Print Friendly

Vägen till Pearl Harbor

Av Redaktionen | 31 december 1952


1952


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VÄGEN TILL PEARL HARBOR
Av fil. lic., jur. kand. BIRGER SWEDENBORG
I DECEMBER ha 10 år förflutit sedan det japanska anfallet mot
Pearl Harbor, som kom att bilda en vändpunkt i Förenta staternas
utrikespolitik. I en artikel i Svensk Tidskrift 1950, häfte 4, har
major Lennart von Heijne på basis av det utlåtande, som i juli
1946 avgavs av den amerikanska kongressens utskott för undersökning av Pearl Harborkatastrofen, givit en klarläggande skildring av det närmaste förspelet till denna. Den följande framställningen, som söker ge den djupare historiska bakgrunden, är i allt
väsentligt baserad på ett 1950 utkommet arbete »The Road to Pearl
Harbor. The Coming of the War between the United States and
Japan (Princeton University Press) av den amerikanska nationalekonomen och historikern Herbert Feis. Feis tjänstgjorde under
Andra världskriget i State Department som rådgivare i internationella ekonomiska frågor och kom härigenom i nära kontakt
med de män och händelser han skildrar. Den insikt han härigenom
förvärvat har varit vägledande för hans tolkning av fakta och
ger hans bok en livfullhet och dramatisk intensitet ovanlig i en
vetenskaplig historisk framställning. Den är baserad på ett synnerligen omfattande källmaterial. Från amerikansk sida kan detta
grupperas under fem rubriker: l. State Departments arkiv. 2. Upplysningar hämtade från en under förberedande varande officiell
historik över det militära planläggningsarbetet före krigsutbrottet. 3. Valda delar av president Roosevelts i Hyde Park förvarade
papper. 4. Privata dagböcker förda av krigsminister Stimson, finansminister Morgenthan och ambassadör Grew i Tokyo. 5. Samtal
av Feis med understatssekreterare Sumner Welles och dåvarande
biträdande utrikesministern Dean Acheson. Från japansk sida ha
källorna varit: l. Protokoll från den internationella militärdomstolen för Fjärran östern. 2. Protokoll från Niirnbergsrättegången.
3. Valda delar av tagna tyska och italienska arkiv. 4. Lordsigillbevararen markis Koichi Kidos dagbok och anteckningar om den
japanska regeringens verksamhet, förda av sekreteraren till furst
Saionji (d. 1940), den siste kvarlevande av de äldre statsmännens
28
Vägen till Pearl Harbor
råd (genron). Bland den litteratur Feis främst utnyttjat kan nämnas »The Memoirs of Cordeli Hull» (New York 1948), Robert Sherwoods »Roosevelt and Hopkins» (New York 1948) och Charles A.
Beards »President Roosevelt and the Coming of the War 1941»
(New Haven 1948).
Feis inleder sin framställning med J apans angrepp på Kina i
juli 1937. Brysselkonferensen i november, bestående av representanter för N. F. och för de stater, vilka undertecknat niomaktsfördraget i Washington 1922 om Kinas integritet, ledde ej till något
resultat, då man ej var beredd att tillgripa sanktioner, det enda
medel som kunnat hejda angriparen, och härigenom gick det sista
tillfället att skapa en varaktig japansk-kinesisk fred förlorat. I
Förenta staterna var stämningen ännu övervägande isolationistisk,
vilket klart visades av det mottagande Roosevelts bekanta »karantäntah i Chikago 5 oktober 1937 fick. Japan kunde obehindrat
tränga allt djupare in i Kina. Sommaren 1938 började man i Tokyo
även planera att omvandla 1936 års antikominternpakt med Tyskland till en politisk och militär allians. Denna strävan fick ökad
fart, sedan i januari 1939 furst Konoye som premiärminister ersatts av den mot Berlin-Romaxeln välvilligt inställde baron Hiranuma. I Berlin önskade man emellertid en pakt, som riktade sig
både mot Sovjetunionen och Västmakterna, medan inom Tokyoregeringen utrikesminister Arita och marinministern amiral Yonai
voro motståndare till varje förpliktelse, som kunde inveckla J apan
i krig mot England och :B’örenta staterna. Dragkampen inom kabinettet pågick ända tills den tysk-ryska pakten 23 augusti 1939
skapade en helt ny situation. Denna nonaggressionspakt kom som
en chock för J apan. Kabinettet Hiranuma avgick och efterträddes
av en regering under general Abe med amiral Nomura som utrikesminister. Den nya regeringen intog en avvaktande hållning till
kriget i Europa samtidigt som den fullföljde kampen i Kina. Kabinettet Abe blev emellertid ej långlivat. I januari 1940 blev amiral
Yonai premiärminister, medan Arita återvände till utrikesministeriet. Valet av dessa män dikterades i hög grad av en önskan
att förbättra förhållandet särskilt till Förenta staterna, som i
samma månad vägrat förnya den från amerikansk sida 26 juli 1939
uppsagda japansk-amerikanska handelstraktaten.
Tysklands segrar i Europa april-maj 1940 gjorde ett överväldigande intryck i Japan. En nationalistisk våg svepte över landet.
Insulinde kom nu i brännpunkten, 15 april uttalade Arita japanska
regeringens bekymmer över en sådan utveckling av kriget i
29
——– ——– —–
Birger Swedenborg
Europa, som kunde rubba status quo i de holländska kolonierna.
Utrikesminister Hull svarade, att en intervention här vore ett hot
mot freden i hela Stillahavsområdet. Han var övertygad om, att
J apan vid denna tid sökte en förevändning för en aktion mot
Insulinde. De nu kända japanska dokumenten visa emellertid, att
J apan då ej hade några planer på en militäraktion utan främst
strävade att vinna politiskt och ekonomiskt inflytande inom ögruppen. Trots sin oro för dess öde avgav Förenta staterna intet löfte
om dess försvar. Washington befann sig i maj 1940 i ett strategiskt
dilemma; de militära resurserna voro ej tillräckliga både för att
utkämpa ett krig i Fjärran östern och hjälpa det för sitt liv
kämpande England. Inför höstens presidentvalskampanj tvingades
också både Roosevelt och Willkie att räkna med den starka isolationistiska amerikanska folkstämningen. Förenta staternas enda
medel att söka förmå Japan att hålla sig lugnt var därför diplomati.
Under senare delen av juni 1940 startade Japan marschen sö-
derut. Kabinettet Yonai framställde krav på, att en japansk militär mission skulle få operera i Franska Indokina, att Insulinde
skulle garantera export av de råvaror J apan krävde och att England skulle stänga Burmavägen. Redan 20 juni accepterade Vichyregeringen J apans under hot om användande av våld framförda
krav. 17 juli samtyckte England till att stänga Burmavägen för
tre månader framåt. Samma dag avgick kabinettet Yonai och
efterträddes av en ny regering Konoye. I markis Kidos dagbok
finnas många intressanta upplysningar om bakgrunden till dennas bildande. Själv var Konoye ovillig men övertalades av Kido,
som betecknade honom som den lämpligaste att samarbeta både
med armen och med politikerna. Utrikesminister blev den impulsive Yosuke Matsuoka, som lett den japanska delegationens uttåg
ur N. F. våren 1933, krigsminister general Tojo. Inrikespolitiskt
inledde den andra Konoyeregeringens bildande J apans omvandling
till en totalitär stat. Vid en konferens med militärcheferna 27 juli
fastslog den sin yttre politik. Det dokument, som härrör från den,
är liksom nästan alla japanska dokument avfattat på ett sätt, som
möjliggör olika tolkningar av olika personer vid olika tidpunkter.
Kontentan var emellertid att Japan skulle söka a) att göra ett
snabbt slut på kriget i Kina och b) lösa problernen orn expansionen
söderut på sådant sätt, att J apan ej råkade i krig rned andra rnakter. Man kan fråga sig hur upphovsmännen till detta program
tänkte sig kunna realisera det. Förklaringen torde vara att de
30

Vägen till Pearl Harbor
räknade med en seger för Tyskland, varefter Förenta staterna
skulle tvingas till passivitet.
