Print Friendly, PDF & Email

Vilket är största hotet – terrorism eller tuff opposition?

Av Anders Ydstedt | 25 oktober 2019



James Patterson levererar sedvanlig bladvändarspänning och Bill Clinton bidrar med realistiska interiörer från Vita Huset, men något i den före detta presidentens beskrivning av livet i den amerikanska politikens topp skaver ändå efter läsandet av Presidenten är försvunnen, konstaterar Anders Ydstedt.

Presidenten är försvunnen (Mondial, 2018) är en deckare skriven inte bara av James Patterson, även Bill Clinton står som författare. I ett samtal i Harvard Business Reviews ofta intressanta pod Ideacast berättar Clinton och Patterson om hur de samarbetat och delat på ansvaret för boktexten.

James Patterson levererar på sedvanligt sätt sida efter sida med klassisk blandvändarspänning. Det är uppenbart redan från första sidan i boken att det finns ett enormt hot mot USA som presidenten själv måste avvärja. Den fulla bilden av hotet klarnar dock först i slutet. Än mer spännande är det att försöka förstå vem som ligger bakom hotet och det absolut största mysteriet avslöjas först på det sista sidorna – vem är egentligen läckan i Vita Huset?

Man kan utgå från att Bill Clinton bidragit med unika detaljer om Vita huset och livet som president. Sannolik har han bidragit än mer med skildringen av det politiska livet. Det senare är inte lika trevligt. Inte oväntat beskrivs oppositionen som gnällig och oförstående inför de enorma omedelbara hot som läsaren inser att presidenten måste hantera. Presidenten däremot är ensam i en värld där han inte kan lita på någon, det finns till och med en läcka i hans egen stab. Presidentens medarbetare skildras som potentiella fiender som när som helst kan vända sig mot honom för att vinna några steg i sina egna karriärer. Kan det tänkas att det var så Clinton upplevde sin presidentur?

Bokens president Duncan utsätt redan i första kapitlet för ett tufft senatsförhör. Hotet om riksrätt följer sedan presidenten genom hela boken. I takt med att hotet om en terrorattack blir allt mer konkret och presidenten upptagen med att rädda landet tar den onda oppositionen, ledd av talmannen, alla chansen att sticka presidenten i ryggen. Vid något tillfälle citerar bokens president Gerald Ford som lär ha sagt att en handling som kan föranleda ett riksrättsåtal är vilken som helst som en majoritet i representanthuset påstår är det. Något Bill Clinton ju själv har erfarenhet av. Till saken hör också att president Duncan både är nybliven änkling och lider av en mycket svår sjukdom. Det är inte utan att läsaren ofta förleds att tvivla på vad som är störst hot; terrorister eller tuffa oppositionspolitiker?

Ett annat tema som sannolikt också emanerar från president Clinton är mantrat om att partipolitiken ständigt står vägen för de reformer som ju alla vet behövs. I slutet av boken håller den fiktive president Duncan ett tal, sannolikt från Clintons penna; ”Vi borde ha bekämpat detta hot tillsammans, över partigränserna. Vår demokrati kan inte överleva tribalism, extremism och sjudande ilska.”

Vad är det då för stora frågor som kräver ett sådant partiövergripande samarbete förutom att bekämpa terrorism. Jo i sitt linjetal, efter att ha vunnit över terroristerna, vill presidenten se bredband till rimlig kostnad i hela landet, mer utsläppsfri elproduktion, fler jobb och ett skattesystem som belönar investeringar på landsbygden och som tvingar direktörer att hjälpa alla – inte bara sig själva samt en invandringsreform med ökad gränskontroll men utan stängda gränserna. Kanske är detta den politik Bill Clinton hade drivit om han fått chansen kandidera igen?

Jag antar att många politiker i ledande ställning känner igen sig. Tänk så skönt att få slippa politiskt käbbel för att kunna göra ”det som behövs” och kunna fokusera på de riktiga hoten istället för att bråka med andra politiker. Temat att kritisera det politiska systemet per se är tyvärr ganska vanligt i fiction. I Netflixserien Designated Survivor finns en annan fiktiv president som utmålas som en räddare just för att han inte är bunden till de politiska partierna. Men det är direkt farligt när en som nått den högsta politiska positionen, som Bill Clinton, väljer att ifrågasätta demokratin och på detta sätt underblåsa just den populism de säger sig vilja bekämpa.

Hur gick det då med hoten? Presidenten räddade landet och den onda oppositionen tvingas backa. Men den beska eftersmaken av Clintons kritik mot demokrati består tyvärr.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism