Print Friendly

Vår officiella engelska

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VÅR OFFICIELLA
.
ENGELSKA
Av professor HELGE KÖhERITZ, Yale University
A powerfu,l agent is the 1·ight word … Whenewer we
come upon one of those intensely right words in a
book or a newspaper the resulting effect is physical as
weil as spiritual, and electrically prompt.
Mark Twain.
UNDER de senaste decennierna har engelskan allt mer och mer
kommit att övertaga latinets roll under medeltiden och franskans
under sexton- och sjuttonhundratalet. Men den har gått längre än så.
Den är inte endast de lärdas och överklassens språk, den har faktiskt
kommit att bli hela den demokratiska världens enhetsspråk, som läses,
talas och skrives av arbetaren lika väl som av företagaren, av lekmannen lika väl som av specialisten. Var och en som behöver göra
sin stämma hörd på ett för de flesta människor begripligt tungomål,
väljer numera engelskan. Det är därför av synnerlig vikt, att den
engelska, som så användes, blir av högsta kvalitet. Om vi skriver och
talar god engelska, vinner vi gehör och förståelse för vår sak, skapar
goodwill för det svenska namnet och förvärvar vänner jorden runt.
Skriver och talar vi däremot oidiomatisk, hafsig engelska, förlorar
vi kunder och anseende, och våra bidrag till den materiella och kulturella utvecklingen i världen får varken sin rätta belysning eller
uppskattning utan förringas eller ignoreras helt. Konkurrensen är
hård på alla områden, och vill vi slå ett slag för svenska produkter
och svenska ideal, får vi allt bekväma oss att ha kvalitet även på
våra översättningar till engelska och andra främmande språk.
Låt mig emellertid, innan jag går vidare, förutskicka den anmärkningen, att jag inte gör någon åtskillnad på brittisk och amerikansk
engelska. Ett railroad i stället för railway eller ett elevator i stället
för lift har inte det minsta med språkets kvalitet att skaffa. God
engelska skrives inte bara i London utan även i New York, Montreal,
Wellington, Sidney och Kapstaden, och den läres lika effektivt vid
Yale och Harvard som i Oxford och Cambridge. Den skulle också
kunna skrivas i Stockholm, om den tillgängliga sakkunskapen utnyttjades. Men det gör den inte. Och för övrigt tycks det råda en
egendomlig missuppfattning hemma, att amerikansk engelska är
374
V år officiella engelska
något sekunda, en av slang fördärvad engelska. (Vilket inte hindrar,
att man gladeligen åstadkommer sådana hemska försvenskningar
som »pinuppa» -varför inte hellre, om ordet verkligen behöves, med
en ordlek, »stiftsfröken» eller »väggmadam»n Slangen tillhör emellertid huvudsakligen det ovårdade eller vulgära språket såväl i amerikansk som brittisk engelska. Att den är olika i de båda arterna av
engelska, behöver ej bekymra oss. God, idiomatisk, välskriven engelska är gångbar över hela världen, vare sig den stavas på brittiskt
eller amerikanskt vis.
Hurudan är då vår officiella engelska, d. v. s. den engelska, som
förekommer såväl i handböcker och broschyrer från statliga och privata institutioner Rom i de talrika översättningar, genom vilka våra
vetenskapsmäns och författares verk göras kända i hela den bildade
världen~ Tål den att synas i sömmarna, fyller den alla rättmätiga
krav på korrekthet, klarhet och elegans, och duger den överhuvud
som förmedlare av det kulturella utbytet mellan Sverige och övriga
civiliserade nationer’?
Det faktum, att denna artikel behövt skrivas, innebär ju, att svaret
endast kan bli ett. För att fullt övertyga, måste jag dock prestera
bevis, något som jag knappast kan göra utan att citera ur skrifterna.
Låt mig börja med en annons, som för någon tid sedan stod att läsa
i en liten svensk-amerikansk tidning. Den lydde så här:
»Sängfilt ‘l’iden är inne. Vinterbered nu för den kalla väderleken!
Ni vill finna ett varierande sortimang av famöst kända fabrikat, kulörer och texturers i … Andra Golvet.»
Precis vad man kunde vänta sig från Svensk-Amerika, tänker nog
den språkintresserade läsaren och söker kanske efter adjektiv tillräckligt uttrycksfulla för att karakterisera detta slags »svenska». Ett
medlidsamt leende blir väl det enda man orkar kosta på sig i vetskap
om att man tillhör ett kulturellt högtstående folk, som förstår betydelsen av gedigna språkkunskaper. Tänk om vi skulle skriva engelska
på det sättet .. .
Ja, tänk om … Antag, att den lilla annonsen återgav en i Sverige
gjord översättning till engelska. Hurudan skulle då reaktionen bli~
Leendet skulle säkert bli forcerat, och det hela skulle sannolikt avHirdas som ett synnerligen dåligt skämt, i allra sämsta fall som ett
opassande försök att generalisera från ett kusligt undantag.
Så vbil är det tyvärr inte. Engelska av i mångt och mycket samma
skrot och korn som »svenskan» i annonsen är nämligen vad som i våra
officiella tryckalster bjudits och alltjämt bjudes den engelskspråkiga
publiken jorden runt. Den enda skillnaden är, att vi vanligen inte
gör det i annonsform utan i små mästerverk av svensk typografi
och bokkonst. »Loathsome cankcr lies in sweetest bud», som Shakcspearc så träffande sagt.
Lyckligtvis är inte alla översättningar lika dåliga. I bästa fall –
men de är sbillsynta – är engelskan tämligen korrekt fast oinspirerad,
torr och tung, ofta beroende på att det svenska originalet följts alltför
slaviskt. I värsta fall – och hit hör majoriteten av översättningarna
375
.’
Helge Kökeritz
– är engelskan lik »svenskan» i den amerikanska annonsen, om den
inte rent av överträffar denna genom att vara obegriplig. Grammatiska fel och ordvalsfel trängas med stilistiska gräsligheter, och rena
felöversättningar, som förvanskar meningen, bidrager till ett helhetsintryck, för vilket intet annat ord passar än skandalöst.
Värre kan det knappast vara, och det är därför på tiden, att en
ändring kommer till stånd. Någon tack kan jag naturligtvis inte vänta
mig för att jag med denna artikel sätter fingret på en öm punkt. För
en svensk språkman med engelska som specialitet och mångårig vistelse i engelsktalande länder som ytterligare merit är det emellertid
omöjligt att längre tiga med vad han vet. För övrigt vore det oansvarigt, om han som sakkunnig undanhölle sin kritik. Och denna måste
tyvärr bli hård. Det beklagliga faktum är, att man inte kan lämna
i Sverige översatta broschyrer och handböcker till bildade engelsmän
och amerikanare utan att först be om ursäkt för den miserabla
engelskan.
Om någon tycker, att jag använder starka ord, eller till äventyrs
tvivlar på min förmåga att bedöma engelskan i dessa tryck, bör han
läsa t. ex. kapitlet »Swedish Literature» i The Sweden Year-Bool~ 1938.
Skulle inte dess vedervärdiga engelska undanröja varje tvivel, får
man fortsätta med Architecture in Sweden (New Sweden Tercentenary
Publications), och Art Exhibit 1937-1938, vilka båda översatts av »a
lady of English birth domiciled in Sweden», som det så pittoreskt heter
i företalet till den förra, samt med Education and Scientific Research
in Sweden (New Sweden Tercentenary Publications). Förmår inte ens
detta veritabla skräckkabinett av dålig engelska övertyga läsaren om
den rätta halten hos vår engelskspråkiga upplysningslitteratur, finns
det ingenting annat att göra än att läsa den brittiska upplagan av
Sweden, A Wartime Survey, Gösta Bergs av översättarinnan illa tilltygade Sledges and Wheeled Vehicles (Nordiska Museets handlingar)
och Helge Nelsons lika illa medfarna The Swedes and the Swedish
Settlements in North America (Humanistiska Vetenskapssamfundet i
Lund). Den som efter denna mäktiga dos har ett enda försonligt ord
till övers för vår officiella engelska är antingen för god för denna
världen eller begriper inte, vad frågan gäller.
Några exempel bör få belysa, vad översättarna låtit komma sig till
last. Här kan endast framdragas en ringa bråkdel av de oriktigheter,
smaklösheter och stupiditeter, som förekommer i nämnda arbeten. En
hel avhandling skulle inte förslå, om man ville analysera dem alla
i detalj. Till att börja med väljer jag några smakbitar ur Sweden,
A Wartime Survey.1
Som bekant måste ‘först’ återges med not until eller only, när det
motsvarar ‘icke förrän’. Mot denna av varje gymnasist välkända regel
syndas i artikeln »The Swedish Constitution», ty däri läser man inte
1 En grundligt reviderad upplaga utgavs 1943 i New York av American-Swedish
News Exchange; den förtjänstfulla omarbetningen hade verkställts av Naboth Hedin. En jämförelse mellan t. ex. första artikeln, »The King», i brittiska upplagan
och motsvarande artikel i den amerikanska är en lärorik studie i engelsk stil.
376
.-
V år officiella engelska
utan förvåning, att »Sweden first became a Democracy at the beginning of this century». Satsen betyder, att Sverige »för första
gången» blev demokrati då, och läsaren frågar sig följaktligen, när
detta hände andra (tredje, fjärde) gången. Den korrekta översättningen lyder: »Sweden did not become a democracy until the beginning of this century.»
Särskilt riskabla är romanska lånord i svenskan, som har exakta
motsvarigheter i engelskan ehuru med annan betydelse. ‘Konsekvent’
heter sålunda consistently, icke consequently (=följaktligen), och
‘eventuellt’ kan inte översättas med eventual, som betyder ‘slutlig’.
Båda dessa fel påträffas emellertid i engelska meddelanden från officiella och halvofficiella svenska organisationer. Ett fel av denna art
har vi, då Ludvig Nordström kallas »that amazingly vital thinker»,
ty vital betyder ‘livsviktig’, under det att vigormts är det ord som
skulle använts. De mera litterära romanska lånorden har en obehaglig benägenhet att sätta krokben för den obildade och halvbildade.
Sheridans Mrs. Malaprop har ju givit namn åt den språkliga företeelse, som kallas malapropism, trots att denna stilistiskt utnyttjats
långt tidigare, t. ex. av Shakespeare. Vad som hos Shakespeare och
Sheridan begagnas i karakteriserande syfte, passar likväl inte i en
officiell handbok. Men på sid. 50 i vår bok framhålles det som ett
särskilt gott tecken, att de svenska vintertrupperna tränats så väl, att
de numera kunna »overcome the ardours of winter», d. v. s. (ungefär)
vinterns hetta! Rigours är det ord, som skulle begagnats. Men översättaren föredrog att följa Mrs. Malaprops skrattretande exempel,
troligen förledd därtill av adjektivet arduous, svår.
Dessa meningsstörande och löjeväckande fel är dock tämligen oförargliga i jämförelse med sådana, som fullständigt förvanskar den
ursprungliga ordalydelsen och bibringar läsaren en vrångbild av faktiska förhållandet. Ett dylikt fel är »100 per Cent» för »hundrafaldigt»
(=a hundred times), som förekommer på sid. 167. Ett annat är »by
unanimous vote» (=enhälligt) för »samfällt» (sid. 30), som på engelska
heter jointly. Och »ökad utbildning av svenska tekniker» (sid. 175)
kan inte översättas med »the possibility of extending the training of
technicians», som betyder: »möjligheten att (genom ytterligare kurser)
förlänga utbildningen», utan måste återges med »the possibility of
training a larger number of technicians».
Obegripligt är, att en person, som åtar sig översättningsarbete, inte
känner till betydelsen av fraserna ‘till och med’ och ‘fram till’. På
tal om den svenska smörproduktionen säges det, att »it had by 1941
only declined 15 per Cent …», under det att svenskan har »minskningen från … till och med 1941»- med andra ord, »by the end of 1941».
Ett ännu allvarligare fel förekommer på sid. 180, där satsen »under
en period, som räknas räcka fram till början av hösten 1941» blivit
»During a period which can be said to date from the beginning of the
autumn of 1941» (från början av hösten 1941!). Tack vare detta fel
har ett helt stycke, omfattande c:a 200 ord, lösryckts ur sammanhanget och givits ett innehåll, som är oförenligt med vad som följer.
En företeelse, som jag särskilt iakttagit hos svenska översättare av
377
‘ ….: ~·
Helge Kökeritz
engelska romaner, är, hur ett missförstånd leder till en hel serie andra.
stimulerad av den första feltolkningen, låter översättaren fantasien
skena iväg med sig i stället för att bruka sunda förnuftet och sin
eventuella förmåga till självkritik. Resultatet blir en omdiktning av
originalet, som författaren säkerligen inte skulle sentera. I överste
Bertil Ugglas artikel »The Fitness of the Individual» läser vi sålunda
(sid. 89): »Since it was basically camp life, the life of the forests and
the open fields and hills, that aroused the Swedish people to a realization of the importance of their own physical well-being …» Varje
engelsk eller amerikansk läsare av denna tirad ser framför sig hur det
svenska folket genom att skubba eller »campa» i skog och mark ökat
sin fysiska spänst. Men det är inte vad överste Uggla avsåg, då han
skrev: »Då det främst varit livet på fältfot, som inspirerat det svenska
folkets uppryckning …» Som synes har orden »the life of the forests
and the open fields and hills» ingen motsvarighet i den svenska texten. Ibland kan det vara nödvändigt med ett dylikt förklarande tilllägg, men i detta fall har översättaren inte begripit uttrycket »på
fältfot» och, vad värre är, inte heller haft förstånd att ta reda på
betydelsen.
Alldeles oursäktlig är översättningen professional men (sid. 43) för
))det praktiska livets män», ty med professional men menar man ju
utövare av de s. k. lärda yrkena (präster, läkare, advokater, etc.). Och
det länder knappast våra statsmän till heder, att de enats om den
välvisa principen, att »all essential public transportation should be
performed as far as possible in the most practical manner» – att
transportarbetet så vitt möjligt skulle utföras på det mest praktiska
sättet! Vad man inom transportkommissionen betonat är emellertid,
att »allt för samhället nödvändigt transportarbete måtte få bli utfört
så långt det vore på något vis praktiskt möjligt» – på engelska:
)>That all essential public transportaHon should be performed as far
.as possible and whenever practicable.»
Ovanstående exempel utgör alltså några få av de värsta grodorna i
Sweden, A Wartime Survey, ett arbete som har otaliga föregångare
och vars succession sorgligt nog synes vara säkerställd. Överhuvud
taget torde det knappast finnas någon officiell handbok eller broschyr
på engelska, mot vars språkliga form allvarliga anmärkningar inte
kan riktas. I många fall är översättningen sådan, att man frågar sig,
hur den person är funtad, som kunnat åstadkomma något dylikt.
Särskilt är det en dam i Stockholm, som länge tillåtits fördärva den
ena boken efter den andra. Hennes språk är i högsta grad oidiomatiskt, och hon kan tydligen inte längre hålla engelskan och svenskan
i sär. På sid. 54 i Swedish Tercentenary, Art Exhibit 1937-1938, kan
man till sin förvåning läsa, att trätaken i våra gamla medeltidskyrkor
så småningom ersattes med »masoned valves», d. v. s. murade säkerhetsventiler (svenskan har förmodligen »murvalv»); felet upprepas
längre ned på samma sida, där det talas om »the valved stone churches» – jag undrar hur de ta sig ut arkitektoniskt! I Gösta Bergs
Sledges and Wheeled Vehicles uppdyker på sid. 120 termen »batch of
learning», vilken skall betyda »lärosats». Detta kan man lista ut endast
.378
V år officiella engelska
om man rådfrågar batch i det engelsk-svenska lexikonet och finner,
att det betyder »bak av samma deg, sats». Är det inte väl mycket
begärt, att en engelsman eller amerikan måste lära sig svenska för att
kunna förstå en i Sverige utgiven engelsk översättning?
Detta slags engelska är uppenbarligen mycket gouterad i Sverige.
För ett tiotal år sedan var det en naturvetare i Uppsala, som själv
skrev det engelska företalet till sin doktorsavhandling. Tacket till
fästmön, som hjälpt till med korrekturläsningen, fick följande formulering: »To my fiancee, Miss Fil. kand. X. Y. Z., Iturna special thank».
Engelska ord är det visserligen, men inte är det engelska. En annan
naturvetare skrev samvetsgrant om de korrekta idiomatiska uttryck,
som översättningen innehöll, när han själv inte begrep dem, tydligen
i den tanken, att de då inte heller var begripliga för läsare med
engelskan som modersmål. Kuvert från K. Tekniska Högskolans
bibliotek bär alltjämt påskriften: »R. Technical University Library.»
Man borde dock där känna till, att »Teknisk Högskola» heter Institute
of Technology liksom det berömda MIT (Massachusetts Institute of
Technology) i Cambridge. Riksföreningen publicerar sedan i vintras
bulletinen U. S.-Sweden Friendship News, vars goda syfte är att stimulera korrespondens mellan amerikansk och svensk ungdom. Om
fortsättningen är lik första numret – det enda jag sett – måste jag
tyvärr konstatera, att Riksföreningen effektivt och målmedvetet arbetar på att fördärva den svenska skolungdomens känsla för vad som
är god, idiomatisk engelska. Varför ingriper inte språklärarna och
kräver, att publikationen stoppas eller att en kompetent person får
redigera den? Nog finns det i Sverige specialister, som kan behandla
dylika otäcka fall av engelsk skrivklåda, innan smittan fått
alltför omfattande spridning. Låt oss slippa denna bedrövliga engelska »made in Sweden», som gör oss till ett åtlöje i engelsktalande
länder.2
Men översättarna går på i ullstrumporna, och institutioner och enskilda tackar och tar emot smörjan. En f. d. professor i trädgårdsarkitektur, som vistats några år i Amerika, anser sig själv – och anses
tydligen av andra- fullt kompetent att till engelska överflytta Helge
Nelsons The Stuedes and the Swedish Settlements in North America.
Det tjänar ingenting till att här framdraga exempel på dess groteska
engelska. Varje läsare kan slå upp vilken sida som helst i boken och
övertyga sig om, hur skandalöst dålig översättningen är. I själva verket är engelskan så undermålig, att det med tanke på vårt vetenskapliga anseende i utlandet är önskvärt, att upplagan indroges och nyöversattes. »The awbvard style and sentence structure are sometimes
as amusing as the butchering of the King’s English in letters written
by immigrant’l», säger den kände historikern, professor George M.
stephenson i en recension i »Minnesota History». Man kan endast
säga ja och amen till den förhoppning, som en annan amerikansk re- 2 Ett praktexempel på svenska, »made in America», är den eleganta broschyren
»~iartin Trafikplan», utg. av The Glenn L. :Martin Co. i Baltimore. Dess skrattretande svenska är en god pendang till vår officiella engelska.
26-47572 Svensic Tidslcrift 1947 379
,..
Helge Kökeritz
censent uttryckt, nämligen att översättaren i fråga »Will never again
be requested to undertake tasks which must inevitably discredit
Swedish scholarship».

Länge nog har jag uppehållit mig vid de fel och förvanskningar
av skilda slag, som fördärvar allt eller det mesta av det man velat
vinna med de kritiserade publikationerna, men jag har endast i förbigående berört en annan lika viktig sida av saken, textens disposition
och stilistiska utformning samt dess förmåga att på ett redigt, njutbart och elegant sätt meddela läsaren de kunskaper han söker eller de
fakta vi själva anser han bör känna till. I det hänseendet är det lika
illa ställt som beträffande översättningarnas korrekthet. Bristen på
förståelse för vad utlänningen är intresserad av eller behöver veta är
beklämmande stor, och oförmågan att se de svenska förhållandena i
perspektiv, från amerikansk eller engelsk synvinkel, är praktiskt taget
hundraprocentig. I lyckligaste fall blir resultatet av ansträngningarna
en volym av typen Sweden, Trade and lndustry (Exportföreningen,
1945). En utlandssvensk blir glad och stolt, då han får den vackra boken
i sin hand och alldeles särskilt, då han studerar de konstnärligt gjorda
annonssidorna. Men diskrepansen mellan text och bilder är för stor.
Av textens 86 sidor ägnas endast hälften åt »Trade and Industry»,
medan resten utgöres av en lyriskt mättad skildring av det svenska
landskapet, folklivet och de historiska minnena, som passar lika litet
här som en börslista i svenska psalmboken. Spara skogar och sjöar,
röda stugor och dalkullor, lappar och vikingar till turisthandböckerna
och romanerna, men giv de utländska kunderna deras lystmäte av den
svenska industriens och handelns romantik, sakligt, elegant, klatschigt. Ett sorgligt exempel på detta meningslösa samröre är Svenska
Handelsbankens broschyr The Forest and Forest Industries of Norrland (1945). Den är enligt min mening förfelad. Om man haft cellulosakunderna i tankarna, är stora partier av boken rent ut sagt larviga.
Men om man eventuellt tänkt på de amerikanska damklubbarna eller
på folkskolebarnen i England och Amerika, för vilka stilen närmast
synes vara avpassad, är boken bitvis alldeles för teknisk.3
Då man läser alla dessa broschyrer, får man en bestämd känsla
av att den bedrövliga engelskan till en del åtminstone -alla språkfel
och misstolkningar att förglömma- beror på det svenska originalet.
De berättar nämligen med omständlighet, förnumstighet och utstuderad naivitet om vår förträfflighet. Frågan är, om något i den vägen
kan mäta sig med Education and Scientific Research in Sweden (New
3 Dess föregångare, The Forest, Sweden’s Greatest Natural .Asset (Stockholm,
1939), är ett utmärkt exempel på hur en översättning till engelska i c k e bör vara.
Vad säges om följande tirad: »The often fiord-like mouths of the lurger rivers and
the fact that the coasts are sheltered by an archipelago are two features that add
the finishing touch to the bounty of Nature, which – from the point of view of
timber transport – has made of Norrland a highly favoured forest region without
a counterpart elsewhere.»
380
V år officiella engelska
Sweden Tercentenary Publications). Det vore frestande att citera sida
upp och sida ned, men jag får, ehuru motvilligt, begränsa mig till
några typiska utdrag ur detta aktstycke. En återöversättning av citaten är omöjlig, ty den skulle fördärva de subtila övertonerna, den
utsökta buken av dryghet och enfald, som bör vara en säregen njutning för den utländske läsaren.
Om de svenska folkskolorna får vi till exempel höra den hugnesamma nyheten, att de »are always well built and in a manner adapted
to their purpose», och att lärarnas bostäder »with the exception of
certain cases, shall (!) occupy a separate building near the school».
Vad kan det vara för en byggnad? Skolskjutsarna omnämnas givetvis, och det är synnerligen värdefullt att höra, att »various kinds of
vehicles are used for the purpose» (kan man tänka sig!), »if the numbers be (observera den finfina konjunktiven) great then often, omnibuses, otherwise motorcars, horses, and carts and boats». Allt detta
har vi tydligen, och vi har t. o. m. folkskoleseminarier, av vilka »some
are intended for men, others for women teachers (märk distinktionen
mellan män och lärarinnor!), while certain of the establishments
receive both».
En ovanligt klar och koncis bild av det svenska gymnasiet ges på
sid. 16: »It is comprised of four one-year classes (ringar) and begins
at the highest class but one of the Lower School, or it includes three
classes beginning with the standard of the highest class of the Lower
School.» Rörande samskaleiden säges det strax därefter, att »at certain private Higher Schools mixed classes – especially as a pedagogic
experiment – had been in force for two or three decades» – innebörden av ordet »especially» kan ju ge upphov till gissningar! För
att lugna sinnena tillägger boken emellertid: »Many were the misgivings expressed at so great an increase of mixed instruction for
children of this age, but when previous experience was considered
satisfactory on the whole, the step was taken. In reference to the
results, it should not be omitted to state (underbar konstruktion!) that
no inconvenience worthy of mention has hitherto taken place» – det
var ju för innerligt väl. Ungdomens fysiska fostran får också sin eloge:
»As a matter of course pupils engage in sport apart from the everyday
school life and their interest in the same (!) is exeeedingly great.»
Kom sedan inte oeh säg, att vi inte har spänstig ungdom, som t. o. m.
utövar idrott utanför skolan!
När det gäller den akademiska undervisningen firar uppriktigheten
verkliga triumfer. Vilken glädje bör det inte väcka i docentkretsar
att veta, att »the University is solieitous of having as large a number
of leeturers (d. v. s. docenter) as is necessary for the instruetion, and
so to say, academic growth (vad är detn and, incidentally (tillfälligtvis) for the reeruiting of professorships. Professorships are often
filled by the most deserving lecturers» (Doolittle i Shaws »Pygmalion»
var visst en av »the deserving poor»). Men, tillägger boken med en
suck: »Of course, not allleeturers can be professors.» De får trösta sig
med att »many, after some years of academie research, apply for posts
outside the University, theologians seek higher clerical offices, medi- 381
,- .
Helge Kökeritz
cal men become superintendents at the hospitals and philosophers (!)
become teachers at scholastic institutions». Däremot får man ingenting veta om de stackars obefordrade språkmännens, historikernas
och naturvetarnas öde; en och annan emigrerar förstås. Trots det kan
vi vara stolta över att »it has always been considered of importance,
and especially within the higher instruction, to acquire persons embodying the principles of decper scientific schooling»!
Hur denna skolning tillgår, omtalas även (sid. 51): »As regards the
public instruction, … must each professor (märk ordföljden), without
remuneration (den verklige filantropen alltså), hold public leetures
on his particular science (tänk!), one hour, four times a week, unless
the Chancellor, on the recommendation of the Faculty, apportions the
leetures otherwise or substitutes corresponding instruction in their
stead. The cathedra leetures which, almost entirely comprised the sole
form of the professor’s instruction earlier, are disappearing more and
more and being replaced by various kinds of revelant oral and written
exercises» -förmodligen högläsning i korus eller skrivning på griffeltavlan. Och för den händelse ingen visste det förut, fa-;tslås det här,
att »the professor must give instruction on his subject, should such
instruction be necessary». Intressanta kommentarer skulle kunna
knytas till detta uttalande, men då de måste bli personliga, får jag
avstå därifrån.
Den naturvetenskapliga forskningen försummas minsann inte. Professor Siegbahns Institut är så märkligt, att »it attracts scholars
and students in great numbers and it has also been richly endowed.
Many pupils from the institution (Kindergarten eller hem för vanartiga
barn?) have made valuable contributions to physics» (varför inte också
till tcologien eller språkvetenskapen?). Rasbiologiska Institutets
»mission is to scientifically exploit this area (vilket här måste syfta
på universitetet) with special attention to the Swedish people and to
the interior conditions (!) of the country». Och om Svalöv får man
veta, att »the institution experimen-ts heredity (!) and makes racialoecological investigations at certain disposable (som kan avyttras)
experimental fields in varying elirnatic regions (!)», samt att »the
work of the institution and its results have been of great benefit even
(till och med) to practical agriculture».
Den bok jag här citerat ur, är faktiskt den enda populära framställningen av det svenska uppfostringsväsendet på engelska. Den är sä-
kerligen allvarligt menad, fastän dess innehåll och språkliga form
ger ett rakt motsatt intryck. Men vad gagn gör den då i upplysningsarbetet?
När Hogben för fem år sedan publicerade sin självförhärligande
reseskildring Author in Transit, framhöll en svensk recensent (ickespråkman), att hans stil var briljant. Det är knappast en riktig karakteristik av Hogben som stilist. Vad som utmärker nämnda bok är
en strävan att uttrycka enkla sanningar på ett så invecklat sätt som
möjligt, med anlitande av mångstaviga lånord, t. ex.: »Meanwhile,
the kaleidoscopic view of contemporary civilization can clarify the
possibilities of avoidable disaster or realizable benefits at a time when
382
Vår officiella engelska
it is too easy to vacillate between careless optimism and cowardly
disillusionment.» Sådant är inte god stil utan en återgång, skulle
man kunna säga, till det fjortonhundratalsmaner, som kallas »aureate
diction», tydligen i avsikt att bluffa en okritisk läsare. Att man på
svenskt håll anser att detta slags engelska är höjden av elegans och
pregnans, framgår av slutorden i boken Sweden, Ancient and Modern.
Hela sidan 243 i denna utgör ett beklämmande exempel på svensk
självgodhet och falsk blygsamhet, serverade på svulstig, mångstavig
engelska.4 En värdig pendang är den bombastiska inledningen »Present-Day Sweden» till den vackra bilderboken Sweden at the Moment.
Språket är visserligen enklare, men den självuppskattning, som där
möter en – belyst med citat från C. J. L. Almqvist och »The Times»
– är kväljsam. Några proselyter för vår sak värvar vi inte, om vi
fortsätter att skriva på det viset.

Vår officiella engelska är dock inte endast skriftlig utan även muntlig. Och den muntliga har, särskilt under de första krigsåren, varit
under all kritik. Personer, som knappast kunnat yttra ett enda
engelskt ord, har farit Amerika runt och som svenska kulturrepresentanter hållit föredrag om Sverige på »engelska». Satsrytm och intonation har naturligtvis varit svenska, varje spår av nyansering har
saknats, och uttalsfelen har varit legio. Åhörare, som hållit ut till
föredragets slut för att göra frågor, har emellertid haft ringa lön för
mödan, ty föredragshållaren har vanligen inte begripit frågorna, och
om han begripit dem, har han inte varit i stånd att formulera ett
svar eller parera ett inlägg. I sanningens intresse skall sägas, att det
glädjande nog blivit avsevärt bättre på senare år. Men ännu finns det
rum för många förbättringar.
Vi svenskar är inte de enda, som har besvär med den officiella
engelskan, om nu detta konstaterande kan glädja någon. Den av
Politiken utgivna Facts about Denmark borde sålunda få en grundlig
språklig överhalning; man talar där t. ex. om de danska High Schools,
men man menar Universities, ty high school, en i brittisk engelska
tämligen ovanlig term, betyder ‘läroverk’ (i Amerika närmast ‘realskola’). För tre år sedan gästades Minneapalis av en norsk redaktris,
som för en distingerad akademisk publik berättade om den norska
motståndsrörelsen. På sin höjd förstod man en tredjedel av föredraget.
Det var engelska ord men uttalade med norska landsmålsljud och med
• Så här låter det: »The stream of energy that comes welling up in the Sweden
of today to affirm the paramountcy of ‘the living present’, is no cxpression of
overweening self-confidence, such as is apt to characterize a young nation. It does
not emanate from sourccs ovcrflowing today and running dry tomorrow, nor is
it the product of an artificially induced tension or of political stimulants administered to quicken the national pulse for the present, at the price of exhaustion later
on. No, Sweden is an old country, mellow in years and experience, and dowered
with an innate power of self-renewal.» Etc. Vackert, inte sant9
383
Helge Kökeritz
norsk satsaccent, vilket ytterligare försvårade uppfattningen. Starka
verb böjdes genomgående svagt, t. ex. I seed it myself. När orden tröt
den eljest talföra damen, log hon endast mot publiken och vinkade
käckt med handen. Vad som förvånar mig är, att någon verkligen
har panna att på detta hänsynslösa sätt exploatera den välvilliga
amerikanska publiken. Den norska redaktrisen överträffades likväl
förra våren av den herre, som vid Svenska handelskammarens i New
York 40-årslunch stod upp och utom programmet höll ett kort hälsningsanförande på engelska; det var nämligen fullständigt obegripligt.
Tro nu inte, att jag framdrar dessa extrema fall i syfte att förlöjliga dem som, trots bristfälliga språkkunskaper, gör sitt bästa för
att klargöra den svenska ståndpunkten i en fråga. Min kritik avser
endast att föra åhörarens talan i detta mål. Svenskar, som sällan eller
aldrig får höra en utlänning misshandla svenska språket i ett föredrag eller debattinlägg, kan inte föreställa sig, vilken tortyr det är
att höra någon ‘mörda engelskan’ (butcher the English language) i
ett timslångt anförande. Den bildade publiken, som inser talarens
handicap, anstränger sig tappert att följa med men resignerar vanligen till sist, under det att övriga endast blir bittert besvikna och
allvarligt missnöjda över att ingenting begripa. Oberoende av hur
välkomponerat föredraget eller talet är, blir helhetsintrycket av ett
dylikt framträdande till men för såväl talaren personligen som för
det land han representerar.
Därför är det huvudlöst att Janeera ett sådant förslag som att skicka
representanter för våra stora folkrörelser till Amerika på föredragsturne. Iden som sådan vore naturligtvis både beaktansvärd och tacknämlig, om inte språket lade så gott som oöverstigliga hinder i vägen
för dess realiserande. En person som inte kan engelska, duger inte
till föredragshållare i Amerika. Och med att kunna engelska menar
jag nu inte endast, att vederbörande skall på ett fullt begripligt sätt
kunna läsa upp ett föredrag- redan det svårt nog för de flesta- utan
även att han skall vara i stånd att rappt och intelligent besvara publikens frågor. Amerikanarna är nämligen bortskämda med elegant
framförda föredrag och skickligt turnerade inlägg. Även en formell
talang kommer därför till korta, om han inte behärskar engelskan.
Att söka extemporera ett föredrag bör endast den göra, som är två-
språkig eller i det närmaste tvåspråkig och dessutom har ordet i sin
makt. Andra måste följa skådespelarnas exempel: repetera och repetera till dess föredraget kan framsägas flytande med korrekt uttal av de
enskilda orden, med i möjligaste mån engelsk (amerikansk) satsaccent
och intonation, samt med intelligent nyansering och pausering. Vill
man föra Sveriges talan inför utländsk publik, får man göra sig
det omaket. Det är det enda som lönar sig för alla parter.
Vad kan då orsaken vara till det bedrövliga tillstånd, som jag här
givit drastiska exempel på~ Även om flera faktorer sannolikt spelar
in, är dock två motsatta tendenser särskilt framträdande. Den ena är
vår svenska beundran för allt utländskt, och den andra är en i vissa
kretsar påfallande sjicilvsäkerhet och arrogans, då det gäller främ- 384
V år officiella engelska
mande språk. Säkerligen skulle vi betaeka oss, om, låt oss säga, det
engelska Foreign Office anmodade f. förrädaren Petterzon, trikåtagcexpediten Alfred Westlund eller hemkonsulenten Ada Susegård, för
att nämna tre kända grönköpingsbor, att till svenska översätta engelsk
upplysningslitteratur. Men det tycks vara just den klassens engelsmän,
som i första hand anlitats för att inför den engelsktalande världen presentera vad vi har av andlig och materiell kultur. Det finns utan tvivel
översi:ittare av annan kaliber i Sverige, men ännu har jag inte kunnat
upptäcka deras spår i vår officiella upplysningslitteratur.
Som en underlig anomali får man nog beteckna det, att vi svenskar,
som med sådan frenesi studerar främmands språk och följaktligen
borde ha bättre förstånd, synes tro, att vilken utlänning som helst,
som slår sig ner i vårt land, är fullt kapabel att översätta till sitt
språk, eller att vilken svensk som helst, som vistats någon tid i England eller Amerika, kan skriva och översätta engelska. Denna uppfattning tar sig även ett annat uttryck. För översättningar till svenska
anlitar man gärna svenska skriftställare eller personer, som vistats
någon tid i främmande land, i den kolartron, att en svensk, som t. ex.
kan sträckläsa en engelsk roman, är rätte mannen för detta slags arbete. Att den fullständiga inlevelsen i ett främmande språk, som
ensamt berättigar en person att överflytta dess litterära och vetenskapliga alster till svenska, innebär något annat och vida djupare
än förmågan att mer eller mindre gissa sig till innehållet i romaner
och noveller, därom svävar man synbarligen i okunnighet. En för
några år sedan företagen minutiös granskning av den svenska översättningen av Priestleys Good Campanians visade, att var och en
av bokens fyrtio första sidor hade i genomsnitt femton översättningsfel eller andra inadvertenser; som den omfattar c:a 600 sidor, skulle
detta medeltal, om det står sig för övriga 560 sidor, betyda den aktningsvärda felsumman av nio tusen. Skall det verkligen alltjämt
behöva poängteras, att man för att översätta från engelska till svenska
måste kunna inte bara svenska utan även engelska, och att man för
att överflytta svensk text till engelska måste fullständigt behärska
både engelska och svenska~
Antagligen bör man ständigt upprepa denna enkla sanning. Ä ven
folk i de högsta samhällsställningar förstår tydligen inte, vad kunskaper i engelska verkligen innebär. Som försvar för Sweden, A Wartirne
Survey, har man dragit fram det argumentet, att vederbörande artikelförfattare själva granskat översättningarna och förklarat sig nöjda
med dem. Vilket försvar! Den svensk, som verkligen är i stånd att
bedöma den språkliga och stilistiska halten hos en engelsk översättning, har ingen användning för översättare. Han skriver direkt på
engelska, och skriver korrekt engelska.
Utan tvivel iir även bristen på ödmjukhet inför det främmande
språket i inte ringa grad medansvarig, då det gäller de dåliga översättningarna. Många svenskar, som bott kortare eller längre tid i
engelsktalande land och lärt sig konversera om väder och vind, bio
och teater, tror sig di:irmed ha blivit språkexperter och uppträder med
alla anspråk på att bli betraktade som sådana. Det är de, som i tid
385
Helge Kökeritz
och otid framlägger reformatoriska synpunkter på språkundervisningen. De vet precis, hur allt skall skötas, fastän de aldrig stått
inför en klass eller haft att brottas med det enklaste språkpedagogiska
problem. De tror exempelvis, att papegojmässig imitation är allenasaliggörande. Den kan vara det, nämligen om vederbörande är så ung,
att han eller hon kan byta språk och sådant språkbyte är vad som
eftersträvas. Men för alla andra blir den endast ett hjälpmedel i språktillägnandet. Det finns tyvärr inga genvägar dit, även om vi i dag är
bättre rustade än tidigare att underlätta och påskynda arbetet. Vill
man grundligt lära sig ett främmande språk, får man vara beredd
på hårt och intensivt arbete. Den förkättrade grammatiken kan man
aldrig komma ifrån (jämför felöversättningen av »först» ovan), och en
viss fonetisk skolning är oundgänglig, om man vill bli förstådd utan
svårighet. Ord och idiom måste inläras med hjälp av lexikon –
tillgriper man metoden att gissa sig till deras betydelse, får man
också stå sitt kast. Jag har hört svenska talare i Amerika dabba sig
kapitalt av denna anledning. Det hjälper inte ens om man är en stor
kulturpersonlighet med allmänt omvittnad intelligens – lagarna för
språktillägnandet gäller lika mycket för denne som för oss andra,
vilket är en tröst. En sådan person uppträdde häromåret ute i Mellanvästern och jag råkade befinna mig bland publiken. Föredraget extemporerades, i den fåvitska tron, att vad som går på svenska också
går på engelska. Uttalet var anmärkningsvärt gott, med andra ord
distinkt och fullt begripligt. Inspirerad av ämnet och sin egen betydelse lät talarinnan orden flöda ut över den svensk-amerikanska
publiken, som fyllde lokalen till bristningsgräns. Det fatala var endast,
att hon emellanåt inte hade en aning om, vad de fina orden och de
idiomatiska fraserna egentligen betydde. De hade tydligen uppsnappats under konversation med amerikanare eller missförståtts vid läsningen. Nu tillgreps de i ögonblickets ingivelse eller för att fylla en
hotande paus med påföljd att meningen antingen blev obegriplig eller,
vad värre var, rakt motsatt den avsedda. Men en del av publiken
trodde säkerligen, att det obegripliga var något extra fint.
Den inställning i språkfrågor, som jag här givit några typiska prov
på, medför, att personer, som ej är kompetenta att bedöma en översättning till engelska, likväl inte tvekar att ge denna sitt imprimatur.
Ingen begär dock eller ifrågasätter, att en icke-språkman skall kunna
fälla utslag i engelska stilfrågor eller ens avgöra, om en föreslagen
tolkning är korrekt. Men man har rätt att fordra, att tillgänglig sakkunskap utnyttjas. För lösandet av ett invecklat tekniskt problem
skulle det aldrig falla någon in att anlita en person, som bara genomgått en teknisk aftonskolekurs. Men när det gäller främmande språk,
nonchaleras sakkunskapen, och vem som helst anser sig i stånd att
giva råd eller fatta beslut. Det språkliga kvacksalveriet får florera
och grassera, ty man reflekterar inte över dess följder för oss själva
och vårt anseende i utlandet. Man är överhuvud taget inte medveten
om att en formellt undermålig produkt är lika skadlig som en sakligt
otillfredsställande. Och hur skulle man förresten kunna vara det, när
man är oförmögen att bedöma, vari det undermåliga består. Engelsk
386
V år officiella engelska
stil och svensk stil är ofta så väsensskilda, att det tar år av intensivt
studium, om man vill röra sig med någorlunda säkerhet bland alla
blindskär. Det är ett allvarligt misstag att tro, att engelskan är ett
lätt språk. Naturligtvis är det lätt jämfört med många andra språk,
om man bara eftersträvar att kunna göra sig förstådd i alldagliga
situationer. Men det är ett mycket svårt språk, om man vill skriva
och tala det väl. De enskilda ordens och frasernas valör och övertoner,
de associationer, de väcker hos läsaren, den resonerande prosans egenartade rytm, allt detta och mycket annat kan en svensk aldrig bemästra, såvida han inte dagligen och stundligen tvingas att ta ställning därtill. Utan sådan kunskap, utan denna intima kännedom om
engelskt språk och stil, duger man inte att bedöma, hur en översättare
skilt sig från sitt betydelsefulla uppdrag.
Vad kan då göras för att effektivt förebygga, att vår officiella
engelska även i framtiden kommer att likna svenskan i »Sängfilt»-
annonsen ovan~ Först och främst gäller det att skaffa pålitliga, ansvarskännande översättare. Införandet av en rigorös translatorsexamen och i samband därmed auktorisering av sådana översättare, som
visat sig vara kompetenta, är måhända ett steg i rätt riktning. Auktoriseringen av översättare kan dock inte garantera, att en översättning i varje enskilt fall blir förstklassig eller ens god, men den bör
kunna avsevärt höja den f. n. låga standarden. Framför allt kan den·
förhindra, att klåpare får husera efter behag. Det effektivaste medlet
är att ta vara på den kompetens som faktiskt finnes. Det är minsann
inte många, som behärskar engelskan så väl, att de duger till slutliga
granskare av engelska översättningar. Men vi har inte råd att undvara
en enda av dem. De bör omhuldas på alla tänkbara vis, ty deras sakkunskap betyder en enorm investering materiellt och kulturellt sett.
Tvåspråkiga svenskar med solid lingvistisk utbildning och med god
kännedom om det främmande landet i fråga borde fast knytas till vår
utrikesrepresentation med uppgift att nagelfara officiella översättningar till de olika språken – och från dessa till svenska. Inom deras
domvärjo skulle därjämte, och inte minst, ligga avgörandet i vad mån
innehållet i en artikel, broschyr eller handbok kan bibringa den utländska läsaren en klar uppfattning om svenska förhållanden och
synpunkter, vilket endast den kan göra, som är väl förtrogen med
det andra folkets mentalitet. De skulle med jämna mellanrum sändas
på föredragsturneer inom det främmande landet, varigenom de själva
hölle kontakten med detta levande samtidigt som de klargjorde den
svenska ståndpunkten för den intresserade utländska publiken.
Jag är bara rädd för att det föreslagna arrangemanget kommer att
stöta på patrull från alla dem, som inbillar sig vara kompetenta att
tala, skriva och översätta till engelska.
387
,· .

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism