Print Friendly

Återblick på Roosevelts nya giv

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ÅTERBLICK
PÅ ROOSEVELTS »NYA GIV»
Av docent CARSTEN WELINDER, Lund
SEDAN U. S. A. nu trätt in i kriget, ställes dess näringsliv
nu på krigsfot. Detta innebär, i varje fall för tillfället, ett slut på
den ekonomiska politik, som inleddes när Roosevelt tillträdde makten och populärt benämnes The New Deal, »den nya given». En
kort återblick på dess medel och resultat kan måhända därför vara
av intresse.
Översikt över konjunkturutvecklingen i U. S. A. 1929-1940 (1929 = 100).
Ar
Utbetald ITotal in~u~tri-~ Partipris- l Levnadskost-l Reallön per
inkomst ! produktion , index l nad3index vecka
1929……. i 100,0 100 100,0 100,0 l 100
l
l
1930…… ·l 90,8 83 90,7 97,5 95
1931. ….. ”l 77,3 68 76,6 88,7
l
94
1932……. 60,1 53 68,0 79,7 84
1933……. ‘ 57,1 63 69,2 75,4
l
86
1934……. l 65,8 68 78,6 78,1 92
l 1935……. !
l
71,7 79 83,9 80,1
l
96
1936 ……. ! 82,7 94 84,8 80,9
l 101
1937 ……. 87,5 103 90,6 83,B 107
1938……. ! 80,7 80 82,5 82,3 100
1939……. i 85,4 98 80,9 81,1 109
l
11940……. i 90,G llO 82,5 81,7
Ovanstående siffror belysa den amerikanska konjunkturutvecklingen sedan år 1929. Ånda till hösten av detta år härskade i
U. S. A. det största och mest utbredda välstånd, som intill dess
funnits i ett land. Den allmänna uppfattningen var, att landets
oerhörda naturtillgångar samt befolkningens företagsamhet garanterade ständigt ökad »Prosperity». De offentliga ingreppen i nä-
ringslivet borde, ansågo många då, begränsas till att »skydda» den
amerikanska levnadsstandarden genom höga tullar och medelst
penningpolitiska medel hålla prisnivån konstant för att därigenom
689
.i: …
.1 ‘
Carsten Welinder
hindra såväl depressionsskapande prisfall som till överspekulation
lockande prisstegringar. Denna optimism grusades som bekant av
den depression, vilken började med den stora börskraschen den 3
september 1929, och vars verkningar på grund av frånvaron av
sociala hjälpåtgärder blevo så mycket mera fruktansvärda. Bland
dess orsaker kunna nämnas avsättningssvårigheter inom vissa industrigrenar, främst förorsakade av en redan år 1926 avtagande
byggnadsverksamhet, lantbrukets tryckta ställning och .för långt
drivna avbetalningsköp, vidare överspekulation1 samt oförsiktig
utlåning till utlandet.
Depressioner voro visserligen ej okända i landets historia, men
denna kris erhöll oanad styrka och långvarighet. Många ha skildrat den förvirring, som grep allmänheten, när den berövades sina
illusioner. Politiskt ledde depressionen, som i så många andra länder, till en regimförändring. Hoover, som tämligen oförtjänt tillskrivit sig äran av det tidigare välståndet och därför också måste
bära ansvaret för dess upphörande, ersattes av Roosevelt.
Man kan inom »den nya given» skilja mellan det socialpolitiska
och det ekonomiska programmet. Det förra innebar i korthet, att
Roosevelt införde en ur europeisk synpunkt ej särdeles radikal
arbetarlagstiftning, arbetslöshetshjälp och socialförsäkring. Nödvändigheten av en socialpolitik utav europeisk standard blev
uppenbar genom depressionen, och Roosevelts förnämsta insats
ligger kanske i att han upptog och genomdrev detta krav. Härigenom inledde han en ny, om också förr eller senare ofrånkomlig,
epok i landets politiska och sociala historia. Oavsett huru länge den
nuvarande regimen blir bestående, torde det alltid komma att
anses självfallet, att det allmänna har ansvar för den enskildes
ekonomiska välfärd och att laissez faire-politikens tid är .förbi.
Från att, för att citera Mencken, vara »en bedövande, nervförstörande strid på liv och död – om ingenting ………. det outsägliga i färd med att under fruktansvärda grymtningar sluka
det ofattbara», har amerikansk inrikespolitik blivit en kamp om
ekonomiska realiteter, varvid fronterna dock ej sammanfalla med
de gamla partigränserna.
1 Uppfattningen, att man skulle kunna förhindra överSpekulationer genom att
hålla en konstant prisnivå, visade sig vara felaktig. Tack vare rationaliseringen
gjorde industrien stora vinster, vilka ingåvo förhoppningar om än större och därigenom i en aldrig förut sedd omfattning lockade allmänheten till att spekulera i
aktier. Följden blev också, att börskraschens verkningar sträckte sig till alla samhällsklasser.
690
Aterblick på Roosevelts »nya giv»
I sin ekonomiska politik har Roosevelt däremot varit mindre
lycklig. Den har visserligen varit en planhushållning i den meningen, att man sökt supplera det enskilda initiativet med centralt
dirigerade åtgärder, vilka åsyftat dels en omedelbar konjunkturförbättring, dels en organisation av näringslivet på längre sikt.
Därvid har det dock brustit åtskilligt i själva planmässigheten.
Först sökte man åstadkomma en konjunkturförbättring medelst
ett delvis motstridigt system av prisstegringar, lönehöjningar och
produktionsbegränsningar, vartill kom en valutadepreciering.
Roosevelts initiativrikedom och beslutsamhet att hellre än att passivt avvakta utvecklingen handla till varje pris framkallade till
en början en allmän optimism. De tidigare ekonomiskt ledande
skikten voro så lamslagna och hade i så hög grad förlorat sin auktoritet- även U. S. A. upplevde sin »Kapitalistendämmerung» –
att de ej voro i stånd att prestera någon allvarligare kritik. Förväntningarna om ökade kostnader och priser ledde också under vå-
ren 1933 till en efterfråge- och produktionsökning. Även om denna
konjunkturförbättring blott blev tillfällig, bröt den likväl udden
av den sociala kris, som skakade U. S. A. vintern 1932-33, och som
tillräckligt kännetecknas av att antalet arbetslösa steg till c:a
fjorton millioner, d. v. s. relativt sett samma siffra som lamslog
den tyska demokratien.
När bakslaget efter ovannämnda konjunkturförbättring kom,
tillgrep man halvt frivilligt halvt nödtvunget finanspolitiska åtgärder av samma slag som vi känna från Sverige. Genom en underbalanserad budget och stora offentliga arbeten sökte man skapa
det köpkrafts- och efterfrågetillskott, som skulle medföra en konjunkturförbättring. Slagordet var då »Pump Priming», d. v. s.
liksom man kan få en pump att fungera genom att hälla vatten
i den, skulle den offentliga upplåningen medföra ett primärt köpkraftstillskott, vilket sedermera skulle rulla vidare genom att de
personer, vilka tack vare finanspolitiken erhölle ökade inkomster,
skulle öka sin konsumtion etc. Den ökade konsumtionen skulle uppmuntra den privata investeringsverksamheten, varefter uppsvinget
kunde fortsätta av sig självt utan att behöva hjälp av ett fortsatt
budgetunderskott. Resultatet blev dock ett annat än i Sverige.
Fr. o. m. hösten 1935 lyckades man visserligen tack vare stora
budgetunderskott ernå en avsevärd konjunkturförbättring, men
när budgeten på grund av stora bidrag till sociala ändamål oväntat
snabbt balanserades år 1937, kom ett kraftigt bakslag under hösten
samma år, vars verkningar under 1938 framgå av ovanstående
691
-.
.f

Carsten Welinder
tabell. Man fick erfara,. att det visserligen är lätt att genom offentlig upplåning skapa sysselsättning och köpkraft, men att det är
långt svårare att härigenom sätta igång ett av finanspolitiken oberoende uppsving. 1938 och 1939 har man åter starkt underbalanserat budgeten, men denna gång utan större förhoppning att underskottet blott skulle bliva tillfälligt.
Depressionen i U. S. A. varade så länge, att man kan tala om en
verklig stagnation inom näringslivet. Medan i Sverige Kommerskollegiums produktionsindex redan år 1934 låg 7 % över 1930 års
nivå för att sedan successivt stiga till 161 % därav, uppnåddes i
U. S. A. aldrig 1929 års toppresultat.1 Även det år, då arbetslösheten
var lägst, d. v. s. år 1937 uppgick det genomsnittliga antalet registrerade arbetslösa till 5,125,000, medan för Sveriges del motsvarande siffra utgjorde 18,000 ·och ej ens under det år som uppvisar
den högsta siffran, d. v. s. 1933, översteg 165,000. Det verkliga antalet arbetslösa har för år 1937 beräknats uppgå till sju millioner.
Samtidigt levde dock stora delar av befolkningen i relativt välstånd. Det föreföll, som skulle millioner människor permanent vara
avkopplade från produktionsprocessen och U. S. A. styrka Keynes’
tes, att i det moderna samhället äro investeringsmöjligheterna
ej tillräckligt stora för att fruktbargöra det sparande, som uppkommer vid full sysselsättning, varför man, om man ej vill leva
i en permanent depression, måste arbeta med ett ständigt budgetunderskott.»
Ännu vid krigsutbrottet 1939 beräknade man att det fanns nio
till tio millioner arbetslösa, vilket måste anses som ett klent resultat av en politik, som ökat statsskulden med c:a tjugo milliarder
dollar. Givetvis innebär en upplåning för offentliga arbeten o. dyl.
i konjunkturstimulerande syfte ej samma belastning av framtiden
som en statlig upplåning, vilken träder i stället för den enskilda och
minskar den framtida utrustningen med realkapital. Men ej ens
i U. S. A. kan upplåningen fortsätta ständigt utan att kringskära
statens finansiella handlingsfrihet.
Resultatet förefaller så mycket sämre som man i U. S. A. ej behöver räkna med de faktorer, vilka för europeiska länders del pläga
anföras som hinder för en ekonomisk uppblomstring, såsom för
små tullområden, valuta- eller handelspolitiskt beroende av utlandet eller hotande utrikespolitiskt läge. Likväl .framlevde detta land
trots sina oerhörda tillgångar år efter år i en ekonomisk stagna- 1 Visserligen ligga i ovanstående tabell årsgenomsnitten för år 1937 över det
för 1929, men månadstalen uppnådde aldrig samma höjd som under mars 1929.
692
Aterblick på Roosevelts »nya giv»
tion, medan europeiska länder med långt mindre resurser befunno
sig i en utpräglad högkonjunktur. Då högkonjunktur vid denna tid
bortsett från Tyskland rådde i länder, där de offentliga ingreppen
i näringslivet voro mindre än i U. S. A., kan man ej förklara den
amerikanska krisen enbart med en hänvisning till det privatkapitalistiska systemets brister.
Man ställes därför inför ett alternativ: Antingen ha missgrepp
ifråga om vad Roosevelt gjort eller underlåtit att göra varit orsak
till stagnationen, eller, om det varit omöjligt att ernå ett väsentligt
bättre resultat, måste denna ha sin orsak i väsentliga brister hos
det amerikanska samhället- brister ej blott i absolut bemärkelse
utan även i jämförelse med europeisk standard.
Huruvida det senare är fallet är givetvis svårt att säga för den,
som ej äger någon förstahandskännedom. I motsats till t. ex. Tyskland är U. S. A. mest känt i Sverige genom sin egen litteratur.
Författare med mer eller mindre djupgående samhällskritisk inställning, såsom Theodore Dreiser, Sinclair Lewis, H. L. Meneken
och Upton Sinclair, äro välbekanta i Sverige. Framför allt Sinclair
Lewis torde ha format vår uppfattning av amerikanskt samhällsliv.
