Vår nya författning
1963
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
VÅR NYA FÖRFATTNING?
BEHÖVER vi en ny regeringsform?
Den som bestämt svarar ja på den
frågan befinner sig i viss mån i en
paradoxal situation. Som avgö-
rande skäl för en reform åberopas
nämligen i regel, att det faktiska
statslivet utvecklats på sådant sätt
att en allvarlig diskrepans uppstått
mellan detta och den bild den
skrivna författningen ger. Med en
tämligen generös överdrift påstås
rentav stundom att det vore omöjligt att i rikets grundlagar känna
igen det aktuella politiska systemet
i vårt land. Men i samma mån som
man konstaterar det obestridliga,
att vår konstitutionella praxis i
vissa avseenden växt fram oberoende av den skrivna författningen,
erkänner man ju, att denna inte
stått hindrande i vägen för en demokratisk och parlamentarisk utveckling. När våra nya grundlagsfäder gått till sitt självtagna värv
att skapa en helt ny ersättning till
1809 års regeringsform har de inte
kunnat uppträda som frihetskämpar, beslutna att förlossa folkstyrelsen ur olidliga bojor. På sin höjd
är de att jämföra med vänner av
ordning, som inte längre kunnat
behärska sin irritation över vissa
– praktiskt sett erkänt betydelselösa – avvikelser mellan lagtext
och praxis.
Den fråga man då först måste
ställa inför den föreslagna nya
grundlagen är självfallet, om den
kan beräknas bli en bestående lösning av det problem man angripit.
Man kan rentav fråga, om den ens
för stunden lyckas åstadkomma
den överensstämmelse mellan verkligheten och lagtextens beskrivning
som varit förutsättningen för hela
det mödosamma verket.
Vad den första frågan beträffar
är det egentligen självklart, att en
»bestående» lösning av författningsproblemet inte kan åstadkommas. Den hittills ständigt fortgå-
ende utvecklingen på statslivets
område kan rimligen inte genom
en lagtext bringas att upphöra vid
mitten av 1960-talet. Ej heller kan
man så detaljerat förutse vilken
riktning den kommer att ta, att
lagstiftaren skulle kunna på förhand utstaka dess lopp. Naturligtvis begär ingen något sådant av hr
Sandler och hans medarbetare;
säkerligen har de sakkunniga själva
minst av allt hyst en sådan ambition. Med säkerhet kommer vi
också i framtiden – om nu grundlagsreformen tilläventyrs accepte·. -·~· ~
’>
110
ras – att få finna oss i att den
konstitutionella verkligheten på
vissa punkter avviker från grundlagens ritningar. Det är ingen anmärkning mot utredningens arbete
– däremot reducerar det avsevärt
tyngden i argumentet att en genomgripande reform är nödvändig just
för att ett sådant förhållande är
principiellt outhärdligt.
Mera betänkligt är däremot, om
hr Sandlers förslag redan när det
publiceras visar sig vara verklighetsfrämmande, om det inte ens
från början visar sig kunna råda
bot på den brist man föresatte sig
att komma tillrätta med. Dessvärre
är det svårt att undgå intrycket
att just så är fallet. Ingalunda endast i mindre betydande detaljer
utan i själva huvudsaken. Som en
väsentlig brist i gällande regeringsform har som bekant- stundom i
förbluffande förenklande formuleringar – angivits, att den tillägger
monarken avsevärt större befogenheter än han faktiskt har, men å
andra sidan inte med ett ord berör
det faktiskt rådande parlamentariska systemet. Har det nya förslaget lyckats ge ett korrektare uttryck på dessa punkter?
I det första stycket har utredningen obestridligen lagt ner mycken möda. I själva verket har den
gått så långt när det gäller att
kringskära monarkin, att åtskilliga
läsare inte kunnat värja sig för intrycket att man har att göra med
ett beskäftigt försök att förbereda
en övergång till republik, änskönt
utredningen som bekant inte alls
haft till uppgift att syssla med det
problemet. De nya formuleringarna
om monarkens ställning innebär
väl att märka ingalunda enbart en
kodifiering av rådande praxis. I
vissa fall går man längre än denna
i fråga om inskränkning av konungens funktion som symbol för
statsstyrelsen: man kan erinra om
det nya organet ministerråd, dvs.
konselj utan konungens närvaro,
eller en sådan detalj som att man
inte ansett sig kunna bevara formuleringen att Konungen är högste
befälhavare över krigsmakten.
När det å andra sidan gäller att
i lagregler fixera maktförhållandena mellan regering och riksdag
har utredningen hamnat i en konstruktion som gör ett föga mindre
overkligt och fiktivt intryck än vår
nuvarande »konungsliga» författning. Med att som det heter »inskriva parlamentarismen i grundlagen» – en reform som i oförutsebara lägen möjligen kan bli till
nackdel, men vars positiva nytta
ingen kunnat förklara – lyckas
man visserligen. Däremot inte med
att ge en realistisk bild av hur regering och riksdag förhåller sig till
varandra i den politiska verklighetens värld. »Lag stiftas av riksdagen» meddelas myndigt och enkelt – principen bedömes vara av
den vikt att regeringen inte ens
formellt skall få vara med i lagstiftningsarbetet. Och dock måste
sakkunnige rimligen veta att det
hela är en låtsaslek – ingen lär
kunna betvivla att den faktiska
lagstiftningsmakten i allt väsentligt ligger hos regeringen och att så
under överskådlig tid kommer att
förbli. Om det betydande, men
svårdefinierade inflytande som de
stora intresseorganisationerna utöver i vårt politiska liv kommer de
skolbarn, för vilka regeringsformen enligt uttrycklig uppgift bl. a.
är skriven, inte att få någon realistisk föreställning genom att läsa
grundlagen. Från dess olympiska
höjd kan intet Lantbruksförbund,
ingen Landsorganisation urskiljas
som agerande parter. Utredningen
har lagt ner ett stort och förtjänstfullt arbete på att konstruera en
ny riksrätt – partiledarkonferens
och Harpsundsmöte är däremot officiellt såsom existerade de icke.
Det sammanfattande intrycket
blir snarast, att utredningen, för
att tillmötesgå den kuriösa irritationen över 1809 års regeringsforms konungsliga karaktär i stället hopfogat en parlamentarisk kulissvärld, väl ägnad att smickra riksdagsmäns drömmar om att »stärka
riksdagens ställning», men med
föga mer verklighetsanknytning
till vårt aktuella politiska maskineri än den förkättrade gamla regeringsformen.
Parlamentarismens verkliga problem i Sverige har inte främst att
göra med regler om misstroendeförklaring mot statsråd, än mindre
med att skapa konstitutionella garantier mot hjärnspöken om kampministärer och personlig kunga- 111
makt. Däremot har de att göra med
kammarsystem och valmetod- avsnitt där utredningen som känt
inte kunnat uppnå enighet. En
majoritet har anslutit sig till tanken på enkammarsystem; två ledamöter förespråkar ett i viss mån
modifierat tvåkammarsystem, med
kortare eftersläpning än det nuvarande.
Att första kammaren i sin nuvarande form näppeligen kan bevaras
torde vara en tämligen allmänt omfattad mening. De värden den tillfört vårt politiska liv i form av
grundlig sakbehandling av riksdagsärendena och som garanti
mot tvära och tilläventyrs förhastade omkastningar skall inte underskattas. De kan dock inte uppväga
den nackdel för en fungerande
parlamentarism som den visat sig
innebära – man tänke på situationen 1957, då eftersläpningen i
första kammaren var det avgörande
hindret för den växling vid makten
som enligt folkviljans utslag då
låg inom räckhåll. Det är beldagligt, att författningsutredningen
inte kunnat gå utanför det stela
alternativet »behålla första kammaren eller inte» för att exempelvis grundligt analysera förutsättningarna för att ersätta första kammaren med en lämpligt konstruerad senat, som skulle kunna bevara något av de fördelar tvåkammarsystemet onekligen visat sig
medföra, utan att blockera parlamentarismens funktionsmöjligheter på det sätt erfarenheten gett
; i
112
vid handen att den nuvarande
första kammaren gör. Självfallet
vore även andra alternativ tänkbara.
En situation som den nuvarande
svenska, med ett enda parti sedan
decennier tillbaka som innehavare
av regeringsmakten, måste verka
förödande för en sund parlamentarism. Den s. k. Harpsundsdemokratin å ena sidan, den demoralisering inom oppositionen å den
andra, som visar sig i att man
nöjer sig med en sorts revisorsfunktion snarare än på allvar räknar med att övertaga regeringsmakten, är båda ytterst oroande
symptom på att något är i själva
grunden fel i vårt nuvarande system. Onekligen ligger det då frestande nära att diskutera tanken på
en övergång till majoritetsval av
engelsk typ för att i varje fall avsevärt öka möjligheterna till markerade valutslag och omkastningar
i maktinnehavet. Det är känt att
betydande sympatier för en sådan
reform funnits inom författningsutredningen; av olika skäl har de
emellertid inte kommit till uttryck,
utan man har slutit upp bakom en
tämligen komplicerad konstruktion
med krets- och regionval, avsedda
att i någon mån tillgodose kravet
på inslag av personval. Med all aktning för denna ambition måste
man nog hävda, att ett viktigare
krav på valsystemet är att det skall
ge möjlighet till tydliga utslag och
sund växling vid makten. Den avgörande fördelen med ett majori- —-_L . . ! . – – – – – –
telsvalsystem i vårt land skulle
uppenbarligen vara att det kan förväntas driva fram den kraftsamling på borgerligt håll som trängande erfordras, inte endast för oppositionens egen skull, utan för
själva den demokratiska parlamentarismen i vårt land. I längden kan
nämligen denna ej fungera utan en
samlad och slagkraftig opposition,
som kan uppfatta sig själv, och av
väljarna uppfattas som ett realistiskt alternativ till ett maktfullkomligt regeringsparti. Att dylika
tankar inte är okända inom den
svenska borgerligheten visas t. ex.
av det uppmärksammade förslag
till låt vara modifierat majoritetsvalsystem, som nyligen framlagts
av en arbetsgrupp inom Högerns
Ungdomsförbund.
Från många synpunkter kan man
alltså hysa starka sympatier för en
övergång till majoritetsval. Samtidigt är det emellertid uppenbart
att ett renodlat majoritetsval av
engelsk typ också innebär vissa
nackdelar. Vid vissa tillfällen har
det inträffat, att en minoritet i valmanskåren förvandlats till en majoritet i parlamentet. Det skall
också betonas, att väljarna trots
allt i första hand väljer på parti
och blott i andra hand på person.
Möjligheten finns emellertid att i
särskilda situationer låta personvalssynpunkten komma till uttryck. Den har också utnyttjats
positivt såväl som negativt. Positivt såtillvida som yngre politiska
begåvningar efter intensiva valkampanjer lyckats med konststycket att besegra långt erfarnare medtävlare. Negativt i det avseendet,
att partierna stundom frestas att
låta populära TV- och idrottsstjärnor kandidera. Mot ett renodlat
majoritetsvalsystem i Sverige skulle
också kunna invändas, att vissa
landsdelar – t. ex. Norrland –
skulle komma att företrädas av
praktiskt taget enbart socialdemokrater, medan de borgerliga representanterna i första hand skulle
koncentreras till vissa områden i
södra Sverige, ett förhållande som
på flera sätt anses olyckligt. Sedan
är det en annan sak, att dessa verkningar måhända skulle mildras av
den starka befolkningsomflyttning,
som äger rum i landet, i varje fall
på sikt.
Det synes således som om ett
kombinerat system, där förslagsvis
hälften av riksdagens ledamöter
väljes genom majoritetsval i enmansvalkretsar och den andra hälften utses genom proportionella val,
113
i många avseenden skulle utgöra
en framkomlig väg för framtiden.
Under alla omständigheter borde
det finnas anledning att noga diskutera igenom för- och nackdelar
av ett dylikt valsätt. Vid ett första
påseende synes det otvivelaktigt
vara en kompromiss, som inte bara
förenar det bästa hos majoritetsvalet med det bästa hos det proportionella systemet utan som också
borde ligga inom de politiska realiteternas gränser.
Det väsentligaste är emellertid
att oppositionen äntligen koncen- ·
trerar sig på att bryta vad som
oroande börjar likna ett maktmonopoL En sådan vitalisering av vårt
politiska liv är – med all aktning
vare det sagt – ojämförligt viktigare än att ersätta 1809 års regeringsform med en skrivbordskonstruktion som snart nog, om inte
redan nu, kommer att befinnas lika
främmande från verkligheten som
någonsin sin föregångare.
. ·.. ·~·~
…
BEHÖVER vi en ny regeringsform?
Den som bestämt svarar ja på den
frågan befinner sig i viss mån i en
paradoxal situation. Som avgö-
rande skäl för en reform åberopas
nämligen i regel, att det faktiska
statslivet utvecklats på sådant sätt
att en allvarlig diskrepans uppstått
mellan detta och den bild den
skrivna författningen ger. Med en
tämligen generös överdrift påstås
rentav stundom att det vore omöjligt att i rikets grundlagar känna
igen det aktuella politiska systemet
i vårt land. Men i samma mån som
man konstaterar det obestridliga,
att vår konstitutionella praxis i
vissa avseenden växt fram oberoende av den skrivna författningen,
erkänner man ju, att denna inte
stått hindrande i vägen för en demokratisk och parlamentarisk utveckling. När våra nya grundlagsfäder gått till sitt självtagna värv
att skapa en helt ny ersättning till
1809 års regeringsform har de inte
kunnat uppträda som frihetskämpar, beslutna att förlossa folkstyrelsen ur olidliga bojor. På sin höjd
är de att jämföra med vänner av
ordning, som inte längre kunnat
behärska sin irritation över vissa
– praktiskt sett erkänt betydelselösa – avvikelser mellan lagtext
och praxis.
Den fråga man då först måste
ställa inför den föreslagna nya
grundlagen är självfallet, om den
kan beräknas bli en bestående lösning av det problem man angripit.
Man kan rentav fråga, om den ens
för stunden lyckas åstadkomma
den överensstämmelse mellan verkligheten och lagtextens beskrivning
som varit förutsättningen för hela
det mödosamma verket.
Vad den första frågan beträffar
är det egentligen självklart, att en
»bestående» lösning av författningsproblemet inte kan åstadkommas. Den hittills ständigt fortgå-
ende utvecklingen på statslivets
område kan rimligen inte genom
en lagtext bringas att upphöra vid
mitten av 1960-talet. Ej heller kan
man så detaljerat förutse vilken
riktning den kommer att ta, att
lagstiftaren skulle kunna på förhand utstaka dess lopp. Naturligtvis begär ingen något sådant av hr
Sandler och hans medarbetare;
säkerligen har de sakkunniga själva
minst av allt hyst en sådan ambition. Med säkerhet kommer vi
också i framtiden – om nu grundlagsreformen tilläventyrs accepte·. -·~· ~
’>
110
ras – att få finna oss i att den
konstitutionella verkligheten på
vissa punkter avviker från grundlagens ritningar. Det är ingen anmärkning mot utredningens arbete
– däremot reducerar det avsevärt
tyngden i argumentet att en genomgripande reform är nödvändig just
för att ett sådant förhållande är
principiellt outhärdligt.
Mera betänkligt är däremot, om
hr Sandlers förslag redan när det
publiceras visar sig vara verklighetsfrämmande, om det inte ens
från början visar sig kunna råda
bot på den brist man föresatte sig
att komma tillrätta med. Dessvärre
är det svårt att undgå intrycket
att just så är fallet. Ingalunda endast i mindre betydande detaljer
utan i själva huvudsaken. Som en
väsentlig brist i gällande regeringsform har som bekant- stundom i
förbluffande förenklande formuleringar – angivits, att den tillägger
monarken avsevärt större befogenheter än han faktiskt har, men å
andra sidan inte med ett ord berör
det faktiskt rådande parlamentariska systemet. Har det nya förslaget lyckats ge ett korrektare uttryck på dessa punkter?
I det första stycket har utredningen obestridligen lagt ner mycken möda. I själva verket har den
gått så långt när det gäller att
kringskära monarkin, att åtskilliga
läsare inte kunnat värja sig för intrycket att man har att göra med
ett beskäftigt försök att förbereda
en övergång till republik, änskönt
utredningen som bekant inte alls
haft till uppgift att syssla med det
problemet. De nya formuleringarna
om monarkens ställning innebär
väl att märka ingalunda enbart en
kodifiering av rådande praxis. I
vissa fall går man längre än denna
i fråga om inskränkning av konungens funktion som symbol för
statsstyrelsen: man kan erinra om
det nya organet ministerråd, dvs.
konselj utan konungens närvaro,
eller en sådan detalj som att man
inte ansett sig kunna bevara formuleringen att Konungen är högste
befälhavare över krigsmakten.
När det å andra sidan gäller att
i lagregler fixera maktförhållandena mellan regering och riksdag
har utredningen hamnat i en konstruktion som gör ett föga mindre
overkligt och fiktivt intryck än vår
nuvarande »konungsliga» författning. Med att som det heter »inskriva parlamentarismen i grundlagen» – en reform som i oförutsebara lägen möjligen kan bli till
nackdel, men vars positiva nytta
ingen kunnat förklara – lyckas
man visserligen. Däremot inte med
att ge en realistisk bild av hur regering och riksdag förhåller sig till
varandra i den politiska verklighetens värld. »Lag stiftas av riksdagen» meddelas myndigt och enkelt – principen bedömes vara av
den vikt att regeringen inte ens
formellt skall få vara med i lagstiftningsarbetet. Och dock måste
sakkunnige rimligen veta att det
hela är en låtsaslek – ingen lär
kunna betvivla att den faktiska
lagstiftningsmakten i allt väsentligt ligger hos regeringen och att så
under överskådlig tid kommer att
förbli. Om det betydande, men
svårdefinierade inflytande som de
stora intresseorganisationerna utöver i vårt politiska liv kommer de
skolbarn, för vilka regeringsformen enligt uttrycklig uppgift bl. a.
är skriven, inte att få någon realistisk föreställning genom att läsa
grundlagen. Från dess olympiska
höjd kan intet Lantbruksförbund,
ingen Landsorganisation urskiljas
som agerande parter. Utredningen
har lagt ner ett stort och förtjänstfullt arbete på att konstruera en
ny riksrätt – partiledarkonferens
och Harpsundsmöte är däremot officiellt såsom existerade de icke.
Det sammanfattande intrycket
blir snarast, att utredningen, för
att tillmötesgå den kuriösa irritationen över 1809 års regeringsforms konungsliga karaktär i stället hopfogat en parlamentarisk kulissvärld, väl ägnad att smickra riksdagsmäns drömmar om att »stärka
riksdagens ställning», men med
föga mer verklighetsanknytning
till vårt aktuella politiska maskineri än den förkättrade gamla regeringsformen.
Parlamentarismens verkliga problem i Sverige har inte främst att
göra med regler om misstroendeförklaring mot statsråd, än mindre
med att skapa konstitutionella garantier mot hjärnspöken om kampministärer och personlig kunga- 111
makt. Däremot har de att göra med
kammarsystem och valmetod- avsnitt där utredningen som känt
inte kunnat uppnå enighet. En
majoritet har anslutit sig till tanken på enkammarsystem; två ledamöter förespråkar ett i viss mån
modifierat tvåkammarsystem, med
kortare eftersläpning än det nuvarande.
Att första kammaren i sin nuvarande form näppeligen kan bevaras
torde vara en tämligen allmänt omfattad mening. De värden den tillfört vårt politiska liv i form av
grundlig sakbehandling av riksdagsärendena och som garanti
mot tvära och tilläventyrs förhastade omkastningar skall inte underskattas. De kan dock inte uppväga
den nackdel för en fungerande
parlamentarism som den visat sig
innebära – man tänke på situationen 1957, då eftersläpningen i
första kammaren var det avgörande
hindret för den växling vid makten
som enligt folkviljans utslag då
låg inom räckhåll. Det är beldagligt, att författningsutredningen
inte kunnat gå utanför det stela
alternativet »behålla första kammaren eller inte» för att exempelvis grundligt analysera förutsättningarna för att ersätta första kammaren med en lämpligt konstruerad senat, som skulle kunna bevara något av de fördelar tvåkammarsystemet onekligen visat sig
medföra, utan att blockera parlamentarismens funktionsmöjligheter på det sätt erfarenheten gett
; i
112
vid handen att den nuvarande
första kammaren gör. Självfallet
vore även andra alternativ tänkbara.
En situation som den nuvarande
svenska, med ett enda parti sedan
decennier tillbaka som innehavare
av regeringsmakten, måste verka
förödande för en sund parlamentarism. Den s. k. Harpsundsdemokratin å ena sidan, den demoralisering inom oppositionen å den
andra, som visar sig i att man
nöjer sig med en sorts revisorsfunktion snarare än på allvar räknar med att övertaga regeringsmakten, är båda ytterst oroande
symptom på att något är i själva
grunden fel i vårt nuvarande system. Onekligen ligger det då frestande nära att diskutera tanken på
en övergång till majoritetsval av
engelsk typ för att i varje fall avsevärt öka möjligheterna till markerade valutslag och omkastningar
i maktinnehavet. Det är känt att
betydande sympatier för en sådan
reform funnits inom författningsutredningen; av olika skäl har de
emellertid inte kommit till uttryck,
utan man har slutit upp bakom en
tämligen komplicerad konstruktion
med krets- och regionval, avsedda
att i någon mån tillgodose kravet
på inslag av personval. Med all aktning för denna ambition måste
man nog hävda, att ett viktigare
krav på valsystemet är att det skall
ge möjlighet till tydliga utslag och
sund växling vid makten. Den avgörande fördelen med ett majori- —-_L . . ! . – – – – – –
telsvalsystem i vårt land skulle
uppenbarligen vara att det kan förväntas driva fram den kraftsamling på borgerligt håll som trängande erfordras, inte endast för oppositionens egen skull, utan för
själva den demokratiska parlamentarismen i vårt land. I längden kan
nämligen denna ej fungera utan en
samlad och slagkraftig opposition,
som kan uppfatta sig själv, och av
väljarna uppfattas som ett realistiskt alternativ till ett maktfullkomligt regeringsparti. Att dylika
tankar inte är okända inom den
svenska borgerligheten visas t. ex.
av det uppmärksammade förslag
till låt vara modifierat majoritetsvalsystem, som nyligen framlagts
av en arbetsgrupp inom Högerns
Ungdomsförbund.
Från många synpunkter kan man
alltså hysa starka sympatier för en
övergång till majoritetsval. Samtidigt är det emellertid uppenbart
att ett renodlat majoritetsval av
engelsk typ också innebär vissa
nackdelar. Vid vissa tillfällen har
det inträffat, att en minoritet i valmanskåren förvandlats till en majoritet i parlamentet. Det skall
också betonas, att väljarna trots
allt i första hand väljer på parti
och blott i andra hand på person.
Möjligheten finns emellertid att i
särskilda situationer låta personvalssynpunkten komma till uttryck. Den har också utnyttjats
positivt såväl som negativt. Positivt såtillvida som yngre politiska
begåvningar efter intensiva valkampanjer lyckats med konststycket att besegra långt erfarnare medtävlare. Negativt i det avseendet,
att partierna stundom frestas att
låta populära TV- och idrottsstjärnor kandidera. Mot ett renodlat
majoritetsvalsystem i Sverige skulle
också kunna invändas, att vissa
landsdelar – t. ex. Norrland –
skulle komma att företrädas av
praktiskt taget enbart socialdemokrater, medan de borgerliga representanterna i första hand skulle
koncentreras till vissa områden i
södra Sverige, ett förhållande som
på flera sätt anses olyckligt. Sedan
är det en annan sak, att dessa verkningar måhända skulle mildras av
den starka befolkningsomflyttning,
som äger rum i landet, i varje fall
på sikt.
Det synes således som om ett
kombinerat system, där förslagsvis
hälften av riksdagens ledamöter
väljes genom majoritetsval i enmansvalkretsar och den andra hälften utses genom proportionella val,
113
i många avseenden skulle utgöra
en framkomlig väg för framtiden.
Under alla omständigheter borde
det finnas anledning att noga diskutera igenom för- och nackdelar
av ett dylikt valsätt. Vid ett första
påseende synes det otvivelaktigt
vara en kompromiss, som inte bara
förenar det bästa hos majoritetsvalet med det bästa hos det proportionella systemet utan som också
borde ligga inom de politiska realiteternas gränser.
Det väsentligaste är emellertid
att oppositionen äntligen koncen- ·
trerar sig på att bryta vad som
oroande börjar likna ett maktmonopoL En sådan vitalisering av vårt
politiska liv är – med all aktning
vare det sagt – ojämförligt viktigare än att ersätta 1809 års regeringsform med en skrivbordskonstruktion som snart nog, om inte
redan nu, kommer att befinnas lika
främmande från verkligheten som
någonsin sin föregångare.
. ·.. ·~·~
…