The Men Who Lost America är en av de bästa böckerna om den amerikanska revolutionen. '>
Print Friendly

Att förlora en kontinent

Av Mats Fält | 6 mars 2015

The Men Who Lost America – British Command during the Revolutionary War and the Preservation of the Empire
Andrew O’Shaughnessy
Oneworld, 2013

themenwholostamericaStorbritanniens misslyckande i kriget mot de upproriska kolonisterna i Amerika i slutet av 1700-talet kom att få avgörande betydelse för världshistorien. De tretton koloniernas invånare betraktade sig som engelsmän och ansåg sig försvara sina självklara rättigheter. Länge uttalade de sig som kungens undersåtar och undvek att kritisera monarken personligen. Först senare under konflikten blev George III en tyrannisk symbol för främmande förtryck. Den amerikanska revolutionen var mycket speciell.

En av de bästa böckerna om denna dramatiska del av historien är The Men Who Lost America – British Command during the Revolutionary War and the Preservation of the Empire skriven av Andrew O’Shaughnessy. Det finns många intressanta aspekter på det brittiska misslyckandet i Nordamerika. Många inslag i berättelsen som när man jämför med andra befrielsekrig framstår som osannolika. Ett är kolonisternas stolthet över sina medborgerliga rättigheter. De hatade inte landsmännen i Storbritannien. De ville slå vakt om sin frihet. Väl medvetna om vad en förlust mot världens mäktigaste supermakt skulle kunna innebära i form av repressalier.

I London var det inte bara Edmund Burke som var positivt inställd till de amerikanska upprorsmännen. Stora delar av den brittiska oppositionen var förbluffande tydlig i sitt stöd till motståndarna i kriget. Tidvis uppträdde de i parlamentet klädda i de färger som användes av George Washingtons armé. Det säger mycket om både hur intensiv den inrikespolitiska striden om konflikten var och om Storbritanniens politiska system i stort. Det var alltså möjligt att i imperiets huvudstad öppet agera politiskt till stöd för rikets fiender, samtidigt som tusentals rödrockar och värvade tyska trupper dog på slagfältet.

Boken ger en mycket levande skildring av de ledande politikernas strävsamma arbete med att mobilisera imperiet för konflikten i Nordamerika. Successivt blev fienderna fler vilket både splittrade resurserna och gjorde avvägningarna allt svårare. Kolonisterna skulle krossas samtidigt som besittningarna i Västindien måste försvaras och franska hot i Europa pareras. Supermakten Storbritannien var överlägsen sina motståndare men hade svårt att hantera dem alla samtidigt. Västindien var fortfarande betydligt viktigare för imperiets ekonomi. Ingen kunde i slutet av 1700-talet uppskatta hur mäktigt USA skulle vara drygt 100 år senare. På 1780-talet var det inte alls självklart att alla resurser borde ha lagts på att behålla kontrollen över Boston, New York och Philadelphia.

Organiseringen av kriget var i sig en avskräckande uppgift. Aldrig tidigare hade en stat försökt att bedriva ett krig i denna skala på en annan kontinent. Ordergivningen fördröjdes med veckor och månader på grund av avståndet över Atlanten. Den brittiska administrationen var splittrad och antalet administratörer mycket begränsat. Avtal om transporter, vapen och matleveranser slöts på lösa grunder, ofta med regeringen närstående affärsmän. Krigsfinansieringen ställde allt högre krav på statens inkomster. Inte ens London kunde pressa fram obegränsade resurser. Användningen av tyska legosoldater ökade kostnaderna ännu mer, förutom att det gav den brittiska armén dåligt rykte.

Lord North, premiärministern som blev symbolen för den brittiska krigsinsatsen, var en mycket kompetent statsman men han ville egentligen helst avgå från sin post. Han gjorde sitt bästa men trodde varken på sig själv eller på möjligheterna till framgång. North är en intressant aktör i en värld som i huvudsak befolkas av politiker och militärer som slåss om makt och poster med både allierade och motståndare.

Spelet mellan lojalister och revolutionärer i Amerika är en tragisk och komplicerad del av dramat. Den legendariske konservative debattören William F Buckley påminde ibland om att stödet i Amerika för kampen mot George III troligen var mindre än stödet för kampen mot kommunismen i Vietnam. Liksom i Vietnam ville de flesta även i Amerika helst lämnas i fred. Krig är farligt och att tvingas välja sida i vad som i praktiken var ett inbördeskrig var livsfarligt. Den omfattande utvandringen av lojalister till de kungatrogna kanadensiska kolonierna i norr som ägde rum efter fredsslutet 1783 är ett tecken på hur många som faktiskt inte alls ville bryta med varken kronan eller moderlandet.

Storbritannien saknade tillräckliga resurser för att långsiktigt militärt ockupera huvuddelen av de tretton kolonierna. Flottan kunde dessutom inte försörja Nordamerika, Västindien och Europa med tillräckligt många fartyg vilket begränsade operationsmöjligheterna. Segrarna i sydstaterna räckte inte till för att krossa motståndet. Även lojalisterna visste att den brittiska armen inte kunde garantera skydd när trupperna behövdes på andra håll. Utanför de större städerna var det farligt att alltför tydligt visa sin lojalitet med moderlandet.

O´Shaughnessy konstaterar att båda sidor gjorde sig skyldiga till allvarliga övergrepp. Samtidigt måste man komma ihåg att upprorsmänen juridiskt sett var landsförrädare, andra stater hade knappast gett dem en mildare behandling. Å andra sidan är det uppenbart att de allvarligare övergreppen ofta intensifierade motståndet snarare än skrämde revolutionärerna till underkastelse. Det fördes en ständig diskussion om politikens hårdhet inom både armén i Amerika och parlamentet i London. En diskussion som troligen hade påverkats om dåtidens makthavare kunnat förutse hur världspolitikens maktbalans skulle se ut 200 år senare.

Mats Fält är ordförande i kommunfullmäktige i Tyresö.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism