagande skulle bli 73 milj. kr.
De ovan gjorda uträkningarna av barnbidragens nettobelopp visa,
att dessa i de enskilda fallen endast uppgå till mellan hälften och
en fjärdedel eller ännu mindre av bruttobidraget. Staten tager
tillbaka mellan hälften och tre fjärdedelar eller mer, varav en
fjärdedel eller hälften eller mer kommer på barnavdraget. Härav
torde framgå, att det inte gärna är möjligt att vidhålla, att barnavdragens slopande endast skulle medföra en inkomstökning för
statskassan av cirka en fjärdedel av totalkostnaden annat än under en förutsättning, nämligen att barnen finnas i familjer, som
ha lägre inkomst än 4,000 kronor. Av inkomstfördelningsstatistiken
kan emellertid utläsas, att för närvarande över hälften av alla
familjer ha över 4,000 kronors inkomst, och det torde väl vara
sannolikast, att det är mest dessa familjer, som ha bidragsberättigade barn, medan det oftare är nygifta och pensionärer, som enligt
statistiken ha under 4,000 kronors inkomst. Befolkningsutredningen har åberopat förhållandena år 1940, men dessa äro knappast tillämpliga nu och komma att vara det än mindre år 1948,
då reformen avsetts skola träda i kraft. Hela inkomstnivån har
ju sedan 1940 undergått en stark förskjutning uppåt åtminstone
nominellt.
På ganska goda grunder skulle man för år 1948 kunna uppskatta
statskassans merinkomst som följd av barnavdragens slopande
till något sådant som 160 milj. kr.1 År detta riktigt, skulle de
ensamståendes och barnlösas bidrag reduceras till något sådant
som 25 milj. kr. Ett så blygsamt belopp kan knappast i någon
1 För en närmare redovisning av denna siffra hänvisas läsaren till en artikel i
Svenska Dagbladet den 17 augusti.
447
..
Henrik Åkerlund
högre grad bidraga till att ge barnfamiljerna en förbättrad standard i förhållande till andra medborgare. Reformen blir till övervägande del en omfördelning mellan barnfamiljerna själva, vilken
i viss utsträckning inte tjänar befolkningspolitiska syften. Barnfamiljer över den gräns av cirka 12,000 kronors inkomst, som medför nettoförlust genom barnbidragen, skulle sålunda få lämna bidrag till enbarnsfamiljer strax under gränsen. Ju flera barnen
äro, desto större skulle detta bidrag bli.
Som ett extremt exempel på hur förhållandet mellan barnlösa
och barnfamiljer skulle bli i enskilda fall kan nämnas, att en barnlös familj med 40,000 kronors inkomst skulle få en skattehöjning
av cirka 1,500 kronor, medan samma familj, om den hade fem barn,
skulle få 1,000 kronor i bidrag men en skattehöjning av cirka
3,500 kronor. Bortsett från dessa få ytterlighetsfall är det dock
tydligt, att i de inkomstskikt, där barnen finnas, kommer skatten
att sänkas för ensamstående och barnlösa, medan barnfamiljerna
särskilt de barnrika jämfört med tidigare förhållanden få betydande höjningar på sina skattsedlar. Det torde rent psykologiskt
inte bli lätt att göra det rättvisa i en sådan anordning klar för de
ofta hårt pressade familjefäderna med stora barnkullar.1
Tyvärr ha de synpunkter som framförts varit uteslutande kritiska, medan förslagets förtjänster inte framhållits så, som de
bort göras. Avsikten har dock endast varit att belysa vissa uppenbara brister. Sådana böra också kunna bortarbetas vid en förnyad
granskning, vilken väl knappast kan utebli. Utredningens studiematerial är ju på grund av krigsårens omvälvningar i många hänseenden föråldrat, och hänsyn härtill bör tagas. Vissa positiva
slutsatser skulle dock kunna dragas.
Ur principiellt viktiga beskattningspolitiska synpunkter kan det
ifrågasättas, om det är lämpligt att kombinera en skattereform
med det befolkningspolitiska syftet att hjälpa barnfamiljerna.
Slopas barnavdragen helt, utan att samhället övertar hela försörj- 1 Det kan nämnas, att 1941 års familjebeskattningssakkunnige i sitt 1943 avgivna betänkande enhälligt förordade en kombination av barnbidrag och skatteavdrag, som innebure att skatteavdrag skulle förekomma för inkomsttagare även över
den gräns, för vilken barnbidragen motsvarade skatteavdraget, och differentieras
efter inkomsten; endast därigenom kunde, menade man, rättvisa skapas inom varje
inkomstgrupp mellan barnfamiljer och icke försörjningspliktiga, oberoende av inkomstnivåns höjd. Bakom detta betänkande stodo representanter för alla partier,
bl. a. professor Wahlund – som i befolkningsutredningen företrätt en ny mening -, statsrådet Ericsson i Kinna och red. Elon Andersson.
Red. av Svensk Tidskrift.
448
Barnbidrag och skattefria barnavdrag
ningsplikten för barnen, kommer existensminimum för dessa att
beskattas. Medges sänkta barnavdrag tills vidare, undgås denna
tråkiga konsekvens. År emellertid principen godkänd, är inte steget långt att rikta kritiken mot de andra ortsavdragen för att medföra orättvisor av samma slag som barnavd·ragen. Man måste då
fråga sig, om vi verkligen äro mogna att steg för steg överföra försörjningsplikten inte blott för barnen utan även för de vuxna på
samhället i samma mån som avdragen avskaffas eller om vi kunna
godkänna principen att beskatta existensminimum.
Man tycks ha förbisett en viktig synpunkt i fråga om barnavdragen, nämligen att de faktiskt ha effekten att skjuta över
en viss del av försörjningsbördan på de barnlösa och ensamstående.
Denna effekt har reformen inte. En höjd uttaxering för att täcka
nya behov kommer att.träffa barnfamiljerna i samma grad som de
barnlösa, eftersom de komma att ligga på samma nivå i den progressiva skatteskalan. För närvarande träffas de senare betydligt hårdare. För att gynna barnfamiljerna på de andras bekostnad skulle det nästan bli nödvändigt att införa något slags »ungkarlsskatt»:
Mycket talar därför för att behålla barnavdragen och reformera
dem så, att de skattepolitiska och skattetekniska skälen för deras
avskaffande bortfalla eller mildras.
Det befolkningspolitiska syftet att hjälpa barnfamiljerna och
ge mer hjälp åt de barnrika än åt enbarnsfamiljerna bör nog behandlas som ett självständigt problem. Huruvida barnbidragen
skola vara allmänna eller inte, om avdragen bibehållas, är väl anledning att granska en gång till.
449