Print Friendly

Västkustens sjöförsvarsproblem

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VÄSTKUSTENS
SJÖFÖRSVARSPROBLEM
Av kommendörkapten STIG ll:SON-ERICSON, Stocklwlm
EHeRr försvaret av SYeriges kuster och sjöförbindelser måste
behandlas som ett enda stort problem, där lokalt betonade frågor
icke kunna lösas isolerade, tr~inger sig likväl Yissa områdesproblem fram med berättigade krav på .särskild uppmärksamhet.
Bland dessa ha omsUindigheterna med allt starkare argument fört
fram västkustförsvaret
Anledningarna härtill iiro många, ehuru endast de mest framträdande kunna antydas här. Det allmänna stillaståendet ifråga
om kustflottans ersiittningsbyggnader under 1920- och 1930-talen
har snabbt reducerat flottans operativa styrka, så att den numera
under inga omständigheter har möjlighet att avdela stridskrafter
till Västkusten sit liinge försvarskrav kvarstå i Östersjön. Samtidigt ha de friimmande stormaktsflottorna i Östersjön åter växt
till prOilortioner, som närma sig förkrigstidens. Danmarks militära position vid östersjöinloppen har under samma tid bliYit allt
sYagare. Dess möjlighet att i en stormaktskonflikt hävda sig som
~diktare vid Biilten iir därför liten om ens någon. Risken för en
stormaktskontroll vid dörren mellan Östersjön och Västerhavet
är med andra ord i nuvarande läge mycket stor.
Detta är desto mer framträdande, som man måste räkna med en
bestämd sträYan från tysk sida att siikerställa sjöförbindelserna
i Ostersjön, under det västmakternas intressen sannolikt koncentrera sig kring ett avbrytande av desamma. Antingen dessa motsättningar taga form av öppna krigshandlingar eller handelspolitiska betvingelsemetoder, komma östersjöinloppen härvid att
spela en primär roll.
I händelse av ett »ekonomiskt krig» är det möjligt att utöva
önskvärd kontroll av ifrågavarande inlopp utan att de svenskdanska territorierna beröras. Detta kan vara fallet även vid väpnade konflikter. De nautiska och topografiska förhållandena i de
361
Stig H:son-Ericson
yttre delarna av östersjöinloppen gynna anorduandet av effektiva
spärrar. Avståndet mellan Skåne och Riigen samt mellan Skagen
och den svenska skärgården äro mindre än bredden av Otrantosundet, där en av världskrigets mest bemärkta spärrar upprätthölls.
Redan dessa allmänna synpunkter ge oss anledning att räkna
med omöjligheten att förflytta sjöstyrkor från Östersjön till Västerhavet och tvärtom vid en konflikt i norra Europa. De internationella lagarna om öppethållande av sund, som förbinda fria
hav, ha härvid föga att betyda. Utsikterna att västmakterna
skulle vilja eller kunna öppna östersjöinloppen, om de spärrats
av tyska marinstridskrafter, äro praktiskt taget inga. Endast med
Tysklands goda minne kunna svenska fartyg under nuvarande
styrkeförhållanden taga sig igenom Öresund.
Dessa omständigheter förelågo knappast på 1920-talet. Tysklands återvunna krafter ha skapat ett nytt problem för det
svenska sjöförsvaret. Tredje rikets växande maktmedel och den
bristande respekten för internationella lagar och överenskommelser kan numera snabbt åstadkomma en isolering av den svenska
· västkusten.
Riktas blickarna västerut finna vi att läget där ~indrats än mer
sedan tiden efter världskriget. England hade då gått segrande
ur kriget. Dess flotta stod på höjden av makt. Sveriges förhållande till Storbritannien var praktiskt taget ogrumlat. Allt tydde
på, att en konflikt i Nordsjön låg mycket avlägsen, och i varje
fall att Sverige icke behövde befara några utmaningar från detta
håll. Sådant var läget ända fram till 1936, då den nuvarande försvarsordningen kom till.
Med den växande spänningen mellan axelstaterna och västmak- .
terna har läget förändrats lika snabbt som radikalt. Ovan antyddes att de senare kunna ha ett visst intresse av att Sverige lämnar sin neutralitet och stoppar exporten på Tyskland som ett led
i en ekonomisk eller militär inringning. Är det icke möjligt att
genom sjöstridskrafter ingripa mot de svensk-tyska sjöförbindelserna i Östersjön, i händelse av svensk vägran, återstår i första
hand att utnyttja en form av sjöfartskontroll eller blockad på
Västkusten med svenska eftergifter som slutmål. I viss mån blir
dess genomförande beroende på Englands behov av de svenska
exportvarorna. England har efter allt att döma numera mindre
användning för den svenska malmen än tidigare. Under förra året
362
Västkustens sjöförsvarsproblem
visade sålunda exporten en rätt stark tillbakagång från 2,14 milj.
ton till1,6o milj. ton. Skeppningen till Tyskland var ungefär orubbad eller cirka 8,4 milj. ton.
Sverige har självt under de senaste åren i starkt ökat tempo
blivit alltmer beroende av importen från utlandet. En stängning
av Västkustförbindelserna till utlandet kan endast i ringa mån
uppvägas av en ökad import över Östersjön, om en sådan överhuvudtaget är möjlig. Redan dessa allmänna förhållanden innebära otvivelaktigt, att en omvärdering måste göras av sjöförsvars- _problemet på Västkusten.
En återblick på de senaste årtiondenas försvarsutredningar i
Sverige ger vid handen, att Västkustens och Västerhavets för- :svarsproblem av skäl som ovan anförts hittills betraktats såsom
sekundära.
I flottkommittens betänkande 1926 förbigicks Västkustproblemen
praktiskt taget helt och hållet och i 1930 års utredning rörande
Sveriges försvarspolitiska läge samt behov av försvarskrafter uttalades om Västerhavet, att »mer omfattande operationer inom
området kunna utföras först under förutsättning av sjöherravälde
i Sunden. Skulle en mot Sverige fientlig östersjömakt ernå så-
·dant herravälde, blir operationsområdet för oss av mycket stor
betydelse, framför allt såsom förmedlande våra sjöförbindelser
·Över Nordsjön. Ett sådant läge förutsätter emellertid politiska
kombinationer, vilka här torde kunna förbigås.» Sedan detta
skrevs har det politiska läget och stormakternas militära maktmedel så utvecklats, att ifrågavarande kombinationer icke blott
äro tänkbara utan även mycket möjliga.
I det 1935 avgivna betänkandet om Sveriges försvarsväsende
har problemet endast obetydligt berörts. Följande allmänna uttalande torde dock sammanfatta försvarskommissionens uppfattning om sjöförsvaret på Västkusten: »Vid ett mot västkusten
framfört företag kan sjömilitärt motstånd åstadkommas endast
i den mån svenska sjöstridskrafter kunna avdelas till detta kust·område, vartill förutsättningarna dock äro ringa med hänsyn till
Östersjöns strategiska betydelse ur svensk synpunkt i alla konflikter, som kunna beröra vårt land. Till detta hav kommer för·denskull sjöstridskrafternas huvuddel att städse vara bunden. –
Förutnämnda ur svensk försvarssynpunkt ogynnsamma omstän·digheter komma dock att ytterligare skärpas, i den mån den av
363
Stig H:son-Ericson
vissa stormakter planlagda eller redan påbörjade upprustningen
till sjöss fullföljes.»
I 1936 års försvarsordning beslöts dock en viss mindre förstärkning av de lokala sjöstridskrafterna på Västkusten, varigenom
dessa nu uppgå till ett äldre artillerifartyg, två äldre jagare, tre
äldre ubåtar och två minsvepare.
I chefens för marinen utredning rörande flottans fartygstyper,
avgiven 1937, framhölls särskilt behovet av ökade sjöstridskrafter
på Västkusten. Härvid ägnades uppmärksamheten i främsta rummet kravet på skydd av sjöhandelsförbindelserna. Det anföres
bl. a.: »Därest krigsläget och styrkeförhållandena äro sådana, att
sjöfarten runt Skåne icke kan kontinuerligt effektivt skyddas,
framstår det som ett livsvillkor för vår nationella existens, att
så kan ske åtminstone beträffande sjöfarten i Kattegatt och
Skagerack. Detta är numera en av svenska örlogsflottans mest
betydelsefulla uppgifter.» Förslaget innebar också upprättandet
av en särskild Västkustflotta, bestående av tunga kryssare, jagare
och ubåtar.
Detta förslag till uppdelning av sjöstridskrafterna på en östersjöflotta och en Västkustflotta ansågs av chefen för försvarsstaben i dennes utlåtande rörande flottans fartygstyper 1938 i och
för sig beaktansvärt. Bunden till då föreliggande uppdrag att
ingiva förslag till ersättningsbyggnader för flottan, endast så att
flottans slagkraft och taktiska användbarhet bibehölles, gavs emellertid i det sammanhanget ingen möjlighet att föreslå särskilda
sjöstridskrafter för Västkusten.
I samband med frågan om skyddet för sjöhandeln, vars lösande
måste grundas på en samverkan mellan sjö- och flygstridskrafter,
anfördes emellertid i utlåtandet bl. a. följande rörande förhål·
landena under krig:
»Även om man kan beräkna att huvuddelen av de svenska sjö-
stridskrafterna kommer att för övriga uppgifters fyllande grupperas inom det för anfallsföretag mest utsatta vattenområde, och
även om det kan väntas ligga i någon eller några främmande
makters intresse att aktivt medverka vid frihållandet av vattenvägarna till Sverige är det högst önskvärt, att några svenska
sjöstridskrafter kunna disponeras för sjöhandelsskyddet inom
kustområde, där möjlighet finnes för att sjöhandeln skall kunna
fortgå. Vid krig i Östersjön kan t. ex. sådan möjlighet föreligga
beträffande· Västkusten.»
364
Västkustens sjöförsvarsproblem
Det framgår av detta och andra uttalanden av den högsta militära sakkunskapen, att kravet på sjöstridskrafter för Västkusten
har blivit ett riksintresse av stor betydelse, icke minst med hänsyn
till sjöfartsskyddet vid neutralitet, då motsättningarna mellan
stormakterna sannolikt förvandla Nordsjön till krigsskådeplats,
varmed följer att den svenska sjöfarten kommer att utsättas för
allvarliga påfrestningar. Att Västkustförsvaret är av största betydelse även vid krig faller av sig självt.
*
Innan Västkustens sjöförsvarsproblem granskas ur strategisk
synpunkt, må några ord nämnas om den svenska sjöfartens aktuella läge i Västerhavet. Den för vår folkförsörjning så betydelsefulla sjöfarten är nämligen i särskilt hög grad knuten till Västkusten. Det må i förbigående nämnas, att handelsflottans totala
försäkringsvärde vid 1937 års slut utgjorde 527 milj. kronor. Det
kapital, som ligger i sjöfartens stationer, hamnarna, uppgick till
minst lika stor summa. Svenska handelsflottans bruttoinkomst
utgjorde 1937 c:a 400 milj. kronor.
Genom Västerhavet går praktiskt taget all trafik mellan Sverige
och utombaltiska stater eller omkring 42 % av den totala trafiken.
I denna trafik utgör det svenska handelstonnaget den största delen. Till jämförelse med de ovan angivna värdesiffrorna må särskilt framhållas, att av det svenska tonnaget är icke mindre än
73 % sysselsatta i fart utanför östersjöområdet. Det är med andra
ord en betydande del av den svenska sjöfarten, som passerar genom
Västerhavet. Intensiteten av trafiken innebär i själva verket, att
året runt i medeltal ett fartyg om minst 200 nettoton, på väg till
eller från svensk hamn, passerar genom nämnda hav var fyrtionde
minut. Dessutom visar den direkta sjöfarten mellan Sverige och
utlandet en fortgående kraftig stegring, som under det sist redovisade året (1937) uppgår till icke mindre än 8,6 %.
Vad särskilt Västkusten beträffar måste framhållas dess betydelse som in- och utfartsport för Bergslagen. Omkring Vänern
ligger ett betydande centrum för trä-, massa- och järnindustri.
Råvarorna till Västergötlands textilbygd och lantbruk passera in
över denna kust. Sveriges förnämsta distrikt för utskeppning av
granit och gatsten är även belägen vid Bohuskusten. 1935 gick
sammanlagt omkring 23% av den svenska varutrafiken med utlandet över Västkustens hamnar.
365
Stig H:son-Ericson
Tydligast framträder dock bilden av sjöfartens betydelse på
Västkusten vid en blick på det statistiska materialet för Göteborgs
hamn. Varutrafiken över denna stad har stegrats, så att den numera (1937) gått förbi Stockholms. Kvantiteten varor uppgick
1935 till cirka 3,7 milj. ton och 1937 till cirka 4,7 milj. ton. Motsvarande siffror för Stockholm voro 3,7 och 4,5.
Dessa exempel må vara tillräckliga för att visa Västkustens
och framförallt Västerhavets betydelse som centrum för Sveriges
sjöfart på utlandet. Ån mer framträdande blir detta, om i händelse av krig sjöfarten i Östersjön minskas eller helt upphör. Man
har på sina håll gjort gällande, att hela landets sjöfart under
krig bör koncentreras till Västkusten. Den naturliga följden härav
borde givetvis ha varit skapandet av ett skydd för denna sjöfart.
I varje fall borde man ha sörjt för, att sjöfarten icke må kunna
hindras av vilka smärre sjö- och flygstridskrafter som helst.
Redan tillfälliga avbrott kunna vålla allvarliga rubbningar i
folkförsörjningen. Av särskild vikt är emellertid, att vi icke
tvingas för längre tid uppge våra sjöhandelsförbindelser, i vilka
mycket stora värden äro investerade. Nu mer än någonsin är det
utrikeshandeln, som dikterar folkens välstånd och därmed även
motståndskraft. De små staterna komma tvivelsutan att gå farofyllda tider till mötes i detta avseende. Exportmarknader, som
under viss tid måste uppges, komma omedelbart att tagas i anspråk av stormakterna. Att en, låt vara fredlig, återerövring under sådana omständigheter låter sig göras, är mer än tvivelaktigt.
*
Mot bakgrunden av ovanstående förhållanden skall Västkustens
sjöförsvarsproblem här något belysas. I första hand knyter sig
intresset till sjöförsvarets möjligheter att hävda Sveriges neutralitet i fråga om territorium och sjöförbindelser. Förhållandena te
sig givetvis olika i skilda fall. I det aktuella läget kan man inskränka sig till att granska förhållandena vid en konflikt mellan
Storbritannien och Tyskland samt deras allierade.
Det är icke uteslutet, att en skärpning av den politiska situationen leder till ett >>ekonomiskt krig)) mellan de två maktblocken.
I samband med förra årets septemberkris höjdes röster i England
för en sådan tvångsmetod mot Tyskland. Man tänkte sig vidtaga
vissa beredskapsåtgärder såsom mobilisering, industriens övergång
till krigstillverkning m. m. samtidigt som alla kommersiella för- 366
Västkustens sjöförsvarsproblem
bindelser med motståndaren skulle avbrytas. Som ett led i den
ekonomiska bojkotten skulle de »neutralas» handelsförbindelser
kontrolleras i syfte att förhindra transitering av varor till
Tyskland.
En sådan metod skulle otvivelaktigt leda till allvarliga kommersiella friktioner med de »neutrala». Stormakternas påtryckningsmedel kunna härvid vara av två slag: dels minskning eller
avbrytande av exporten till ifrågavarande stater, dels sjöhandelskontroll av de »neutralas» import från andra länder. Det förra
slaget kan endast mötas med samma medel, d. v. s. motsvarande
minskning av exporten till stormaktsgruppen i fråga. Avgörande
för motmedlets verkan är gruppens behov av importvarorna från
småstaterna. Effekten av det andra påtryckningsmedlet, sjöhandelskontrollen, är beroende på de »neutralas» möjligheter att hävda
sina rättigheter.
Det förutsättes att avspärrningsmakterna i princip komma att
avhålla sig från våld. Detta betyder att misstänkta »neutrala»
handelsfartyg, som påträffas till sjöss, i stället införas tilllämplig
västmaktshamn, där förevändningar för »fredligt» beslagtagande
lätt kunna presteras. För Sverige finnes härvid endast en säker
skyddsmetod, nämligen konvojering genom örlogsfartyg. Svenska
staten ikläder sig härigenom ansvaret för att handelsfartygen äro
stadda i rätta ärenden. En uppbringning kan under sådana omständigheter icke göras utan att militärt våld tillgripes. Denna
form av sjöhandelskontroll skulle alltså framtvinga ett konvojförfarande, som tillämpades av Sverige under 1700-talets väpnade
neutralitet.
För utförande av detta slags konvojering krävs sjögående örlogsfartyg med god aktionsradie och vapen, som kunna utgöra ett
visst hot även mot relativt stora fartyg. Av de nuvarande typerna motsvara sjögående jagare närmast vad som kräves härför.
Det är självfallet, att konvojering med svenska sjöstridskrafter
icke kan ske över världshaven. Man bör dock i detta fall kunna
skydda handelsfartygen, intill dess de kommit ut på så fritt vatten,
att den kontrollerande har svårighet att verkställa en effektiv
övervakning. Under alla omständigheter måste uppbringningar
förhindras i de angöringsvatten, där sjöfarten koncentreras till
bestämda router. Först i ett konkret läge kan den yttre konvojgränsen fixeras. I största allmänhet kan den tänkas ligga någonstädes i yttre Skagerack.
367
Stig H:son-Ericson
Om det här i korthet skisserade »ekonomiska kriget» skulle
övergå till verkligt krig, skärpes Sveriges svårigheter vid värnandet av neutraliteten. De krigförandes påtryckningsmedel bli visserligen sannolikt av samma art, som i det förra fallet, men betydligt hänsynslösare. Möjligheterna att skydda sjöfarten till
sjöss genom konvojering bliva mindre. Förbindelsevägarna tvingas
in i territorialvattnen. Samtidigt skärps kravet på effektivt skydd
för dessa vatten och den koncentrerade trafiken inom desamma.
Samverkan med Norge blir utslagsgivande för möjligheterna att
hålla en port öppen till världshaven.
I övrigt måste ett neutralt Sverige vara berett att möta betydligt vidgade svårigheter i fråga om sjöfarten på Västkusten än
under världskriget. Det är icke uteslutet, att tyska sjöstridskrafter i långt större utsträckning än då komma att utnyttja Kattegatt för sina operationer. Härmed skapas ytterligare konfliktanledningar. Detsamma blir fallet, om främmande spärranordningar
skulle utläggas i Kattegatt och Skagerack. Stora krav komma
att ställas på den svenska och även norska övervakningen och
minsvepningen.
Det är uteslutet, att den nu till Västkusten förlagda lokalstyrkan skulle kunna lösa alla uppgifter, som äro förenade med en
effektiv neutralitetsvakt Härför kräves tillkomsten av ett stort
antal lätta fartyg, icke minst minsvepare. Det förutsättes dock,
att sjöstridskrafternas verksamhet i detta fall koncentreras till
de svenska territorialvattnen och i nära samverkan med de norska,
som fallet var under världskriget. På de krigförande makterna
beror sedan möjligheterna att upprätthålla sjöförbindelserna utanför territorialvattnen. Kunna vi icke själva åstadkomma erforderligt skydd inom dessa, är det oss till ringa nytta om någon av
de krigförande i eget intresse skyddar den neutrala sjöfarten
till sjöss.
Inför de hårdaste proven kommer västkustförsvaret att ställas,
om 81-·erige tvingas överge sin neutralitet och kastas in i kriget.
Då ett av målen för Sveriges betvingande med visshet blir av
handelspolitisk art, är det troligt att ett lamslående av sjöhandeln
tillgripes. Detta kan ske genom blockad och angrepp på hamnar,
inneliggande tonnage och lager m. m.
Sveriges möjligheter till motåtgärder bli även i detta fall beroende av bl. a. tillgången på sjöstridskrafter i Västerhavet.
Tvingas Sverige deltaga i kriget mot Tyskland är det av största
368
Västkustens sjöförsvarsproblem
vikt att kunna skydda trafiken i detta område. En viss hjälp kan
måhända påräknas av västmakterna, åtminstone från yttre delen
av Skagerack. Genom utnyttjande av mörker, framförande i
största möjliga utsträckning med skydd av skärgård m. m. finnas
möjligheter för svenska sjöstridskrafter att övervaka och skydda
sjötrafiken i Kattegatt och inom inre delen av Skagerack. Härvid
förutsättes att trafiken helt avbrytes under de tidsperioder, då
fientliga raider utföras. För att försvåra dylika anfallsföretag
kunna spärrar anordnas i Kattegatt. Härför kräves artillerifartyg som skydd för mineringar, ubåtar m. m. Det är givet, att en
sådan sjöstyrka även utgör ett hot gentemot invasionsföretag mot
denna del av svenska kusten. Göteborgs och örlogsbasens fasta
försvar måste samtidigt tillgodoses genom erforderliga förstärkningsåtgärder. Av särskilt stor betydelse är luftförsvaret såväl
i fråga om handelsfartygen som hamnarna och andra viktiga anläggningar på kusten.
Om Sverige å andra sidan tvingas deltaga mot västmakterna,
äro anfall mot svenska kusten mindre sannolika. Dessvärre bliva
möjligheterna att försvara sjöförbindelserna västvart mycket små,
ehuru icke alldeles obefintliga. Västmakternas förutsättningar till
effektiv blockad mot axelmakterna äro nämligen nu mindre än
under världskriget. Då gällde det endast Nordsjön samt de trånga
passagerna vid Otrantosundet och i Egeiska havet. Nu kommer
det sannolikt att gälla även spanska kusten och hela den vida
italienska sjöfronten i Medelhavet. Englands maktmedel förslå
f. n. knappast till att samtidigt åstadkomma världskrigets effektiva blockad av Nordsjön.
Av denna schematiska framställning framgår, att ett effektivt
svenskt sjöförsvar måste skapas för Västkusten och dess sjöförbindelser. Med hänsyn till neutralitetsläget krävs i första hand
starkt luftvärnsbestyckade jagare, lämpliga för konvojering, sjö-
fartens och territorialvattnens allmänna övervakande m. m. samt
specialfartyg för minsvepning, ubåtsjakt etc. En fortsatt utbyggning, som syftar till ett för krigsfall lämpat sjöförsvar, måste
dessutom omfatta artillerifartyg, ubåtar, större minförråd m. m.
Med hänsyn till att moderniserade äldre artillerifartyg under de
närmaste åren kunna beräknas vara tillgängliga för lösandet av
de påtagligaste uppgifterna i lokalförsvaret synes tillförandet av
lätta fartyg vara det mest överhängande behovet.
369
28- 39451. Svensk Tidskrift 1939.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism