Print Friendly

Allt mer ohållbart med statsägt Telia Sonera

Av Maria Eriksson | 21 september 2012

Uppdrag gransknings avslöjande om Telia Soneras affärer i Uzbekistan är bekymrande, men ingen nyhet. Det är inte första gången Telia Soneras investeringar ger upphov till etiska dilemman. Och precis som tidigare finns det anledning att ifrågasätta svenska statens ägarandel i företaget.

I veckan avslöjade SVT:s Uppdrag granskning att Telia Sonera betalat 2 miljarder kronor för en 3G-licens i Uzbekistan. Pengar som kan ha gått direkt till den repressiva Karimovregimen. Det här är inte första gången Telia Soneras investeringar på komplexa marknader ger upphov till etiska dilemman. Och precis som tidigare finns det anledning att ifrågasätta svenska statens ägarandel i företaget.

Ännu finns många frågetecken kvar att räta ut kring Telia Soneras agerande i Uzbekistan. Det kan visa sig att allt gått till på ett fullkomligt korrekt sätt. Men det är inte särskilt sannolikt.

Uppdrag gransknings reportage visar bland annat på svårigheten i att bedriva affärer i ett land som Uzbekistan. Är det överhuvudtaget möjligt att göra utan att på något sätt ge mutor eller gynna landets regim? 2011 rankades Uzbekistan på plats 177 i Transparency Internationals korruptionsindex. Bara fyra länder i världen hade en högre upplevd korruption.

Betyder det att utländska företag borde avstå från att investera i Uzbekistan? Inte nödvändigtvis. Ekonomiska bojkotter av olika slag visar sig ofta ha små effekter, ibland kan dessa till och med vara kontraproduktiva. En ökad ekonomisk öppenhet är, åtminstone i det långa loppet, att föredra.

Men det finns ett moraliskt dilemma här. Är det bättre att göra affärer med Uzbekistan än att inte göra det? Chansen till en större öppenhet ställs mot risken att gynna en korrupt förtryckarregim.
Joanna Kurosz, expert på Centralasien och Östeuropa vid Civil Rights Defenders, sammanfattade problemet i Uppdrag granskning:

”Om svenska staten äger ett företag – svenska staten som anser sig arbeta för demokrati och mänskliga rättigheter – och samtidigt gör affärer med en illegitim diktatorisk regim som torterar människor, kokar människor till döds, det ser jag som ett stort moraliskt problem för Sverige.”

Att Telia Sonera är statsägt utgör alltså ytterligare ett dilemma eftersom det sänder dubbla signaler om landets arbete för mänskliga rättigheter. Kan Sverige med trovärdighet ställa krav på att mänskliga rättigheter ska upprätthållas och samtidigt äga ett företag som handlar med regimer som konsekvent bryter mot dem å det grövsta?

För teleoperatörer tillkommer ytterligare ett dilemma, vilket blivit uppmärksammat inte minst när det gäller Telia Soneras dotterbolag i Vitryssland. Utbyggnaden av mobiltelefoni och internet kan bidra till en demokratiutveckling, men den kan också användas av odemokratiska regimer för att hålla koll på den egna befolkningen.

Allt detta är frågor som Telia Soneras ledning har haft anledning att ställa sig ett antal gånger eftersom företagets expansion till stor del skett på komplexa marknader, i bland annat Centralasien och Vitryssland. Och frågorna bör fortsatt ställas och utredas noga och på allvar. De svar som hittills har getts från Telia Soneras ledning tyder inte på att så skett.

Trots det väger sannolikt fördelarna av såväl en ökad handel som av en utbyggd infrastruktur för information över. Men den som inte delar den uppfattningen bör kunna avstå från investeringarna.

I dag är det inte så. Alla svenska medborgare är delägare i Telia Sonera som till 37 procent ägs av svenska staten. De fick aldrig frågan om utbetalningen på 2 miljarder kronor till brevlådeföretaget Takilant var något de ville satsa på.

Det är heller inte första gången som Telia Soneras agerande kan ifrågasättas. 2006 försåg Azercell, Telia Soneras dotterbolag i Azerbajdzjan, åklagaren i en rättegång mot oppositionella som protesterat i presidentvalet med bevis, i form av inspelningar av mobilsamtal. ”Det är vi skyldiga till enligt azerbajdzjansk lag”, blev svaret från Telia Soneras dåvarande vd i Eurasien.

2009 köpte Telia Soneras dotterbolag TurkCell en aktiemajoritet i den vitryska mobiloperatören BeST. Resten av företaget ägs av vitryska staten. Enligt vitrysk lag har säkerhetstjänsten KGB rätt att begära ut information från privata företag, som sedan kan användas mot oppositionella. Lagen ger också KGB obegränsad tillgång till kommunikationsföretagens logfiler och liknande.

Inte ens Uppdrag gransknings avslöjande är egentligen någon nyhet. Redan i februari 2010 kunde Svenska Dagbladet avslöja hur affären gått till, och att miljardbelopp gått från Telia Sonera till bolaget Takilant limited ägt av Gayane Avakyan. Läs hela artikeln här.

På frågan om Telia Sonera hade full koll över vart dessa pengar hamnat svarade företagets kommunikationsdirektör Cecilia Edström:

”I förlängningen kan vi inte kontrollera vart pengarna går, lika lite som vi kan kontrollera vad svenska staten eller finska staten eller någon annan aktieägare gör med de pengar de får i utdelning från Telia.” I dag, snart tre år senare, verkar företaget ännu inte lyckats ta reda på det.

Att Telia Soneras investeringar i Vitryssland och Eurasien rör sig i moraliska gråzoner är ingen nyhet. Det är en följetong. De dilemman som Telia Soneras affärsmodell upprepat ger upphov till är i sig ett tillräckligt skäl för svenska staten att avyttra sin ägarandel. Sedan kan man förstås fråga sig varför ett internationellt telekombolag överhuvudtaget ska vara statsägt.

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift och författare till rapporten ”Staten, kapitalet och moralen – om varför staten bör sälja sitt innehav i Vattenfall, Svenska Spel och Telia Sonera” (Ohlininstitutet 2010).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner