Print Friendly, PDF & Email

Vid världshistoriens vändpunkt – om Solsjenitsyn Nobelpris

Av Christian Braw | 23 oktober 2020



Det var en världssensation, när Alexander Solsjenitsyn trädde fram som författare. Före den ryska revolutionen hade Ryssland varit ett av världslitteraturens starkaste fästen med namn som Fjodor Dostojevskij och Leo Tolstoj. Kommunismens litteraturideal tvingade ner författarna till plakatmålarnas nivå. En av världslitteraturens viktigaste röster – den ryska – kvävdes, skriver Christian Braw.

Var och en, som kan minnas augusti 1991, skall veta att han har upplevt en av världshistoriens vändpunkter. Då inträffade den statskupp i Moskva, som ledde till Sovjetunionens upplösning. Aldrig tidigare i världshistorien hade det funnits en stat med kapacitet att utplåna hela mänskligheten. Aldrig tidigare i världshistorien hade en stat belastat sig med så ohyggliga grymheter och gjort sig skyldig till så många människors olycka och död. Och plötsligt sjönk den bara samman och upplöstes.

Det var flera olika faktorer som samverkade till denna vändpunkt, men den viktigaste var att sanningen kom fram efter att lögnen härskat i årtionden. Plogbillen för sanningens återupprättande var Alexander Solsjenitsyn. I sitt Nobeltal 1994 säger han: ”Ett sanningsord uppväger hela världen.” En avgörande händelse i hans livsgärning var Nobelpriset 1970.

Det var en världssensation, när Alexander Solsjenitsyn trädde fram som författare. Före den ryska revolutionen hade Ryssland varit ett av världslitteraturens starkaste fästen med namn som Fjodor Dostojevskij och Leo Tolstoj. Kommunismens litteraturideal tvingade ner författarna till plakatmålarnas nivå. En av världslitteraturens viktigaste röster – den ryska – kvävdes. När Boris Pasternak 1958 fick Nobelpriset utsattes han för brutal agitation i Sovjet och tvingades avstå från priset. Valet av Michail Sjolochov var ett smärtsamt misstag. Han var själv en mycket aktiv aktör i förtryckets tjänst, och hans författarskap till det enda verket av värde var ifrågasatt. Därför var Alexander Solsjenitsyns framträdande en stor sensation. Den ryska diktningens röst hördes åter, storslagen och mäktig.

Det fanns en internationell förväntan att Solsjenitsyn skulle få Nobelpriset redan 1969. Det blev istället Samuel Becket, en av den absurda teaterns verkligt stora. När Solsjenitsyn inte fick priset blev det en signal för sovjetmyndigheterna att gå till attack. En förtalskampanj inleddes och han uteslöts ur författarförbundet, vilket var mycket kännbart i det sovjetiska systemet. Det gjorde honom till en icke-person. Uteslutningen skedde i en krets av sex personer. En av dem sade senare till Solsjenitsyn: ”Alexander Isajevitj, spotta mig i ansiktet – jag förtjänar inte bättre.” Han hade gjort vad han gjorde för att få en bättre lägenhet. Sådant var sovjetsystemet.

Dess större var världens förväntningar inför 1970 års Nobelpris. Och det blev så! Den norske journalisten Per Egil Hegge – korrespondent för Svenska Dagbladet – lyckades få kontakt med Solsjenitsyn och få ett uttalande av honom. Det löd så: ”Jag är tacksam över utnämningen. Jag accepterar priset. Jag ämnar resa för att mottaga det personligen på den traditionella dagen, såvida jag själv får avgöra det. Jag är frisk. Min hälsotillstånd lägger inget hinder för min resa.” Uttalandet är mycket exakt formulerat och belyser sovjetsystemet. När författaren säger att han accepterar priset är det för att blockera försök att tvinga honom att avstå. Med satsen ”såvida jag själv får avgöra det” markerar att han kan nekas utresetillstånd eller att han inte garanteras återresa. Han understryker sin hälsa för att inte myndigheterna skall kunna säga att den hindrar honom från att resa.

Det verk av Solsjenitsyn som är internationellt mest bekant är Gulag-arkipelagen. Det är en helt ny litterär form, på gränsen mellan dokumentär och berättelse. Samma drag finns i det stora verk som han just vid denna tid höll på att fullborda, Augusti 14. Detta verk är på en gång historiskt reportage, film-manuskript och roman. Det skildrar förspelet till den ryska revolutionen och punkterar effektivt den kommunistiska mytbildningen.

Det stod snart klart att Solsjenitsyn inte skulle få garantier om återresa, om han åkte till Stockholm för att ta emot priset. Därför förslog han att han skulle ta emot priset vid en enkel ceremoni på svenska ambassaden. Därmed blev saken en inrikespolitisk fråga för Sverige. Vid denna tid var Olof Palme statsminister i Sverige och hade alltså det yttersta ansvaret. Mycket av ansvaret vilade också på den svenske ambassadören, Gunnar Jarring. I sin bok Utan glasnost och perestrojka skildrar han händelserna kring Nobelpriset ur sin egen synpunkt. I Per Egil Hegges bok Solsjenitsyn kan inte komma får man en annan bild. Ambassaden ville inte ens inbjuda författaren att komma för att diskutera saken. Jarring hade däremot fem år tidigare inbjudit och gratulerat Sjolochov, och när Lev Landau på grund av sjukdom inte kunnat resa till Stockholm för att ta emot fysikpriset 1962, hade han istället fått ta emot det just på svenska ambassaden. En av diplomaterna på ambassaden förklarade för Hegge att de inte kunde behandla Solsjenitsyn på annat sätt än andra sovjetmedborgare. Det uttalandet ger konturerna av attityden. Att en Nobelpristagare inte var vilken sovjetmedborgare som helst hade inte gått upp; man går inte för långt om man säger att Jarring, övriga diplomater samt ytterst Olof Palme allvarligt skadade Sveriges anseende för lång tid och än idag. Varför blev det så? Utrikespolitikens första uppgift är inte att vidmakthålla goda förbindelser med fallfärdiga regimer utan att tidigt varsna vad som är på väg att ske i de andra länderna. Det är bl.a. därför man omger sändebuden med attachéer.

Per Egil Hegge kom att mot sin vilja att bli ambassadens kontaktman med den skygge författaren. Hegge beskriver honom så: ”Han talade med ljus stämma, mycket snabbt och distinkt och med tydlig sydrysk accent. Hans talspråk är enkelt och vardagligt. Det har intet av den litet tunga, gammaldags stil som präglar hans böcker och särskilt hans offentliga brev.”

Det var i det längsta oklart om Solsjenityn skulle kunna komma till Nobelfesten. Ambassadens attityd signalerade att det inte heller skulle bli någon överlämning där – trots den beredvillighet som visats både Sjolochov och Landau. Tiden höll på att rinna ut. Men hur skulle Solsjenitsyn kunna meddela sig med Svenska Akademin? Det var osannolikt att han skulle få igenom ett telefonsamtal. Ett brev skulle stoppas. Men det fanns en möjlighet – ambassadens diplomatpost. 30 november meddelade han i brev att han inte kunde komma till högtiden men att han räknade med att vid ett senare tillfälle kunna hålla sitt Nobeltal eller i annat fall sända det skriftligen. Detta tal kom att bli ett av 1900-talets viktigaste litterära dokument. 4 december besökte Solsjenitsyn ambassaden och lämnade då manuskriptet till en kort hälsning att uppläsas vid Nobelfesten. Hegge beskriver hans intryck: ”En av diplomaterna hade mottagit budskapet med största ovilja och han fick ett intryck av att man inte ville se honom på ambassaden.”

Vad innehöll då denna hälsning till den lysande skaran vid festen i Stockholms stadshus? Det korta talet lydde så: ”Ers majestät, mina damer och herrar. Jag hoppas att min ofrivilliga frånvaro inte kommer att fördunkla fullheten i dagens ceremoni. Jag skulle ännu mindre önska att mina ord fördystrade högtidligheten, men jag kan inte bortse från att dagen för nobelprisets utdelande sammanfaller med dagen för de mänskliga rättigheterna. Nobelpristagarna kan inte undgå att känna ansvar inför detta sammanträffande. Alla som samlas i Stockholms stadshus måste häri se det symboliska.  Måtte man vid detta rika bord inte glömma de politiska fångar som idag hungerstrejkar   för sina starkt begränsade och söndertrampade rättigheter.” Solsjenitsyn hade två särskilda fångar i åtanke. Den ene av dem, Vladimir Gersjuni, hade han mött i fångenskapen på 1950-talet, och nu var denne åter fängslad. Karl Ragnar Gierow, som läste upp talet vid festen, uteslöt den sista meningen. Men hur gick med med förslaget att Solsjenitsyn skulle få priset på ambassaden i Moskva? Jarring hade då redan offentligt förklarat ”ambassaden inte vill ha något med detta att göra”. Ett är säkert, oavsett vad Jarring sedan skrivit, faller en skugga för alltid över hans namn. Det gäller också Olof Palme, som var ytterst ansvarig. I det väldiga skeende, som ledde till upplösningen av världshistoriens mest skräckinjagande imperium, har de ingen del.

 Så var det med Jarring. Så var det med Olof Palme. Men så var det inte med Svenska Akademin. I sitt tal på Nobeldagen yttrade Karl Ragnar Gierow om Solsjenitsyn: ”Han har själv vittnat att han inte kan tänka sig att leva någon annanstans än i sitt hemland. Hans böcker kan det. De lever redan världen runt, idag kanske mer än någonsin förr, i morgon kanske än mer än idag. Men denna livskraft besitter de inte minst tack vare den känsla, som intill roten förenar hans väsen med hans land. Också i så måtto sluter Solsjenitsyn an till den ojämförliga ryska traditionen. Mot samma bakgrund avtecknar sig de gigantiska föregångare, som ur Rysslands lidanden hämtade både den betvingande styrka och den outsläckliga kärlek, som genomströmmar deras verk.” Karl Ragnar Gierow nämner till sist en av Solsjenitsyns noveller, Matrjonas gård, och säger om dess huvudperson: ”I hennes fårade ansikte känner man igen de trofasta, okuvliga dragen och grips på nytt av den hängivenhet, som hon är mäktig att bjuda och så stolt förtjänar att få.”

Det blev alltså ingen Nobelföreläsning av Solsjentsyn vid högtiden i Stockholms konserthus 1970, men redan vid jul samma år började han arbeta på den. Nu stod han inför ännu ett problem. Om han inte kunde hålla föreläsningen inom utsatt tid, hur skulle han då få den till Sverige? Och om en kopia kom på avvägar, var det risk för att KGB skulle släppa ut en förvanskad version för att kompromettera författaren. Sådant hade hänt tidigare. KGB-agenten Victor Louis hade redan tidigare varit inblandad i en sådan påverkansoperation. Och om Solsjenitsyn lyckades få ut sitt tal till Sverige kunde han bli ställd inför rätta för antisovjetisk verksamhet; den dåvarande lagstiftningen innehöll en sådan gummiparagraf, som använts mot författarna Sinjavskij och Daniel.  Maximistraffet var sju års fängelse.

I februari 1972 utvisades Per Egil Hegge från Sovjet. När han försökte få utrikesdepartementet att protestera – han hade ju varit korrespondent för Svenska Dagbladet – var reaktionen endast att han  kunde skylla sig själv. Solsjenitsyn fick emellertid snart en ny nordisk kontakt. Den svenske journalisten Stig Fredriksson – också han vid Svenska Dagbladet – sökte upp författaren i hans bostad. Solsjenitsyn berättar om deras första möte i boken Nevidimki (eng. övers. Invisible Allies). Fredriksson kom inte för att göra en intervju. Han sade bara enkelt: ”Kan jag hjälpa till med något?” Solsjenitsyn noterade att han tog av sig skorna, när han kom in i lägenheten. Och hjälpa till, det kunde han. När Nobeltalet var färdigt och mikrofilmat, klistrade han fast filmen på insidan av en radio och tog det till Stockholm. Så kunde Nobeltalet tryckas 1972 och slutligen hållas 1974. Men då kom Solsjenitsyn som landsförvisad till Stockholm. I talets avslutning säger Solsjenitsyn:  ”Mycket i världen kan lögnen motstå – bara inte konsten. Och knappt har lögnen skingrats förrän våldet avslöjar sig i sin vidriga nakenhet – och våldet faller orkeslöst.” Det var just så det blev i augusti 1991.

Christian Braw är präst, teolog och författare

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019