26 juli 1940 vidtog Förenta staterna sin första allvarliga motåtgärd mot Japan, i det att Roosevelt förordnade, att den amerikanska exporten av flygbensin samt viktigare slag av järn- och
stålskrot skulle underkastas licenstvång. Beslutet föregicks av
starka meningsbrytningar inom regeringen. Finansminister Morgenthau, understödd av krigsminister stimson och marinminister
Knox, hade påyrkat, att exporten av all slags olja och allt metallskrot skulle läggas under kontroll. Detta krav fann t. f. utrikesministern Sumner Welles alltför vittgående. Slutet blev att Roosevelt anslöt sig till hans åsikt. I Tokyo fortsatte man på den
inslagna vägen. 29 augusti tvangs Vichyregeringen till ett avtal,
som gav Japan betydande militära fördelar i Indokina mot att
det formellt lovade respektera Frankrikes suveränitet. I september
anlände en japansk kommission till Insulinde för att förhandla
om ökade råvaruleveranser därifrån. Den holländska förhandlingsdelegationen under van Mook klargjorde, att man var beredd att
diskutera ekonomiska frågor men ej politiska och att holländarna
komme att försvara sig i fall av angrepp. Engelsmännen fruktade
vid denna tid en attack både mot Insulinde och Singapore. Hull
fann dessa farhågor överdrivna, efter vad man nu vet med rätta;
av marids Kidos dagbok framgår, att den japanska flottan ännu
ej var redo för en väpnad attack mot Insulinde. I Washington
intog man en avvaktande hållning inför utgången av flygslaget
över Storbrittannien. 12 september sände emellertid den annars så
optimistiske och tålmodige Grew ett alarmerande telegram från
Tokyo och påyrkade kraftåtgärder mot Japan. Hans farhågor besannades, då japanska trupper 23 september marscherade in i
norra Indokina. Nu tvekade Washington, där man kände sig uppmuntrad av den engelska flygsegern över tyskarna, ej längre. 26
september beslöts ett embargo på allt slags järn- och stålskrot.
Detta innebar ett hårt slag, men ingen knockout för Japan, som
sedan fyra år inriktat sitt liv på självförsörjning. Morgenthan
anser, att embargot kom för sent för att ha någon effekt på Japan.
Denna åsikt synes ej berättigad; en tidigare åtgärd torde snarare
ha påskyndat krisen i Stilla havet, som då kommit redan vintern
1940-1941, då Hitler ivrigt påyrkade ett japanskt anfall mot
Singapore.
Tremaktspakten mellan Tyskland, Italien och J apan 27 september
1940 överraskade Förenta staterna endast genom sitt snabba avslu- 3-523441 Svensk Tidskrift 1952 31
— ——–
..~
Birger Swedenborg
tande. Genom den erkände axelmakterna Japans ledande roll vid
skapandet av en nyordning i östasien, medan Japan erkände de
förras »livsrum» i Europa. Art. 3 förpliktade de tre makterna till
ömsesidig hjälp, om en av dem angreps av en makt, som ej var
invecklad i det europeiska kriget eller Kinakonflikten. Härmed
åsyftades givetvis Förenta staterna. I J apan hade före paktens
avslutande stor tveksamhet yppat sig, särskilt hos kejsaren och
inom flottan, där oljetillgångarnas otillräcklighet ingav oro. De
drivande krafternavoro Matsnoka och Tojo. Matsnoka försäkrade,
att pakten komme att medföra fred, ej krig, och att Japan självt
kunde bestämma tidpunkten för ett eventuellt krigsinträde. Någon
större entusiasm över pakten förmärktes ej i Japan. Åven i Berlin
var stämningen dämpad, något som framgår av en anteckning av
den italienske utrikesministern greve Ciano, som var närvarande
vid undertecknandet, i hans bekanta dagbok.
Reaktionen i Förenta staterna efter tremaktspaktens avslutande
blev rakt motsatt mot vad man väntat i Japan. Hållningen hårdnade, och för första gången började amerikanarna överväga användandet av vapenmakt i sydvästra Stilla havet. Flottans chefer
med amiral Stark i spetsen förklarade dock, att den ännu ej var
redo för ett krig mot Japan. Åven sedan Roosevelt omvalts i november, var han också tvungen att manövrera försiktigt på grund
av sina löften under valkampanjen. Intet löfte gavs om att försvara Insulinde och Singapore, men i Washington var man beredd
att diskutera användningen av alla de mot Japan fientliga styrkorna, om Förenta staterna skulle befinna sig i krig vid sidan av
England, Holland och Kina. stabsöverläggningar förbereddes,
Chiang Kai-shek fick ytterligare ett lån, Filippinernas försvar
förstärktes. Man planerade också infrysningen av alla utländska
tillgodohavanden i Förenta staterna.
Medan Förenta staterna sålunda närmade sig Brittiska imperiet,
sökte Matsuoka dra in Sovjetunionen i tremaktspaktens system.
I pakten hade stadgats, att signatärmakternas förhållande till
detta land skulle förbli oförändrat. Japans tanke var, att Sovjetunionen mot att erkänna de intressesfärer, som stadgats i pakten,
skulle få sig tillerkänt en egen dylik i riktning mot Persiska viken
och Indien. Tyskland uppträdde som medlare, och frågan diskuterades under Molotovs bekanta besök i Berlin november 1940.
Något resultat uppnåddes emellertid ej, då Sovjetunionen före ingående av ett avtal med Japan ville ha klart besked om vad den
skulle erhålla. Tokyoregeringen uppgav då tanken på Sovjetunio- 32
Vägen till Pearl Harbor
nen som partner i en koalition med ändamål att dela upp världen
och övervägde i stället en pakt med detta land enbart, varigenom
J apan skulle erhålla ett visst skydd om det råkade i krig med de
anglosaxiska makterna. I december beslöt Matsnoka resa till
Moskva, Berlin och Rom.
I slutet av januari 1941 började i Washington engelsk-amerikanska stabsförhandlingar. Den första tvistepunkten gällde sättet
att hålla en defensiv linje mot J apan i Stilla havet. Engelsmännen
ville, att en del av den amerikanska stilla-havsflottan skulle detacheras till Singapore, något som amerikanarna motsatte sig. Resultatet blev dock ett avtal, undertecknat 27 mars och täckande
hela världen. Enligt detta skulle l. Förenta staternas främsta
ansträngningar inriktas på Atlanten och Europa, emedan Tyskland var huvudfienden. 2. Förenta staternas styrka i Atlanten och
Medelhavet ökas i avsikt att frigöra engelska styrkor för försvaret
i Fjärran östern. 3. Amerikanska Stilla-havs-flottan tilldelas en
defensiv uppgift, främst försvaret av Hawaiji och Filippinerna.
Så hade samma månad som kongressen antoglåne-och uthyrningslagen ett världsstrategiskt samarbete kommit till stånd mellan de
anglosaxiska makterna.
Efter Washingtonförhandlingarnas avslutande gav amiral Stark
i ett brev till sina underbefälhavare uttryck åt åsikten, att Förenta
staternas inträde i kriget nu endast vore en tidsfråga. Roosevelt
och Hull hoppades däremot att genom förhandlingar med Japan
kunna åstadkomma en rättvis fred i Stilla havet. I februari hade
amiral Nomura utnämnts till japansk ambassadör i Washington.
Han hade varit ovillig att åtaga sig denna post men övertalades
av flottans ledande män, som gåvo honom ett slags löfte, att det
ej skulle komma till krig med Förenta staterna. 8 mars inledde
Hull och Nomura de överläggningar, som skulle fortgå ända till
anfallet mot Pearl Harbor. Hull erkänner i sina memoarer, att
Nomura härvidlag besjälades av en ärlig fredsvilja. Genom att
den amerikanska underrättelsetjänsten lyckats dechiffrera korrespondensen mellan Tokyoregeringen och dess diplomater utomlands,
var man i Washington under förhandlingarnas gång noga underrättad om Japans avsikter. Dessa chiffermeddelanden, kallade »magics», blevo av stor betydelse särskilt i slutskedet. Men Hull förrådde ej på något sätt denna kunskap, liksom ej heller, att man i
Washington ansåg en tysk attack mot Sovjetunionen sannolik.
Sina principer för en uppgörelse fastslog Hull i en not till Nomura
16 april: l. Respekt för alla nationers territoriella integritet och
33
Birger Swedenborg
oberoende. 2. Icke inblandning i andra länders inre angelägenheter.
3. Lika handelsvillkor för alla. 4. Ändring av status quo i Stilla
havet endast genom användande av fredliga medel. J apanska regeringen å sin sida önskade ej diskutera abstrakta principer. Dess
mål var slut på den amerikanska hjälpen till Kina och J apans
herravälde i östasien.
12 mars 1941 anträdde Matsnoka sin Europaresa. I Berlin sökte
Hitler och Ribbentrop övertyga honom om, att kriget mot England
var så gott som vunnet och uppmanade J apan till ett blixtanfall
mot Singapore. Matsnoka lovade att personligen verka härför, men
ville ej ge några bestämda utfästelser; han hänvisade särskilt till
japanska flottans fruktan för ett långt krig. Hitler å sin sida fördolde, att Tyskland redan beslutit anfalla Sovjetunionen. Allt talar
emellertid för att Matsnoka kom underfund med, att det tysk-ryska
förhållandet tillspetsats. På återvägen undertecknade han i Moskva
13 april en neutralitetspakt med Sovjetunionen, sedan kejsar Hirohito givit sitt samtycke utan att avvakta sanktion av vare sig
kabinettet eller Privy Council. I J apan mottogs underrättelsen om
paktens avslutande med tillfredsställelse, medan Hitler sökte dölja
sitt missnöje genom att anlägga en mask.
Innan Matsnoka återvänt till Tokyo, ställdes kabinettet Konoye
inför ett viktigt avgörande. 17 april kom underrättelse från Berlinambassadören general Oshima, att kriget mellan Tyskland och
Sovjetunionen närmade sig. Skulle J apan marschera mot norr eller
mot söder~ 18 april sammankallade Konoye de politiska och militära ledarna till en konferens. Här beslöts, att Washingtonförhandlingarna skulle fortsättas samtidigt som Japan fasthöll vid tremaktspakten. Som skäl härför har Konoye angivit det japanska
överkommandots bristande tilltro till en framgångsrik attack sö-
derut och flottans otillräckliga resurser för ett långt krig. 22 april
anlände Matsnoka och uppsökte omedelbart kejsaren. Han motsatte sig Washingtonförhandlingarnas fortsättande och yrkade på,
att Japan skulle inträda i kriget på Tysklands sida. Men han lyckades endast åstadkomma allmän irritation utan att kunna förhindra att 12 maj ett japanskt förslag överlämnades i Washington.
Hull skriver, att han ej kunde finna många strålar av hopp i detta
dokument, men trots detta beslöto han och Roosevelt att fortsätta
överläggningarna på basis av det. Samtidigt fortgick dock inom
amerikanska regeringen diskussionen om att begränsa oljeexporten
till Japan och infrysa dess tillgångar. 20 juni meddelades, att all
oljeexport från östkusten utom till Brittiska imperiet inställts. Tre
34
~~~~~~~——————————-·—–
Vägen till Pearl Harbor
dagar tidigare hade de japansk-holländska förhandlingarna i Batavia strandat inför van Mooks fasta hållning.
Tysklands angrepp på Sovjetunionen 22 juni inträffade, då den
japanska armen helt var inriktad på en marsch mot söder. Matsuoka uppsökte åter kejsaren och framhöll att Japan måste anfalla Sovjetunionen, medan marschen söderut tills vidare uppsköts.
Konoye åter önskade fortsätta Washingtonförhandlingarna. 2 juli
hölls en ytterst betydelsefull konferens. Det beslut, som här fattades,
ställde faktiskt J apan inför ett senare val mellan reträtt och krig.
Japan skulle tillsvidare ej anfalla Sovjetunionen men samtidigt
vidmakthålla alliansen med Tyskland; kontroll skulle etableras
över hela Indokina. Eventualiteten av ett krig mot de anglosaxiska
makterna skulle ej verka avskräckande. Konoyes förhoppning
torde emellertid fortfarande ha varit, att Tyskland före vintern
skulle besegra både England och Sovjetunionen, varefter endast
Förenta staterna skulle återstå som potentiell fiende. I Washington
blev andemeningen i besluten 2 juli kända genom ett cirkulärmeddelande från utrikesministeriet i Tokyo till de främsta japanska
ambassaderna. Man förutsåg följaktligen den japanska invasionen
i södra Indokina men var ej beredd att med våld söka förhindra
den. Förenta staternas ansträngningar voro vid denna tid främst
inriktade på hjälpen till Sovjetunionen och hållandet av Atlantfronten. Ett led i förstärkandet av den senare var ockupationen
av Island 7 juli.
För Matsuoka innebar besluten 2 juli en avsnäsning. Han fortsatte emellertid att agitera för sina åsikter, men nu hade Konoye
fått nog av honom. 16 juli lät han hela regeringen avgå för att
bli kvitt Matsuoka. I den nya av Konoye bildade regeringen blev
den moderate amiral Toyoda utrikesminister. Detta tredje kabinett
Konoye önskade fortfarande undvika en brytning med Förenta
staterna men var berett att fortsätta J apans marsch söderut. Förgäves framhöll Sumner Welles 23 juli för amiral Nomura, att en
japansk invasion i södra Indokina skulle göra fortsatta japanskamerikanska förhandlingar meningslösa. Två dagar senare marscherade Japan. Förenta staterna, Brittiska imperiet och Holland
svarade 26 juli med att infrysa alla japanska tillgodohavanden.
Flera av Roosevelts militära rådgivare hade givit uttryck åt oro
över följderna av denna åtgärd, medan presidenten själv tog saken
lugnare. Churchill ansåg, att Japan ej skulle inträda i kriget förrän
England var slaget. Denna av Roosevelt delade övertygelse blev
av stor betydelse för de allierades hållning fram till Pearl Harbor.
35
Birger Swedenborg
Den amerikanska infrysningsåtgärden 26 juli, i början av augusti
åtföljd av ett faktiskt stopp i oljeexporten, ledde till en svår inrikespolitisk kris i Japan. Det var nu tydligt, att dess val stod
mellan ett avtal med Förenta staterna, ekonomisk strypning eller
ett desperat krig. Konoye fann enda utvägen vara ett möte med
Roosevelt. Han var besluten att fasthålla vid det storöstasiatiska
programmet men beredd till en kompromiss för ögonblicket. Då
Nomura 8 augusti för Hull framkastade tanken på ett möte Konoye-Roosevelt, klargjorde emellertid Hull, att han ej såg någon
mening med ett dylikt förrän Japan ändrat sin politik. Några
dagar senare ägde den bekanta Atlantkonferensen mellan Churchill
och Roosevelt rum. Läget i Fjärran östern var här ett av de
främsta samtalsämnena. Churchill ansåg, att endast en klar varning kunde hejda J apans marsch söderut. Roosevelt åter trodde,
att ett alltför skarpt språk skulle kunna provocera J apan till krig
och modifierade därför texten högst väsentligt. Grew yrkade ivrigt på att mötet Konoye-Roosevelt skulle komma till stånd. Hull
ställde sig dock fortfarande skeptisk – Konoyes föregående ingav
ej förtroende – och då Roosevelt 3 september mottog Nomura
betonade han, att en förhandlingsbasis måste skapas före det planerade mötet.
I början av september beslöt det japanska överkommandot, som
var väl medvetet om att Västmakternas militära styrka undan
för undan växte, att forcera utvecklingen. Konoye böjde sig för
argumentet att om ej J apan snart kämpade för sina mål, det ej
längre kunde räkna på seger. Han motsatte sig dock att en bestämd
dag fixerades för fientligheternas början. 5 september hade han
en konferens med kejsaren i närvaro av generalstabschefen Sugiyama och marinstabschefen Nagano. På kejsarens fråga svarade
Sugiyama, att han ansåg att operationerna i sydvästra Stilla havet
skulle kunna slutföras på tre månader. Kejsaren erinrade då om
att Sugiyama, som var krigsminister vid tiden för »Kina-intermezzot», förespeglat dettas likvidering inom en månad. Då Sugiyama till sitt försvar hänvisade till Kinas vidsträckthet, replikerade kejsaren med höjd röst, att om Kina var vidsträckt, var
Stilla havet ändlöst. Vid en konferens dagen därpå samtyckte han
dock till de beslut, som då fattades. Dessa gingo ut på att krigsförberedelserna skulle vara avslutade i slutet av oktober och att
om det i början av oktober ej fanns något hopp om ett för Japan
godtagbart avtal, det då skulle överväga ett krig mot Förenta
staterna. Som en följd av dessa beslut började armen planlägga
36
,: _________
Vägen till Pearl Harbor
anfallet mot Malacka, Insulinde och Filippinerna, medan flottan
inövade den taktik, som skulle användas vid Pearl Harbor.
2 oktober meddelade Hull Nomura att mötet Konoye-Roosevelt
måste uppskjutas tills man enats om hans fyra principer av 16
april. Detta betecknade i realiteten slutet på de japansk-amerikanska förhandlingarna, ty därefter kommo i .Japan män till makten, vilka voro beslutna att hellre använda väpnat våld än förhandla. Kriget kom i första hand, diplomatien i andra. Världen
kommer utan tvivel att länge spekulera över vad som inträffat om
Roosevelt samtyckt till att träffa Konoye. Grew betecknar avslaget
som ett misstag och anser, att Förenta staterna härigenom gick
miste om en verklig chans att leda .Japan in på fredliga banor.
Men vad man nu vet om .Japans planer ge ej stöd häråt. Dokumenten ge ej bevis för att Konoye varit villig att utan baktankar
acceptera Hulls principer, ej heller att han förmått genomdriva
dem, även om han fått tid och tillfälle till en gradvis reträtt från
.Japans expansionsprogram av 6 september, innefattande främst
kontroll över Kina och Indokina.
16 oktober avgick kabinettet Konoye på grund av spänningen
mellan premiärministern och krigsminister Tojo. Både Konoye och
Toyoda ville fortsätta W ashingtonförhandlingarna, vilket Tojo
motsatte sig. Inom flottan voro meningarna delade; dess främsta
män hyste oro för ett krig men förklarade, att den var beredd att
lyda order. Kido föreslog Tojo som regeringschef, vilket även
Konoye förordade. Utrikesminister blev Togo, en diplomat som var
kyligt inställd till alliansen med Tyskland. Kejsaren lade Tojo
särskilt på hjärtat att tillse, att samverkan mellan armen och flottan blev mera intim än någonsin. Han uppmanade honom även
att mera ingående än förut studera det inre och yttre läget och
att härvid ej känna sig bunden av konferensbesluten 6 september.
Den slutliga händelseutvecklingen fram till Pearl Harbor är i
det väsentliga klarlagd i major von Heijnes artikel. Vid en konferens under kejsarens presidium 5 november beslöts att framlägga två förslag, betitlade alternativ A och B, i Washington, av
vilka det sistnämnda avsåg att åstadkomma ett modus vivendi,
om det förstnämnda förkastades. De militära styrkorna skulle vara
färdiga för krig i början av december; om före 25 november ingen
uppgörelse kommit till stånd, skulle det slutliga beslutet om
krig föreläggas kejsaren. 20 november framlades alernativ B i
Washington. Även om Förenta staterna accepterat det, torde kriget varit oundvikligt, ty parterna hade säkert ej kunnat enas om
37
Birger Swedenborg
det föreslagna inställandet av de pågående militära rörelserna.
Förenta staternas motförslag av 26 november har på japanskt håll
betecknats som ett förödmjukande ultimatum. Detta är en påtaglig
överdrift; dess antagande skulle ej hotat Japans existens som stat
men väl omintetgjort dess expansion i Asien. J apans definitiva
beslut om krig fattades vid en konferens under kejsarens presidium l december kl. 2 e. m. Denne yttrade härvid ej ett ord, medan
Tojo förklarade att det nu var tydligt, att Japan ej kunde nå sina
mål genom diplomatiska förhandlingar.
Om händelserna under den ödesdigra söndagen 7 december lämnar Feis en förut okänd uppgift om innehållet i Roosevelts samtal kl. 12.30 e. m. med den kinesiske ambassadören Hu Shih. Presidenten läste högt texten till sitt budskap till kejsar Hirohito och
sade till slut att detta var hans sista fredsansträngning, som han
fruktade skulle misslyckas. Om intet svar ingått före kvällen den
8, ämnade amerikanska regeringen publicera budskapets text. Han
hade just hört, att de japanska sändebuden Kurusu och Nomura
anhållit om företräde hos Hull och förmodade, att de ämnade överlämna Japans svar på den amerikanska noten av 26 november.
Inom 48 timmar förväntade han att någonting »nasty» komme att
hända i Siam, på Malacka, Insulinde och möjligen Filippinerna.
Detta visar att även om man i Washington var förberedd på tidpunkten för det japanska anfallet, dettas huvudinriktning på Pearl
Harbor kom som en överraskning.
38

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism