Veckan som gick

Spänningen är olidlig, ännu några dagar. Namn-spekulationerna avlöser varandra när det gäller ministerposter. De som inget vet skriver till och med i tidningarna vad de tror sig veta och avslöjar därmed i tryck sin okunnighet.

I väntan på personfacit kan man roa sig med en underhållande studie från FSI, Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier. Lite i skuggan av sina mer berömda kusiner i opinionsbranschen mäter man sedan 1971 folkets värderingar kring samhällsutvecklingen, som fortsättning på en långtidsserie av frågeundersökningar från svenska Gallupinstitutet 1955-70. Databasen, kallad ”Ditt land och Ditt liv”, är en av världens längsta och uppdateras dagligen.

Där kan man få svar på till exempel den väsentliga frågan hur nöjda och missnöjda väljarna är med sina egna liv. Icke oväntat visar sig Moderaterna (före valet) vara Nöjdhetens parti, medan Lars Ohly är den främste missnöjesrepresentanten.

M-väljare är nöjdast med bostad, ekonomi, utbildning och hälsa, medan alliansvännerna i FP är nöjdast med sina vänner, centerpartisterna med arbete, fritid och kärlek. Vänsterpartister däremot är missnöjdast av alla med nästan allt: sina egna liv, arbetet, fritiden, bostaden, ekonomin, hälsan, vänner, familjen, kärlekslivet.

Vilken tur att V nu har blivit nästan minsta parti. Annars skulle väl gnället breda ut sig i landet. Men resultatet förklarar onekligen varför deras företrädare alltid har så sura miner; de bär all världens olyckor på sina axlar, vilket kan bli en rätt tung börda i längden. Ändå lärde sig Lars Ohly av sina PR-konsulter att le oavbrutet i tv-rutan för att motverka intrycket att ha det lika kul som Kafka. Inte hjälpte det.

Föga förvånande är också SD-väljare mer missnöjda än de flesta, utom möjligen med valresultatet. Från andra källor och djupintervjuer framgår att SD är i huvudsak förlorarnas parti, de som tappat tron på det mesta, inklusive sig själva och framtiden, och söker syndabockar för det. Gissa vilka.

Ytterligheterna berör varandra – och behöver varandra. Visst har de olika lösningar på de upplevda problemen men tillsammans kan de odla sitt missnöje i skön förening om övertygelsen att den nöjda majoriteten har fel. Och att den egna besvikelsen är någon annans fel.