Vi är skyldiga sanningen

När människor som haft en så stor påverkan på den moderna historien avlider är det förståeligt att det får uppmärksamhet, men normaliseringen av Castros övergrepp mot sitt folk är en skymf mot alla de han förtryckte skriver Aron Modig.

Förra helgen dog diktatorn Fidel Castro.

När människor som haft en så stor påverkan på den moderna historien avlider är det förståeligt att det får uppmärksamhet. Icke desto mindre har jag förvånats över de oväntat många normaliserande och, i flera fall, till och med hyllande avskedshälsningarna.

Att den tidigare kommunisten Lars Ohly och långvarige Kuba-kramaren Pierre Schori stämde ut i någon form av beundranskör till Castro var i och för sig kanske inte så oväntat. ”Fidel Castro var en stor inspirationskälla”, som Ohly kommenterade till Aftonbladet.

Att hyllande tendenser också fanns i EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junckers och Kanadas premiärminister Justin Trudeaus uttalanden var desto mer förvånande. Trudeau sade sig vara i ”djup sorg” över Castros bortgång och beskrev densamme som en ”ledare större än livet självt som tjänade sitt folk i nästan ett halvt sekel”. Det var verkligen osmakligt och säkert en pressrelease som kommer att nagga premiärministerns i breda lager goda anseende rejält i kanten.

För även om det för vissa tillbakadrömmande socialister och revolutionsromantiker verkar gå att se på Castro som en inspirationskälla, så är det ett faktum att han samtidigt var en diktator, förtryckare och mördare. Och det borde få varje rumsren politiker att ta avstånd ifrån hans gärning och idéer.

Enligt den amerikanska stiftelsen Freedom House, som publicerar rapporter över situationen för politisk frihet i världen, klassificeras Kuba som ”ej fritt” och på organisationens sjugradiga frihetsskala (ju lägre, desto friare) fick landet i årdet föga smickrande betyget 6,5. I The Economists Democracy Index från ifjol klassas Kuba som en ”auktoritär regim”.

Kubanerna har varken möjlighet att påverka vem som ska representera dem i landets parlament eller laglig rätt att engagera sig i någon annan politisk organisation än kommunistpartiet. De får inte heller demonstrera eller på annat sätt uttrycka sitt missnöje eller sin politiska åsikt.

De tillåts inte starta en egen oberoende tidning eller TV-kanal, utan får hålla till goda med regimens nyhetsrapportering. Internet är kraftigt begränsat.

Den politiska ofriheten går hand i hand med ekonomisk socialism, vilket föranleder att människor är fattiga. Ransoneringssystem har tillämpats sedan 1950-talet och det är svårt för en genomsnittlig kuban att klara sig på sin månadsinkomst. Många är beroende av svartarbete vid sidan av sina ordinarie jobb för att klara sitt uppehälle.

Allt detta har varit tydligt under mina resor till Kuba, som syftat till att stödja delar av oppositionsrörelsen och oberoende journalister som försökt att verka i landet.

För mig är den politiska friheten och den ekonomiska friheten de två mest grundläggande fundamenten för ett fritt och öppet samhälle präglat av välstånd.

Att människor får tycka, säga, skriva och tro på vad de vill. Mötas i de konstellationer de vill och rösta på det parti som bäst passar de egna preferenserna och den egna övertygelsen. Likaså att människor har rätt att äga, investera, starta företag, sluta avtal, handla och arbeta. Liksom rätt att avstå från allt detta.

Vi som bor i Sverige och västvärlden ska vara tacksamma för att vi lever i länder där både den politiska och ekonomiska friheten på det generella planet upprätthålls och försvaras. För vi vet att det också finns stater där de politiska ledarskapet anser att det ”räcker” med en av dessa friheter. Vi vet också att det finns länder där despoter använder våld för att begränsa varje tillstymmelse till frihet.

Vad gäller det senare var – och är fortfarande – Kuba under Castro ett av den moderna historiens allra sorgligaste exempel. För mänsklighetens skull är vi skyldiga att se till att dessa fakta inte tonas bort.

Aron Modig är riksdagsledamot för Kristdemokraterna.