Han kritiserar medelklassens brackighet (Main Street och Babbitt),
den vetenskapliga och religiösa humbugen (Martin Arrowsmith
resp. Elmer Gantry), den brutala fångvården (Ann Vickers) etc.
Det är för oss av mindre intresse att veta i huru stor utsträckning,
som arbeten av detta slag giva en riktig bild av amerikanskt kultur- och samhällsliv. Av intresse är däremot att observera, att
denna samhällskritik hur skarp den än är, dock alltid är optimistisk.
Man varnar sina landsmän för dyrkan av välståndet, men tvivlar
ej på att allt större och större sådant skall råda.
Men det Amerika, som här skildras, är tjugotalets Amerika, välståndsdrömmens och optimismens land, »God’s Own Country».
Långt mindre veta vi om trettiotalets Amerika, de sociala experimentens och massarbetslöshetens land, där Hoovers paroll »tvenne
bilar i varje garage» reducerats till »en höna i varje garage». Rå-
der där .fortfarande den gamla utvecklingsoptimismen~ Har depressionen skärpt klassmotsattningarna, eller håller en utjämning
på att äga rum~ En god hjälp vid besvarandet av frågor av detta
slag har man i makarna Myrdals bok, »Kontakt med Amerika».
Läser man deras arbete, får man ett livligt intryck av att den
amerikanska pionjärandan ännu ej är död, även om den delvis tager sig andra uttryck än förr. Inom ledande politiska kretsar äger
man minst lika stor initiativkraft och frihet från förutfattade
693
– ‘
.f
Carsten Welinder
meningar i ekonomiska frågor som i Sverige och amerikanaren är
alltid villig att följa djärva paroller. Allteftersom kapitalet genom
aktiebolagsformen blir mera anonymt, blir .företagarens individualism mera socialt betonad. Av särskilt intresse för oss är redogörelsen för en enquete (sid. 182 f.), vilken visar att m<:.joriteten av
amerikanska folket är övertygad om en bättre framtid samt .föredrager ett bättre betalt ehuru osäkert yrke framför ett sämre betalt
men säkert.
Man finner här alltså intet av den försiktiga och statiska inställning till ekonomiska frågor, vilken anses känneteckna franska
folket, och som anförts som en orsak till näringslivets stagnation
i Frankrike under trettiotalet. Man har i stället intrycket, att en
sådan mentalitet borde i lika hög grad som tidigare vara i stånd att
uppbära en på enskild företagsamhet grundad högkonjunktur. Och
likväl har den ej varit i stånd att hindra, att själva primus motor
för den ekonomiska utvecklingen, nämligen realkapitalbildningen
såsom framgår av tabellen här nedan gått tillbaka.
Ar
l
1929
1930
1931
1932
1933
1934
1935
1936
1937
1938
1939
1940
Utgifter för realkapitalbildning.
(I mill. dollars.)
Privat realkapitalbildning
Offentlig
Produktions- l lMöbler, bilar, realkapitalBostadshus bildning
k7. l 1husgeråd m. m.
3 l 4 5l
l

10,157 3,284 9,203 2,4ll
8,340 1,824 7,035 2,777
5,123 l
1,379 5,336 2,577l
2,789 515 3,348 1,794
2,374 373 3,448 1,130
3,436 419 4,392 2,037
4,349 813 5,543 1,834
5,783 1,374 7,051 3,284
7,750 1,740 7,726 2,802
5,471 1,618 5,813 3,539
6,107 2,095 6,975 3,619
7,844 2,385 8,250 3,354
Summa
realkapitalbildning1
6
l 25,542
l 20,443
l
14,771
8,650
7,607
10,386
12,639
17,654
20,006
16,378
19,021
22,123
Som synes har realkapitalbildningen aldrig nått sin gamla nivå.
Kan man förklara detta, kan man förklara stagnationen. Givetvis
kunna vi här blott göra några antydningar.
1 Häri ingår även tidigare ej redovisad privat byggnadsverksamhet för veten·
skapliga, kyrkliga m. fl. ändamål.
694
Aterblick på Roosevelts »nya giv»
Som alltid ha vi även här en kumulativ effekt av orsak och verkan.
Det tryckta ekonomiska läget gör det mindre lockande att investera, vilket i sin ordning förlänger depressionen. Frågan blir,
varför denna circulus vitiosus ej b!utits, såsom skett i så många
andra länder. Varför ha ej teknikens utveckling, realkapitalets
förslitning, befolkningsökningen m. m. skapat förutsättningar för
ny investeringsverksamhet~
Den starka reduktionen i efterfrågan å möbler, bilar etc. under de
första depressionsåren är givetvis främst resultat av inkomstminskningen, vartill kom att marknaden på grund av den tidigare starka
efterfrågan tillfälligt var mättad. Bortse vi från den offentliga
realkapitalbildningen, har denna efterfrågan bäst återhämtat vad
som förlorats efter år 1929. Ar 1937 var proportionen mellan inkomst och efterfrågan densamma som år 1929. Att efterfrågan år
1938 minskas starkare än inkomsten är ej förvånansvärt, särskilt
som det mest trängande nyanskaffningsbehovet väl tillgodosetts.
Allvarligare är den under 1939 relativt svaga återhämtningen.
Huruvida osäkerhet inför framtiden, förorsakad t. ex. av det
växande budgetunderskottet, bidragit härtill våga vi ej uttala
oss om. Den främsta orsaken till att »Pump Priming» misslyckats
ligger i varje fall ej här utan i den svaga återhämtningen i produktionen av övriga former av realkapital.
Denna torde ej kunna förklaras så enkelt som att budgetdeficiten
i så hög grad reducerat förtroendet till framtiden och framkallat
sådan fruktan för kommande skattestegringar, att företagarna ej
vågat investera. Få ha också vågat påstå, att man skulle ha ernått
bättre resultat genom att, sedan den svåraste krisen väl övervunnits, balansera budgeten medelst skattehöjningar och utgiftsbesparingar. I stället har man i allmänhet erkänt, att Roosevelts politik i huvudsak varit den enda möjliga, ehuru man kritiserat den
till vissa delar.
En tänkbar möjlighet hade varit att gå längre. Det är väl tvivelaktigt, om det enbart räckt att öka budgetens underbalansering, för
så vitt man ej velat tillgripa en verklig hästkur genom att framkalla inflationsförväntningar. Antagligen hade man måst söka direkt förmå företagarna till önskvärda investeringar. Problemet
hade kort sagt varit att söka organisera näringslivet för en produktion för civila syften på samma sätt som man nu organiserar det för
militära behov. För en så långt driven planhushållning torde dock
de politiska förutsättningarna ha saknats.
Av större intresse är i stället kritiken mot Roosevelt, för att han
695
51-41770. Svenslc Tidskrift 1941.
·f’~: ~ . ” ‘ .’
‘·-:~ .f
Carsten Welinder
ej utnyttjade de möjligheter, som förelågo inom den givna ramen.
Trots den mycket omtalade »hjärntrusten» kunde man efterlysa
planmässighet och konsekvens i hans åtgärder. På ett par punkter
förefaller kritiken vara berättigad, utan att den dock torde giva
hela förklaringen till stagnationen.
Liksom under Leon Blum·s regim i Frankrike synes man sålunda
satt alltför stor tilltro tilllönehöjningarnas köpkraftsstimulerande
effekt. En sak är, att lönehöjningar, sedan en expansionsprocess
väl kommit igång, kunna vara erforderliga för att vinna avsättning .för en ökad produktion. En annan är att under en depression
börja med lönehöjningar, vilka i stället för att via ökad efterfrågan
å konsumtionsvaror uppmuntra företagarna till investeringar
kunna avskräcka dem därifrån; särskilt som man i U. S. A. samtidigt av socialpolitiska skäl vidtog en rad för företagarnas tidigare uppfattning helt främmande ingrepp i deras handlingsfrihet.
Ej heller skattepolitiken synes alltid ha varit lycklig. För att motverka den underkonsumtion, som i och för sig med rätta ansågs som
en väsentlig orsak till depressionen, lades sålunda en extra skatt
å företagens ej utdelade vinstmedel, vilken berövade dem likvida
medel, som skulle ha underlättat investeringar. Detta var så
mycket olyckligare som kreditväsendet ej fungerade tillfredsställande.
Som ett skäl för de små investeringarna inom industrien har
.framhållits att företagaren redan 1929 utbyggt en sådan kapacitet,
att denna var mer än tillräcklig för att möta de efterfrågeökningar,
som de konjunkturstimulerande åtgärderna medförde. Teknikens
utveckling skapade ej någon kapitalkrävande ny produktion, jämförbar med t. ex. utbyggandet av den elektriska industrien i början
av 1900-talet eller av automobilindustrien under 1920-talet. Dessa
hinder kunde näppeligen övervunnits medelst offentliga ingripanden. Så mycket större skäl förelåg att söka uppmuntra realkapitalbildningen på de områden, där ett verkligt investeringsbehov förelåg. Detta var framför allt fallet ifråga om bostäder. Trots en
alltmer tilltagande bostadsbrist uppnådde värdet av bostadsproduktionen 1939 ej mer än 47 °/o av genomsnittssiffran för 1926–29
-redan 1929 hade här visat en tillbakagång- medan motsvarande
siffra för Sveriges del torde utgöra ungefär 250 °/o. Orsaker härtill
ha varit höga byggnads- och kreditkostnader – trots räntefallet
uppgick den genomsnittliga hypoteksräntan ännu år 1937 till6 1/a %
– samt en kommunalbeskattning, som mångenstädes i realiteten
blott utgick av den fasta egendomen. Dessa hinder borde dock ha
696
Aterblick på Roosevelts »nya giv»
kunnat övervinnas, och att så ej skett i större omfattning samt tidigare synes vara en väsentlig orsak till att konjunkturutvecklingen erhöll ett annat förlopp i U. S. A. än i Sverige.
Förhållandena i U. S. A. och Sverige äro dock alltför olika för att
man genom en jämförelse skall kunna värdera den ekonomiska politik, som förts i resp. länder. Medan orsakerna till den amerikanska
depressionen främst äro att söka inom det egna näringslivet; var
den svenska i första hand orsakad av exportminskningen, under
det att det inhemska näringslivet var sunt. Redan därför var det i
Sverige långt lättare att arbeta sig ur depressionen, när exporten
väl började förbättras. Vidare var depressionen aldrig tillnärmelsevis så svår i Sverige som i U. S. A. Medan produktionsindex i
U. S. A. föll från 119 till 64, minskades det i Sverige blott från 83
till 72. Inom konsumtionsvaruindustrien ägde någon minskning
överhuvudtaget ej rum. Det svenska kreditväsendet blev aldrig
desorganiserat. I vårt.land kunde finanspolitiken samverka med en
rad andra faktorer, såsom valutadeprecieringen, exportförbättringen, räntesänkningen och jordbrukshjälpen. Visserligen ha –
bortsett från exportförbättringen som måste få mindre betydelse
för U. S. A.- dessa faktorer kunnat åstadkommas och delvis även
förelegat i detta land. Men redan landets omfattning och den
ekonomiska och kultureila skillnaden mellan dess olika delar äro
skäl till att de ej kunnat få samma effekt som i Sverige.
Ej heller är den stundom gjorda jämförelsen med Tyskland rättvis. I detta land kunde alla statens maktmedel sättas in på att
framdriva en av företagarnas framtidsförväntningar oberoende
högkonjunktur, vars pådrivande kraft främst utgjordes av upprustningen och tvånget att kompensera en av såväl verkliga som
konstlade importhinder framkallad råvarubrist. Där kunde varje
företagare vara säker på att få avsättning, blott han kunde producera en råvara eller ett ersättningsmedel härför till ej alltför oskä-
ligt pris. Snarare kan det tyska konjunkturuppsvinget jämföras
med den rustningskonjunktur, som nu råder i U. S. A.
697
” ‘

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner