Vägen till en swexitdebatt är kantad av goda intentioner

Vi var många som 1994 arbetade i kampanjen för ett svenskt medlemskap i EU. Genom aktivt engagemang i ett politiskt parti på ja-sidan, något av de nätverk som skapades, Näringslivets EU-fakta eller kampanjorganisationen JA till Europa jobbade vi för att övertyga väljarna att fördelarna med ett medlemskap skulle överväga nackdelarna.

Jag var regionansvarig för Västmanland, Örebro och Värmland och byggde tillsammans med medarbetare och volontärer upp JA-Centrum i varje län utifrån vilka ja-kampanjen koordinerades. Vi samlade näringslivsföreträdare, facket, lantbrukare och många andra grupper under JA-paraplyet.

På valdagen den 13 november gick 83 % av svenskarna till valurnorna och 52,3 % av dem röstade för ett svenskt medlemskap i EU. Svenskarna hade därmed sagt ja till att Sverige skulle ansluta sig till EU och den inre marknaden och därmed få tillgång till de fyra friheterna – fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital – och en gigantisk marknad för svenska företag.

Knappt två månader efter valdagen trädde Sverige tillsammans med Finland och Österrike in i Unionen. Jag fick förmånen att tillsammans med Anna Kinberg Batra, Paula Eriksson, Gabriella Dahlström och Birgitta Bodin vara med om att forma det första moderata partikansliet i Europaparlamentet. Jag minns hur vi nykomlingar ivrigt knackade på dörren till Europaparlamentet i början av januari 1995.

Svenskarnas inställning till EU har genom åren sedan folkomröstningen varit hyfsat konstant. En majoritet har varit positiva till EU-samarbetet och det faktum att Sverige är del av den inre marknaden. Svensken gillar att kunna resa i EU-länder utan problem (pandemitider undantagna) och att svenska företag kan importera och exportera varor och tjänster utan hinder. Många har också insett att EU är en betydligt bättre nivå att adressera mijö- och klimatfrågor på än den nationella. Till och med Miljöpartiet som under kampanjen 1994 var tongivande motståndare till EU-samarbetet har bytt fot och anammar nu medlemskapet fullt ut.

Snabbspola till den 16 juli 2019. Jag var då på plats i Strasbourg för omröstningen om ny ordförande i EU-kommissionen. Efter en vår och sommar med diskussioner om vem som skulle ta rollen som EU-kommissionens ordförande hade Ursula von der Leyens namn till slut förankrats med delar av Europaparlamentet och medlemsstaterna. Von der Leyen gick visserligen in i parlamentsbyggnaden utan att veta om hon skulle bli godkänd men hade strösslat sitt politiska program med så mycket godsaker att en majoritet åtminstone skulle få svårt att säga nej. Huvudnumret i den politiska plattformen var European Green Deal – ett namn som inspirerats av Roosevelts New Deal och av New Green Deal, ett kontroversiellt förslag från vänsterfalangen i det demokratiska partiet i USA.

Von der Leyen godkändes med mycket liten marginal. Den gröna gruppen och inte heller en enda tysk socialdemokrat sägs ha röstat på von der Leyen.  Det ryktades att Angela Merkel motvilligt lyft luren och ringt till sin polska regeringschefskollega för att försäkra sig om att Lag och Rättvisas Europaparlamentariker skulle rösta på von der Leyen. En kort tid efter omröstningen i parlamentet godkändes von der Leyen också av EU:s stats- och regeringschefer. Tysklands försvarsminister, sjubarnsmamman och den i Ixelles uppvuxna tyskan var nu EU-kommissionens ordförande.

Vi har nu kommit en bit in på den femåriga mandatperioden och konkreta förslag till lagstiftning och strategier har duggat tätt. Pandemin verkar inte ha påverkat produktiviteten i Kommissionskorridorerna men däremot har kvaliteten blivit lidande. Den nya Kommissionen utlovade i början av mandatperioden att en rad förslag skulle presenteras inom 100 dagar, något som man till stor del har lyckats med men ofta till priset av undermåliga förberedelser, korta remisstider och dåligt förankringsarbete. Förslaget om taxonomin är ett exempel, minimilönedirektivet ett annat och den nya skogsstrategin ett tredje.

Samtidigt blir den svenska opinionen blir alltmer skeptisk till EU. Enligt Göteborgs universitets SOM-undersökning är svenskarna inte imponerade av EU:s hantering av pandemin, bara en tredjedel av de tillfrågade svarade att de har stort förtroende för EU:s hantering av pandemin. Bland svenskarna minskar också stödet för EU generellt, från 72 % 2019 till 69%, enligt en undersökning från början av 2021. Samma undersökning visar att stödet inte verkar vara förknippat med hur stora EU-bidrag medlemsländer erhåller – stödet faller också i länder som Grekland, Italien och Cypern. 14 procent av svenskarna vill att Sverige ska lämna unionen.

En tolkning av det sjunkande stödet för Sveriges EU-medlemskap är att EU-kommissionen gång på gång klampar in på områden som Kommissionen antingen inte har något fördragsstöd att ta initiativ inom, alternativt formulerar ”strategier” för att komma runt fördragen. Strategierna kan innehålla Kommissionens åsikter i frågor som ligger helt utanför dess kompetens. Även om dessa strategier inte är lagstiftning så har de stor inverkan på hur direktivförslag och förordningar utformas.

Ett exempel är minimilönedirektivet där den socialdemokratiske kommissionären Schmit från Luxemburg, ivrigt påhejad av stora delar av Europaparlamentet, varit tvungen att vrida fördragen ut och in för att hitta en väg framåt. Lönebildning är nämligen inte EU-kompetens. Den frågan har nu gått så långt att LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson ifrågasätter det svenska EU-medlemskapet (Arbetet 19 maj 2021). Blir lagstiftningen verklighet kan vi se framför oss en utdragen juridisk process i EU-domstolen.

EU:s nya skogsstrategi är ett annat exempel på ett initiativ som alienerar svenskar. 330 000 svenskar är skogsägare och blotta misstanken om att ”Bryssel” ska diktera hur de ska sköta sina skogar eller kanske till och med förbjuda dem att avverka sina träd orsakar redan tumult i diverse skogforum.

Det finns också en växande skepsis mot EU-projektet som sådant som jag finner mycket oroande. Det finns flera skäl till detta, men jag skulle vilja säga att det upplevda ökande inflytandet från ”Bryssel” på områden som hanteras bäst på nationell nivå är en betydande orsak. Subsidiaritetsprincipen som var en bärande del av argumentationen för ett svenskt EU-medlemskap tycks vara helt bortglömd.

Som EU-vän medlem i ett EU-vänligt parti är jag djupt oroad över den försämrade inställningen till EU bland svenskarna. Efter Brexit, de starka protesterna från Sverige och andra avseende minimilönedirektivet och nu den hårda kritiken mot den nya skogsstrategin borde EU-kommissionen ta intryck, ta ett steg tillbaka och göra det EU är bäst på – säkra den inre marknaden och sluta fler frihandelsavtal med tredje land. Om så inte sker är jag rädd att vi i Sverige snart har en Swexitdebatt på halsen, något som vore mycket olyckligt.

Anders Edholm är kommunikationsdirektör SCA och tidigare partisekreterare för Moderaterna