Försök till frigörelse från det moderna
Athens ruiner
Simon O. Pettersson
Aguéli förlag 2015
Modernitetens problem är oförmågan till omedvetenhet, till naivitet i ordets rätta bemärkelse. Tvärtom är den moderna människan utrustad med en överutvecklad, ständigt växande självmedvetenhet – i allt vi ser stirrar vårt ständigt närvarande jag tillbaka, allt vi gör blir ett uttryck för oss själva. Denna vår vanmakt inför det naturliga, det äkta, genomsyrar allt i grunden modernt, västerländskt.
Litteraturen är inget undantag. Det tydligaste exemplet på detta är den samtida poesin, där självbespeglingen, den osunda fixeringen vid formen och den totala avsaknaden av mening lämnar läsaren i ett tillstånd av närmast konstant otillfredsställelse. Uppsalastudenten Simon O. Pettersson har med sin debutdiktsamling Athens ruiner, utgiven av Uppsalabaserade Aguéli förlag, pekat ut en möjlighet till frigörelse från denna kvävande tendens. Diktsamlingen är bland annat på grund av detta av särskilt intresse för oss som kan påstås tillhöra moderniteten.
Athens ruiner äger värde som en reaktion mot samtiden, men även i kraft av sina egna meriter. Dessa är inte få. Temata är många, och i någon mån klassiska: kvinnor, vin, skalder (särskilt Tegnér), filosofer (särskilt Spengler), skriva, läsa, Gud. Denna brokighet till trots löper en röd tråd genom dikterna: längtan efter det rena, det äkta, det ursprungligt klara. Samtidigt också en insikt om det hopplösa i den moderna människans flykt undan sig själv, sitt jag, för att finna urkällan. I dikten Barnatro beskrivs den vuxnes längtan efter naiviteten man har som barn:
”När man drack direkt ur källan
utan att bry sig om att den kunde
vara förgiftad…”
Det är spänst och märg i formuleringarna. Med både lätthet och djupsinne dras läsaren med av dikternas snabba tempo genom olika vardagsscener och funderingar, med en ständigt närvarande andlighet som döljer sig i det enkla. Det är hänförande. Pettersson har med få ord lyckats förmedla väldig känsla i sin diktning, som ibland uppgår till ren värme. I sina bästa stunder påminner han om en i uttrycket mindre komplicerad Eliot i sin förmåga att gestalta sin storslagenhet i vardagliga liknelser.
Detta är en på många sätt märklig debut. Författaren är en förhållandevis okänd germanist, och Aguéli förlag tillhör knappast förlagssveriges giganter. Ändå är Athens ruiner en viktig bok, just därför att den kommer in liksom från sidan på vår inhemska litterära scen, både vad gäller diktsamlingen i sig och positionen den intar gentemot samtiden. Själva titeln kungör att vi här har att göra med någonting annat än interpunktionsmasturberande postmodernitet, ständigt tuggande, sväljande, idisslande samma tomhet. Samtidigt väjer Pettersson inte för att skildra tillvarons meningslöshet. Fascinationen för förfallet, det utspårade, det groteska, det obegripliga, är påtagligt. Men det Pettersson gör rätt, som många andra gör fel, är att han tyglar meningslösheten och klär det i ett meningsfullt sammanhang, istället för att förtäras av den.
Athens ruiner är med andra ord intressant. Intressant i meningen att det visar oss oss själva. För att citera ur verkets kanske främsta dikt:
”Det som skall förstås
är det egna jaget
Men det jaget
som man trodde
att man inte hade”
Om Athens ruiner ses som ett försök till frigörelse från det moderna paradigmet är det utan tvivel ett misslyckande. Diktarjaget lyckas aldrig bli fri, lyckas aldrig frigöra sig själv eller läsaren från sökandet. Sökaren söker utan att finna. Fullbordan uteblir. Men om Athens ruiner i den bemärkelsen måste betecknas som ett misslyckande, är det oavsett ett vackert misslyckande. Förmodligen är det inte fullbordan som är poängen.
Med sin gestaltning av sökandet efter det äkta – urkällans vatten, det rena, klara – har Simon O. Pettersson en given plats inom modern svensk lyrik. Lite vid sidan om.
Balder Jonsson gick Svenska Nyhetsbyråns skribentskola 2014.