Print Friendly

Anders Arfwedson; Debatten om vår sysselsättning

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANDERS ARFWEDSON:
Debatten om vår sysselsättning
Attfå fram arbetslöshetssiffror i Sverige
brukar inte vara lätt. Sekreterare Anders
Arfwedson benar upp problemen med de
olika sätten att sysselsätta arbetslösa och med
frågan om vilka som skall räknas till dessa.
Han diskuterar också sysselsättningen, både
till arten, där socialdemokrater och borgerliga har olika ideal, och till graden. Sist
framställer han en hädisk fråga: behöver
verkligen alla människor slita i förvärvsarbete från morgon till kväll för att vi skall
bli lyckliga?
Beräkningar av arbetslösheten har länge
präglats av samma förvirring som de politiska opinionsundersökningarna. Sättet att
räkna och uppskatta skiljer sig åt, buden är
många och misstron från ”konsumenternas”
sida följaktligen förståelig. Vad är sanning?
Det mest gammaldags sättet att räkna arbetslöshet består i att ta reda på hur många
medlemmar i de erkända arbetslöshetskassorna som vid ett visst tillfälle går arbetslösa
(”stämplar”). Metoden har omhuldats av
dem som har en restriktiv syn på vilka som
bör räknas till arbetskraften och som av politiska skäl vill ha så låga arbetslöshetssiffror
som möjligt.
Fram till mitten av 1975 tillämpade AMS
en annan metod för arbetslöshetsräkning,
som bestod i att man en viss dag varje månad
räknade antalet arbetssökande som fanns
anmälda på arbetsförmedlingarna och som
då saknade arbete. Här räknades både försäkrade och oförsäkrade. Metoden gav en
rätt osäker ögonblicksbild.
En definitivt säkrare metod utgör de
s k arbetskraftsundersökningarna (AKU).
Dessa arbetslöshetsräkningar, som utförs av
Statistiska Centralbyrån, är egentligen intervjuundersökningar av ungefär samma
typ som SIFO-undersökningar. Ett antal
slumpvis utvalda personer frågas ut om sin
arbetsmarknadssituation en viss dag. Man
får här med alla som i någon mening tillhör
arbetskraften, oberoende av om de är försäkrade eller ej, och oavsett om de just den
dagen eller veckan finns anmälda hos arbetsförmedlingen.
Det var främst den växelvisa publiceringen av de båda sistnämnda typerna av undersökningar som tidigare vållade så stor förvirring. AMS:s siffror stämde ju aldrig med
SCB:s. Bland annat av det skälet kom man
överens om att från och med andra halvåret
1975låta AKU-undersökningarna gälla som
de officiella arbetslöshetsräkningarna, medan AMS:s egen statistik gjordes om för interna planeringsändamåL
Nu finns alltså en erkänd arbetslöshetsstatistik. Det betyder emellertid inte att arbetslöshetsfrågan försvunnit från den politiska
debattarenan. Olika meningar råder om hur
tillgängliga siffror skall tolkas, hur man skall
se på skilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder osv. Bland annat möter man ibland
uppfattningen att den svenska arbetslösheten egentligen är mycket omfattande, fast
den ”maskeras” på olika sätt. Hur mycket
ligger det i det påståendet?
För att kunna få en uppfattning härom,
måste man i tur och ordning se på omfattningen av olika arbetsmarknadspolitiska
stödåtgärder. Till de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna räknar vi dels sådana som tar
sikte på att hjälpa den enskilde individen,
dels sådana som syftar till att mera allmänt
öka företagens efterfrågan på viss typ av arbetskraft. I den förstnämnda kategorin ingår främst arbetsmarknadsutbildning (tidigare kallat omskolning), beredskapsarbeten,
flyttningsbidrag samt skyddad och halvskyddad sysselsättning. I den andra gruppen
återfinner vi bl a investeringsfonderna, lagerstödet och de statliga industribeställningarna. Däremot räknar man inte generellt
verkande st!mulansåtgärder (typ momssänkning) till de arbetsmarknadspolitiska hjälpmedlen.
233
Arbetsmarknadsutbildning
Arbetsmarknadsutbildning är den sammanfattande benämningen på all utbildning
som ges av arbetsmarknadsskäl och där särskilda utbildningsbidrag (s k AMS-bidrag)
utgår. Denna verksamhet är mycket omfattande. Regelmässigt befinner sig 40 000 å
50 000 personer i något slag av arbetsmarknadsutbildning, och totalt berörs under ett
år bortåt l00 000 enskilda individer av så-
dan. En stor del upptas av rena omskolningsfall, alltså personer som måste få en ny
yrkesutbildning för att ha en chans att få stadigvarande arbete i öppna marknaden. Men
en stor del upptas också av gifta kvinnor,
som behöver en yrkesutbildning eller reaktiveringskurs innan de kan börja söka arbete.
Nästan alla typer av utbildning förekommer,
från fullständiga verkstadsmekaniska utbildningar till korta femveckors kurser för arbetslösa akademiker.
Arbetsmarknadsutbildningens rykte är inte det bästa. Ändå får man nog säga att den
helt övervägande volymen av den svarar mot
ett reellt utbildningsbehov, som i sin tur betingas av näringslivets strukturomvandling
och av främst de gifta kvinnornas inträde i
arbetslivet. Men självklart påverkas utbildningsvolymen av konjunkturerna. När arbetslösheten växer placeras fler än annars på
AMS-kurser.
Beredskapsarbete
Beredskapsarbeten är statligt finansierade
offentliga arbeten av två slag: sådana som
skulle ha kommit till utförande under alla
förhållanden (fast senare, och med reguljär
r
234
arbetskraft) och sådana som normalt inte
skulle ha utförts, men som ändå är i någon
mening önskvärda och nyttiga.
Beredskapsarbeten ges endast till arbetslösa och endast för en begränsad tid. Sårlana
arbeten är mera klart konjunkturbetingade
än arbetsmarknadsutbildningen. Man skiljer
på allmänna och särskilda beredskapsarbeten. De särskilda beredskapsarbetena är oftast socialt betingade (exempel på dessa är
de särskilda vägarbetena för alkoholister).
De allmänna beredskapsarbetena kan bestå
av nästan vad som helst, allt från buskröjning till vetenskapliga undersökningar. När
nyexaminerade akademiker sysselsätts med
specialundersökningar vid olika myndigheter, är det exempel på hur beredskapsarbetena kunnat anpassas efter en ny tids krav.
Att ”omskola” en nyexaminerad jurist är ju
knappast aktuellt, däremot att sysselsätta vederbörande i väntan på att arbetsmarknadsläget blir bättre.
Hur skall man då bedöma beredskapsarbetena från sysselsättningssynpunkt? Skall
de beredskapsarbetande (antalet varierar
som sagt med konjunkturerna, men uppgår
i skrivande stund till ca 20 000) räknas ihop
med de arbetslösa eller anses som sysselsatta?
Det beror naturligtvis på vad man är ute
efter att visa. Om man främst vill få ett mått
på arbetsmarknadens ”spontana” sysselsättningsförmåga, är det rimligast att addera beredskapsarbetssiffran till arbetslöshetstalen.
Vill man däremot belysa vad samhället gör
för att möta en lågkonjunktur, är det förstås
fel att ·bokföra de beredskapsarbetande som
arbetslösa. De har ju, låt vara på ”konstlad”
väg, fått arbete och försörjning och är inte i
en akut situation. I den politiska debatten
brukar regering och opposition dock avsiktligt missuppfatta varandra. När hr Palme
beskärmar sig över oppositionens oförsynta
angrepp på beredskapsarbetena och hävdar
att dessa arbeten är nyttiga och värdefulla,
är det ett indignationsnummer utan all relevans. Ingen har hävdat att beredskapsarbetena är onyttiga. Däremot har man självfallet
rätt att vara kritisk mot en ekonomisk politik, som gjort det nödvändigt att anordna
massor av beredskapsarbeten.
Arbetsvård och pensionering
Ytterligare två typer av arbetsmarknadsinsatser bör nämnas för att bilden skall bli
fullständig. Ca 40 000 personer befinner sig
i vad som benämns arbetsvårdsverksamhet
(skyddad och halvskyddad sysselsättning
m m). Här hittar vi exempelvis den ständigt
växande skaran av trafikskadade som inte
skulle kunna arbeta överhuvudtaget, om inte särskilda hjälp- och anpassningsåtgärder
sattes in.
Förtidspensionering av arbetsmarknadsskäl är ytterligare en åtgärd, som infördes
1972. Antalet fall av förtidspensionering har
varit ganska stort under hela 1970-talet,
men det förefaller inte som om förtidspensionering av enbart arbetsmarknadsskäl vore så vanligt. Totalt uppgår antalet förtidspensionerade nu till drygt 290 000 peroner.
Om vi nu adderar siffran för den rena arbetslösheten (f n ca 75 000) med siffrorna
för arbetsmarknadsutbildning (40 000), beredskapsarbete (20 000), arbetsvårdsverksamhet (40 000) och en uppskattad siffra för
förtidspensionerade av enbart arbetsmarknadsskäl (20 000), får vi en totalsiffra i storleksordningen 200 000 personer. Det motsvarar ungefär 5 procent av hela arbetskraften, som nu uppgår till drygt fyra miljoner
personer. 5 procent arbetslösa och särskilt
omhändertagna i utbildning, arbetsvård och
förtidspension är knappast någon hög siffra.
En diskussion om svensk arbetsmarknadspolitik bör därför inte bara handla om den totala arbetslöshetens storlek – den är trots
allt under kontroll. Vad som gör arbetslösheten i Sverige bekymmersam är att den –
bl a som en följd av trygghetslagarna – kommit att drabba främst de nytiiiträdande på
arbetsmarknaden. Från många synpunkter
är det djupt olyckligt att så många unga
människors första kontakt med arbetsmarknaden skall bestå i arbetslöshet och en kän la
av att inte vara välkommen i arbetslivet.
Sysselsättningsgraden
En annan viktig faktor, som man bör hålla i
minnet framförallt vid internationella jämförelser, är sysselsättningsgraden i Sverige,
eller med andra ord hur antalet förvärvsarbetande förhåller sig till totalantalet personer i arbetsför ålder. På ca 5,2 miljoner individer i arbetsför ålder befinner sig alltså ca 4
miljoner i arbete. Det är en internationellt
sett hög siffra. Det ligger i sakens natur, att
kampen mot arbetslöshet måste bedrivas annorlunda i ett land, som redan nått en hög
sysselsättningsgrad, än i ett land där fortfarande många arbetsföra män och kanske
nästan hela den kvinnliga befolkningen står
235
utanför arbetskraften.
På senare år har diskussionen också mera
övergått till att gälla om och hur sysselsättningen totalt sett kan ökas. Förenklat uttryckt gäller motsättningen här frågan om
ökningen skall ske på den offentliga eller
den privata sektorn.
Socialdemokraterna, tillsammans med
främst LO och TCO, ser en ökad sysselsättning inom den offentliga sektorn som den
enda realistiska möjligheten. Det är också
vad den statliga sysselsättningsutredningen
förordat i sitt första betänkande ”Arbete åt
alla”, som offentliggjordes för ett halvår sedan. Man menar att det är på den offentliga
sektorn som de stora, eftersatta behoven
finns. Den privata sektorn anses inte lika
angelägen att satsa på (man bör inte främja
”prylsamhället”), och dessutom anses det
privata näringslivet inte kapabelt att generera en tillräcklig arbetskraftsefterfrågan ens
om det fick chansen.
Av denna prioritering följer, att man ser
med skepsis på olika typer av generella stimulansåtgärder för att öka sysselsättningen.
Vad som krävs är politiska beslut om reformer samt riktade stödåtgärder för att nå den
arbetskraft, som har begränsningar i sitt arbetskraftsutbud.
De borgerliga, å sin sida, lägger betydligt
större vikt vid den privata sektorn, liksom
näringslivets organisationer. Om näringslivet ges en reell chans att expandera, kan det
svara för en mycket betydande del av en sysselsättningsökning. Det hindrar inte att en
del av den totala ökningen ändå bör falla på
den offentliga sektorn. Men i botten för sysselsättriingspolitiken måste ligga en sådan
236
näringspolitik, som främjar näringslivets expansion och säkerställer dess lönsamhet. De
borgerliga tillmäter de generella stimulanserna en större betydelse och visar ofta en
viss skepsis mot den stora floran av selektiva
stödåtgärder, som verkar styrande, snedvrider konkurrensförhållanden osv.
Den svåra verkligheten
Vilken sida har då rätt?
Det är svårt att ge ett snabbt och enkelt
svar på den frågan, därför att verkligheten
på arbetsmarknaden är mera komplex än
vad båda dessa synsätt låter ana.
Socialdemokraterna, å ena sidan, underskattar uppenbart de risker de med sin politik utsätter näringslivet för. De har vant sig
vid att det ”brukar gå bra”, oavsett vilka på-
lagor som läggs på näringslivet. De vill inte
se de tyvärr ganska tydliga tecknen till att
anpassningsförmågan nu börjar svikta. I
synnerhet mindre och medelstora företag
fö1·svinner nu i en rasande takt – slukas,
läggs ned, går omkull – utan att ersättas av
nya. Det är ofrånkomligt att detta måste på-
verka sysselsättningen inom näringslivet.
Utan tvekan skulle en borgerlig regering
med en mer liberal ekonomisk politik betyda
ny framtidstro och därmed en ökande arbetskraftsefterfrågan inom näringslivet.
Enbart generella stimulanser och en mer
”företagsvänlig politik” löser emellertid inte
heller problemet. Att väsentligt öka sysselsättningen och suga upp restarbetslösheten
med generellt verkande stimulanser går
knappast. Sårlana försök kan mycket lätt leda till en alltför hög arbetskraftsefterfrågan
med åtföljande inflatorisk löneutveckling.
Vi har nämligen nått en situation där de ytterligare arbetskraftstillskotten ställer villkor
för sin medverkan. Reserven består till stor
del av gifta kvinnor med barn, som är utpräglat lokalt bundna och som ställer krav
på hjälp med barntillsyn. En annan grupp är
de partiellt arbetsföra, som bara kan arbeta
om man vidtar särskilda arrangemang på arbetsplatserna. Lågutbildade ungdomar är
ytterligare en grupp, som för närvarande
rekryterar en stor del av de rent arbetslösa.
Deras begränsningar är betydande, i det att
de är för klent rustade för att möta det moderna arbetslivets höga krav. Ofta är de inte
heller kapabla att tillgodgöra sig de utbildningar som erbjuds, vilket inte sällan beror
på grava sociala störningar, knark, mellanölsmissbruk osv.
Ju högre ambitioner man har för sysselsättningen, desto fler marginella och svårsysselsatta grupper konfronteras man alltså
med. Det gör att de selektiva arbetsmarknadspolitiska medlen inte kan avvaras. Man
kan förmodligen rationalisera en del bland
dem. Men de kan inte ersättas av allmänna
efterfrågestimulanser.
Framtiden
Vad man bör eftersträva är en liberal ekonomisk politik, som säkerställer viktiga grundförutsättningar för näringslivets utveckling,
samtidigt som man fortsätter satsningarna på
en selektivt verkande arbetsmarknadspolitik. Kraven på arbetsmarknadsmyndigheterna måste bli stora, ty det gäller att anpassa
den genererade arbetskraftsefterfrågan till
den befintliga arbetskraftsreserven.
Även i en borgerlig sysselsättningspolitik
måste naturligtvis en viss fortsatt utbyggnad
av den offentliga sektorn förekomma. Det är
inte fråga om ett antingen eller, utan om var
man lägger tyngdpunkten. Både vid en socialdemokratisk och en borgerlig sysselsättningspolitik måste man sörja för en utbyggd
barntillsyn. Men barntillsynsfrågan kan som
bekant lösas mer eller mindre dogmatiskt.
Kommer vi med detta att klara en väsentlig sysselsättningsökning? Klarar vi centerns
utlovade 400 000 nya jobb?
Det är omöjligt att svara på. Utfästelser av
det här slaget är alltid äventyrliga. Ty det är
viktigt att slå fast, att varje ytterligare ökning
av sysselsättningen i ett land som Sverige är
förenat med problem. Vi närmar oss snart
gränsen för vad som överhuvudtaget är möjligt att uppnå. Ett allmänt auktionerande om
hur många nyajobb som det ena eller andra
partiet lovar att frambringa är vi inte beljänta av. Inget parti kan lova någonting. Av de
olika partiernas allmänna inriktning kan
man möjligen ange sannolikheten för att en
viss sysselsättningsökning skall kunna uppnås.
Till sist kan en liten reflektion vara på sin
plats. Är en mycket hög sysselsättningsgrad
237
verkligen ett självändamål? Måste varenda
människa ligga i från morgon till kväll i avlö-
nat förvärvsarbete för att vi alla skall bli lyckliga? Det finns uppenbara risker med detta
– exempelvis att skattepolitiken alltmer
byggs upp på förutsättningen att båda makarna i en familj skall ha heltidsarbete. skattepolitiken kan komma att drivas så hårt, att
det i praktiken blir omöjligt att försörja ens
en liten familj på en arbetsinkomst (det är
svårt redan idag).
Förljugoår sedan ansågs det självklart att
man skulle kunna det. l arbetarrörelsens
barndom såg många som ett eftersträvansvärt mål att arbetarhustrurna en dag skulle
slippa tungt förvärvsarbete – att man skulle
nå en sådan standard att bara den ene behövde förvärvsarbeta.
Jag pläderar inte för att kvinnans plats är i
hemmet. Jag anser att den som vill ha ett
förvärvsarbete också skall kunna få det. Men
det finns en underton av arbetsmoralism i
sysselsättningsdebatten, en tendens att vilja
främja inte bara arbetsmöjligheter för alla
utan arbetsplikt för alla.
Det tror jag att man bör vara på sin vakt
emot. Av puritanism har vi redan alldeles
för mycket.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner