Print Friendly

Anatole France ett hundraårsminne

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANATOLE FRANCE
ETT HUNDRAÅRSMINNE
Avfil. kand. DAG1viAR ALi1IESBERG, Stockholm
FöR många torde nog 100-årsdagen av Anatole Frances födelse,
som inträffade den 16 april i år, ha kommit som en överraskning.
Så sent som 1921 var den världsberömde författaren i Stockholm
för att hämta sitt nobelpris. Ehuru man då kanske icke precis
såg en siare i hans böjda gestalt, har tiden dock givit fog för det
pessimistiska yttrande han fällde i sitt tal på nobelfesten och som
väckte en hel del uppmärksamhet: »Det förskräckligaste av alla
krig har följts av ett fredsfördrag, som icke är ett fredsfördrag
utan ett förlängande av kriget. Europa skall förgås, därest icke
förnuftet omsider får plats i rådskamrarna.» Stränga allvarsord,
dessa, som stå i bjärt kontrast mot den älskvärde berättaren och
epikuren, för vars verk Karlfeldt strax förut i sitt hälsningstal
redogjort med en sakkännedom och en kritisk skärpa som ställer
honom i bredd med de förnämsta Anatole France-kännarna.
Det var på 90-talet som Anatole France kom att helt dominera
franskt litteraturliv. Dragningen till det estetiska och till den klassiskt rena formen, som är karakteristisk för hans diktning, hälsades med glädje av en publik som ledsnat på naturalismens fräna
och, som man ansåg, osunda skildringar av livets avigsidor. Så
småningom skulle man även finna Frances bitande ironi och genomtdingande skepticism allt annat än sunda. Mellan 1900 och
1910 var det på modet att tala om honom med ringaktning, skriver
en amerikansk kritiker, Haakon M. Chevalier, och då någon 1914
lyckönskade den store stilkonstnären till hans ryktbarhet, lär
denne ha svarat med den för-honom typiska ironien: »Ni är efter
er tid.» Vid författarens död 1924 var det många under 50 år,
påstår Carias i sin kända France-biografi, som låtsades icke känna
honom ens till namnet: »France1 Vad är det för något~ Vad har
han gjort? Vad har han sagth Däremot skrev Svenska Dagbladets dåvarande Pariskorrespondent, Anders Osterling, samma
dag som budet om Anatole Frances bortgång stod att läsa i de
371
_… · ..
Dagmar Almenberg
franska morgontidningarna: »Med Anatole France har den samtida litteraturen förlorat sin allra ryktbaraste figur […] hans
död markerar en avslutad period lika mycket som Viktor Hugos
död 1885.» En tilllångt in på 30-talet florerande »franciana» vittnar om att intresset för France icke upphörde me·d hans död. I
Sverige, där de flesta av hans mera kända arbeten flera gånger
översatts -bl. a. av Hjalmar Söderberg, som själv tagit intryck
av den franske mästaren – utkom ständigt nya upplagor under
hela 20-talet.
Anatole France var den som allra minst själv trodde på sin egen
odödlighet. Han hade aldrig varit ärelysten, och bevittnade med
stilla häpnad och resignation de oerhörda proportioner hans auktoritet och popularitet antogo med åren. Han räknade emellertid
med ett bakslag: »Jag tror nu, för min del», säger han i efterskriften till ett av sina arbeten, La vie en fleur (1922), »att vi alla,
sådana vi äro, stora och små, ej komma att få stort mera eftervärld
än den latinska antikens sista författare hade, och att det nya
Europa blir alltför olikt det Europa, som i detta nu sjunker i avgrunden inför våra ögon, för att bry sig om våra konstgrenar och
vår tanke.»
Anatole France var i mycket hög grad en boklärd. Han skrev
själv en gång: »hela min konst ligger i att göra anteckningar i
marginalen på böcker», och han har icke så sällan blivit beskylld
för att ha försummat att skilja på mitt och ditt. Redan som barn
läste han kopiöst. Fadern, Frant;ois-Noel Thibault – vars förnamn, förkortat till France enligt det angevinska bruket, så små-
ningom kom att ersätta släktnamnet – var innehavare av en
boklåda på Quai Voltaire i Paris, som hade urkunder och litteratur
rörande den franska revolutionen till specialitet. Tack vare grannskapet med Franska Institutet, kunde Librairie de France räkna
dåtidens förnämsta lärde till sin kundkrets. Det starka inflytande
från 1700-talet, som icke bara kommer till uttryck i La R{Jtisserie
de la Reine Pedauque (1893) och Les Dieux ont soif (1912) utan i
författarens hela livsåskådning och stil, har man velat föra tillbaka på kontakten med faderns boksamlingar och den lysande
kundkrets, vars samtal den lille Anatole ofta fick tillfälle att
höra (Librairie de France lär ha varit den sista boklådan i Paris
som ännu bjöd på stolar, och bokuppköpen förenades med lärda
samtal vänner och bekanta emellan).
I skolan var Anatole France en föga lysande elev, trots sin
läslust och förmåga att med obegränsad entusiasm assimilera
372
-l’_·-~——-~-‘————
Anatole France
antikens klassiska författare. College Stanislas, med dess trånga
begrepp, irrationella krav på disciplin och många oestetiska sidor,
bjöd honom emot. Han visade sig ofta tankspridd och slarvig och
uppträdde gärna, till lärarnas förtret, med ett spydigt leende på
läpparna. Själv tillskriver han den kontakt han hade med bokhandlarna på Seinekajerna och hemmets atmosfär en vida större
betydelse för sin utveckling. »0, gamla smutsiga judar på Rue
du Cherche-Midi, kajernas naiva bokhandlare, mina lärare, hur
mycken tacksamhet är jag icke skyldig er! Jag står i lika stor och
större skuld till er än till mina riktiga lärare, ty ni ha grundlagt
min intellektuella uppfostran.»
Hemmets atmosfär tycks ha präglats helt av Madame Frances
ljusa och kloka väsen. Hon var den första som kom att spela en
ledande roll i författarens liv och släppte inte tyglarna, förrän
han vid 35 års ålder ingick ett olyckligt äktenskap med en härsklysten och despotisk kvinna. Modern har förevigats som Madame
Noziere i de förtjusande, kvasiautentiska memoarverken från
barndomen och uppväxttiden, som allt ifrån Le Livre de mon and
(1885) bidrogo så starkt till att göra France populär även utanför
exklusivt intellektuella kretsar; det föga smickrande porträttet
av Madame Bergeret i Le Mannequin d’Osier (1897) lär vara inspirerat av författarens maka, som han skilde sig ifrån 1892.
Efter slutad skolgång gav sig den unge Anatole ingen brådska
att välja en bana. Då familjens ekonomi var skaplig och Anatole
enda barnet, läto föräldrarna honom gå sina egna vägar. Han prö-
vade sig fram med smärre tidskriftsartiklar och fick i uppgift
att med företal förse en upplaga av klassiska författare, som förläggaren Lemerre gav ut. Dessa ha sedermera samlats och utgivits
i bokform under titeln Le genie latin (1913). Så småningom lyckades det France att få anställning som amanuens vid Senatsbiblioteket. Hans egentliga litterära debut härrör från 1868, då
han publicerade en studie över Alfred de Vigny. Egendomligt nog
skulle 56 år senare en helt reviderad och omarbetad upplaga av
samma arbete utgöra det sista av Anatole France, som gavs ut
under hans livstid.
Under inflytande av Leconte de Lisle och Parnassens medlemmar, med vilka France kommit i kontakt hos Lemerre, skrev han
en del vers som var mera fulländad till formen än originell till
innehållet. Först med Le Crime de Bilvestre Bonnard (1881) kan
man anse att France slog igenom. Man har i hjälten till denna
intagande berättelse, den blide, tolerante, smått ironiserande ve- 373
..
……. ~·
b ,; .
Dagmar Almenberg
tenskapsmannen och medlemmen av Franska Institutet, velat se
en bild av France såsom han vid 36 år tänkte sig själv som åldring.
Men även om France från och med denna bok och än mer efter
Le Livre de mon ami, som kom ut fyra år senare, var ett namn
att räkna med, är det först sedan han råkade Madame Arman de
Caillavet som hans talang utvecklade sig till fullo och hans produktion nådde toppunkten. Denna mycket begåvade och litterärt
bildade kvinna av judisk härkomst sökte, som tröst för ett trist
äktenskap med en absolut nolla, bilda en litterär salong efter bästa
parisiskt mönster. I början såg hon hos Anatole France endast
ett medel för förverkligandet av sina ambitioner. Så småningom
skulle hon komma att omge honom med en hängivenhet, som stundom kunde verka rent av besvärande. Sedan France skilt sig från
sin hustru, dominerade Madame de Caillavet hans liv. För att
övervaka att han arbetade regelbundet – Anatole France var av
naturen indolent – lät hon inreda ett arbetsrum åt honom i sitt
privathotell vid Avenue Hoche. Då han skulle infinna sig på
hennes mottagningar, brukade han emellertid gå ner på gatan
och göra sin entre genom stora ingången med hatt och violbukett
i handen. Madame de Caillavets salong blev till den grad en
samlingsplats för det intellektuella Paris, att hon själv en gång
utropade: »Detta är inte en salong, det är en järnvägsstation!»
Hennes son, som hon näst efter France ägnade största uppmärksamhet, och som tillsammans med ~obert de Flers skrev en rad
lätta komedier vilka uppskattats över hela världen, torde, med
sina vänner, rekryterade inom det litteraturintresserade unga gardet, ha utgjort det ungdomliga inslaget vid dessa mottagningar.
Det hände icke så sällan, att Madame de Caillavet, inför fullsatt
salong, uppmanade sin idol att »dra» den eller den historien, och
det kunde mycket väl hända, att de kringstående hörde henne
mumla efteråt: »det var inte riktigt så ni berättade den för mig»
eller »den historien berättade ni mycket bättre sist». Det var likväl
under Madame de Caillavets spira som de flesta av Anatole Frances mästerverk kom till: hon var med om utarbetandet av Thats
(1890), La Rotisserie de la Reine Pedauque (1893) och lade handen
vid Le Lys rouge (1894). Bland de alster, signerade Anatole France,
som tillskrives hans väninna, hör inledningen till Marcel Prousts
förstlingsverk, Les Plaisirs et les jours. Utan henne skulle säkerligen de fyra volymerna som utgöra den värdefulla romancykeln
L’Histoire contemporaine (1897-1901) aldrig ha sett dagen. »Till
Madame de Caillavet», lyder en utav hans dedikationer, »skänker
374
— i.
Anatole France
jag denna lilla bok. Utan henne hade den aldrig blivit till, ty utan
henne skulle jag aldrig skriva böcker.»
Redan då Anatole France 1896 valdes till ledamot av Franska
Akademien, var det bekant att han ämnade ge ut en Jeanne d’Arc
monografi. Detta företag var, såsom vid flera tillfällen framhävts,
aldrig avsett att vara ett motstycke till Renans Vie de Jesus
(uttrycket »utan Renan skulle man icke kunna tänka sig Anatole
France’> har ofta upprepats och kanske tagits allt för mycket
ad litteram). France hade under åratal samlat material till detta
ämne, som fängslade hans intresse, och det tilltalade säkert hans
allmänna oppositionslusta att bevisa hur – vid samma tidpunkt
som Jungfruns av Orleans kanonisationsprocess var under uppsegling – hennes gestalt kunde reduceras till rent mänskliga
_proportioner. Detta jättearbete fick dock icke det erkännande av
fackhistoriker som författaren väntat sig. Själv ansåg han sin
Jeanne d’Arc för det bästa han skrivit, men han förefaller vara
ensam om denna uppfattning.
Frances privatsekreterare vid denna tidpunkt, J.-J. Brousson,
gav 1925 ut en samling vardagssamtal och »boutades» som belysa
den ryktbare diktaren i det privata. Anatole France en pa.ntoufles,
som bokens titel lyder, väckte icke så litet skandal då den kom ut,
och man ansåg, att Bronsson på det skändligaste utnyttjat sin
ställning. Man frestas emellertid att tro, när man läst Anatole
France, att detta föga smickrande men naturliga och djupt mänskliga porträtt skulle ha tilltalat hans sinne för humor och ironi
långt bättre än en hel del panegyriska skrifter, som förställa honom
till oigenkännlighet. Hos Bronsson finner man många roliga interiörbilder från villa Sa’id, där mästaren levde under glansperioden av sitt liv. Här tog han emot vid sin lever och beviljade
audienser; hit vallfärdade fransmän och utlänningar. Med posten
kom dagligen travar av dedicerade böcker, tidskrifter, etc. Dessa_
berättar Brousson, kastades utan att granskas i ett obegagnat badkar. France hade kommit överens med en antikvitetshandlare,
att var gång badkaret var fullt skulle det tömmas mot ersättning
av 50 francs. Han tyckte själv detta var ett mycket billigt pris.
Så mycket mera häpen blev han, då det kom till betalningen och
antikvitetshandlaren tog fram en sedel och räckte honom: »Jag
tyckte det var jag som stod i skuld till honom», anförtrodde France
Brousson.
1909 dog Madame de Caillavet och därmed slutade en vänskap,
vars betydelse för Anatole Frances verk man ej kan skatta högt
375
-…. , t ,.,.._
….. ‘ ~·
Dagmar Almenberg
nog. 1920 gifte han om sig med Mademoiselle de Laprevotte, som
tidigare varit anställd som tjänarinna hos Madame de Caillavet,
och med henne tillbragte han sina sista år, huvudsakligen på sin
egendom La Bechellerie nära Tours.
Ehuru France ledsagades livet igenom av moderliga, dominerande kvinnor, hyllade harr ständigt – och ej utan connaissance
de cause – den unga, förföriska skönheten. I henne såg han den
enda, aldrig sinande källan till inspiration. Ingen har mera intimt än Anatole France förknippat det intellektuella med det sensuella. För honom voro dessa två ting oskiljaktiga.
Vad största delen av Anatole Frances produktion beträffar, är
det svårt, för att icke säga omöjligt, att hänföra den till en bestämd
litterär kategori. Lika litet som hans impressionistiska, subjektiva litteraturkrönikor i Le Temps (samlade och utgivna 1888-1892
under titeln La Vie litteraire) äro litteraturkritik i egentlig mening, lika litet äro hans romaner vad man i allmänhet menar med
roman. Med några undantag (bl. a. av Le Lys rouge) sväva hans
berättelser mellan verklighet och saga, historia och dikt. De komma
en ej sällan att tänka på 1700-talets conte philosophique. Två
saker äro utmärkande för det stora flertalet av hans böcker:
samma teser dyka upp om och om igen i de tankefejder och filosofiska betraktelser, för vilka berättelsen blott tycks vara en förevändning, och författaren ger oftast uttryck åt sin egen åsikt genom en eller flera alter ego (Choulette, J eröme Coignard, Nicias,
M. Bergeret m. fl.).
Man har invänt mot Anatole France, att han motsäger sig
själv, och man har velat tolka detta som brist på uppriktighet.
Haakon M. Chevalier framställer, i sin ytterst intressanta monografi The franie Temper, Anatole France and his Time (1932),
denne ironiens mästare såsom en ganska svårgripbar och gåtfull
personlighet, men försöker förklara det inkonsekventa hos honom
på följande sätt: »Mannen (France) är en sophist […] Han är
desillusionerad, men han älskar illusioner. Han är intellektualist,
men han hävdar eftertryckligt känslornas prioritetskrav. Han är
en genomträngande kritiker, även om han går sina egna vägar i
sitt sökande efter sanning och fakta; likväl klamrar han sig fast
vid fantasi och dikt.» Hur paradoxalt den än kan förefalla, skulle
man dock även kunna visa, att Anatole France varit sin livsåskådning trogen som få. I en samling maximer, som han förärade sin
moder vid 7 års ålder, inflikade han en – en enda – författad
av honom själv. Den löd: »Att vara förnöjd med det medelmåttiga
376
.~: . ‘./_,._________~——-~~~~–‘———-
————–……..-~- -·—-···
Anatole France
och veta att uppskatta det fullkomliga, det är medlet att bli
lycklig.» Sjuttio år senare låter han en gammal man säga i La
Vie en fleur: »Man bör tillönska de skapade varelserna att de skola
älska hjärnans och hjärtats medelmåtta, levnadsställningens medelmåtta, all sorts medelmåtta.» Från den mellanliggande perioden föreligger ett otal variationer av samma tema. Tidigt anade
Anatole France »att varelserna endast vore växlande bilder i den
allmänna illusionen …» (Le Livre de mon ami). I inledningen till
verssamlingen Les Noces corinthiennes (1876) skrev han: »Vad gör
det om drömmen ljuger om blott den är skön~ Är det icke mänsklighetens öde att vara försänkt i en evig illusion~ Och är inte
denna illusion ett livsvillkorh Denna »illusionstanke» går igen
såväl hos J eröme Coignard som hos M. Bergeret. Den är ett av
ledmotiven i Anatole Frances diktning. Man skulle vidare kunna
samla dussintals med citat om vetenskapens fåfänglighet, religionernas dårskap, människans hjälplöshet och intighet för att här
blott räkna upp några av de viktigaste punkterna i denna negativa
livsåskådning. Hur ställde sig författaren till denna enligt hans
åsikt meningslösa tillvaro~ »Ju mer jag tänker på det mänskliga
livet», skrev han i Le Jardin d’Epicure (1894), »dess mer tror jag
att man till vittne och domare över det bör utse Ironien och Förbarmandet.» Detta förblev också hans grundinställning.
Politiken är kanske det område inom vilket Anatole France
oftast blivit beskylld för att visa två – om inte fler – ansikten.
Man skulle vänta sig att intresset för dagens frågor var oförenligt
med det avståndstagande från allt handlande, den roll av passiv
åskådare, som hans syn på livet betingade. Så var emellertid icke
fallet. En tid ställde såväl France som Madame de Caillavet sitt
hopp till den av de konservativa partierna stödde general Boulanger, vilken i mångas ögon under 80~talets andra hälft var Frankrikes starke man. France bar i knapphålet boulangisternas emblem
-en röd nejlika- och elaka critici ha låtit påskina, att det var i
hopp om att en dag få undervisningsportföljen då Bonlanger kom
till makten. Madame de Caillavet bjöd generalen på middag, men
tycks genast ha genomskådat honom: »Om du vill veta vad jag
tänker om generalen», skrev hon till sin son, »undrar jag om icke
alla stora gestalter, som på avstånd verka så imponerande på oss,
bestå bara av en panasch, en plym eller den stora hopens tillfälliga entusiasm.» Efter Bonlangers snöpliga slut – han rymde,
som bekant, till Belgien efter att ej ha vågat utföra den kupp som
hans anhängare förberett – avsvalnade Frances sympatier för
377
. . . r · ~-=-=r
..:….
Dagmm· Almenberg
de konservativa, och Dreyfusprocessen skulle så småningom vinna.
honom helt över till socialisternas sida. Detta omslag och den
omständigheten att France aldrig kunde ge sig helt åt ett parti
emedan han var allt för medveten om alla partiers mänskliga
svagheter och brister, ha gjort att man ofta satt i fråga om han
var uppriktig och verkl.igen menade allvar med sina politiska
strävanden. Dock kvarstår det faktum att hans samhällskritik
och bedömande av den allt ifrån början olycksaliga Tredje Republiken är det som blivit minst förlegat i hans litterära produktion.
De flesta av de pilar han i L’Histoire contemporaine, L’Ile des
Pingouins, La chute des anges, m. fl. riktade mot den politiska
egoismen, korruptionen och kortsyntheten träffade oftast prick.
Tiden och två världskrig ha endast givit en djupare, och vid sekelskiftet ännu oanad, tragisk innebörd åt hans synpunkter.
Att Frances känslor i Dreyfusprocessen voro uppriktiga har
däremot aldrig blivit satt i fråga. »L’Affaire», som den ofta kallades helt kort, tog sin början för jämt ett halvt sekel sedan. Den
sådde splittring och osämja i alla franska kretsar och skulle få
ödesdigra följder för mångt och mycket i franskt samhällsliv.
J ordmånen för ett ställningstagande för eller emot den vid generalstaben för högförräderi anklagade judiske kaptenen Albert
Dreyfus var synnerligen väl förberedd. Redan 1886 gav den konservative journalisten Edouard Drumont ut en pamflett, La France
juive som väckte judefrågan till liv i Frankrike. Men i l’Affaire
stod icke striden blott mellan antisemiter och judar; det gällde ett
ställningstagande i de mest djupgående principfrågor och Frankrikes intellektuella voro icke de minst engagerade. »L’Affaire
Dreyfus», skriver Albert Thibaudet (Historie de la littera.ture
fran{:aise de 1789 å nos jours), »var icke endast en intellektuell
angelägenhet, utan den var de intellektuellas angelägenhet. Den
tvingade tanken att taga ställning till det ena eller det andra
av de värden som redan gjort denna generation (1885) till sitt
slagfält: endera den pragmatiska, känslo- och intressebetonade
sanningen med krav på lojalitet, som förhärskar inom alla religiösa, nationalistiska och sociala trosformer, eller den opersonliga
sanningen, grundad på objektiv forskning, den med vilken vetenskapsmän, lärare och ämbetsmän äro förtrogna.» Kvinnorna och
salongerna kom att spela en icke så obetydlig roll i denna strid.
Kring Madame de Caillavet (som var född Lippmann) samlade
sig de intellektuella dreyfusanhängarna med Anatole France i förgrunden, medan Madame de Loynes salong blev samlingsplats
378
—- – – — .. -.J. – -~—-·- ·–l”~”~_L?_ _ _ _ _ _..-……L-_ _ _ _ _ _ __
.Anatole France
för det motsatta partiet med Jules Lemaitre och Francois Coppee
som framstående talesmän. striden som skilde så många vänner,
ja, nära anförvanter åt, sammanförde även ibland gamla fiender.
Sålunda försonade sig France med författaren till J’accuse, trots
att han tidigare i en recention i Le Temps fullständigt nedgjort
samme författare då denne gav ut sin bonderoman La Terre. Man
skulle glömma det gamla grollet så väl att France 1902 utsågs att
hålla griftetalet över Zola!
Med Dreyfus’ frikännande och upprättelse lade sig den värsta
stormen och France kom stark ur striden. Till slutet av hans liv
skulle icke blott Frankrike utan hela Europa med intresse följa
hans politiska utveckling åt vänster. At sin av J aures starkt på-
verkade socialistiska åskådning gav han uttryck i några små
berättelser, av vilka Crainquebille (1901), där France brännmärker
den slentrianmässiga rättskipningen, som tar mera sikte på domarnas värdighet än på rättvisan själv, torde vara den mest kända.
Mot slutet av sitt liv ansågs France för så »röd», att Vanderem,
i La Revue de France, låter påskina, att skulle hans begravning
ha varit i enlighet med hans föregivna politiska åsikter, så skulle
hans likkista varit höljd i Moskvas med hammare och skära
prydda fana. Så mycket mer häpnadsväckande kan det förefalla,
att det i Frankrike efter katastrofen 1941 funnits personer, som
velat helt borttolka det radikala i hans politiska åskådning. Av
Charles Maurras, i hans senaste bok De la Colere ä la Justice
(Geneve, 1942) får man veta, att bröderna Tharaud under kriget
läst om Frances L’Orme du Mail (första volymen av L’Histoire
contemporaine) och i Figaros litterära bilaga påpekat dess aktualitet. Här föreligger, anser författarbröderna, en historik av de
olyckor, som störtat Tredje Republiken. Dock, enligt deras mening
(vilken för övrigt Maurras tycks dela) är Frances alter ego i romanen icke den frisinnade M. Bergeret, utan den rättrogne, konservative abbe Lantaigne! En tolkning, som Anatole France säkert
skulle ha varit den första att milt ironiskt le åt. Den kommer som
ett belägg för dessa två citat,.hämtade ur hans filosofiska breviarium, Le Jardin d’Epicure: »När man läser en bok läser man den
som man vill, eller snarare man läser av den eller i den det man
vill läsa» och: ))det finns icke på litteraturens område en enda
uppfattning som man inte skulle kunna bekämpa med den motsatta uppfattningen».
379
.,-.·.-.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner