Vårt enda liv?

Det går inte att befria sig från tanken att Martin Hägglunds bok ”Vårt enda liv” är skriven för att avslöja charlataner som inte orkar läsa det sjätte kapitlet, alternativt är så okunniga att de inte förmår se de uppenbara logiska felsluten som formligen sprutar ut från sidorna, skriver Patrik Strömer.

För boken är helt oanvändbar som politisk vägledning, möjligen kan den fungera som exempel på hur lättlurade människor är. Men där finns ju redan H C Andersens författarskap och sagan om Kejsarens nya kläder.

Det är naturligtvis en stor ironi att den hittills mest kritiska recensionen av boken har publicerats på den tvångsfinansierade televisionens hemsida. För den som använder Hegel i en samhällsbeskrivning måste denna metanivå betyda att man fastnat i en vinkelvolt som aldrig går att komma ur. Är det den etatistiska världsanden som står för kritiken eller är det kapitalismen som genom sin totala hegemoni också fått den statliga kulturkritiken att tysta andra röster?

Ska man vara lite mindre fnissig över detta och lite mer saklig i kritiken av boken, så är det främst att den är skriven för en mindre sekulär publik än den svenska. Den grundläggande iakttagelsen, som också var en bärande del i den promotionkampanj för boken som kallades ”Sommarprat”, är att allt som lever är ändligt och därför blir det levande något vi sätter värde på, då antingen det andra levande och slutligen vi själva kommer att upphöra att existera. Om vi hade evigt liv, skulle alla viktiga stunder kunna inträffa någon annan dag. Därför måste vi fånga dagen, eller med Knausgårds ord ”fästa blicken” och leva våra liv på riktigt. Det är i sig inte någon särdeles originell tanke, men det var vackert beskrivet i just sommarpratet.

I det existentiella avseendet påminner Hägglunds tankar Ayn Rand om den objektivistiska filosofin. ”Byt inte ett högre värde mot ett lägre” är Rands viktigaste lärdom, vid sidan om ”använd förnuftet!”. Så i en annan miljö hade Hägglund mycket väl kunna ha skrivit sina första fem kapitel mer lättillgängligt och hamna i diametralt motsats slutsats i det avslutande politik-kapitlet. Men nu vill han nödvändigtvis använda Hegel och Marx, och då går det såklart inte så bra. Det är vanlig pojkbokskommunism som förespråkas. All annan kommunism de senaste 150 åren har vart falsk och inte byggt på de insikter Hägglund skaffat sig. Vi har hört bortförklaringarna förut och eftersom ingen människa har kunnat förklara, än mindre i praktiken visa, hur kommunismen rent praktiskt skulle gå till för att ens påminna om önskedrömmandet, så bör dessa drömma inte tas som någon utsaga om världen eller om mänskligheten.

Jag hade oturen att få den engelska utgåvan i handen lagom till att den svenska översättningen lanserats, så det kan finnas delar jag inte förstår på grund av språkförbistring. Men den som påstår att ”vi” måste omvärdera vad som är värdefullt har redan mält sig ur den gemenskap som vill att mänskligheten ska ha bättre villkor. Saken är ju den att kapitalismen i sig inte kräver tillväxt. Däremot behöver staten något att beskatta för att kunna hålla sina löften till medborgarna/väljarna. I stället är det vi själva som eftersträvar bekväma, trygga liv där vi efter vår nyfikenhets förmåga utforskar de möjligheter som står oss till buds och detta helt utan något tvång. Att vi behöver mat och vatten, kläder på kroppen, tak över huvudet och kanske en partner för att föröka oss, är inget ideologiskt förtryck – det är verkligheten.

Marx profetior visade sig vara falska. Hägglunds naiva önskelistor lär gå samma öde till mötes. Så använd din tid väl, undvik den här boken. Läs Astrid Lindgren, Thomas Sowell, Deirdre McCloskey eller Friedrich Hayek så kan du lära dig något om världen på riktigt. Nostradamus och humoralpatologi kan vi skratta åt. Det är möjligen för tidigt att skratta åt Hägglund, men det går ändå inte att ta honom på allvar.

Patrik Strömer är Generalsekreterare i Svenska Snustillverkarföreningen