Välfärdens administratörer
1961
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
VÄLFÄRDENs ADMINISTRATÖRER
EcoNOMisT HAR i en som vanligt
välfunnen turnering sammanfattat
det relevanta i dagens politiska
läge i England sålunda: När Macmillan tillträdde som premiärminister, undrade man, om han
skulle bli en konservativ eller en
liberal konservativ; han har visat
sig vara en socialistisk konservativ!
Parallellen med svenska förhållanden ligger nära till hands. Efter
1960 års val fanns det onekligen
anledning att undra, om hr Erlander i sin nyvunna maktposition
skulle bli en socialistisk socialist
eller en liberal socialist. Hittills har
han emellertid agerat som en konservativ socialist.
En lek med ord! Men parallellen
mellan Sverige och England avspeglar ett på en gång fängslande
och skrämmande problem i den
moderna demokratien: hur skapa
en tillräckligt stark politisk motvikt
till ett regerande välfärdsparti. De
sittande regimerna i England och
Sverige har ett övertag över oppositionen, som blivit alltmer markerat under 1950-talet. De kan åberopa välståndshöjningen som bevis
för sin överlägsna förmåga att
styra samhället: »You never had it
so good»- »gör goda tider bättre».
~är ett konservativt parti – som
i England – kraftigt engagerar sig
för en trygghetsskapande socialpolitik och ett socialdemokratiskt
parti – som i Sverige- slutar att
tala om socialisering arbetar oppositionen i båda länderna utan den
av det praktiska politiska handlandet konkretiserade ideologiska motsättning som är en nödvändig för-’
utsättning för 1 själva viljan att
kämpa för ett politiskt regimskifte.
Macmillans socialpolitik har tagit
luften ur Labourpartiet, som står
splittrat och därmed vanmäktigt.
Varsamheten i Erlanders statssocialistiska infiltrationspolitik har
gjort det svårare för de borgerliga
partierna att övertyga väljarna om
de faror, som på längre sikt är förbundna med den socialdemokratiska politiken. När den gemensamma huvudmotståndaren är svår
att komma åt har inbördesstriden
mellan de borgerliga blivit så mycket intensivare. De står i dagens
läge – liksom Labour i England –
vanmäktiga på grund av splittring.
Med detta är inte sagt att Labours oppositionsinsatser i England och de borgerligas i Sverige
hittills varit fruktlösa. Tvärtom
framstår den konservativa socialpolitiken i England som ett resultat
av konkurrensen med Labour.
266
Hade Macmillan försökt föra en
reaktionär skatte- och socialpolitik
hade han för länge sedan skjutits
åt sidan. Hade hr Erlanders socialiseringspolitik varit mera ostentativ, inte så försiktigt långsiktig som
hittills, skulle också han ha försvunnit. I Sverige har de borgerliga
partiernas – rätteligen högerpartiets och folkpartiets – skarpa opposition tvingat socialdemokraterna till försiktighet i sin kollektiviseringspolitik. Så långt har oppositionen på båda hållen lönat sig.
Labours problem är nu att genom
en inre idedebatt finna nya uttrycksformer för socialismens solidaritets- och jämlikhetsideal; den
svenska borgerlighetens kärnpartier – högern och folkpartiet –
står inför uppgiften att formulera
ett program för hävdandet av de
frihetsvärden, som är centrala både
i konservativ och liberal åskådning.
Om det senare lyckas får framtiden utvisa. Men en sak är uppenbar – om oppositionen i England
respektive Sverige skulle misslyckas i dessa på en gång så lika och
så olika uppgifter inträder en kris
som träffar själva grundvalen för
demokratiens funktion. De sittande
regimerna i de båda länderna framstår i dag för den stora massan väljare som välfärdssamhällets administratörer. Så länge respektive regimer tycks hålla sig inom ramen
för denna allmänna välfärdspolitik,
och så länge välståndsexpansionen
pågår ter sig ett politiskt alternativ
för många, kanske de flesta väljare,
såsom obehövligt. Allt går ju bra
ändå! Särskilt i Sverige med vårt
proportionella valsystem föreligger
en risk för en stagnation i det politiska livet, där oppositionspartierna
kan komma att få allt mindre gensvar för en oppositionspolitik, som
för den stora massan väsentligen
framstår som en revisorsinsats.
steget från välfärdssamhällets förvaltning till rollen av statsbärande
regeringsparti i permanent majoritet kommer i så fall inte att förefalla varken stort eller motbjudande för den svenska socialdemokratien. Dess kraftkälla är nämligen föreställningen, att det framför
andra har en moralisk rätt att styra
samhället. Denna föreställning
bottnar i dess jämlikhetspatos –
det är socialdemokratiens uppgift
att utforma samhällets institutioner så att följderna av att människorna vid födseln är olika, så långt
som möjligt motverkas.
Hur respektabel denna moraliska
drivkraft till politiskt handlande än
kan vara, må det vara tillåtet att
erinra om den historiska erfarenheten att ädla bevekelsegrunder
inte garanterar att slutresultatet av
en viss politik blir vad dess anhängare velat och föreställt sig.
Jämlikhetskravet drivet till sin
spets kan skapa ett lika tyranniskt
samhälle som frihetskravets hänsynslösa förverkligande under vissa
perioder i västerlandets utveckling
givit upphov till.
Den moderna demokratien är det
politiska system, som hittills givit
de största utsikterna till att skapa
och vidmakthålla den balans mellan individ och samhälle – mellan frihet och gemenskap – som
måste finnas för att människornas
tillvaro skall bli i egentlig mening
människovärdig. Denna balans krä-
ver maktfördelning politisk
maktbalans.
Maktbalansen hotas i dag i Sverige av krafter och strömningar
som endast kan mötas genom en
ideologisk förnyelse inom oppositionspartierna. Det gäller att förlänga perspektivet och fördjupa
samhällsanalysen liksom att frigöra sig från tankegångar och bedömanden, som blivit föråldrade
därför att samhället och därmed
den grundläggande politiska problematiken så snabbt har förändrats. Det är fråga om en självprövning av helt annat slag än den ruelsefyllda begrundan av begångna
taktiska misstag, som den förlorande sidan i en valstrid så gärna
hemfaller åt.
267
Man kan hoppas, att en dylik
mera fördjupad självprövning på
borgerlig sida skall leda till insikt
om nödvändigheten av samverkan,
den enda möjligheten att rädda oss
från att permanent styras av det
parti som i dag är välfärdens administratörer och i morgon – noleus
voleus – kan bli demokratiens dödgrävare.
Dystra erfarenheter visar, att insikten om nödvändigheten av samverkan har svårt att göra sig gällande hos politiskt verksamma
grupper inom de borgerliga partierna. Men förr eller senare tvingar
den sig fram under trycket av en
allt starkare opinion inom borgerligheten, för vilken de ideologiska
och principiella skillnaderna mellan oppositionspartierna och särskilt mellan högerpartiet och folkpartiet numera framstår som relativt ringa. Det gäller för de borgerliga partierna att hålla idedebatten
levande samt att utnyttja alla mö.~?-
ligheter till samförstånd i riksdagspolitiken.
EcoNOMisT HAR i en som vanligt
välfunnen turnering sammanfattat
det relevanta i dagens politiska
läge i England sålunda: När Macmillan tillträdde som premiärminister, undrade man, om han
skulle bli en konservativ eller en
liberal konservativ; han har visat
sig vara en socialistisk konservativ!
Parallellen med svenska förhållanden ligger nära till hands. Efter
1960 års val fanns det onekligen
anledning att undra, om hr Erlander i sin nyvunna maktposition
skulle bli en socialistisk socialist
eller en liberal socialist. Hittills har
han emellertid agerat som en konservativ socialist.
En lek med ord! Men parallellen
mellan Sverige och England avspeglar ett på en gång fängslande
och skrämmande problem i den
moderna demokratien: hur skapa
en tillräckligt stark politisk motvikt
till ett regerande välfärdsparti. De
sittande regimerna i England och
Sverige har ett övertag över oppositionen, som blivit alltmer markerat under 1950-talet. De kan åberopa välståndshöjningen som bevis
för sin överlägsna förmåga att
styra samhället: »You never had it
so good»- »gör goda tider bättre».
~är ett konservativt parti – som
i England – kraftigt engagerar sig
för en trygghetsskapande socialpolitik och ett socialdemokratiskt
parti – som i Sverige- slutar att
tala om socialisering arbetar oppositionen i båda länderna utan den
av det praktiska politiska handlandet konkretiserade ideologiska motsättning som är en nödvändig för-’
utsättning för 1 själva viljan att
kämpa för ett politiskt regimskifte.
Macmillans socialpolitik har tagit
luften ur Labourpartiet, som står
splittrat och därmed vanmäktigt.
Varsamheten i Erlanders statssocialistiska infiltrationspolitik har
gjort det svårare för de borgerliga
partierna att övertyga väljarna om
de faror, som på längre sikt är förbundna med den socialdemokratiska politiken. När den gemensamma huvudmotståndaren är svår
att komma åt har inbördesstriden
mellan de borgerliga blivit så mycket intensivare. De står i dagens
läge – liksom Labour i England –
vanmäktiga på grund av splittring.
Med detta är inte sagt att Labours oppositionsinsatser i England och de borgerligas i Sverige
hittills varit fruktlösa. Tvärtom
framstår den konservativa socialpolitiken i England som ett resultat
av konkurrensen med Labour.
266
Hade Macmillan försökt föra en
reaktionär skatte- och socialpolitik
hade han för länge sedan skjutits
åt sidan. Hade hr Erlanders socialiseringspolitik varit mera ostentativ, inte så försiktigt långsiktig som
hittills, skulle också han ha försvunnit. I Sverige har de borgerliga
partiernas – rätteligen högerpartiets och folkpartiets – skarpa opposition tvingat socialdemokraterna till försiktighet i sin kollektiviseringspolitik. Så långt har oppositionen på båda hållen lönat sig.
Labours problem är nu att genom
en inre idedebatt finna nya uttrycksformer för socialismens solidaritets- och jämlikhetsideal; den
svenska borgerlighetens kärnpartier – högern och folkpartiet –
står inför uppgiften att formulera
ett program för hävdandet av de
frihetsvärden, som är centrala både
i konservativ och liberal åskådning.
Om det senare lyckas får framtiden utvisa. Men en sak är uppenbar – om oppositionen i England
respektive Sverige skulle misslyckas i dessa på en gång så lika och
så olika uppgifter inträder en kris
som träffar själva grundvalen för
demokratiens funktion. De sittande
regimerna i de båda länderna framstår i dag för den stora massan väljare som välfärdssamhällets administratörer. Så länge respektive regimer tycks hålla sig inom ramen
för denna allmänna välfärdspolitik,
och så länge välståndsexpansionen
pågår ter sig ett politiskt alternativ
för många, kanske de flesta väljare,
såsom obehövligt. Allt går ju bra
ändå! Särskilt i Sverige med vårt
proportionella valsystem föreligger
en risk för en stagnation i det politiska livet, där oppositionspartierna
kan komma att få allt mindre gensvar för en oppositionspolitik, som
för den stora massan väsentligen
framstår som en revisorsinsats.
steget från välfärdssamhällets förvaltning till rollen av statsbärande
regeringsparti i permanent majoritet kommer i så fall inte att förefalla varken stort eller motbjudande för den svenska socialdemokratien. Dess kraftkälla är nämligen föreställningen, att det framför
andra har en moralisk rätt att styra
samhället. Denna föreställning
bottnar i dess jämlikhetspatos –
det är socialdemokratiens uppgift
att utforma samhällets institutioner så att följderna av att människorna vid födseln är olika, så långt
som möjligt motverkas.
Hur respektabel denna moraliska
drivkraft till politiskt handlande än
kan vara, må det vara tillåtet att
erinra om den historiska erfarenheten att ädla bevekelsegrunder
inte garanterar att slutresultatet av
en viss politik blir vad dess anhängare velat och föreställt sig.
Jämlikhetskravet drivet till sin
spets kan skapa ett lika tyranniskt
samhälle som frihetskravets hänsynslösa förverkligande under vissa
perioder i västerlandets utveckling
givit upphov till.
Den moderna demokratien är det
politiska system, som hittills givit
de största utsikterna till att skapa
och vidmakthålla den balans mellan individ och samhälle – mellan frihet och gemenskap – som
måste finnas för att människornas
tillvaro skall bli i egentlig mening
människovärdig. Denna balans krä-
ver maktfördelning politisk
maktbalans.
Maktbalansen hotas i dag i Sverige av krafter och strömningar
som endast kan mötas genom en
ideologisk förnyelse inom oppositionspartierna. Det gäller att förlänga perspektivet och fördjupa
samhällsanalysen liksom att frigöra sig från tankegångar och bedömanden, som blivit föråldrade
därför att samhället och därmed
den grundläggande politiska problematiken så snabbt har förändrats. Det är fråga om en självprövning av helt annat slag än den ruelsefyllda begrundan av begångna
taktiska misstag, som den förlorande sidan i en valstrid så gärna
hemfaller åt.
267
Man kan hoppas, att en dylik
mera fördjupad självprövning på
borgerlig sida skall leda till insikt
om nödvändigheten av samverkan,
den enda möjligheten att rädda oss
från att permanent styras av det
parti som i dag är välfärdens administratörer och i morgon – noleus
voleus – kan bli demokratiens dödgrävare.
Dystra erfarenheter visar, att insikten om nödvändigheten av samverkan har svårt att göra sig gällande hos politiskt verksamma
grupper inom de borgerliga partierna. Men förr eller senare tvingar
den sig fram under trycket av en
allt starkare opinion inom borgerligheten, för vilken de ideologiska
och principiella skillnaderna mellan oppositionspartierna och särskilt mellan högerpartiet och folkpartiet numera framstår som relativt ringa. Det gäller för de borgerliga partierna att hålla idedebatten
levande samt att utnyttja alla mö.~?-
ligheter till samförstånd i riksdagspolitiken.