Veckan som gick

Margot Wallströms återkomst i svensk partipolitik har ifrågasatts. Man undrar varför. Hennes FN-uppdrag handlar om att hjälpa utsatta kvinnor och hon tog sig ju an två sådana i Visby: Mona Sahlin och Solveig Ternström.

Båda är illa ute. Den förra riskerar att gå till historien som ledare för sitt partis sämsta valresultat sedan Eldkvarn brann och den senare riskerar att inte gå till historien alls.

Hennes avhopp från centern är inte i klass med Geijers avfall till liberalismen (Erik Gustaf, inte Arne eller Lennart). Snarare handlar det om personligt agg mot en partiledare som inte lyssnat tillräckligt.

Något kan partibytet ses också mot bakgrund av det faktum att fru Ternström sannolikt inte skulle ha någon stol kvar att sitta på i riksdagen efter valet, med tanke på att centern lär tappa sina två mandat i valkretsen Stockholms stad. Åtminstone var det så i SCB:s partivalsmätning i maj, där partiet ryms inom felmarginalen. Det verkar som om det inte räcker med att vara känd skådespelerska för att dra röster.

En mer välvillig tolkning av läget är att stockholmarna inte är tillräckligt många för att räcka till alla partier. Särskilt inte antalet kärnkraftsmotståndare. Fru Ternström har anfört sitt mångåriga motstånd mot kärnkraft som skäl för avskedet från de väljare som utsåg henne. Men att då satsa på socialdemokraterna istället är nog att hoppa i galen avfallstunna, eftersom en majoritet av s-väljarna är för kärnkraft, att döma av den senaste opinionsundersökningen (DN 10/7).

Riksdagens beslut före midsommar att tillåta att gamla kärnkraftsreaktorer ersätts med nya har stöd hos en majoritet i alla partier utom miljöpartiets, som vill riva upp beslutet. I Ternströms tidigare parti centern stöds beslutet av 80 procent, i hennes nya parti är 66 procent för, bland LO-medlemmar 71 procent.

Det är synd att alla går i otakt utom Ternström.