Print Friendly

Vägen till stålpakten

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VÄGEN TILL »STÅLPAKTEN»
Av professor NILS AHNLUND, Stockholm
I.
DET är ett tänkvärt historiskt faktum, att det nationalsocialis- .tiska Tysklands och det fascistiska Italiens samverkan, proklamerad som framtidsmål i Adolf Hitlers »Mein Kampf», antog formen av militärallians först den 22 maj 1939, föga mera än tre
månader före krigsutbrottet. Då underskrevs »stålpaktem. Äldre,
dock icke mycket äldre, är »Berlin-Romaxeln». Den hade sitt
upphov i de tills vidare begränsade och protokollsmässiga politiska avtal som blevo frukten av det första besök greve Galeazzo
Ciano, Mussolinis svärson, i oktober 1936 avlade i Tyskland som
italiensk utrikesminister. Serlan en tid var det faktiska samarbetet
redan i full gång; Cianos nyss skedda upphöjelse – han gällde
då reservationslöst som tyskvänlig-uppfattades allmänt som ett
avsiktligt och vida synligt tecken på den nya kursen. Uttrycket
för diktaturstaternas omsider uppnådda solidaritet blev ju i
främsta rummet hjälpen åt Francos Spanien. Man vande sig att
tala om »axeln» och om »axelmakterna». Huvudagerande på tysk
sida var jämte Hitler själv, som fr. o. m. våren 1935 börjat ägna
sig mera direkt åt den hittills i stort sett rutinmässigt skötta
utrikespolitiken, hans förtrogne Joakim Ribbentrop, i Fiihrerns
ögon en ny Bismarck, av hemlandets fackdiplomater starkt misstrodd, på många håll avskydd. Det dröjde till 1938, innan den
visserligen allt mera anpassningsbare Neurath- i samband med
storstädningen den 4 februari s. å. – fick lämna från sig utrikesministerposten åt Ribbentrop, då ambassadör i London. Från och
med oktober 1936 bilda alltnog namnen Ciano-Ribbentrop det
sammanvävda monogrammet för den tysk-italienska axelpolitiken,
särskilt i den mån dess framgångar manifesterades utåt. Avtalet
kunde eventuellt föra långt, men också få en tidsbegränsad verkan.
Jämnt en månad senare, den 25 november 1936, hade i Berlin
undertecknats det fördrag mellan Tyskland och J apan, som efter
sitt proklamerade syfte, bekämpandet av den internationella kommunismens stämplingar, kom att få namnet »antikominternpak- 229
..~ .
Nils Ahnlund
ten». Ribbentrop var som sig bör tillstädes, hemflugen från London, men Italiens plats stod tom. Dess anslutning dröjde närmare
ett år. Ribbentrop kom då till Rom (6 nov. 1937) för att bevittna
den lyckliga akten. Ambassadören Ulrich von Hassell, som ogillade antikominternpaktens numera tydligt skönjbara antibrittiska
tendens men överhuvud taget väntade sig det värsta av Ribbentrops stigande inflytande, avgick inom kort från sin post i Rom.
Han ersattes med den mera foglige, om också personligen föga
habile, under olycksåret 1943 rent hjälplöse von Mackensen, Neuraths svärson. Man talade sedan en tid i diplomatiska kretsar i
Berlin om ett särskilt tyskt-japanskt fördrag, riktat främst mot
Sovjetunionen; amerikanen Dodd var bland andra, som hans värdefulla »Diary» visar, absolut övertygad om dess existens. Först ett
drygt år efter krigsutbrottet i Europa, den 27 september 1940,
skulle den tysk-italienska alliansen, efter att som sagt under tiden
ha antagit ett mot denna benämning mera svarande skick, utvidgas till tremaktsförbund genom J apans anslutning. Italien hade
nu ryckts med i kriget, medan Japan bidade sin tid. Antikominternavtalet tycktes neutraliserat till följd av Ribbentrops världshistoriska köpslagan med Molotov och Stalin i augusti 1939, men
skulle längre fram åter komma till heders.
Händelseutvecklingen från hösten 1936, då alltså »axeln» grundlades, fram till 1939 kan förutsättas känd i sina huvuddrag. Från
början allt annat än populärt i båda länderna, räddade det inledda
samarbetet Mussolini ur uppenbara faror – det abessinska erövringståget förde honom 1935 ett ögonblick nära bråddjupet –
men gav härigenom Hitler ett övertag, som han icke försummade
att påpassligt utnyttja. Det blev en allom synlig upprättelse för
det otrevliga bakslaget sommaren 1934; man erinrar sig hur då
de första försöken till ett programenligt närmande efter linjen i
»Mein Kampf» gjordes omintet genom Fiihrerns personliga fiasko
vid mötet med fascisthövdingen i Venedig, och hur det strax
följande mordet på Dollfuss, den österrikiske förbundskanslern,
yttermera rågade måttet av missämja, med en våldsam pressfejd
som sluteffekt. Det spanska inbördeskrigets noninterventionskomedi inför europeisk ridå artade sig till en övning och uppmarsch
för de båda diktatorerna, i detta fall under tydlig ledning av
il Duce. Allt föreföll avtalat och väl förberett dem emellan. Enligt uppgörelsen skulle rådplägningar äga rum i frågor av gemensam vikt, men någon närmare fördelning eller avvägning av
tyska och italienska intressen var icke uppgjord; Mussolini ansåg
230
Vägen till »stålpakten»
sig ha fått Hitlers löfte om att lämna medelhavsfrågorna åt honom
och den nyromerska imperialismen, medan de baltiska problemen
skulle anses uteslutande röra Tyskland. Det var något, men otillräckligt. Vid ett besök i Rom i första början av maj 1939 – kort
före »stålpakten» alltså – drog den rumänske utrikesministern
Gafenco efter samtal med Mussolini och Ciano den slutsatsen, förvisso alldeles riktig, att ingen verklig och traktatsenlig tyskitaliensk politisk demarkationslinje ännu fanns. Axelmakternas
gemensamma front hade kommit att särskilt vända sig mot västmakterna, »demokratierna», utan att man dock på detta håll uppgivit hoppet att återvinna fascismens Italien för en tremaktskombination mot Tredje riket, i stil med avtalet i Stresa så sent
som på våren 1935. Mot Ryssland var axelpolitiken, trots antikominternpakten, allt annat än enhetlig. Den viktigaste källan
från italiensk sida, Cianos dagbok, ger för övrigt intrycket att
allt som hörde till detta ämne har intagit en märkligt undanskymd
plats i fascismens storpolitiska observationsfält.
En allvarlig skärningspunkt var ju däremot Österrike och överhuvud taget, så oklar som ställningen var, de adriatiska delarna
av den forna dubbelmonarkien. Till Wien och alpdalarna koncentrerade sig framför allt Mussolinis misstankar och farhågor.
Österrike såg han som sin skyddsling. Han önskade ingen gemensam gräns med Nazityskland. Det inledda närmandet, förklarade
han tröstande för Dollfuss’ efterträdare Schuschnigg, skulle bland
annat bereda Italien tillfälle att hålla en skyddande hand över
den österrikiska självständigheten. Fullt säker i detta stycke var
han nog aldrig. Emellertid blev året 1937 i stort sett en klangoch jubeltid för axeln, kulminerande i festligheterna, talen och
paraderna vid il Duce’s rundresa i Tyskland i september. »Det
fascistiska Italien har genom en nyskapande statsmans gärning
blivit ett nytt imperium», ropade Hitler vid ett jättemöte i Berlin
till ära för gästen. »Ni, Benito Mussolini, har i dessa dagar med
egna ögon kunnat övertyga er om att det nationalsocialistiska
Tyskland i sin politiska ställning och sin militära styrka ännu
en gång är vordet en världsmakt.» Besöket kvitterades följande
maj i Rom av Hitler och hela hans välkända garde, Himmler inbegripen; men fastän judarna nyss utvisats från den eviga staden
till tecken på enheten i »världsåskådning», var atmosfären då en
annan och mindre gynnsam.
Den första hårda stöten, den tyska inmarschen i Österrike, kom
i mars 1938 utan föregående varsel från Berlin till Rom, om också
231

Nils Ahnlund
icke utan förebud. Mussolini synes först ha ställt sitt hopp till
England, men såg sig besviken. Han hade nu endast att tiga och
samtycka, bitter till sinnes, starkt upptagen av sina affärer i
Spanien och alltför beroende av den större axelmakten för att
våga något. Schuschnigg bad om råd i Rom, men fick rådet att
foga sig. Hitler utgöt sig i tacksägelser och lovade telegrafiskt
att rikligen gengälda denna oförgätliga, oskattbara väntjänst.
Sprickorna i föreliggande politiska avtal hade uppenbarat sig även
utåt. Men räknade Hitler icke med italienska intressen i Österrike, trots den av Mussolini föranstaltade uppmarschen på Brenner
under Dollfusskrisen fyra år förut, så behövde han ännu mindre
göra det för Tjeckoslovakiens del. I Mussolinis egen tanke var
denna stat en konstlad skapelse och i behov av revision. Han stödde
också Hitlers krav före Miinchen, då och då under med låg röst
framförda maningar till moderation; han bidrog i krisens ögonblick, mot Hitlers innersta önskan, därom är knappast något tvivel, till att sätta konferenstanken i det rena maktspråkets ställe.
Denna konferenstanke förblev den italienska politikens optimistiska
reserv inför nya förutsedda kriser. Man hade ingenting emot kriser,
om de kunde förmånligt utnyttjas- efter tyskt föredöme. I verkligheten stod valet öppet mellan att antingen ge förbindelsen med
Tyskland en fastare form eller söka andra vägar och garantier. Det
abessinska bytet var inhöstat, och kriget i Spanien närmade sig
raskt slutet. Genom allt som skett med Österrike och Tjeckoslovakien borde emellertid tyskarna ha funnit sin mättnad, kunde
man säga sig i Rom, och det var nu Italiens tid att skörda, så
att balansen inom axeln något så när återställdes. Albaniens införlivande tedde sig som det första, visserligen blygsamma men
prejudikatskapande målet.
Cianos dagbok, som börjar nyåret 1939, har på första bladet
viktiga upplysningar om rörelserna inom axeln och antikominternlägret. Enligt meddelande från Ribbentrop kunde man motse förslag om den ideologiska paktens förvandling till ett verkligt tremaktsförbund: Berlin-Rom-Tokio. Man hoppades vara färdig
med saken före januari månads slut. Mussolinis huvudsynpunkt
var, att axeln borde visa sin styrka och obrutna sammanhållning
inför den fortsatta kraftmätningen med de två europeiska västmakterna; Ciano ansåg en så skarp franskfientlig tillspetsning
som möjligt önskvärd vid kungörandet, som borde sammanfalla
med en diplomatisk kris, på lämpligt sätt ledsagad av folkdemonstrationer. Perspektivet var kort men naturligt för den ex- 232
Vägen till »stålpakten»·
pansiva italienska medelhavspolitiken under fascismens era. Dock.
Ribbentrop hade gått händelserna i förväg. Japan gjorde svårigheter. Det framkom efter hand, att regeringen i Tokio ville rikta
udden mot Sovjetunionen och i hemlighet meddela detta åt regeringarna i London och Washington. Under dessa omständigheter
kom Mussolini mer och mer till övertygelsen, att det vore nog
med en tvåmaktsallians, en förstärkt europeisk axel med klarare
avtal inåt. Sådan var i korthet ställningen vid mitten av den
händelserika mars månad, som för Italien medförde en ny hård
stöt och plötsligt aktualiserade det nyss antydda alternativet.
Den 14 mars mottog Ciano ett allvarligt budskap från Attolico.
den erfarne italienske ambassadören i Berlin. Ribbentrop hade
just meddelat honom- för första gången- Fiihrerns avsikt att
införliva Böhmen och Mähren med Tyskland, att göra Slovakien
till vasallstat och överlåta Ruthenien till Ungern. »Man kan ännu
inte säga, när och hur detta kommer att ske», antecknar Ciano
eftertänksamt, »men det skulle göra ett dystert intryck hos italienska folket.» Detta några timmar före inmarschen i Prag! ,Intrycket hos Ciano nästa dag blir också därefter. Italien har ovärdigt förödmjukats; det har rätt att i gottgörelse fordra omedelbar
annexion av Albanien, ehuru Albanien väger föga mot det rika
Böhmen, och det måste nu från grunden ompröva hela sitt förhållande till Tyskland. Så utvecklar sig en dialog mellan Mussolini och hans svärson, båda starkt missbelåtna men den förre mera
och den senåre mindre böjd för att fortsätta förbundet. Oklarheten i läget väcker nya spörsmål. Åmnar Tyskland göra halt
vid Kroatiens gräns~ Frågan går genom Mackensen till Berlin.
När svaret därifrån blir, att Hitler erkänner Italiens intressen
både i Kroatien och hela Medelhavsområdet, släpper Mussolini
alldeles den tanke på orientering västerut, som framkastats av
Ciano. Den 21 mars fastslår han vältaligt Italiens obrottsliga.
trohet mot axeln i en oration inför det fascistiska stora rådet.
Att Hitler först i sista stund, och även då i rätt svävande form,
lät varsko förbundsbrodern i söder om sitt dittills mest utmanande
storpolitiska steg visar ju, att han varit beredd på gensagor.
Den ungerska regeringen var i verkligheten tidigare underrättad;
det framgår av dokument från rättegången i Niirnberg. Att
Ungern gällde som Italiens allierade i särskilt nära led – jämte
Tyskland och det ännu existerande Österrike hade det skyndat
sig att erkänna erövringen av Abessinien – betydde ingenting
för denna överrumplande diplomati. Emellertid fann Hitler för
233
.. _..-…
Nils Ahnlund
gott att utfylla det nyssnämnda erkännandet av Italiens speciella
intressesfärer, som även gavs i skriftlig form, med lugnande försäkringar på ett särskilt och ömtåligt område. Han kungjorde
för Attolico, samtidigt med att Mussolini talade inför stora rådet,
att Tyskland icke ämnade låta indraga sig i något krig, då dess
rustningar ännu krävde två år för att bli färdiga och Japan var
engagerat på sitt håll. Detta var en kärkommen upplysning, som
man i Rom gärna tog fasta på – i sitt eget intresse. På ömse
.sidor tycktes man lika ense om att existerande avtal nu behövde
närmare fixeras och särintressena klart avgränsas. Till en början
tog man upp till diskussion de avtal om de tyska sydtyrolarnas
utväxling, som skulle fullbordas på sommaren 1939. Det fascistiska
Italien drog också snabbt den avsedda första konsekvensen av
situationen och påskyndade sina förberedelser till aktionen mot
det värnlösa Albanien, blixtsnabbt genomförd icke långt därefter
på själva långfredagen. Arbetet på »stålpakten» inträdde nu i
det sista och avgörande skedet. Med all sin hänsynslösa opportunism hade Mussolini förvisso aldrig låtit det komma till ett avgörande, om han förmått fullt genomskåda Hitlers verkliga av- .sikter.
II.
»Redan är det svårt att finna någon här, som tror tyskarna på
deras ord», skriver Ciano i sin dagbok den 30 mars 1939, ett par
veckor efter den tyska annexionen av Tjeckoslovakiens rester.
»Det vore alldeles omöjligt att finna någon, om de nu också skulle
bryta sitt ord till Polen.» Men i verkligheten var det detta Hitler
nu beslutat sig för att göra, trots sin försäkran den 21 mars till
Bernardo Attolico, den andra axelmaktens ambassadör i Berlin,
att Tyskland åtminstone under de närmaste två åren komme att
hålla sig utanför krigiska konflikte!, och framför allt i strid med
det tioåriga tysk-polska icke-angreppsfördraget från 1934, denna
.så ofta åberopade hörnsten för hans politik. Den 25 mars hade
han delgivit överbefälhavaren Keitel sin plan att slå ned detta
Polen så fullständigt, att det under årtionden icke skulle kunna
spela någon politisk roll, och upprätta en ny gräns mot öster –
en gräns som i originalkällan, ett av de många dokumenten från
Niirnberg, visar åtminstone huvudsaklig överensstämmelse med
den senare avtalade tysk-ryska demarkationslinjen i Polen. Han
ville förverkliga denna lösning i en nära framtid, meddelade han
:234
Vägen till »stålpakten»
Keitel, men skulle f. n. överväga militära åtgärder endast i den
mån den polska regeringen icke avstod godvilligt från Danzig.
Den polske ambassadören, Lipski, väntades när som helst tillbaka
från ett besök i Warszawa. Hitler ville ej träffa honom utan reste
bort. Lipski infann sig följande dag och medförde då till Ribbentrop just ett sådant besked. Krisen var därmed kommen till fullt
utbrott. Hur allvarligt den bedömdes i väster visade den till formen så ovanliga brittiska garantien för Polens oberoende, kungjord av Chamberlain den 31 mars men känd någon dag förut.
Vid första underrättelsen skall Hitler ha fått ett raserianfall
i rikskansliet. Han svor förbittrat att tillreda »en djävulsbrygd»
åt britterna, medan han sprang kring i rummet, berättar den tyske
oppositionsmannen H. B. Gisevius i sitt visserligen ivriga och något
vittsvävande men på många punkter kontrollerbara memoarverk
»Bis zum bittern Ende». Gisevius uppger som sagesman en närvarande vän, det tyska militära underrättelseväsendets chef amiral
Canaris, avrättad 1945, och säger sig ha hört saken av denne redan
samma dag. Man förstod då ännu icke vad Hitler menat eller
om han alls menat något, men tyckte sig längre fram skönja ett
sammanhang. Visst är, att det snart måste ha stått klart för
Hitler, i vilken grad den engelska garantien för Polen försvårade
den uppgörelse med Sovjetunionen, som man från västmakternas
sida allt mera enträget avsåg. Hans återhållsamhet gentemot Ryssland och bolsjevismen är från en viss tidpunkt denna vår märkbar
i alla offentliga uttalanden och undgick ej samtiden. Det spanska
inbördeskrigets avslutande genom Madrids fall den 28 mars och
den tyska legionens hemkomst passerade utan större orationer,
ehuru knappast någonting så inbjöd till lovtal över axelpolitiken
och antikominternpakten.
Alliansdiskussionen, som varit i gång sedan nyåret, fortsatte
i Rom. Vid ett besök där i mitten av april ordade Göring vitt
Dch brett om krig och rustningar, men gav i det hela Ciano, som
uppmärksamt iakttog honom, ett intryck av fredliga avsikter,
frånsett ett domderande språk i fråga om Polen. Ett konferensprotokoll från dessa dagar, som framdrogs vid rättegången i Niirnberg, låter Göring bedöma den militära situationen som ljusare
om nio månader eller ett år; men Tyskland vore annars redo när
som helst. Strax efter Görings hemfärd rapporterade Attolico, en
hängiven vän av freden, att man kunde vänta en tysk aktion mot
Polen, vilket betydde kriget. »Vi ha alltså anspråk på att bli
underrättade i tid», var Cianos reflexion, »så att icke opinionen
235
Nils Ahnlund
blir överrumplad.» Det skulle visa sig, att det var mera än opinionen som behövde förberedas i Italien. Japanerna hade fortfarande
svårt att anamma planen på en starkare och utvidgad allians.
I samband med denna plan hade ett möte mellan Ciano och Ribbentrop förut diskuterats, och det blev nu uppgjort, att de skulle
träffas i Milano den 6 maj för att dryfta läget. Mussolini ville
ha alliansen färdig och klar, innan han framlade sina krav för
Frankrike; förhandlingar mellan Paris och Rom tycktes närma sig.
Alltjämt var man i Berlin föga angelägen att i tid informera
vännerna i Rom om förestående mått och steg, även av den viktigaste art. När Hitler den 28 april på en gång sade upp tioårspakten med Polen, varav halva tiden återstod, och flottavtalet
med England från 1935, Ribbentrops beprisade förstlingsverk, hade
sålunda italienska utrikesministeriet först dagen förut erhållit en
vink om saken. »Detta är mycket allvarligt», kunde Ciano med
fog anmärka i sin dagbok. Samma dag, den 28 april, kännetecknar
han intet anande alliansen mellan västmakterna och Sovjet som
en av allt att döma »fast och beslutad sak». Den mycket viktiga
förändringen i rysk politisk ledning knappt en vecka senare, Litvinavs avgång och Molotovs utnämning till utrikeskommissarie,
undgick honom väl icke, men karakteristiskt är att den förbigås
i dagboken, åt vilken han brukar anförtro allt som synes honom
vara av större intresse.
Om det uppdrag Ciano medförde på sin resa till Milano och
mötet med Ribbentrop känna vi ingenting utöver vad som redan
berättats och strax kommer att berättas. Innan han lämnade Rom,
var emellertid den italienska krigsmaktens tillstånd föremål för
en granskning. Den utföll synnerligen otillfredsställande, vilket
Ciano från sin numera kritiska ståndpunkt med eftertryck fastslår. Mobiliseringen mot Albanien, så ringa den var, hade blottat
svåra brister. Mussolini var olycklig till mods. Allt detta manade
ju till försiktighet. Men den italienska politikens ledande män,
Ciano ej undantagen, hade i det läge som var ingenting emot en
långt driven demonstrationspolitik. Tack vare folkens allmänna
ovilja mot ett nytt krig skulle kanske grunden läggas till »ett
nytt Miinchen», ifall Tyskland fullföljde sin inslagna skarpa kurs
mot Polen. Var också denna ingalunda helt efter Mussolinis sinne,
så erkände han som fullt berättigad Hitlers närmaste yttre förevändning, kravet på Danzig. Och så gav sig det ena av det andra.
Ribbentrop, som Ciano åtminstone vid denna tid föga uppskattade, lade an på att visa sig måttfullare än vanligt. Han ville
236
V ägen till »stålpakten»
en utjämnande politik, framhöll han ivrigt under samtalen i Milano, axelmakterna dock obetaget att skaffa sig vinster »här och
där» några år framåt. Härom kunde båda parter vara ense. Cianos
personliga invändningar gällde icke utpressningstaktiken som så-
dan. Han ville avvärja rena äventyr, skadliga för Italien. Efter
ett telefonsamtal mellan honom och Mussolini, som visade sig
tillfreds med förhandlingens resultat, beslöts att omedelbart proklamera alliansen, utan att avvakta de slutgiltiga formaliteterna,
Qch så gavs order om nyhetens publicering. Detta enligt Cianos
dagbok. Pressmeddelandet talade om ett i bästa samförständ vunnet »politiskt och militäriskt fördrag mellan Tyska riket och Italien, varigenom de ämna effektivt medverka till tryggarrdet av
freden i Europa».
Det företal till den under märkliga omständigheter bevarade
dagboken, som Ciano skrev i fängelset i Verona den 23 december
1943, ett par veckor före sin avrättning, har andra uppgifter än
dessa. Medan han var i Milano, gav Mussolini honom befallning
.att gå med på de tyska önskemålen och bringa saken till slut.
Mussolini hade nämligen blivit uppbragt över en uppgift i amerikanska tidningar, att Milanos befolkning berett den tyske ministern ett fientligt mottagande, ett synbart tecken, så utlades texten,
på den minskade respekten för diktatorn själv. Så nödgades Ciano
avstå från att dra ut på dessa förhandlingar, vilket han länge
strävat att göra, och så blev »stålpakten» oundviklig. Om denna
version är riktig, saknar den i vart fall underlag i dagboken. Man
kan där avläsa utrikesministerns stigande betänksamhet – han
förrådde den också alltför tydligt under samtal med rumänen
Gafenco strax före resan till Milano – och t. o. m. hans uppflammande ovilja mot den tyska förbindelsen, såsom under intrycket
.av överrumplingen i mars, då Hitler utan att ha varskott bundsförvanten tågade in i Prag. Ciano var van att väcka Mussolinis
tvivel, att sörja för motskälen, men icke att trotsa honom; hans
ställning förbjöd det. Och redan före detta möte var avtalat, att
han inom kort skulle fara till Berlin och fullborda verket. Vad
som står kvar av företalets sensationella version torde bli, att
nyhetens offentliggörande redan vid detta tillfälle var följden av
-ett impulsivt beslut av Mussolini personligen, varigenom möjligheten till återtåg eller fortsatta taktiska manövrer avskars. Enligt
dagboken tvekade också Ribbentrop, som fortfarande helst ville
ha med J apan, en smula inför denna oförmodade vändning, varför
han först inhämtade Hitlers tillständ till åtgärden.
237
Nils Almlund
I Berlin, där den nya alliansen högtidligen undertecknades den
22 maj, »framhöll ånyo» Ribbentrop för Ciano, säger dennes dagbok, Tysklands avsikt och intresse att upprätthålla en lång, åtminstone treårig, fredsperiod. Allt som rörde medelhavspolitiken
skulle bestämmas av Italien, försäkrade Hitler under samtalen.
Alliansen förutsatte bibehållen fred under de närmaste åren.
I annat fall hade Ciano icke kunnat uttrycka sig som han gjorde
i ett livligt observerat tal, som han höll den 16 december 1939,
under den korta italienska neutralitetens höjdperiod. starkt kritiskt mot Hitlers handlingssätt, fick det endast i stympade utdrag
återges av tyska pressen. Italien hade ansett tre fredsår behövliga,
upplyste Ciano oförfärat, Tyskland fyra till fem; man hade enats
om att under så lång tid icke föra fram några spörsmål ägnade
att väcka oro och split. Fördragstexten, som demonstrativt publicerades, innehåller intet härom, men självfallet kan en sådan klausul endast ha varit hemlig eller muntlig. Redan de skiftande tidsuppgifterna tala mot att den överhuvud taget haft aktmässig form.
Förloppet i augusti 1939, då andra grunder åberopades för Italiens
blivande ställning utanför kampen, kan framför allt icke förenas
med något förbehåll av denna art vid paktens tillkomst. Det hela
inskränkte sig tydligen till försäkringar under hand; saken var
också mer än vanligt ömtålig. Alliansen, synnerligen vittgående,
skulle genast träda i kraft. Den ömsesidiga biståndsplikten vid
krig av varje tänkbart slag var förbehållslöst fastslagen. Fred
och stillestånd finge endast slutas med båda parternas samtycke
– en lika vanlig som bräcklig formel i dylika traktater. Båda
skulle de, så snart deras intressen hotades, genast konferera med
varandra och träffa lämpliga åtgärder. Man ser här skuggan av
ett italienskt önskemål: att hindra en upprepning av Hitlers både
tålamodsprövande och försåtliga taktik. Som Andre Fran<;oisPoncet betonar i en briljant studie över Hitler och Mussolini,
vilka han båda väl kände från sin verksamhet som Frankrikes
ambassadör först i Berlin och sedan i Rom, är i synnerhet denna
bestämmelse i fördraget av intresse mot bakgrunden av vad som
varit diktatorerna emellan. Mussolini stod beredd att fylla sina
formella åtaganden och samtidigt betjäna sig av den nya, hotfullt
vidsträckta allianstraktaten som påtryckningsmedel för egen del.
I full överensstämmelse med dess innehåll hade han redan före
slutceremonierna i Berlin givit italienske ministern i Warszawa
i uppdrag att klargöra för polska regeringen, att Italien i händelse
av krig skulle gå med på Tysklands sida …
238
Vägen till »stålpakten»
Skillnaden var emellertid, att icke Mussolini och Oiano, men
väl Hitler och Ribbentrop räknade med krig i en nära framtid.
Italienarna hade på denna huvudpunkt hållit till godo med löften,
som klingade behagligt i deras öron, men underlåtit att ställa
villkor. Alliansen underskrevs med pomp och ståt den 22 maj.
Dagen därpå höll Fiihrern en ytterst hemlig konferens med det
högsta krigsbefälet, numera tillgänglig genom en stor uppteckning
bland akterna från Niirnbergprocessen. Han framlade i denna
innersta och strängt rensade krets sin avsikt att göra upp med
Polen vid första lämpliga tillfälle. Striden gällde mera än Danzig;
den gällde det tyska livsrummet i öster. En upprepning av den
tjeckiska affären vore inte längre att vänta. Denna gång skulle
det säkert bli krig. Frågan var endast, om man först borde vända
sig mot väster eller först mot Polen. Sekretess var ett nödvändigt
villkor för framgång. »Vårt mål», sade Hitler, »måste hållas hemligt också för Italien och Japan.» Det finge i sinom tid bli Italiens
sak att binda Frankrike vid alpfronten och underlätta en genombrytning av Maginotlinjen. Tidpunkten för aktionen skulle Hitler
välja. För att åstadkomma Polens isolering måste samverkan sökas
med Sovjetunionen, direkt eller indirekt; annars uppnåddes icke
detta angelägna mål. Utan tvivel var då, den 23 maj 1939, tysk
förhandlingskontakt redan uppnådd med de styrande i Kreml;
alla kända omständigheter peka åtminstone i denna riktning. På
dagen tre månader senare kunde Joakim Ribbentrop i Sovjetunionens huvudstad underteckna en ny traktat, den mest ödesdigra
som förknippar sig med hans namn och överhuvud taget med vår
så mångfaldigt prövade generations hågkomst.
Italien ställdes i samma dagar inför konsekvenserna av all denna
ouppriktighet i diktatorernas umgänge och rådslag, som överträffar vanliga kabinettspolitiska mått. En plågsam inre kris inför
krigsutbrottet blev följden. Den framdrev efter förvirrade brytningar- värda sin egen skildring- beslutet att tills vidare välja
ställningen av icke-krigförande makt, trots »stålpaktens» kategoriska solidaritetskrav. Det var en handling av självbesinning, men
också ett svidande nederlag för Mussolinis självkänsla. Hur nära
han likväl var i det följande att bryta sig lös och finna sin egen
väg visar icke minst Cianos anförda decembertaL Hitlers häpnadsväckande framgångar vände bladet i ödets bok. Frestelsen
blev Mussolini övermäktig, när Frankrike låg slaget till marken,
och gjorde den italienska neutraliteten till blott en episod.
239
.. ..,..: .

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism