Print Friendly

Vetenskapsakademien 200 år

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VETENSKAPSAKADEMIEN
200 ÅR
Av docenten BENGT HILDEBRAND, Stockholm
DEN svenska Vetenskapsakademien har 1939 bestått i tvåhundra·
år. Den 2 juni 1739 kl. 9 f. m. sammanträdde nämligen stiftarna
på Riddarhuset för att begynna »et påtänckt sälskaps inrättande»
i avsikt att sprida kunskaper i matematik, naturkunnighet, ekonomi, handel, nyttiga konster och manufakturer. De överläggande
herrarna voro fem: den då 32-årige doktor Carl Linnreus, den 27-
årige friherre Anders Johan von Höpken – senare den bekante
statsmannen: riksråd, kanslipresident och greve -vidare Mårten
Triewald, Jonas Alström, adlad Alströmer, samt friherre Sten Carl
Bielke. Som stiftare medräknade man därtill den vid mötet icke
närvarande friherre Carl Wilhelm Cederhielm. Granskar man närmare denna krets, slår det en såsom egendomligt, att bland Vetenskapsakademiens stiftare egentligen endast en var vetenskapsman,
men visserligen en så mycket större sådan: Linne. Triewald var
uppfinnare och ingenjör samt populärföreläsare, Höpken politiker,
ämbetsman och sedan statsman, Alströmer industriidkare samt befrämjare av får- och svinavel och potatisodling, Bielke visserligen
. ganska botaniskt bildad men dock mera lanthushållare och trädgårdsodlare, Cederhielm slutligen lantbrukare och skogsman. Det
namn man först hade tänkt giva den nya sammanslutningen var
Ekonomisk vetenskapssocietet eller Ekonomiskt vetenskapsgille.
Dessa upplysningar, sammanställda med det stiftarnas program,
som vi ovan anfört, fordrar sin särskilda förklaring för att rätt
kunna förstås.
Den moderna vetenskapsutvecklingen har sin första, grundläggande storhetsperiod från tidpunkten för framläggarrdet av Copernicus’ astronomiska system 1543 och utgivandet s. å. av Andreas
Vesalius’ banbrytande anatomiska arbete fram till publiceringen
av Newtons Philosophirn Naturalis Principia Mathematica 1687.
De naturvetenskapliga upptäckterna, tillkomsten av de vetenskap- 445
Bengt Hildebrand
liga instrumenten (mikroskop, teleskop, barometer, termometer,
luftpump), upprättandet av botaniska och zoologiska trädgårdar,
av »anatomiska teatrar» för dissektioner, fysiska och kemiska laboratorier, museer, o. s. v., medförde en fullständig omvälvning
och nydaning av det vetenskapliga arbetet. Till denna period hör
även uppkomsten av de stora akademierna. Den moderna akademiutvecklingen hade begynt i renässansens Italien och ett par betydande naturforskarakademier uppstodo i Rom och Florens under
1600-talets förra del. Men först med tillkomsten av Royal Society
i London 1662 och Academie des Sciences i Paris 1666 slog akademiväsendet fullt igenom. Dessa akademier uppkommo i medveten
motsats till de då föråldrade och förstelnade universiteten, som
bevarat sin medeltida karaktär såsom härdar för »lära», icke för
forskning, och som genom att bibehålla latinet som språk voro
avskurna från beröring med en större allmänhet. De till akademierna knutna lärda tidskrifterna utkommo i England och Frankrike på nationalspråket. Tanken att skriva vetenskap på nationalspråk var en del av tidens allt starkare nyttighetssträvanden, dess
utilism, som i mycket återgår på Francis Bacon. sextonhundratalets akademiutveckling vinner sin fullbordan i Leibniz, det moderna akademiväsendets främste pionjär. Den efter hans initiativ
1700 grundade preussiska vetenskapsakademien i Berlin blev en
ny typ av dylika samfund, universalakademien, avsedd för forskning inom både naturvetenskap och humaniora. Under inflytande
av merkantilismen blev entusiasmen för tillämpad vetenskap, för
utilism, för praktiskt-ekonomiska nyttighetssträvanden allt starkare just i akademierna, såväl i London och Paris som i Berlin.
Liknande strömningar gjorde sig gällande i Sverige redan under
karolinsk tid. När Oasten Feif, inspirerad av Carl XII själv, från
Timurtasch 1713 föreslog Nieodemus Tessin d. y. upprättandet av
en Academie des Sciences i Stockholm, så var det helt en ekonomisk
akademi han avsåg. Förslag om ett »ekonomikollegium», om en eller
flera ekonomiska societeter möta hos många andra svenskar under
senkarolinsk tid och början av frihetstiden. Med 1730-talet begynner tillika epokens rikligt flödande ekonomiska litteratur och
samtidigt nalkades man den period, då svensk naturforskning fick
sin gyllene, klassiska tidsålder. I de svenska akademibildningar,
som under Polhems, Eric Benzelius’ och Swedenborgs ledning tillkommo efter varandra i Uppsala, möter man de utländska tidsströmningarna på svensk botten. Likvisst är att märka, att Bok- 446
Vetenskapsakademien 200 år
wettsgillets, senare Vetenskapssocietetens tidskrift var på latin,
Acta Literaria Svecirn och Acta Literaria et Scientiarum Svecirn.
Här liksom i Tyskland kom nationalspråkstanken inom vetenskapen senare till genombrott än i västra Europa, men den var
på väg.
Vad man i Sverige under denna universitetsföraktets och ekonomientusiasmens tid ville arbeta för var utvecklingen av »vetenskaper och konster». Sistnämnda ord är lätt förklarat: det betyder
i tidens språkbruk teknik. Termen vetenskap åter genomgår flera
förvandlingar. Ordet bibehöll ännu sin gamla och ursprungliga
betydelse av helt enkelt vetande, kunskap -man talade om Polhems »ogemene vetenskaper». Denna betydelse är belagd ännu så
sent som 1787. Därjämte tolkas det ibland på fransk-engelskt sätt
(science) som liktydigt med naturvetenskap, en betydelse som icke
slog igenom; men ännu 1789 talas om »blotta vetenskaperne» i tydlig mening av naturvetenskaperna. slutligen framkommer små-
ningom men helt sakta ordets nuvarande svenska betydelse, den
av strängt systematiskt vetande i allmänhet eller inom särskilda
områden av matematisk, naturvetenskaplig eller humanistisk
forskning. När Vetenskapsakademien 1739 tillkom, klargjorde stiftarna varken för sig eller andra, att ordet var mångtydigt. Den
gamla innebörden av kunskap, vetande (utan genomtänkt, systematiskt sammanhang) stod ännu främst, särskilt i betydelse av
tillämpad vetenskap eller rentav praktiska yrkesinsikter. Man ser
det bäst av uttrycket 1766 om tapet- och solfjädersfabrikation som
»Vetenskap». En dylik betydelse av ordet var mycket lämpad för
att nyttjas av utilismen under dess kamp mot universitetens »pedanteri» och »ofruktbara» vetenskaper. Det lider därför intet tvivel, att namnet Vetenskapsakademien i dåtidens öron i första hand
har låtit som Kunskapsakademien.
I fråga om sitt ekonomiska program var Vetenskapsakademien
en följd av hattarnas seger vid 1738-39 års riksdag. En hel rad
fakta visa detta men bl. a. synes det av stiftarkretsens sammansättning. Fem av stiftarna voro mer eller mindre hattbetonade,
särskilt Höpken, vilken såsom redan politiskt inflytelserik blev
den, som ledde alla aktioner hos de maktägande. En av stiftarna
var mössa, nämligen Bielke. Men av hattpartiets tre programpunkter: nya män vid makten, ny utrikespolitik och skärpt merkantilism, var Bielke enig med motståndarna i fråga om den nä-
ringspolitiska punkten. På så vis får man en naturlig förklaring
447
··”-
Bengt Hildebrand
både av de namn, som stiftarna först tänkt ge sitt samfund, och
av akademiens karaktär, sådan denna framgår särskilt av dess
utgivna Handlingar. Vetenskapsakademien är således icke stiftad
av vetenskapsmän i modern mening utan av ekonomientusiaster,
icke för rent vetenskapliga mål utan för näringspolitiska syften.
Härom voro i själva verket alla eniga, både stiftarna och hela den
äldre ledamotsuppsättningen. Akademiens store sekreterare under
34 år, astronomen Pehr Wilhelm \Vargentin, kan därför också 1751
yttra, att hushållskonsten var den angelägnaste och vidsträcktaste
av alla vetenskaper, vilket akademiens »prisvärde stiftare visligen
betänkt». Ännu 1770 talar W argentin om en »Oeconomisk Vetenskaps Academie sådan som vår». Akademiens historia fram till
den stora omvälvningen 1818-1821 är på så vis berättelsen om,
hur ekonomientusiasmen slappnar av och hur naturforskningen
får övertaget. Den rent vetenskapliga linjen fick småningom starkare försvarare i Linne, som också han från början varmt omfattat ekonomiprogrammet, och även i Wargentin, vilken som den
betydande forskare han var icke kunde stå alldeles främmande för
dylika synpunkter. Emellertid torde vi här ha rätt att se också
en personlig utveckling hos Linne och Wargentin fram till mera
vetenskaplig uppfattning i vår mening. Det kan för övrigt vara
svårt att säga, var ekonomin slutar och naturstudiet börjar eller
tvärtom i de otaliga rön, med vilka akademiens Handlingar uppfylldes under frihetstiden. Ytterlighetsrepresentanten inom akademien för den syntes av ekonomi och naturvetenskap, som betraktade även all naturforskning som »pedanteri», om den icke
syftade till det nyttiga, var Pehr Kalm.
Vetenskapsakademiens egentlige initiativtagare var Mårten
Triewald, dess organisatör Höpken, medan Linne blev en av dess
främste ledare och akademiens största svenska namn. Triewald
och Alströmer hade länge bott i England, deras akademiideal var
Royal Society; Linne kände dessutom Academie des Sciences. Anders Celsius, som nära samverkade med stiftarna vid starten, framhöll direkt Parisakademien som mönster. Stiftarnas bristande intresse för humaniora gjorde, att man anslöt till det franska systemet och ej till typen av Leibniz’ universalakademi. När i Sverige
1786 Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien samt Svenska
Akademien tillkommo, blev det franska mönstret för våra akademier än mer påtagligt. De franska akademiernas senare sammanslutning till Institut de France vann dock ej efterföljd i Sverige.
448
Vetenskapsakademien 200 år
Triewald ivrade i högsta grad för nationalspråkstankens tillämpning, delvis i opposition mot den uppsaliensiska Vetenskapssocietetens latinska och alltför »lärda» Acta. Man skulle skriva om praktiska saker, till allas nytta, uppsamla rön från hela landet. Detta
tidens och akademiens ekonomiintresse omfattade ända till vardagens obetydligaste enskildheter och rönen ge på så vis ofta en
roande bild av dåtida liv. När Triewald fått iglar i sin ruddamm,
anlitade han vännen Linne och rönet att fördriva iglarna offentliggjordes i akademiens Handlingar med det glada tillägget, att
rudorna nu fått »en behageligare smak». Man älskade att meddela råd för utrotande av vägglöss och mullvadar, man skrev om
hur gärdesgårdar bäst skulle sättas upp, hur man botade kreatur
och hur man kunde tämja älgar. Sistnämnda ämne omhuldades
ännu så sent som 1819, då I. af Darelli i Handlingarna tryckte
»Berättelse om elgar», en uppsats som med största nöje kan läsas
även av nutiden. Till de merkantilistiska älsklingsämnena hörde
silkesmask- och mullbärsträdsodling, i det att man för handelsbalansens skull ville få en inhemsk sidenindustri. När akademiens
ledamot professor Eric Gustaf Lidbeck från Lund vid sammanträde den 18 oktober 1755 uppvisat prov av gult och vitt silke, som
man fått från maskarna i mullbärsplanteringen i Lund, skaldade
Johan Rosen i Lärda Tidningar ett hyllningskväde med bl. a. följande tidstypiska strofer:
»Om Lagrar förr ha prydt de Lärde,
Och ofta den, som illa qwad;
Så wördar jag et Mullbärs blad:
Den Kransen har sit hela wärde.
Wälkomne derför’, täcke Maskar!
Med mycken Eld i qwicka klor,
Med mera Wett, än någon tror,
Med Mästar-bref i silkes-askar.
Så njuten då behaglig föda,
Utwalde Kräk, i glada dar!»
o. s. v.
Mycket intresserade man sig också för humlegårdar och biskötsel. I själva verket blevo Vetenskapsakademiens under 1740- och
1750-talet oerhört populära Handlingar ett enande band mellan
alla landsdelar och klasser, ett fält där man i patriotiskt nit tävlade om, hur »hvar province kan raffineras» för att använda ett
449

Bengt Hildebrand
Linnes uttryck. Varje »hushållare» i landet kunde ju lätt medverka genom att insända sina rön till akademien.
Vetenskapsakademien själv hade vida mer än nu karaktären av
ett arbetslag, en arbetande studieklubb. När akademien 1746 fått
sig tillsänd en flaska med vatten, som man ansåg ha förvandlats i
blod- det var alltså fråga om röda vegetationsfärgningar-hade
arvprinsen Adolf Fredrik först fått beskåda det i sitt mikroskop
och funnit vattnets förändring bero på »maskar af 6 fötter». sedan nedbars Hans Konglig Höghets mikroskop i akademien, vars
lokal då och länge var Riddarhuset, varvid entomologen Charles
De Geer (1/2 1746) i mikroskopet granskade maskarna, vilka dock
»befunnos igenom förrutnelse aldeles mistat sin figur». I arvprinsparet hade akademien för övrigt mycket nådiga beskyddare, varom
man finner många vittnesbörd i protokollen. Den 11 november
1749 berättade sålunda herr amiralen Ankarerona i akademien,
att Hennes Konglig Höghet, d. v. s. Lovisa Ulrika, »förleden afton
sedten ovanlig horizontal strimma tvärt öfver månen» och behagat
låta fråga, om ingen av akademiens ledamöter varseblivit strimman. »Academien», säger protokollet, »stadnade så mycket mera i
diup förundran öfver Hennes Kongl. Höghets upmärksamhet, som
ingen af de närvarande Herrar Ledamöter gifvit på denna strima
acktning.»
Med allt det sagda får man icke glömma, att akademien på
många olika sätt utförde storverk. Den gjorde det i första hand
rent metodiskt, genom att dock försöka, om än aldrig så stapplande, att införa vetenskapligt arbets- och betraktelsesätt. Det är
vidare t. ex. Vetenskapsakademien, som i betydande grad befordrat befolkningsstatistiken, och det är likaledes akademien, som
lancerat barnläkekonsten, pediatriken, genom Rosen von Rosensteins epokgörande studier. Ända från början publicerade akademien därjämte arbeten även i matematik och ren naturvetenskap.
Av betydelsefulla dylika under 1700-talets senare del märkas bl. a.
Torbern Bergmans och C. W. Scheeles kemiska studier. Akademien fick genom almanacksprivilegiet 1747 både sin finansiella
ryggrad och ett medel att påverka de vidaste kretsar, nämligen
genom almanacksuppsatserna. På så vis betecknar almanackan
Vetenskapsakademiens djupt folkliga förankring. Början till akademiens naturaliekabinett och bibliotek gjordes redan första året.
När stockholros observatorium tillkom och invigts 1753 fick akademiens rent vetenskapliga inriktning här starkare stöd, även om
450
Vetenskapsakademien 200 år
observationerna, särskilt när det gällde väderleken, gjordes också
utifrån praktiska, utilistiska synpunkter.
Akademiens huvudprogram omfattade icke humaniora. Ett undantag gjordes dock för språkfrågor, ty nationalspråkstanken var
ju del av utilismen. Detta medförde, att akademien utvecklade
ett icke ringa arbete rörande svenska språket, till dess att detta
ämne 1786 övertogs av Svenska Akademien. Tillkomsten, såsom vi
förut antytt, samma år av Vitterhets Historie och Antikvitets
Akademien förhindrade definitivt Vetenskapsakademiens eventuella utveckling till en universalakademi men icke desto mindre har
akademien dock gjort även andra humanistiska insatser än beträffande språkfrågan. Det är således Vetenskapsakademien, som banar väg för modern svensk biografi genom de ofta mycket intressanta och välformade åminnelsetalen över avlidna ledamöter. I de
s. k. presidietalen och i inträdestalen fingo f. ö. ledamöterna fritt
val av ämne med den följden, att vi särskilt i den förra serien
finna bl. a. en rad lärdomshistoriska undersökningar av högt värde.
Det största presidietalet, en hel bok i två delar, är Bengt Bergius’
berömda »Tal om läckerheter, både i sig sjelfva sådana och för
sådana ansedda genom folkslags bruk och inbillning» 1780 (tryckt
postumt 1785-87) — en mycket betydande, läsvärd och roande
historisk-etnografisk avhandling, som vittnar om sin författares
oerhörda beläsenhet i synnerhet i tidens vidlyftiga reseskildringslitteratur.
Från 1760-talet daterar sig en nedgång för akademien. Hattväldets fall inverkade ofördelaktigt. Akademien hade visserligen under tidernas lopp många mössor bland ledamöterna men förblev
icke desto mindre såsom institution hattbetonad och Wargentin
.var hatt. Samtidigt började ekonomientusiasmen att minskas och
Handlingarna blevo mindre begärliga hos allmänheten. Mycket av
allt det man velat uppnå och trott sig kunna förverkliga hade visat
sig omöjligt att utföra. Först vår tid, som bygger på den moderna
ärftlighetsforskningen, har t. ex. beträffande sädesodlingen kunnat
nå ett uppsving, varom frihetstiden förgäves drömde. Många av
linneanerna hade stupat på sin post i fjärran länder. silkesodlingen visade sig icke kunna bliva och giva, vad man hade hoppats
på, o. s. v. Rönen hade ju också ofta varit av underbaraste slag,
såsom att bota sjuka hästar genom att ge dem »kattlort så mycket
som ett ägg, hvilket smältes och sönderröres uthi ett halfstop eller
mer gammalt öl». De gustavianska esteterna sågo alltmer kritiskt
451
Bengt Hildebrand
på Vetenskapsakademien och Kellgren avhånade den öppet i stockholms-Posten; även den unge Tegner uttalade sig ytterst vanvördigt om akademien 1808. Mot slutet av 1700-talet hade dessutom
hela den gamla, stora naturforskargenerationen gått i graven. Endast på lantbruksområdet fortfor ett betydande intresse, tack vare
fysiokratismen, och akademiens verksamhet, som från början i betydande grad rört agrikulturella och tekniska frågor, visar sig
under slutet av 1700-talet och början av följande sekel ej minst
genom studier rörande lantbruk. Under gustaviansk tid tillkom
även den Bergianska stiftelsen 1784 genom den då nyss avlidne
Bengt Bergius’ och hans broder läkaren och botanisten Peter J onas
Bergius’ donation, och denna stiftelse har sedan i nyare tid utvecklats och gjort Bergianska trädgården till en av akademiens
mest betydande dotterinstitutioner.
Vetenskapsakademiens förvandling 1818-1821 till en i all huvudsak modern naturforskningsakademi förbereddes långsamt därigenom, att akademiens uppgifter delegerades åt nytillkomna samfund eller verk. Sålunda blev redan Patriotiska Sällskapet 1767
en konkurrent på lantbruksområdet. Och när Lantbruksakademien
instiftats 1813 upphörde till väsentlig del den äldre Vetenskapsakademiens »ekonomiska» uppgifter, samtidigt som hushållningssällskapen övertogo de lokala frågornas handläggning. Svenska
Läkaresällskapet tillkom 1808 och därmed blevo akademiens medicinska uppgifter till största delen avlastade. Snart uppstodo fackskolor som Bergsskolan i Falun och Teknologiska institutet, vilka
blevo centralhärdar för bergsvetenskap och teknik. Tiden var delvis redan förut mogen för J. J. Berzelius’ stora reform av akademien. Själv övertog han 1818 sekretariatet. Nydaningen genomfördes med grundreglerna 1820 och ny ledamotsklassifikation 1821.
Samtidigt utvecklades det gamla naturalie- och kuriosakabinettet·
till ett modernt museum, det nuvarande Naturhistoriska Riksmuseum. Om den moderna akademien skall här icke ordas- den
betydande roll den spelar på vår naturforsknings alla områden är
välbekant och högt uppskattad. Emellertid bibehöll Vetenskapsakademien 1821 två klasser, som i nuvarande indelning äro den
tionde för »ekonomiska, statistiska och sociala vetenskaper» och
den elfte för »Övriga vetenskaper och framstående förtjänst om
vetenskaplig forskning». Den förra av dessa påminner om den
tids- och tankemiljö, som främst skapade den svenska Vetenskapsakademien, den senare klassen ger i varje fall ett visst erkän- 452
Vetenskapsakademien 200 år
nande åt den universalakademiska tanke, som Leibniz en gång uttryckte med orden, att man skall icke förgäta, »att de olika vetenskaperna på det sätt äro förbundna med varandra, att de icke
fullständigt kunna skiljas»- en välbehövlig påminnelse i specialiseringens tidevarv.
I Kungl. Svenska Vetenskapsakademiens vackra sessionssal i
Frescati prydas de höga väggarna av en stor och betydande porträttsamling. På väggen bakom preses’ stol sitter i mitten Linne
omgiven av tre av de övriga stiftarna; nedtill vid sidan ser man
Emanuel Swedenborgs lugna och vackra ansikte samt Samuel
Klingenstiernas högintelligenta fysionomi. Mitt emot sitter det
stora porträttet av Berzelius, medan vänstra kortväggen domineras av A. E. Nordenskiölds bild. I bortre delen av salen lysa marmorbysterna över Höpken och Augustin Ehrensvärd. Det är över
huvud ett mycket stort och mycket betydande stycke svensk odling,
som i denna sal representeras genom bilder av män, vilka samtidigt illustrera den svenska Vetenskapsakademiens långa ledamotslängd. Akademien har ett stort arv att förvalta. Den gärning,
som akademien utfört, ger också hela vårt folk anledning till tacksamhet.
453
34-39576. Svensk Tidskrift 1939.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism