Print Friendly

Vi och våra grannar i öster

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VI OCH VÅRA GRANNAR
I ÖSTER
FÖREDRAG HÅLLET PÅ SALSTA
DEN 7 MAJ l 939
Av riksantikvarien SIGURD CURMAN, Stockholm
SvERIGE har under många och långa århundraden haft sitt
största och viktigaste fönster mot yttervärlden på den östra fasaden av sitt hus. 1721 smälldes den ena fönsterhalvan obönhörligen
igen, och 1809 den andra, och sedan dess har vårt förr så viktiga
fönster mot öster varit så grundligt igenspikat, att vi slutligen
totalt glörpde vad det ursprungligen var avsett till. En och annan
romantisk handvinkning bakom norra rutan åt Finland till var väl
det enda livstecken, som där syntes, ty rullgardinen blev också
väl neddragen på insidan av det fönstret. Och så vande vi oss
småningom vid att tänka, att det som skedde därutanför det östra
fönstret, det angick oss egentligen inte mera, bara inte busen ryssen kom för nära rutorna. När så år 1918 med ens hela den politiska bilden utanför detta fönster ändrades, så att även vi, om
också i början ganska försiktigt, började dra upp östra rullgardinen, då var det kanske inte så underligt, om vi till en början stodo
ganska desorienterade inför den för vår generation av svenskar
så helt nya utsikten genom det gamla östra fönstret, ja, så desorienterade, att vi i första taget fullständigt tappade koncepterna,
då vi ställdes inför kravet att handla. Ur den desorienteringen
ha vi nog knappast ännu helt kommit ut, och det är fråga om vi
ännu ens hunnit draga ut alla spikarna för att göra fönstren
öppningsbara igen.
Så ha länge nog våra förhållanden till de baltiska staterna gestaltat sig, och så ha de i många avseenden gestaltat sig även
ifråga om Finland. Det alldeles övervägande flertalet av Sveriges
invånare känner icke det nuvarande Finland, utan har därom ofta
en alldeles oriktig, starkt romantisk föreställning, byggd på Fän- 289
Sigurd Curman
rik Ståls sägner och Fältskärns berättelser. Och bakom den fällda
gardinen vårdades ofta en blyg och trånande kärlek till den i
främmande bojor fångne älskaren.
När sedan gardinen gått upp och verklighetens stundom kalla
och råa luft blåste in över oss med östanvinden, och den förmente
älskaren ibland sade fula ord både till oss och om oss, då var det
fara värt, att besvikelsen skulle bli alltför stor och att den romantiska kärleken skulle förbytas till något helt annat.
Låt mig nu emellertid gå rakt på sak! Vi ha här i Sverige på
grund av den relativt” obetydliga direkta kontakten med det finska
Finland, icke haft verkligt klart för oss styrkan och arten hos
de finsknationella strävanden, som varit så utmärkande för det
senaste halva århundradets utveckling i Finland, än mindre ha
vi haft möjlighet att göra oss en klar föreställning om det berättigade i dessa strävanden, och allra minst måhända äga vi en
verklig kännedom om de tidigare motsatsförhållanden mellan
svenskt och finskt i Finland, som kunna giva en viss förklaring,
om också icke ett berättigande till den beklagliga avoghet mot
allt svenskt, som ända in i senaste tid kommit till synes i Finland.
Naturligtvis har man här i landet haft en viss allmän kännedom om
språkstriderna och motsättningarna, men jag tror knappast, att
man här i landet förrän under intrycket av de senare årens händelser verkligen fattat vidden av den fara, som här hotat att skilja
två folk från varandra. Det var framför allt upptäckten av den
finska ungdomens starkt svenskfientliga inställning, som gjorde
lägets allvar klart för vårt folk. Och det är fara värt, att de stö-
tande former, som vissa av dessa opinionsyttringar stundom tagit
i Finland, skola utlösa en i och för sig icke önskvärd reaktion här
i landet, om de skulle fortsätta.
I alla de kretsar i vårt land, vilka önska verka för fred och förståelse mellan folken, i synnerhet de nordiska folken, måste ju
dessa förhållanden väcka den allvarligaste oro, och vi måste söka
göra klart för oss, vad som kan och bör göras för att hejda det
onda.
Nu skall det villigt erkännas, att det allra sista årets erfarenheter synes bebåda möjligheten av en förändring av stämningen
i Finland. Vad som redan skett är dock av sådan art, att vi ha
all anledning att med allvar följa förhållandet mellan finnar och
svenskar i Finland. Men intet vore olyckligare än om vi därav
kände oss föranledda till några rancune-känslor. Ur sådana kom- 290
Vi och våra grannar i öster
mer aldrig något gott. Vi måste i stället allvarligt söka efter en
väg, som snarast kan föra fram till ett icke blott drägligt, utan
verkligt hållbart förhållande mellan Sverige och Finland.·
En av de viktigaste förutsättningarna härför är, att vi göra
radikalt slut på romantiken i vårt förhållande till Finland och
i stället se på detta klart och nyktert såsom den realpolitiska fråga
den är. Bort med alla illusioner om gammal kärlek och fostbrödralag! Det tillhör tydligen det förgångna. Men våra länders läge
i förhållande till varandra och till andra är alltjämt detsamma
som förr. Å ven om inga andra band funnes, skulle enbart detta
tvinga oss till att söka ett samförstånd mellan Finland och Sverige..
Det är sålunda icke ett kärleksförhållande vi behöva – sådana
förbytas så lätt till motsatsen – utan det är en lämplig form
för en nykter, klar intressegemenskap, där man tar vissa hänsyn
till varandra, inte av böjelse, utan helt enkelt därför att den egna
nyttan kräver en uppoffring av den ene för att vinna något viktigare av den andre.
Det är väl också den vägen vi äro inne på, då det gäller att
ordna den aktuella Ålandsfrågan, vilken jag emellertid i detta
sammanhang icke ämnar beröra. –
Vilja vi emellertid gå vidare på denna väg, så måste vi också
lägga ned ett målmedvetet och gediget arbete på att lära känna
de verkliga förhållandena i våra grannländer på andra sidan Östersjön och att där göra våra verl~liga förhållanden vederhäftigt
kända. Det är inte sångarfärder och kongressparader med vackra
tal och skålar vi främst behöva, ehuru jag icke vill förneka, att
även sådan festlig samvaro mellan folk kan vara till nytta och
framför allt till glädje. Men först och främst är det dock målmedvetna och arbetssamma, under lugna och anspråkslösa former företagna studieresor av omdömesgilla personer av olika åldersklasser
och i olika ansvariga ställningar; det är försök till klokt och för
båda parter givande samarbete mellan enskilda personer, firmor
och företag på begränsade uppgifter, det är överhuvudtaget ett
reviderande av gamla fördomar och illusioner och ett nyktert,
skarpögt sökande efter nya hållbara gemensamheter på lång sikt,
som vi numera behöva och måste ställa in oss på, om vi vilja vinna
något för framtiden. Vi måste se, att vi ha en uppgift där österut
och arbeta på den, arbeta hårt och klokt, som våra fäder gjorde
fordomdags.
Det är emellertid icke enbart till Finland, som våra blickar nå,
291
,•.’· L
Sigurd Curman
då vi se ut genom vårt gamla östra fönster. De träffa också de
länder, söder om Finska viken, där än i denna dag den svenska
tiden står som den gyllene tiden, och där svensk kulturgemenskap står såsom något eftersträvansvärt, jag menar de baltiska
staterna, där en varm våg av sympati gärna möter en svensk och
där de kulturpolitiska synpunkterna samverka med historiskt
grundade sympatikänslor till att skapa en god jordmån för ett
samförstånd och en samverkan mellan dem och oss, även om man
också där någon enstaka gång kan spörja missljud av nationalistiskt ursprung. – Vi ha emellertid all anledning att där sätta in
med energi, klokhet och generositet för att möta de baltiska ländernas förväntningar och önskningar av oss och därigenom skapa
en god början till det balto-skandinaviska samförstånd, som
icke blott är önskvärt utan även en kulturgeografisk nödvändighet.
Men vad angår nu allt detta oss, som sitta här, frågar kanske
en och annan. Vi äro ju inte en samling av blivande utrikesministrar. Vad vill Ni egentligen att vi ska’ göra? – J o, först
och främst att övergiva den synpunkten, att utrikespolitik skulle
vara något, som inte angår oss, ty om vi överhuvud vilja medverka till vårt eget lands framtida lycka, så måste vi intressera oss för och känna oss medansvariga för åtminstone dess förhållande till sina grannar. Och vi kunna utan tvivel var och en
i sin stad och på sitt sätt medverka till dess gynnsamma utveckling genom att över huvud taget intressera oss för detsamma.
Då det nu särskilt gäller våra nya grannar på andra sidan Östersjön – vilka för resten inte alls äro nya, utan gamla bekanta
ur vår egen historia – så är vår första uppgift att lära känna
dem och deras land och skapa oss en någorlunda klar uppfattning
av deras levnadsförhållanden, deras förmåga, deras behov och de
möjligheter som finnas för ett umgänge mellan dem och oss på
kulturella, ekonomiska och andra områden. Vi måste resa i dessa
oss så närbelägna länder, så att de bli konkreta begrepp för oss.
Och vi behöva också skaffa oss klara föreställningar om dessa
länders etnografiska, sociala, ekonomiska och politiska struktur,
ty endast därigenom blir det oss möjligt att bedöma dem och deras
förhållanden på ett sådant sätt, att vi kunna uppbygga verkligt
hållbara förbindelser mellan dem och oss. – Att detta icke kan
ske i en handvändning är självklart. Det skulle inte överensstämma med någondera partens kynne. Det är bättre att närman- 292
Vi och våra grannar i öster
det sker långsamt och säkert, baserat på ömsesidigt klart genomskådade förhållanden. Det är icke romantik, det är fråga om,
det måste vara klar och medveten realpolitik.
Min egen uppfattning i dessa frågor baserar sig på intrycken
från ett ganska stort antal resor, som jag från och med år 1929
så gott som varje år gjort i Estland, Lettland eller Litauen och
på de ganska vidsträckta personliga förbindelser jag härigenom
kunnat knyta inom skilda samhällsklasser i de tre länderna. Det
existerar utan tvivel mycket stora olikheter mellan de tre huvudfolken, ester, letter och litauer, och någon slags »likriktning» dem emellan finnes egentligen icke, ehuru de sträva efter en·
viss samverkan på politikens och ekonomiens områden. Men en
sak synes mig vara obestridlig, och det är alla tre folkens bestämda önskan att orienterea sig och sina kulturella förhållanden
västerut. Att Sverige då är det första land, som ligger i riktlinjen,
är visserligen ett enkelt geografiskt faktum, men inte enbart det.
Där spela givetvis de historiska förutsättningarna och erfarenheterna in jämte den viktiga omständigheten, att Sverige visserligen
är ett – i synnerhet i jämförelse med de baltiska länderna – rikt
och högt utvecklat land, men dock icke en politisk stormakt, vars
avsikter man behöver frukta. Ty om det är något, som dessa länder äro beslutna att skydda till det yttersta, så är det sin nyvunna
nationella frihet. Och den hotas ej av Sverige, men måhända av
andra makter.
Allt detta medverkar till att man i de tre baltiska staterna finner en mycket utbredd sympati för Sverige, som i vissa avseenden
för dem ter sig som ett ideal-land. A andra sidan skall man inte
tro, att kunskapen om Sverige på östra sidan Östersjön är av nå-
gon grundligare natur hos den stora allmänheten. Där härska givetvis liksom här betydande vanföreställningar och komplexer, de
senare i hög grad beroende därpå, att vi i allmänhet varit så ytterst återhållsamma och försiktiga i vårt förhållande till dem,
vilket hos dem stundom framkallat känslan av att vi ej uppskatta
dem och nonchalera dem. Såsom alla unga folk äro också de baltiska ytterst känsliga för allt, som kan såra deras ärekärhet, och
därför kunna stundom även oskyldiga handlingar misstydas, om
de ha skenet av översitteri eller dylikt. Sådant kan vara besvärligt nog, men man måste förstå det, då det gäller folk, som ännu
för 25 år sedan behandlades som mindervärdiga, icke blott av ryssarna utan också av den härskande tyska herremannaklassen i
293
s
Sigurd Curman
Balticum. Det kräves generationer, innan sådant går ur. Allt
detta gör, att det – trots den obestridliga, starka sympatien för
Sverige – ingalunda är så självklart, att de baltiska länderna
komma att vända sig mot Skandinavien och därvid främst mot
Sverige, såvida de inte därvid känna sig mötas med förtroende
och allvarligt menad sympati. De måste känna, att vi också ha
något intresse, någon vilja till uppriktigt umgänge med dem.
Det är därför, vi måste lämna vår passivitet och åtminstone försöka att skapa förutsättningarna för ett utökande och ett stärkande åtminstone kulturellt och ekonomiskt av den nordiska vänskapskretsen, inom vilken fred och samförstånd torde ha alla förutsättningar att trivas och utvecklas. Och därtill krävas inga utrikespolitiska demarcher. Det är kanske t. o. m. bäst utan sådana.
Ty förutsättningarna härför skola organiskt och så småningom
växa fram. Hur skall nu det komma tilU
Jo, om var och en i sin stad och inom sin verksamhetskrets verkligen allvarligt och målmedvetet söker efter möjlighet att etablera
en kontakt av ett eller annat slag med personer, firmor eller institutioner inom de baltiska grannländerna för att samarbeta med
dem på sitt område och känner det som en viktig uppgift att söka
gagna dem, då han det kan, eller om man åtminstone stödjer dem,
som praktiskt arbeta för dessa mål, då vinnes snart nog något
av den grund, som är nödvändig.
Då en stor del av mitt auditorium här utgöres av representanter
för den akademiska världen, skall jag tillåta mig att redogöra för
ett dylikt, i och för sig nog så anspråkslöst försök, som gjorts i
detta avseende inom en liten akademisk krets i Stockholm. Vi ha
varit några stycken vetenskapsmän, av vilka några äro här närvarande, som trott oss göra en viss nytta genom att organisera ett
baltiskt vetenskapligt samarbete inom olika områden på följande
sätt. Alltsedan år 1931 har vi årligen ordnat en gemensam baltisk
kurs i Stockholm, inom ett bestämt ämnesområde, som kunde ha
ett gemensamt intresse för de baltiska länderna och Skandinavien
och inom vilket vi hos oss ägde någon särskilt framstående lärarekraft, som skulle kunna ge någonting, som icke så lätt stode till
buds annorstädes. Till denna baltiska kurs, som i allmänhet varat
i c:a 3 månader, ha vi inbjudit en svensktalande och en finsktalande vetenskapsman från ]~inland, en från Estland, en från Lettland och en från Litauen, stundom även någon från Danmark och
Norge. Finnar och balter ha från svensk sida fått var sitt stipen- 294
Vi och våra grannar i öster
dium som möjliggjort deras vistelse i Stockholm. Under senaste
åren hava även de baltiska staterna själva beviljat stipendier, så
att 2 deltagare från samtliga länder kunnat komma över hit. Deltagarna ha valts omsorgsfullt bland sådana yngre vetenskapsmän, som nyss slutat sina universitetsstudier och som visat sig
vara särskilt dugliga och om vilka man hoppas, att de skola
komma att göra sig gällande inom sina respektive länder och
vetenskaper. Dessa ha då samlats i Stockholm kring en duglig,
svensk lärare och hava under dennes ledning gemensamt studerat
igenom ett för alla länderna gemensamt vetenskapligt problem,
där läraren- ofta med biträde av en eller flera specialföreläsare- – stått för huvudbehandlingen, men där de olika stipendiaterna
fått behandla och föreläsa om saken ur sitt lands speciella synpunkt. Detta har visat sig vara ytterst betydelsefullt och berikande för både lärare och elever.
Första året valdes arkeologi. Professor Birger Nerman behandlade östersjöområdet under vikingatiden för elever, som representerade Östersjöns samtliga kustområden. Andra året ledde professor Eli Heckscher en kurs om östersjöländernas handelspolitik
under 1600-talet. Tredje året studerades östersjöområdets geologi
under kvartärtiden med professor Lennart von Post som ledare,
varvid den av honom introducerade s. k. pollenanalysen utlärdes
av uppfinnaren själv. Fjärde året behandlade professor Sigurd
Erixon östersjöområdets etnografi, varvid långa resor till Sveriges
skilda delar gjordes. Vidare anordnade medicine professor Göran
Liljestrand vid Karolinska institutet en 3 månaders kurs i sin
specialitet: blodomloppets farmakologi och fysiologi för en krets
unga läkare. Detta ämne kan ju inte sägas vara bundet till det
· baltiska området, men för detsamma kunde vi i stället erbjuda
en högkvalificerad specialist som lärare.- Sjätte årskursen ägnades åt juridik, närmare bestämt civilrättsliga frågor med docenten Hult som ledare. Förra året behandlade professor Roosval ämnet »Periodindelningen i östersjöområdets konsthistoria», varvid
även specialföreläsare från Helsingfors och Tartu medverkade.
Slutligen har årets baltiska kurs, vars medlemmar nu äro mitt
ibland oss, ägnats åt kulturgeografiska studier under ledning av
professor Ahlmann och docenten William-Olsson. Därvid har särskilt problemet om den nutida urbaniseringens förlopp och orsaker
tagits upp som huvudtema. I samband med dessa av föreläsningar
och seminarieövningar bestående kurser hava i allmänhet ett fler- 295

Sigurd Curman
tal utflykter anordnats till olika delar av landet, varigenom deltagarna fått tillfälle att lära känna även vår landsbygd och dess
befolkning.- Under vistelsen i Stockholm ha deltagarna haft tillfälle att lära sig svenska språket, så att de i varje fall kunnat
läsa svenska, varjämte de fått göra bekantskaper i svenska fackkretsar och deltagit i svenskt föreningsliv m. m. Dessutom hava
de introducerats i våra olika vetenskapliga institutioner, bibliotek,
arkiv o. dyl. i den mån detta kunnat hava ett intresse för respektive kursers deltagare.
Detta initiativ har visat sig hava de allra bästa konsekvenser.
Därigenom skapas icke blott en vetenskaplig kontakt mellan Sverige och de östbaltiska länderna utan också mellan dessa själva, vilket är mycket viktigt. Vid varje år lämnas Stockholm av en liten
krets goda och hängivna vänner till Sverige och till det baltiska
samförståndet. Och eftersom vi tro, att de flesta deltagarna i de
baltiska kurserna äro framtidsmän i sina respektive länder, våga
vi även hoppas, att de en gång på betydelsefulla platser skola
verka vidare för samförståndet inom den balto-skandinaviska
Norden och vi våga därtill tro, att Sverige kommer att stå deras
hjärta särskilt nära. Varje år bildas en liten, men stark länk i
en kedja, som växer så småningom och som binder samman med
varandra arbetarna inom vetenskapens värld i våra nordliga
länder.
Den iden kan tagas upp och bör tagas upp och har också tagits
upp på andra områden och den kan utbildas på olika sätt. Huvudsaken är, att man på ett klokt och målmedvetet sätt arbetar för
ett närmande och ett samarbete på reell grund, utan onödiga ceremonier och utan reklam.
Särskilt glädjande är det, att studenterna på båda sidor om
Östersjön på allvar tagit upp denna det reella samarbetets ide på
sitt program. Den baltiska studentföreningen vid Stockholms Högskola har i detta hänseende gjort ett vackert pionjärarbete genom
anordnande av en socialekonomisk instruktionskurs för baltiska
studenter, och vänskapsband av permanent natur lära nu vara
knutna mellan Uppsalastudenterna och deras kolleger vid Gustav
Adolfs universitet i Tartu, av vilka en del, om jag är riktigt underrättad, i denna månad komma att gästa Gästrike-Hälsinge
nation. I Stockholm kommer i slutet av maj att hållas en svenskbaltisk studentkonferens, som skall överlägga om utvidgat samarbete på olika områden. Att ungdomen sålunda ryckt in för detta
Vi och våra grannar i öster
vidgade nordiska samarbete, måste man särskilt glädja sig åt.
Det ger oss hopp om sakens framtid.
Men – jag upprepar det – vi stå ännu blott i första början
av detta samarbete. Många äro de önskemål, man ville uppställa.
Bland dem är det särskilt ett, som i detta sammanhang ligger
mycket nära till hands och det är åtgärder för underlättandet för
studenter från de baltiska· länderna att studera vid svenska högskolor och likartade anstalter med möjlighet att få fullgiltiga avgångsbetyg.
Det ligger i sakens natur, att det måste uppstå svårigheter för
de relativt små baltiska länderna att upprätthålla högre utbildningsanstalter för alla de specialister, som äro nödvändiga i landet. Så har inan t. ex. i Litauen ända till år 1938 saknat en veterinärhögskola. Man nödgades därför sända sina veterinärstudenter
till utlandet, och åtskilliga ha skaffat sig sin utbildning i Tyskland, i Österrike o. s. v. Några ha också kommit till Sverige och
ha gått på Veterinärinstitutet. J ag tror icke det är någon överdrift om jag påstår, att man helst skulle velat sända dem alla
till Sverige, i synnerhet under nuvarande kritiska politiska förhållanden. Men dels är det trångt om platser vid våra läroanstalter, dels kunna främlingarna ännu icke få för dem fullt tillfredsställande avgångsbetyg.
Det förefaller mig vara ett ömsesidigt intresse att på allt sätt
undanrödja dylika svårigheter och att underlätta för våra baltiska grannar möjligheten att få sina ungdomar specialutbildade
i Sverige, så att de ej mot sin önskan nödgas gå t. ex. till Tyskland.
Det är den sortens generositet, som vi måste söka visa dem, en
generositet, som f. ö. endast kan vara till ömsesidigt gagn. Ju
mera gemenskap vi kunna ha på ett naturligt sätt, dess bättre
är det. Den generositeten ha vi råd att kosta på oss, och den kommer att betala sig ideellt.
J a visst, det där låter ju allt gott och väl, men, invänder säkert
någon, det finns en stor svårighet, som ni helt förbigått och det
är språkfrågan. Språkfrågan, ja, visst utgör den en svårighet,
men dock en av dem som kan övervinnas. Att de balter, som vilja
studera i Sverige, lära sig svenska, är en självklar sak, och erfarenheten visar, att de göra det med stor lätthet. Och vi andra,
svenskar och balter, få tala tyska, engelska eller franska med
varandra, vilket går utmärkt så länge man ej lägger politiska
synpunkter på dessa kommunikationsmedel, vilket ju tyvärr kan
297
Sigurd Curman
förekomma. Att bli ovettigt behandlad på ett baltiskt postkontor
därför att man talar tyska, bidrar ju inte till samlevnadens trivsel, men sådana händelser äro sällsynta. Ehuru det ju inte kan
ha någon inverkan på frågan i stort, bör det dock i detta sammanhang nämnas, att intresset för att lära de östbaltiska språken är
i bestämt stigande i vårt land. Vid stockholros Högskola finnas
nu särskilda infödda lektorer i såväl estniska som litauiska språ-
ken och dessutom en svensk lektor i lettiska och de hava alla tre
icke så få elever. över huvud taget är det ett behov för oss att
äga ett icke alltför litet antal personer, som behärska grannsprå-
ken i öster. Vi ha bl. a. all anledning följa med vad som skrives
i pressen däröver. I övrigt är nog god vilja det viktigaste i språkfrågor.
Utmärkta prov på vad sådan god vilja betyder hava de här
närvarande baltiska ministrarna sannerligen givit. Det har icke
gått lång tid efter deras hitkomst förrän de lärt sig icke blott
att läsa och förstå, utan även att tala svenska alldeles förträffligt.
De giva därmed ett utmärkt föredöme åt våra diplomater, som
vi hoppas dessa skola följa.
God vilja! – Ja, träffa icke dessa ord den verkliga kärnpunkten
i alla frågor om mänsklig samvaro och samverkan. Men det gäller inte bara att vilja, utan också att kunna. Och i nuvarande
upprörda tider är det tyvärr bra litet som vi, små nationer, kunna
uträtta, även om vi vilja aldrig så väl. År det inte just därför
så mycket större anledning för oss att just nu intensifiera arbetet
på samförståndet med våra jämnstora grannar, ty där kunna vi
göra något, om vi blott ha god vilja.
298

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism