Vladimir Lukic: Kultur från söder om landsvägen

Svensk country i allmänhet, och skånsk sådan i synnerhet, tenderar att stämplas som billig fulkultur, och i värsta fall negativ och pejorativ. Men faktum är att country är mer att betrakta som folkmusik än någonting annat. Inte minst den som ligger nära myllan och folksjälen.

Det finns en idé i de sydligaste delarna av vårt land att Sverige kan delas in i två kulturellt, geografiskt och ekonomiskt lika högt värderade halvor: Skåne, och allting annat. Som en djupt passionerad anhängare av denna närmast saïdianska euxianism eller borealism skulle jag vilja påstå att detta dessutom går åt båda håll, och att den skånska folkkulturen ofta får agera någon slags hovnarr jämfört med många andra regionala svenska kulturuttryck.

Ett kulturuttryck som utan tvekan smädas oförtjänt mycket är just den deskriptivistiska skånska countryn, så som den framförts av bandet Joddla med Siv. De representerar något av ett brott mot svensk country – men även skåntry – så som den beskrivs av t ex Kalle Lind i sin podd Snedtänkt och så som den populariserats av Kicki Danielsson och Hasse ”Kvinnaböske” Andersson. Där de senare två verkade i en högst amerikansk anda, djupt influerade av appalachisk bluegrass och rockabilly, representerar Joddla någonting helt annat.

Det är enkelt att se på detta skånska fenomen och få en ryggmärgsreaktion – ingen vill associeras med bottenskrapet ur 90-talets politiskt inkorrekta humor och djupt okänsliga vokabulär. Pueril lyteskomik som dessutom framförs med en grötig nordostskånska värdig en svinig grisbonde. När man får en sådan ryggmärgsreaktion, käre läsare, vill jag vänligt undanbedja detta grundlösa klassförakt och i stället visa upp verkligheten så som den sällan ses av den som inte vågar ge sig in i denna musikaliska mylla.

Min poäng är enkel – Joddla med Siv är ett högt moraliskt och kulturellt upplyst band. Deras oeuvre kan delas in i tre perioder, enligt dem själva klassificerade som den nya, den gamla och den ännu äldre perioden. Tre djupt olika perioder i fråga om tematik och stilistisk inspiration, men samtidigt tre moraliskt tätt sammanflätade perioder som röjer ett budskap om kärlek, om medmänsklighet och om en stadig etisk kompass.

Hur kan då ”Uma-Ness från Senegal” utgöra en stadig etisk kompass? Det är alltid den första frågan jag får när jag under småtimmarna helt opåkallat inleder denna tirad. Låt oss dekonstruera texten till Uma-Ness, denna kritik av postkolonialismen från Joddlas gamla period. Uma-Ness, en flicka som bor i ett annat land, beskrivs enbart i positiva termer. Hon är ett offer för sina omständigheter – ett land söndertrasat av instabilitet, en kultur skadad av århundraden av exploatering. Hon själv är intelligent, hon ifrågasätter sin tillvaro och sin omgivning, och de enda punkterna texten faktiskt gör narr av någonting är just i frågan om saker hon inte kan ändra på. Sångaren Lukky Martin ger henne en röst som hennes egen omgivning aldrig skulle få för sig att göra – och beklagar sig över hur hon aldrig kommer att få chansen att använda sin kompetens för att påverka sitt samhälle. Uma-Ness dör på grund av bristen på adekvat infrastruktur.

Vi kan se på det kanske mest talande exemplet på Joddlas världsbild. Kaj ä gaj, en rivig dragspelsdänga med ett tangomellanspel, hänger många upp sig på när de hör de inledande orden ”Jag kunde inte fatta att brossan skulle bli transvestit”. Det enda de hör är transfobi. Vi som har läst hela texten, ser självkritik och ett slag på trångsynta lantisars fingrar. Vi ser de svåra känslorna Kajs bror upplever när han försöker acceptera Kajs könskorrigering och jakten på kontext och förståelse. Efter tre verser kulminerar denna inre monolog med de katartiska orden:

”Sluta att såra varandra,
sluta å klandra.
För två av samma kön
kan älska varandra”

Ingenstans påstår Joddla att det är fel att Kaj lämnar landet och finner ett nytt hem i Stockholms HBT-community. Det enda som är fel, enligt Joddla, är lantisens missunnsamhet. Och denna missunnsamhet bekämpar de genom att låta lantisarna i Svedala och Hässleholm, sommar efter sommar, skråla dessa rader för full hals.

Vi går vidare. Den ännu äldre perioden utgörs främst av oskyldiga låtar om lantisar som gör fåniga saker på landsbygden, något som är väldigt typiskt för countrymusiken där människors glädje och (mycket oftare) sorg beskrivs utan någon större värdering. Men även här kan vi se att varje avsteg från det oskyldiga lantliga livet möter hård kritik från låtskrivaren Steven Rageblad.

Tony, säkerhetsvakten som tuggar tuggummi, fördöms otvetydigt. Han gör sig skyldig till övergrepp, och utsätts för ett nästan Mel Brooks-aktigt förlöjligande som svar. I verkligheten finns det män som utnyttjar sin tillgång till våldsmonopolet för sina egna perversioner. Dessa män fördöms som tragiska och ovärdiga vår ömkan.

Men även svårare frågor får ett svar. Våld i hemmet är, tragiskt nog, inte något som det bland män är socialt accepterat att diskutera. Särskilt inte kvinnors våld mot män i nära relationer, inte minst eftersom det går emot paradigmet om män som förövare och kvinnor som offer. Men i Tjuge pågar i bastun är det just detta som är det centrala temat. Stackars lilla Lasse misshandlas – om det är psykiskt, fysiskt eller både och får vi inte veta, och det är inte heller relevant. Poängen är att det tynger hans sinne så pass mycket att han söker tröst om detta djupt förödmjukande ämne i sina vänners sällskap. När han är på en plats där han vågar vara sårbar sätter sig Lasse och gråter. Han möter i bastun ett kravlöst och fullkomligt stöd ”så han är glad när han går hem”. Det är en värdig, respektfull och humaniserande behandling av ett otroligt svårt problem.

Så nästa gång någon vill öppna en öl i en bastu och skråla dessa rader, gör dem då sällskap. Skråla dem från djupet av ditt hjärta. Vet att det kommer från en plats av kärlek, ödmjukhet och en högt hållen moralisk fana. Landet, så som det beskrivs av Joddla med Siv, är en plats där Olle kan odla kräftor i en tjärn och där tonåringarna älskar till sången av en häger. I sina bästa ögonblick är landsbygdanarkismen fånig och skrattretande. Men de beskriver också en plats fylld av missunnsamma och elaka människor. Det är en orättvis plats, och när vi möts av denna ondska och dessa orättvisor måste vi stå rakryggat inför dem och bemöta dem med integritet. Så som på landet, så ock genom hela livet och i hela världen.

Vladimir Lukic är frihetlig skribent och skåntryamatör