Print Friendly, PDF & Email

Zulejcha öppnar ögonen – en ögonöppnare för Stalinromantikerna

Av Gustaf Lewander | 28 August 2020



I mitten av april sändes första avsnittet av den ryska filmatiseringen av romanen Zulejcha öppnar ögonen (Zulejcha otkryvajet glaza, till svenska av Mikael Nydahl, utgiven på Ersatz förlag 2019), producerad i åtta avsnitt för den statliga TV-kanalen Rossija 1. Serien släpptes kort efter att Moskva stad infört ett begränsat utegångsförbud som svar på hotet från Covid-19, och visades över två miljoner gånger på kanalens egen hemsida respektive nio miljoner gånger via YouTube på bara ett par dagar.

Att serien producerats och sänts just av en statlig kanal är ett tecken på att den politik som helst vill se Stalin och den röda terrorn rehabiliterad inte får stå helt oemotsagd, skriver Gustaf Lewander.

I serien får vi följa Zulejcha, en tatarisk bondkvinna från Kazan, och livet i kollektiviseringens och stalinismens Sovjetryssland. Tatarerna, förenklat uttryckt ett turkmongoliskt folk som stammar ur mongolernas invasion av de medeltida östslaviska furstestaterna, är huvudsakligen sunnimuslimer och vidmakthåller än idag en egen nationell identitet, separat från den ryska. Av sovjetmakten betraktades många av dem som samhällsfarliga element: i TV-seriens första del mördas Zulejchas make som kulak. Familjens gård och egendomar konfiskeras, och Zulejcha skickas tillsammans med hundratals andra tatarer i förvisning till det sovjetiska arbets- och koncentrationslägersystemet, GULAG (Glavnoje Upravlenije Lagerej, ung. Huvudstyrelsen för korrektions- och arbetsläger).

Serien handlar även om NKVD-mannen Ignatov, veteran ur inbördeskriget och lokalt ansvarig för avkulakiseringen, den process som genom folkmord, kollektivisering och förvisningar skulle utrota de självägande bönderna som klass. Framträdande biroller spelas också av andra förvisade, samt olika mer eller mindre motbjudande figurer ur den sovjetiska säkerhetsapparaten. Seriens handling spänner över flera års tid, från det att kollektiviseringen inleds fram till det att förvisningarna hävs efter Stalins död.

TV-serien är märkbart förenklad i jämförelse med sin litterära förlaga. Det är trångt om utrymme för de olika rollfigurerna, och det är tydligt att seriens skapare har tvingats till en del svåra val om hur djupt man skall gestalta dem. Serien kräver också en i alla fall grundläggande förkunskap om Rysslands olika minoritetsgrupper, och om hur den sovjetiska kollektiviseringspolitiken gick till, för att vara helt begriplig. Tyvärr har en del gått förlorat i förenklingen, bland annat delar av de politiska och kulturella processer som gestaltas i seriens skrivna förlaga. Zulejcha öppnar ögonen är heller inte något mästerverk – även om både skådespel och handling håller streck, är det mycket som är för schematiskt för att det verkligen ska ta liv eller bli riktigt trovärdigt. Lägerlivet framstår i de senare avsnitten som väl gemytligt. Filmatiseringen lämnar också mycket av bokens religiösa tematik därhän, men gör en tydlig poäng av bolsjevikernas förbrytelser mot sunnimuslimska och andra troende; det antireligiösa temat i det sovjetiska samhällsbygget framträder tydligt.

Serien präglas av ett nedtonat och distanserat stämningsläge, vilket är både dess främsta styrka och dess främsta svaghet. Trots den dramatiska inramningen antar berättelsen snabbt en nästan absurd vardaglighet. När oskyldiga bönder avrättas, eller när en pråm med förvisade sjunker på grund av NKVD:s slarv, framställs det på ett sätt som lämnar åt tittaren att själv sluta sig till om huruvida det man bevittnar är ett brott eller något snarare att likna vid en naturkatastrof. Mördarna själva framstår i serien ofta som lika mycket offer som de mördade. NKVD-officeren Ignatov framställs också sympatiskt, framförallt efter att han lämnas åt sitt öde tillsammans med de förvisade – för vilka han blir lägerchef och som han lyckas hålla vid liv genom den sibiriska vintern. Andra drabbas av Stalins stora terror; Ignatovs älskarinna (och i någon mån Zulejchas rival), en före detta medarbetare vid NKVD, mördas av soldater ur Röda Armén under ett våldtäktsförsök. Morden, kölden, förvisningarna och misären – allt sker med en bedräglig stillsamhet och utan större åthävor, medan livet går sin gilla gång.

Även om kontrasten mellan det obegripliga och det vardagliga framhäver övergreppens och den sovjetiska vardagens vansinne, är det just en vardag som skildras – i så måtto finns det ett släktskap mellan Zulejcha öppnar ögonen och Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv. De överlevande vänjer sig, försöker att glömma det förflutna, och går vidare. Lågmäldheten är en styrka, men gör skildringen moraliskt tvetydig på ett sätt som hade varit omöjligt för en västerländsk produktion på temat. Dessutom gör det att serien ibland går över gränsen till pekoral – det ryska jämnmodet är ibland mer än en aning överspelat, och miljöerna är för rena och sovjetpropagandistiskt stiliserade.

Som ofta är fallet med ryska kulturproduktioner ligger mycket av det intressanta i bakgrunden och mellan raderna – och i reaktionerna. Särskilt högljudd kritik har riktats mot serien från två inflytelserika intressegrupper inom den politiska apparaten: den kommunistiska och nationalbolsjevikiska miljön å ena sidan, och den tatarnationalistiska å den andra. Båda lägren har levererat svavelosande fördömanden. Tatarernas representanter, vilka driver en historierevisionistisk och islamisk linje som ofta hamnar på kollisionskurs både med det ryska majoritetssamhället och med etablerade perspektiv på Rysslands historia, upprördes över att inte tatarernas nationella särart porträtterades på ett mer positivt eller uttömmande sätt. För en utomstående framstår kritiken som märklig. Tatarerna i TV-serien särskiljer sig inte negativt från sina olycksbröder ur andra, nationella minoritetsgrupper – varken som kollektiv eller, med undantag för Zulejchas manipulativa och illvilliga svärmor, som individuella rollfigurer – snarare tvärtom. Givet tatarnationalisternas målsättning att revidera historien om sig själva, och framställa sig som ett av Rysslands (och Ukrainas) historiskt statsbärande folk, är reaktionen mer logisk: allt annat än ett idolporträtt är otillräckligt för att tillfredsställa dem. Övriga delar av kritiken, vilken riktade sig mot att serien framhåller tatarerna som offer för bolsjevikernas antireligiösa förföljelser och visar kommunisternas vanhelgande av moskéer, var mer svårbegripliga – även för seriens skapare, vilka mestadels förhållit sig oförstående till upprördheten. På andra håll har kritiken tagits åtminstone delvis på allvar, vilket ändå säger något om det inflytande som tatarernas representanter åtnjuter inom Ryska federationen. Samtidigt är seriens tillkomst, i sig, ett tecken på det intresse som nationella minoriteter åtnjuter från det ryska majoritetssamhället.

De Stalinromantiska kommunisterna – som i Ryssland alltjämt utgör en av de starkaste, politiska fraktionerna – liksom olika extremnationalistiska och nationalbolsjevikiska grupper vände sig istället mot att serien visar ett allt för osminkat porträtt av stalinismen och av sovjetkommunismen. Denna kritik var väntad; kommunister och nationalbolsjeviker har under flera år av gemensamma ansträngningar försökt kooptera den auktoritära, ryska statsmakten.  Man har med mestadels god framgång försökt utnyttja rysk kulturpolitik för att driva landets intellektuella klimat i en mer sovjetvänlig riktning. Båda grupperna reagerar alltid förutsägbart våldsamt mot kulturyttringar som kan utgöra ett hinder mot deras politiska mål, eller som kan väntas försvaga deras grepp om Ryska federationens historieskrivning. Till skillnad från de flesta massmedia i Ryska federationen är Rossija 1 en helt statlig TV-kanal, direkt ägd av Allryska Statliga TV- och Radiosändningsbolaget (VGTRK, Vserossijskaja Gosudarstvennaja Televizionnaja i Radiovesjtjatelnaja Kompanija), och är inte på något sätt oppositionell. Att en statlig kanal, som både kommunister och nationalbolsjeviker nog betraktar som en politisk allierad, både producerar och sänder en uppenbart antikommunistisk serie verkar ha varit en chockartad upplevelse för dem och ett hårt slag mot deras självbild.

På så vis fångar också serien, och reaktionerna på den, några av de hetare, inrikespolitiska konfliktlinjerna inom Ryska federationen. Den misstar sig som tror att det i Ryssland råder något slags politiskt eller kulturellt konsensus, bara för att den politiska kampen inte sker enligt normala, demokratiska spelregler. Kampen om det nationella minnet är också en kamp om inflytande, och i den kampen står sanningen ofta i vägen såväl för de mer inflytelserika, nationella minoritetsgrupperna, som för nationalbolsjevikerna och kommunisterna.

Att TV-serien Zulejcha öppnar ögonen både kunnat produceras och visas är i sig ett tecken på att det är långt ifrån säkert att någon av dem kommer att avgå med segern.

Gustaf Lewander är yrkesverksam som marknadsanalytiker och informationsspecialist, och är utbildad slavist och civilekonom

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019