Vass betraktelse från grannen

I år är det 100 år sedan Finland blev en självständig republik. Det högtidlighålls på olika vis. Författaren, debattören, ex-politikern med mera Jörn Donner gör det på sitt alldeles egna sätt – genom att ge ut en liten skrift om det land som är hans, om sin relation till landet och inte minst om Donner själv. Ola Mårtensson har läst den.

Nyligen utkom “Suomi – Finland” på förlaget Förlaget (jo det är rätt, det heter så).

Donner inleder den 120 sidor korta boken med den precisa varudeklarationen: “Denna lilla berättelse är en orättvis essä. Jag kallar den en paskill. Synonymerna är smädeskrift, nidskrift, pamflett. Texten är utomordentligt, nästan perverst självcentrerad. I korthet kan man säga att Finland är en liten fågel, en mask eller en fluga, i världens stormar. Detta är inte världens mittpunkt. Mitt eget liv har sin kärna här, därför att jag lever och stannar på denna plätt”.

Det är just vad det är – en orättvis essä – eller om man hellre vill en samling av åsikter och resonemang som är skrivna på ett såväl kvickt, genomtänkt som inte sällan syrligt sätt.

Donner fyllde 84 år nu i början av februari. Det är med erfarenhet som han blickar på sitt land. Han ogillar det flaggviftande Finland, han beskriver ålderns krämpor och besvär – både sina egna och kända landsmäns, populismen och Natomotstånd. Men inte minst reflekterar han över frågeställningar och begrepp utan att alltid landa i tvärsäkra uppfattningar. Det sistnämnda får sägas vara klart befriande i en tid av snabba, tvärsäkra men inte alltid så genomtänkta sanningar och slutsatser.

Många av aspekterna på vår samtid och vår samtidsdebatt som han tar upp är inte specifikt finländska. Snarare kan vi applicera dem ganska enkelt i en svensk kontext. De i mitt ryckte två mest intressanta resonemangen han för gäller politiken, politikerna och politiska aktörer (ett återkommande tema genom hela skriften) å ena sidan och urbaniseringen å den andra.

Donner har sett det politiska livet inifrån den finländska riksdagen i många år och dessutom kunnat se hur det fungerar i Sverige. Det ska nog till en orädd intellektuell som passerat de mest aktiva åren för att skriva detta. Han betraktar politikerna som tämligen obildade och med avsaknad av visioner. Han skriver: “Under 50 års tid har jag haft en viss kontakt med politiker i Finland och Sverige. Ett litet fåtal har haft karaktär nog att ifrågasätta sig själva. Nästan alla i maktställning påstår sig ha rätt för att de har makt. Det är ett intellektuellt nedslående försök till cirkelbevis. Föreningen av hög intellektuell nivå och politisk makt är sällsynt.”

Hans “domar” om ledande politiker i Finland håller han inte inne med. En sak är säker, han hyser ingen större aktning för tidigare statsministern och partiledaren för Samlingspartiet, Alexander Stubb: “Han är en säregen hundraprocentig narcissist. Hans parti fick nog av honom och valde bort honom. (…) Han kommer kanske igen. Han lär vara bra på triathlon”.

Å andra sidan håller han heller inte inne med kritik mot det kulturella och intellektuella etablissemang som ständigt figurerar i samhällsdebatten. Alltså alla de där som alltid säger nej. Är det inte mobiliteten som kritiseras så är det EU, Nato och TTIP. “Men att intellektuella förfaller till nej-romantik är för mig obegripligt. De har inte läst Karl Poppers ‘Det öppna samhället och dess fiender’ Det har jag.”

Intressant är även kapitlet som tar upp urbaniseringen. Donner tar ut svängarna. Han jämför Finland och USA. Det finska exemplet innebär att det betalas ut subventioner till lands- och glesbygd för att människor ska kunna leva och arbeta där. Det amerikanska att människor helt enkelt flyttar dit jobben finns.
Om den finländska attityden skriver Donner: “Stanna där du är. Det är en rätt allmänt omfattad uppfattning som handlar om att du får stanna där du är, eller med andra ord ska du ha tillgång till all samhällsservice oberoende av boningsort. (…) Landet är större än ett stort antal europeiska länder, dessutom långsträckt, från Hangö till Utsjoki är det exakt 1137 kilometer. Immobiliteten blir ett statssubventionerat privilegium”. Det stämmer onekligen till eftertanke också för svenskt vidkommande.

Nu kan jag förvisso enbart tala för mig själv, men jag anser att vi i alltför liten grad ägnar samtidsdebatten åt det nordiska, åt sådant vi har gemensamt med våra grannar och om sådant vi borde kunna bli överens om. Donners skrift påminner indirekt läsarna om likheterna mellan våra länder, snarare om skillnaderna. Och det är bra.

Det är nyttigt att läsa vad årsrika människor har att säga om samtiden, även om man själv inte instämmer i allt. Donner ger perspektiv och engagemang.

Avslutningsvis: grattis till de första hundra, Finland!

Ola Mårtensson är borgerlig skribent och handläggarchef på Kristdemokraternas riksdagskansli