Varför överraskade Brexit?

Resultatet i förra veckans brittiska folkomröstning borde inte kommit som någon överraskning menar Örjan Hultåker – inte om man tydde siffrorna rätt.

Britterna har hållit sin folkomröstningen om EU-medlemskapet. En majoritet om 52 procent vill att Storbritannien skall lämna EU. En minoritet 48 procent vill vara kvar.

Resultatet har framkallat två kommentarer: en chock med svåra problem för Europa men framförallt överraskning.

Men överraskningen borde ha varit mindre. En vecka för valdagen visade de sammanvägda opinionsmätningarna (poll of polls) nästan dött lopp mellan Remain (de som ville hålla landet kvar i EU) och Leave (de som ville lämna). Skillnaden mellan alternativen var så liten att få eller ingen vågade sia om utgången.

På torsdagen en vecka före folkomröstningen mördades MP Jo Cox som representerade Labour i det brittiska parlamentet och som kampanjade för ett fortsatt EU-medlemskap. Det ledde genast till spekulationer om att det skulle gynna dem som ville ha kvar det brittiska EU-medlemskapet.

Det fanns dagarna efter mordet mer spekulationer än undersökningar som visade på ökat stöd för Remain-sidan. Spekulationerna gällde bland annat ett ökat valdeltagande bland dem som var för Remain och ett minskat bland dem som stödde Leave.

Sverige har motsvarande erfarenheter av hur ett politiskt mord påverkar opinionen. Sveriges dåvarande socialdemokratiska utrikesminister Anna Lindh mördades på varuhuset NK i Stockholm onsdagen den 10 september 2003, fyra dagar före folkomröstningen om EMU och euron.

En SKOP-undersökning innan mordet på Anna Lindh blev känt visade att de som var emot EMU ledde med 58 procent före dem som ville införa euron (42 procent). När SKOP upprepade undersökningen dagen efter mordet var det jämnt lopp mellan de båda sidorna. Ja sidan hade ökat från 42 till 50 procent. Bland de socialdemokratiska sympatisörerna ökade stödet för ja till euron från 38 till 50 procent.

Men effekten av mordet blev mycket kortvarig. På valdagen den 14 september vann nej-sidan med 56 procent före dem som ville ha euron (42 procent). Det var nästan exakt vad SKOP och andra opinionsundersökningar hade visat före mordet.

Både den svenska och den brittiska erfarenheten av politikermord visar på en avsky för dåden som kan leda till kortsiktig uppgång för den mördades politiska alternativ. Men väl i valbåset så gör väljaren ett mer rationellt val utifrån vad denne tror på i sakfrågan.

Inför val har det ibland hävdats att spelet på valutgången har större prognosvärde än opinionsundersökningar om väljarnas preferenser. Argumentet är att det kostar mer att satsa sina egna pengar än att svara på en fråga. Inför den brittiska folkomröstningen var vadslagningsfirmornas prognos 90 procent för att Remain skulle vinna och Storbritannien bli kvar i EU. De hade fel.

Men om vadslagningsfirmorna, de ekonomiska marknaderna och media hade gjort en djupare analys av vadslagningen hade de blivit mindre överraskade.

Det fanns en stark varningssignal för att Leave skulle kunna vinna. Ty även om de flesta punden satsades på Remain så var det en majoritet av vaden som lades på Leave.

Vid folkomröstningar är det betydligt svårare att förutsäga valdeltagandet än att mäta vad allmänheten tycker i olika frågor. Och det är särskilt svårt i länder där valdeltagandet ofta är lågt. Det var t.ex. bara 42 procent av de registrerade väljarna som 2011 deltog i en folkomröstning om valsystemet i UK.

I årets folkomröstning fanns det starka tecken på att de som ville lämna EU var mer engagerade än vad de var som ville vara kvar i Unionen. Det antogs därför att ett lågt valdeltagande skulle gynna Leave genom att Remain då i större utsträckning skulle stanna hemma på valdagen. På motsvarande sätt antogs ett högt valdeltagande missgynna Leave.

Den analysen stöddes också av demografiska analyser som visade att ungdomar ville vara kvar i EU i betydligt större utsträckning än äldre, vilket också stöds av eftervalsundersökningar. Problemet för Remain var att ungdomar i Storbritannien röstar i betydligt mindre utsträckning än vad äldre gör.

I efterhand visade sig att valdeltagandet blev mycket högt: 72 procent gick till valurnorna.
Man kan fråga sig varför det större engagemanget för att lämna EU skulle gynna Leave endast vid ett lågt genomsnittligt valdeltagande. Varför skulle stort engagemang inte få genomslag vid ett högt valdeltagande?

Det fanns före folkomröstningen en etablerad sanning om att osäkra tenderar att slutligen ta ställning mot förändringar, dvs. att rösta för status quo. Det visade sig vara tvärtom vilket inte borde ha varit någon totalt överraskning.

I de sammanvägda väljarbarometrarna (popp of polls) hade andelen osäkra minskat stadigt sedan mars och de hade strömmat över till Leave inte till dem som ville vara kvar i EU.

Hoppet för etablissemanget och Remain skulle kunnat vara att de som var osäkra en till två veckor före omröstningen skulle vara mindre förändringsbenägna än andra.

Men de som tror att 2016 är året för gillande av etablissemanget och motvilja mot förändring har inte förstått särskilt mycket av den politiska utvecklingen i västvärlden. Det visas tydligt av utvecklingen i USA där Republikanernas Donald Trump och Demokraternas Bernie Sanders vunnit stora framgångar i primärvalen genom att kritisera det politiska etablissemanget, Wall Streets kapitalister och massmedia.

Även i Europa har populistiska politiker skördat framgång både med vänster- och högerargument. Det är inte så att det just nu finns ett antal skickliga politiker som lyckas värva anhängare med hjälp av populistiska argument. I stället finns det ett antal politiker som surfar på en protestvåg mot etablissemanget med kritik mot Washington, Bryssel och andra maktcentra.

Att i det läget göra prognoser för att osäkra skall gå och rösta med etablissemanget för status quo mot förändringar är långt ifrån självklart.

Den bristfälliga analysen av hur opinionen går emot etablissemanget påverkade också opinionsundersökarna när de viktade sina rådata. Det är alltid bra att göra poststratifieringar, viktningar, för att säkerställa att olika demografiska väljargrupper får den inverkan på resultatet som motsvarar deras andel av väljarna. Om t.ex. ungdomar är underrepresenterade bland de svarande så bör svaren från unga viktas upp till den rätta proportionen.

Däremot skall opinionsundersökare och opinionsanalytiker avstå från att göra antaganden om dem som inte svarat och manipulera sina resultat baserat på sådana antaganden. Det skedde dock inför folkomröstningen om Brexit t.ex. i de sista väljarbarometrarna som gjordes av ORB International och som publicerades i Daily Telegraph.

ORB grundade sina viktningar på den ”traditionella visdomen” att osäkra tenderar att ta ställning mot förändringar och för status quo. I sina väljarbarometrar fördelades därför de osäkra med andelen 3 till Remain-sidan och andelen 1 till Leave-sidan.

I Daily Telegraphs sista väljarbarometer för folkomröstningen var det 54 procent för Remain och 46 för Leave.

Den sociala rörelsen i folkdjupet mot etablissemang av alla de slag leder också till kampanjstrategin från deras sida som ville att Storbritannien skulle vara kvar i EU.

Många utrikes politiker försökte övertala britterna att de borde rösta för att vara kvar i EU. USAs president Barack Obama valde att uttala sig emot Brexit vid ett besök i London och även företrädare för EU-etablissemanget gjorde detsamma.

Frågan är om detta var en bra strategi i ett läge när Leave hade som huvudbudskap att ”Ta tillbaka kontrollen”. Det kanske var självmål.

En lärdom av den brittiska folkomröstningen är att inte bara titta efter de signaler som stöder ett önsketänkande. Överraskningen hade varit mindre om politiker, marknaden och media m.fl. aktivt tagit till sig de varningssignaler som fanns och helst analyserat dem mot bakgrund av aktuella politiska och sociala trender.

Brexit är ett socialt experiment av ovanligt slag som måste hanteras av Europas politiker, dvs av det etablissemang som många vänder sig emot.

Statsminister Stefan Löfven har uttryckt det som att EU måste lyssna på medborgarna. Frågan är dock vad EU och det övriga etablissemanget skall göra efter det att de lyssnat och förhoppningsvis analyserat vad de hört.

Somliga talar om att EU måste fördjupas och leverera mer till medborgarna. Men vad kan EU leverera som skapar nöjda majoriteter i 27 kvarvarande länder som är sinsemellan är mycket olika och splittrade.

Enligt en Pew-studie i början av juni så ansåg två av tre britter (65 procent) att EU skall skicka tillbaka beslutanderätt över politiska frågor till medlemsländerna. I Sverige tyckte nästan varannan (47 procent detsamma); 45 procent av moderater och 40 procent av socialdemokrater

Bara ett fåtal svenskar (13 procent) villa att regeringen skall överlåta mer makt till EU. I det läget blir det svårt för EU-politikerna att leverera.

Örjan Hultåker är docent och vetenskaplig ledare hos SKOP.