Vladimir Lukic: Ett högt pris att betala för ekonomisk frälsning

Principen om “Too big to fail” i hanteringen av banker är farlig. Den är inte bara en skymf mot skattebetalarna, vars pengar används för att rädda hasardspelare. Den riskerar också att underminera hela grunden för vår marknadsekonomi och ge auktoritära krafter ett existensberättigande.

Få nötter är så ideologiskt och politiskt svårknäckta som statens roll i kristider. Auktoritära tänkare, inte minst Schmitt, ser ofta en evig kris som inte bara en logisk konsekvens av, utan även det primära verktyget för, att upprätthålla staten. Maoister och mexikanska socialister var inne på ett liknande spår, med högmodernistiska teorier om att internalisera den eviga revolutionen och genom en blind tilltro till sina egna vetenskapsmän ville man bryta ner existerande strukturer och därigenom söka sig närmare socialismen.

Det liberala statsbygget, snarare än tror på sin egen fullkomlighet, vilar på en fundamental skepsis mot auktoritet. I den liberala staten yttrar sig detta genom att staten reglerar mer än den styr. Statens roll är att se till att risker som berör hela samhället också förblir offentliga. Resultatet blir en stat som, i bästa fall, skapar en spelplan och hanterar kriser defensivt.

Marknadssystemet, å sin sida, vilar på prissättningen av ränta, risk och alternativkostnader. Kanske formulerades det bäst av filosofen F. A. Hayek: Priset är den enda mekanismen som kan förmedla det oändliga behovet hos alla aktörer i hela samhället. Steget från mänsklig planering och in i prissättningen är fundamentalt för vårt välstånd och för vårt ekonomiska system. Endast i kombinationen av en fungerande marknad och en stat som existerar för medborgarnas skull kan cykliska kriser reda ut sig själva.

Ovanstående gäller tills man blandar in banker i ekvationen. Alla som har genomlevt en finanskris har upplevt hur miljarder av skattepengar, miljarder som du och jag betalar in till staten i utbyte mot en fungerande välfärd, plötsligt grävs ut ur en statsbudget och doneras hej vilt till banker och börshajar. Plötsligt uppstår en realpolitisk situation där den österrikiske ekonomen står jämte marxisten i sin avsky gentemot vad som närmast kan beskrivas som institutionaliserad korruption.

Vare sig man ser på den amerikanska doktrinen om “Too big to fail” eller den svenska överenskommelsen som syddes ihop av Borg 2009 för att rädda de svenska storbankerna kvarstår problemet. Gång på gång sätts reglerna ur spel när stater beter sig som en marxistisk nidbild av sig själva. Vad som borde bli en schumpeteriansk förstörelseprocess, där korrupta och ekonomiskt ohållbara aktörer rensar ut sig själva, blir i stället ett försök att med skattepengar sätta respirator på dysfunktionella banker.

Under mars månads bankkris har vi sett problemet utspela sig i realtid. Det hårdare ränteläget och den ännu hårdare ekonomin lämnar litet spelrum för oseriösa företag, och detta påverkar Credit Suisse lika mycket som investmentbanken Silicon Valley Bank.

SVB har i många år haft en loj inställning till regleringar och sina egna finanser. När ledningen såg vart vinden blåste plundrade de företaget – för den nyfikne har Kings College-professorn Patrick Boyle en intressant sammanfattning – och lät skutan kapsejsa under vikten av sina egna dåliga beslut. I stället för att låta banken gå under likt 2020-talets egna Titanic kände sig Federal Reserve tvungna att rädda dem och deras kunder.

Att SVB:s kunder, som knappast kan anses vara ovetande och oskyldiga stackare som inte vetat vad de gav sig in på när de tecknade avtal med en investmentbank utan försäkring, ska räddas med skattepengar är befängt. Att teckna en försäkring är frivilligt, just för att individen måste anses mogen nog att bedöma sin egen risk och kreditstyrka.

Denna logiska akrobatik kulminerade i en närmast absurd utfrågning med finansminister Janet Yellen. Om man ska tro hennes ord har Fed bestämt sig för att premiera oförsäkrade investerare framför privatpersoner som sparar i konsumentbanker. Och detta på skattebetalarnas och privatspararnas bekostnad.

En bank är inte en statlig, offentligt styrd myndighet. Att driva en bank eller vara kund i en bank är inte heller en mänsklig rättighet. Dessa principer är precis lika viktiga för en sund hantering av samhällets finansiella institutioner som försöken att skydda den finansiella infrastrukturen. Nationalekonomen Ben S. Bernanke hävdar att det var räddningen av bankerna som räddade ekonomin under Depressionen för hundra år sedan – jag hävdar att det var skyddet av infrastrukturen.

Varje sofistikerat ekonomiskt och finansiellt system bygger nämligen på en sofistikerad och välutvecklad bankindustri. Banker tar ett stort ansvar i skapandet av välstånd i en marknadsekonomi. Samtidigt har dessa framsteg gjorts under antagandet att prissättningen är effektiv och att risken som prissätts är reell. Ifall somliga aktörer räddas när krisen kommer så fanns det ingen risk att prissätta från första början. Det blir en total lögn gentemot marknaden.

Många tyckare tar till socialistiska idéer för att besvara problemet med att stater håller kreditinstitut om ryggen när det blåser. Men de missar hela poängen – svaret är inte att radera ut banker, utan att ännu hårdare se till att de arbetar i en kapitalistisk och konkurrensmässig marknad. Utan banker, utan risk och utan ränta slår vi undan benen för hela vårt system.

Att en styrelseordförande tjänar hundra gånger mer än en mellanchef beror inte på ordföranden arbetar hundra gånger så hårt, utan på att styrelsen bär en risk som arbetaren inte bär. Men då måste risken existera, och utan risk att prissätta kan vi lika gärna ge marxisterna etisk walkover.

Antingen måste finansiella aktörer tvingas att se sin risk realiseras, eller så får de göra avsteg från marknaden och tillåta medborgarna som agerar garanter för deras balansräkningar en röst i deras förehavanden. Marknaden kan inte vara fri när det gynnar dem, och ge dem stöd när det blåser. No taxation without representation.

Samtidigt, i en annan del av världen, sker motsatsen. Credit Suisse, en av världens mest kända banker, har tillbringat de senaste decennierna med att trasa sönder sitt rykte. Mellan år 2000 och 2023 gick de från att vara världens femte största bank sett till värdering, till att operera i samma tyngdklass som valfri amerikansk delstatskreditbank. I mars kom så dödsstöten.

Den schweiziska centralbanken valde dock en annan väg än nästan alla andra. I stället för att agera som om bankerna är deras bästa vänner och stå upp för dem i vått och torrt, såg centralbanken till att balansera det privatas och det offentligas behov. En snabb revision av Credit Suisse genomfördes, där staten slog fast att tillgångssidan var stark och att finanserna var hållbara.

Först efter att banken fått grönt ljus erbjöds de ett lån för att kunna köpa tillbaka en andel av sina skulder. När inte detta fungerade kunde staten ha gett dem mer pengar, antingen till låns eller som en donation till de behövande. I stället slog staten fast att Credit Suisse, som en viktig del av inte bara den schweiziska utan även den internationella kreditinfrastrukturen, inte kan missköta sig hur länge som helst, utan får se till att någon mer kompetent köper upp banken.

Konkurrenten UBS lade ett skambud, och staten bistår med kompetens för att smärtfritt genomföra köpet. Systemet fungerar – staten står som en garant för att spelet och spelets regler inte bryts, och ser till att den som inte har gjort fel heller inte ska straffas. Här finns det en läxa att lära för Sverige och för EU.

Den europeiska – och även svenska – utvecklingen är att premiera systemet framför enskilda aktörer och att skydda privatpersoner genom till exempel insättningsgarantier. Vi finansierar gemensamt staten – inte på grund av en blind tilltro till att den vet bäst, utan på grund av att vissa risker bättre hanteras av det offentliga än av det privata. En modern stat existerar inte för sin egen skull, utan för att försäkra oss som finansierar den. Att då ekonomiskt stötta bankirer som spelat hasardspel och förlorat är inte bara farligt för bankirerna, då det finansierar deras självskadebeteende, utan även slösaktigt, då dessa pengar tas ur medborgarnas ficka.

Samtidigt har staten ett ansvar att se till att dessa offentliga risker hanteras på ett vettigt sätt. En fullständigt likgiltig inställning till samhällsekonomin och konjunkturcykler medför risken att marknadsekonomin grovt sätts ur spel. Det rör sig om en balansgång utan slut, ett maraton utan mållinje.

Denna balansgång har den schweiziska staten, genom sin centralbank, hittills hanterat genom att respektera såväl marknaden som medborgarna. Marknaden får inte sättas ur spel, men medborgarnas säkerhet får heller inte äventyras. Annars hamnar man återigen i ett ojämlikt och orättvist system, ut vilka auktoritära krafter så enkelt reser sig och erbjuder ett fruktansvärt alternativ.

Vladimir Lukic är frihetlig skribent