Print Friendly

Vitbokens lärdomar

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VITBOKENSLÅRDOMAR
DEN tredje i serien av utrikesdepartementets vita böcker om
Sveriges politik under det andra världskriget har omsider utkommit. Enligt den av excellensen Unden följda utgivningsprincipen- att börja mitt under kriget (med senare delen av 1940)
och sedan ge ut aktstyckena baklänges- omfattar denna volym
enbart handlingar från ett tidigare skede än de båda föregående,
nämligen december 1939 och de fyra första månaderna av 1940.
Bokens egentliga tema är förspelet till den 9 april, såvitt det kan
följas i det svenska utrikesdepartementets arkiv, men utgivarna
ha fattat denna uppgift relativt fritt, och läsaren har alla skäl att
vara tacksam därför. En stor del av bokens innehåll hänför sig
nu till det finska vinterkriget, nämligen försåvitt detta gav anledning- eller förevändning- till de engelsk-franska planer på en
skandinavisk expedition, vilka otvivelaktigt i sin tur ej saknade
betydelse för den tyska aktionens tillkomst.
Vad som tvivelsutan kan beklagas, är att dokumentsamlingen
visserligen sålunda sprider ljus över de engelska och franska planerna till ett ingripande i Finland men däremot låter dunklet vila
lika kompakt som förut över vinterkriget i övrigt, ehuru det ena
svårligen låter sig begripas utan det andra. Det blir på detta sätt
också en egendomlig, ja, pikant kontrast mellan det obarmhärtigt
skarpa strålkastarljus, som nu faller över västmakternas nordiska
förehavanden, och det diskret egyptiska mörker, som alltjämt
höljer horisonten i ett annat väderstreck av allra största intresse,
historiskt såväl som aktuellt politiskt. Man frestas att undra, om
det är dessa förhållanden, som givit anledning till att i förordet
utgivarnas meddelande från föregående vitbok, att de arbetat »i
enlighet med de av utrikesministern anbefallda riktlinjerna», utbytts mot den till synes åtskilligt kärvare formuleringen, att den
nu senast utgivna aktsamlingen »sammanställts i enlighet med av
utrikesministern meddelade direktiv».
Det kan utan vidare sägas, att den tredje vitboken är av ännu
större historiskt och politiska intresse än sina båda föregångare.
Det är vitala moment i den politiska utvecklingen i Norden, som
411
..
_……
Vitbokens lärdomar
här stå i förgrunden, ting av vida större och vida mer omedelbart
gripande betydelse än de detaljer i transiteringsfrågan, vilka
fyllde den tredje (till sin utgivning första) vitboken.
Vad som omedelbart slår läsaren och redan vitsordats från
många håll i pressen, är, hur välunderrättade de svenska legationerna voro i de stora europeiska huvudstäderna, främst i Berlin,
liksom hur enträget de inskärpte vikten av att hålla krutet torrt.
Det är en stor och betydelsefull insats till Sveriges bästa, som
envoyt’m Richert och hans militära personal gjorde under de kritiska veckorna. Det kan väl diskuteras, hur pass klokt det kan
vara att i en tid med så särdeles ovissa framtidsutsikter som år
1947 på det sätt, som nu skett, visa all världen, hur välunderrättad
den svenska diplomatin och dc svenska militära attacheerna
voro 1940.
Man kan väl förstå, att männen ute på fältet med sitt tunga
ansvar och sin kännedom om lägets allvar måste känna djupa bekymmer, ja, harm inför det sätt, på vilket vissa tidningar
handskades med eldfängda materier. Det är här visst inte fråga
om tryckfriheten i dess rätta mening, ty plikten att upplysa allmänheten om vad som verkligen sker, är ej detsamma som en riitt
att efter behag smäda farliga främmande statsmän, dessa må vara
hur motbjudande som helst. Sedan kan det naturligtvis diskuteras,
om alla vändningar i förtroliga handbrev från beskickningarna
äro så väl avvägda, att de stå sig inför den bredaste offentlighet.
Men man kan också – i likhet med ambassadör Boheman – fråga,
om det med tanke på den framtida arbetsglädjen och det inbördes
förtroendet inom utrikestjänsten verkligen var i allo välbetänkt
att redan nu överlämna dem till denna offentlighet.
Vad som varit det intressantaste – och mest beklämmande –
i den sista vitboken, är emellertid de fakta, som där framläggas
om vår försvarsberedskap i april1940. Det gäller två i viss utsträckning av varandra oberoende förhållanden. Det ena är den momentana försvarsberedskapen i Sydsverige den 9 april, det andra
och långt viktigare den svenska försvarsmaktens tillstånd och
styrka ett halvår efter världskrigets utbrott. I bägge avseenden
visar sig verkligheten långt mera skrämmande, än vad lyckligtvis
de flesta då för tiden hade klart för sig.
I hela Skåne fanns på morgonen den 9 april utöver några staber
ett »reducerat bevakningskompani (landstorm)» vid Malmö, en bevakningspluton i vardera Landskrona och Ängelholm, »delvis
eldberedda» luftförsvarsförband av okänd styrka i Malmö, Ystad,
412
Vitbokens lärdomar
Hälsingborg och Simrishamn samt därutöver ett reservunderofficerskompani vid I 6 samt ett kompani av vintergruppen vid I 7.
överbefälhavaren hade den 4 april, tydligen med viss svårighet,
lyckats få företräde hos statsrådet Sköld och föreslagit mobilisering
av större delen av linjearmen eller- om detta ej vann regeringens
bifall- av vissa särskilt betydelsefulla förband. Svaret kom först
två dagar senare och innebar rätt att inkalla vissa staber o. d. men
däremot inga truppförband. För detta mot bakgrunden av dåvarande läge häpnadsväckande beslut har naturligtvis utöver försvarsministern hela regeringen men i ojämförligt främsta rummet
den dåvarande statsministern att bära det historiska ansvaret.
Herr Sköld har funnit sig föranlåten att närmare motivera sin
ståndpunkt i en promemoria av februari 1947, som blivit en bitter
besvikelse för alla dem, som ofta högt skattat hans resoluta insatser som det andra världskrigets svenske försvarsminister. Karakteristiskt men tyvärr efter åtskilliga tidigare tillbud ej alldeles
oväntat är hans sätt att där umgås med fakta. Det heter sålunda:
»För min del hade jag kommit till den uppfattningen, att det icke
förelåg någon tysk avsikt att angri.pa Sverige vid denna tidpunkt.
Denna min mening bestreds ej heller från den militära ledningens
sida. J fr general ‘l’hörnells uppteckning å sid. 362.» Går man till
det åberopade belägget, har general Thörnell i verkligheten skrivit: »Någon direkt anledning att befara ett företag mot Sverige
fanns icke. Detta alternativ förbisågs dock ej, ehuruväl det bedömdes som det minst sannolika.;> Karakteristiskt är också det
stora avseende, som hr Sköld även i detta kritiska läge fäste vid
vårbrukets behov- om man nu får fatta hans P. M. av februari
1947 som ett pålitligt vittnesbörd om hans överväganden sju år
tidigare. Man frestas i så fall nästan att tro på en specimination för
jordhruksportföljen, förlagd inom försvarsdepartementets väggar.
Men vida viktigare iir som sagt det andra förhållandet. Det
framgår, att den svenska krigsmaktens hela bestånd av stridsvagnar den l april 1940 var summa 64 stycken. Samtidigt disponerade vi 85 stridsflygplan (spaningsplan oräknade) och 145 pansarvärnskanoner. Den arme, som vårt sexmiljonersfolk kunde
ställa på henen, urJpgick inklusive landstorm till 320,000 man.
Detta var alltså situationen drygt sju år efter det att Adolf Hitler
hade övertagit makten i Tyskland och sedan Per Albin Hansson
och det socialdemokratiska partiet innehaft regeringen i Sverige
i sju och ett halvt år, bortsett från tre månaders avbrott på sommaren 1936. Det bör ej heller glömmas, att även den alldeles otill- 413
Vitbokens lärdomar
räckliga försvarsförstärkningen 1936 hade genomdrivits mot socialdemokratin- samma år som Hitler genomförde Rhenlandets
remilitarisering, vilken numera framstår som den kanske viktigaste milstolpen på vägen till katastrofen. Här må även erinras
om hr Skölds förnekande 1939 av risken för ett blixtkrig.
Vitboken visar sällsynt konkret, hur ödesdigra följderna mycket
lätt hade kunnat bliva av mellankrigstidens försvarsrasering och
hur lång tid det tog, innan de omsider beslutade rustningsåtgärderna fingo någon som helst reell effekt. Med dylika vittnesbörd
för ögonen och inför det oavbrutet mörknande internationella lä-
get, vilket antager en allt större likhet med trettiotalets senare del,
är det med allt starkare beklämning, som man väntar på försvarskommissionens förslag. År det verkligen omöjligt för de maktägande i en nutida, demokratiskt styrd stat att på det utrikespolitiska och militära området lära av erfarenheten~
414

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism