Print Friendly, PDF & Email

Valets första offer är sakligheten

Av Mats Fält | 20 december 2019



Tories vann valet i Storbritannien med bred marginal. Huvudstriden gällde Brexit och bakgrundsmusiken handlade mest om de mer extrema delarna av labourledaren Jeremy Corbyns politik. Samtidigt grävdes skyttegravarna runt britternas förgudligade sjukvårdssystem, National Health Service (NHS), ännu djupare, skriver Mats Fält.  

Ett stödargument för Brexit var att ännu mer pengar skulle kunna anslås till det offentligt finansierade sjukvårdssystemet. Ett konservativt stödargument i den nyligen avslutade valrörelsen var också att ge mer pengar till NHS. Inte lika mycket som Labour men ändå betydande summor, bland annat skulle det byggas 40 nya sjukhus. Boris Johnson sa ett otal gånger att han och hans Conservative and Unionist Party älskade NHS och samtliga dess anställda. Det fanns inga gränser för vilka heroiska stordåd de dagligen utför i sin ojämna kamp med bakterier och dåliga matvanor.  

NHS har alltid haft ett överdrivet gott rykte, både i Storbritannien och i övriga världen. En närmare granskning utfaller inte lika positivt. Storbritannien har tämligen dåliga siffror för hur bra patienter med olika sjukdomar klarar sig. Ett antal större skandaler på senare år har snarare indikerat kris och elände än trygg vård för människor i nöd. Dessa skandaler har inte bara handlat om slöseri med skattebetalarnas pengar – människor som borde klarat sig har både blivit sämre och avlidit.  

Myten om NHS bygger på att det är allra bäst med gratis vård betalad med skattemedel och administrerad av statliga byråkrater. De flesta bedömare som förstår sig på sjukvård inser att egenavgifter egentligen är bra på lagom nivå, oavsett vem som betalar. Fixeringen vid gratis vård är ett av NHS problem. Många fler – inte bara liberaler eller konservativa – är skeptiska mot stora offentliga byråkratier. NHS får dock för det mesta frikort i debatten trots de dåliga resultaten. Den ekonomiskt lagde har kunnat notera låga kostnader som en positiv faktor men det är inte dålig vård till reapris som Storbritanniens patienter beställt eller tror sig få.  

Ironiskt nog så är dessutom inte den brittiska vården helstatlig. En stor del av primärvården bygger på privatpraktiserande husläkare – de trevliga figurer som så ofta dyker upp i brittiska filmer. De som giftmördar sina patienter får mest uppmärksamhet men de är få, trots att verksamheten drivs i privat regi. Även inom sjukhusvården finns  privata inslag i varierande utsträckning.  

Tony Blairs Labour försökte reformera NHS genom att ändra styrningen av verksamheten, en variant av New Public Management. Tories har senare laborerat med att ändra styrningen och tillåta större privata inslag. Gemensamt för alla reformförsök har varit att det faktum att NHS av många betraktas som en perfekt nationalklenod gjort det oerhört känsligt att ifrågasätta de grundläggande principer som en gång på 1940-talet styrde systemets konstruktion. Privata inslag är kontroversiellt, avgifter är livsfarligt och seriösa jämförelser med andra länder – som de framgångsrika försäkringssystemen i Schweiz och Nederländerna – hamnar på gränsen till landsförräderi.  

De som arbetar inom NHS är förstås i de flesta fall seriöst arbetande medarbetare som vill sina patienters bästa. De skulle dock i ett reformerat system kunna åstadkomma påtagligt bättre resultat. Varje gång landets premiärminister känner sig tvungen att svära total trohet till systemets nattståndna principer försvinner dessa möjligheter ännu längre bort i fjärran, någonstans norr om Hebriderna. Eftersom Storbritannien är ett land med stort avtryck i globala media undergrävs på samma gång även reformförsök i andra länder. Myten om NHS förträfflighet kräver ständigt nya offer.  

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism