Vad gäller Berlinproblemet

VAD GÄLLER BERLINPROBLEMET?
Au förbundsminister HANS-JOACHIM von MERKATZ
I
JAG ÄR MEDVETEN om att jag befinner mig på ett neutralt lands territorium. Som gäst i detta land ålägger mig denna neutralitet vissa förpliktelser, som jag är angelägen om
att uppfylla inte endast med hänsyn till den goda tonens fordringar,
utan av djupare personlig och politisk övertygelse.
Sveriges neutralitet har nämligen
historiskt sett för oss tyskar inneburit en avlastning och en trygghetsfaktor, som vi måste skatta
mycket högt. Detta gäller ännu
idag, trots de reservationer man
måste göra beträffande neutralitetens möjligheter under de förändrade villkor som vårt århundrades
omvälvningar medfört.
Vi tyskar respektera den svenska
neutralitetens egenart – med en
underton av förtroende. Vår respekt gäller en hållning, som efter
en historisk storhetsperiod möjliggjort en realistisk insikt i den egna
begränsningen och de egna möjligheterna.
Frukterna av denna självbesinning ha vi kunnat iakttaga på ett
sätt som gjort djupt intryck på oss.
Under två världskrig har den
svenska nationen lyckats bevara
freden såväl utåt som inåt. Sverige
har därigenom på ett avgörande
sätt bidragit till uppbyggandet av
en politisk stabilitet i det skandinaviska området, som är av största
värde för grannarna – och som
medgivit det svenska folket själv
att upprätthålla en välbalanserad
existens utan att störas av främmande intervention.
När jag nu tar er uppmärksamhet i anspråk rörande Berlinproblemen vill jag inte ge intryck av att
besvära er med en fråga som endast
angår oss tyskar, som endast vi
kunna lösa och som endast vi äro
ansvariga för. Jag skulle vilja klargöra, att det kommunistiska hotet
mot Berlin innebär ett hot mot den
fria livsformen överhuvud – att
den fara som svävar över Berlin
gäller alla fria folk, att den alltså
inte endast oroar oss, utan också
måste oroa er.
Försvaret för Västberlins frihet
är endast en del av den stora kampen om frihetens fortlevande eller
undergång i vår värld överhuvud.
Tua res agitur – jag kan icke uttrycka saken på annat sätt. Ju Idarare man utanför Tyskland förstår
denna situation, dess förutsättningar, betingelser och konsekvenser, desto bättre kunna vi själva
uppfatta vidden av det ansvar, som
vi bära inte endast mot våra medborgare i Berlin, utan också i vårt
görande och låtande mot våra grannar och alla folk i den fria världen.
Vi spela inte hasard med andra
folks öden – minst av allt med
våra bundsförvanter. Vi sätta
ingenting på spel – men då få
andra inte heller riskera någonting
på våra vägnar genom att tillåta att
Berlins frihet steg för steg undergräves – och tvinga oss att bevittna denna utveckling utan att ingripa.
Vi kunna inte – för att tala
boxarspråk – ta emot slag efter
slag, låta oss trängas in i ringhörnan
för att slutligen bli utvisslade av
publiken. Vi kunna heller inte låta
det intrycket uppstå, att vi – efter
allt som skett, allt som inneburit
att strypgreppet långsamt klämts
åt omkring Berlin – själva skulle
göra goda affärer med den sovjetockuperade zonen, under det vi
överlämna åt andra att marschera
för oss. Att bringa offer för Berlin
ankommer i första hand på oss
själva. Det veta vi- och därtill äro
vi beredda. Det första steget ha vi
tagit genom att uppsäga den interzonala överenskommelsen, varigenom en gräns dragits upp för Sovjetunionen och dess östtyska agenter, utöver vilken de inte kunna
fresta västerns tålamod utan att riskera en felkalkyl, som måste föra
537
till katastrof. Vi måste komma till
klarhet på denna punkt – att
acceptera en ytterligare urholkning
av fyrmaktsstatuten för Berlin
måste leda till frihetens undergång
för 2,5 millioner människor som
lita på västmakternas beskydd. En
sådan utveckling skulle emellertid
samtidigt innebära en dödlig stöt
mot västerns säkerhet överhuvud
och skulle i en oöverskådlig kedjereaktion medföra de fria folkens
sammanbrott. Envar måste i ett dylikt läge fråga sig vem som stode
näst i tur – värdet av de västliga
allianserna skulle sjunka mot noll.
Vi äro medvetna om de risker
som ligga i uppsägandel av den interzonala överenskommelsen. Men
varje förklaring innebär en risk.
Denna förklaring ha vi blivit
tvungna att riskera. Att fortsätta
att acceptera små, i och för sig tillsynes obetydliga eller löjliga intrång i Berlins ställning skulle
oundvikligen öka risken för en
katastrof. Tillsammantagna skulle
de många små kränkningarna en
dag betyda sammanbrottet för Västberlins fria existens. Västern- och
vi som en del därav – får inte
längre ge vika. Annars leder det till
återtåg, återtåget till upplösning
och upplösningen till kapitulation
inför kommunismen. Men vad
skulle ett kommunistiskt Tyskland,
eller ett Tyskland under kommunismens dominerande inflytande, betyda för Europa och särskilt för
Sverige? Det skulle innebära slutet
för friheten i Europa. Ännu är det
538
möjligt att avvärja hotet, att befria
oss från föreställningen att den fria
världen inte skulle förfoga över
verksamma medel att undgå det
kommunistiska strypgreppet.
Alternativet »krig eller kapitulation» innebär en vanföreställning.
Att hemfalla åt den är redan det att
till hälften kapitulera inför det
kalla krigets metoder. I varje fall
är det uttryck för den vanmakt och
förvirring som den kommunistiska
motståndaren just uppställt som
ett av målen för sina operationer i
det kalla kriget.
Krig innebär i dagens läge atomkrig. Atomkrig innebär självförintelse även i det fall att den ena eller
andra av parterna tror sig ha uppnått ett försprång i kärnvapenrustningarna. Kriget är överhuvudtaget icke längre något medel att lösa
politiska konflikter. Jag måste
emellertid också uttryckligen taga
avstånd från den missuppfattningen att det dock fortfarande
skulle kunna tänkas ett begränsat
krig i Europa mellan öst och väst
eller delar av dessa maktkonstellationer. Ett begränsat krig är endast
möjligt som en polisaktion inom
något av de båda blocken – som
t. ex. krossandel av den ungerska
revolutionen – eller utanför blocken, som även inträffat i Asien och
Afrika. I Europa däremot är det
begränsade kriget icke längre tänkbart. Ä ven utan allianser skulle det
medföra att de båda stora världsmakterna engagerades, eftersom
det här gäller deras väsentligaste
intressen, där varje maktförskjutning skulle kunna betyda att den
ena eller andra sidan vunne ett avgörande övertag. Det är därför som
alla neutraliseringsförslag äro så
farliga: de riskera att leda till maskerad maktexpansion, en möjlighet
som särskilt Sovjetunionen skulle
utnyttja.
II
För att rätt förstä den utpressningseffekt, som Sovjetunionen försöker åstadkomma med sitt Berlinultimatqm av november 1958 och
hotet om ett separat fredsfördrag
med östtyskland som instrument,
måste vi göra oss en klar föreställning om det kalla krigets strategi.
Det kalla kriget är en fortsättning
av politiken med psykologiska
stridsmedel. Det syftar till att vinna
bundsförvanter innanför motståndarens Enjer och därigenom göra
honom stridsoduglig inifrån. Det
innebär en tillämpning på den internationella politikens fält av de
metoder kommunisterna med framgång utnyttjade för att gripa makten i Ryssland. Dessa metoder ha
utvecklats vidare med hänsyn till
de möjligheter den tekniska civilisationen medfört genom sin massdemokratiska omformning av folken. Massornas känslomässiga förflackning erbjuder angreppsmöjligheter för en psykologisk teknik
som går ut på att fascinera individen genom att suggerera honom till
å ena sidan paradisiska lyckoförel
ställningar, å andra sidan fruktan,
förvirring, hat och förtvivlan, som
kommer honom att längta efter ledning, auktoritet och förlösning.
Det kalla kriget är också uttryck
för det faktum att det varma kriget
under nuvarande förhållanden icke
skulle lämna kvar vare sig segrare
eller besegrade, och att fiendens
nederlag skulle ställa den tilläventyrs överlevande, men dödligt så-
rade »segraren» inför olösbara uppgifter.
Kommunisterna synas vara medvetna om detta. I förlitan på sin
ideologiska slagkraft och med stöd
av sina revolutionära erfarenheter
ha de därför utbildat omstörtningens strategi till ett stridsmedel
som är överlägset det varma kriget,
som i motsats till detta verkligen
medger en utgång av konflikten
där det ännu finns både segrare och
besegrade. Härvid spela de militära
resurserna, som man visserligen
räknar med att insätta mot en
fiende som vacklar eller gör sig
själv försvarslös, i första hand rollen av psykologiskt påtryckningsmedel, som hos motståndaren skall
alstra en känsla av underlägsenhet,
en resignerad uppfattning om att
det är meningslöst att överhuvud
söka försvara sig.
Det kalla krigets taktik går ut på
att genom hotelser och frestande
erbjudanden hålla motståndaren i
ständig oro, för att på så sätt trötta
ut honom. Kommunisterna äro därvid av den övertygelsen att västerlandets :.borgare» för att bevara sin
539
egen komfort endast är alltför beredd att gå med på maktpolitiska
eftergifter, givetvis i små koncessioner, som tillsammans dock betyda kapitulation.
Det gäller alltså att välja motmedel avpassade efter dessa angreppsmetoder. Det räcker inte att
utveckla en militär strategi att realiseras i allvarligaste fall. Det räcker inte heller att stärka den ekonomiska potentialen och på grund
därav utveckla en ekonomisk strategi, t. ex. i förhållande till de underutvecklade länderna. Den fria
världen måste utarbeta en strategi
för försvar och angrepp i det
kalla kriget. Detta har man ännu
inte fullt insett vare sig på det andliga, det politiska eller ens det
diplomatiska området. Mot det ideologiska angreppet måste vi sätta en
moralisk överlägsenhet, en mobilisering av världens moraliska krafter.
Det kalla krigets slagfält är icke
minst det där kampen om inflytandet över de framträngande folken i Afrika och Asien utkämpas.
Även i Latinamerika har ett nytt
stormcentrum utbildats. Fidel
Castro och han metod att utnyttja
motsättningen mellan öst och väst
spelar en långt större och farligare
roll bland halvintellektuella och
ungdomar i de latinamerikanska
staterna än man i allmänhet har
klart för sig.
Moralisk överlägsenhet uppnår
man emellertid inte genom predikningar. Det enda som på detta om- 540
råde har övertygande kraft är det
upplevda, personliga föredömet.
Detta förutsätter emellertid att
västerlandet vänder sig bort från
materialismen, genomgår en religiös förnyelse, vinner verkligt självmedvetande och självkännedom.
Framförallt gäller detta Europa,
som är alltför uppfyllt av medvetandet om de nederlag det lidit i
vårt århundrade. Trots att kommunismen utgår från en materialistisk
världsåskådning är kommunisten
ingalunda någon materialistisk
njutningsmänniska, utan en troende, som är fångad i den föreställningen att han är i besittningen av
den objektiva, orubbliga vetenskapliga sanningen om det historiska
skeendets lagar. Hans tro är en
illusion, men illusionen skänker
honom säkerhet, självmedvetande
och den »frihet» som ligger i insikten i en föregivet nödvändig process. Detta självmedvetande stegras
endast så mycket mera, när en undertryckt känsla av oro hotar att
sätta illusionen i fråga i uppenbar
motsägelse med verkligheten. Självförtroendet i medvetandet om att
besitta sanningen förenas med
en undermedveten mindervärdeskänsla över att dock icke bli accepterad. Just detta skärper hatet och
möjliggör en ständigt dynamisk
aggressivitet, som längtar efter en
bestående självhävdelse.
Den dominerande gestalten i det
västerländska samhället har alltför
mycket blivit homo oeconomicus
med sina resultats- och räntabilitetskalkyler. Därav följer den fatala
missuppfattningen, att ekonomiskt
tänkande och handlande skulle
kunna utan vidare jämställas med
det politiska. Detta visar sig i bedömningen av kraftmätningen mellan öst och väst i fråga om inflytandet över utvecklingsländerna.
Låt oss utgå från, att kommunismen icke kommer att sälja något
av sina politiska mål för ekonomiska fördelar. Ett system, som
genom förespeglande av en utopisk
framtid i fyrtio år har förmått sina
egna folk till omätliga uppoffringar
och umbäranden, låter inte utsikten till »goda affärer» locka sig att
uppge sina maktanspråk. Den troende kommunisten kan inte korrumperas. Fastmer räknar han
med »kapitalisternas» korruption.
Naturligtvis äro inte alla verkligen
»troende». Men just opportunismen
inför det totalitära systemet fordrar
i särskild grad att man ådagalägger
dygd och beflitar sig om osjälvisk
uppoffring.
Därtill kommer, att den hungrande är aggressivare och tapprare
än den mätte. För massorna är
kommunismens förkunnelse om
landet av mjölk och honung en
utopi, inte en verklighet. Och för
funktionärerna äro privilegier och
välstånd inte en befrielse från, utan
en bindning till systemet. Den privilegierade positionen tvingar dem
till rättning i ledet, till en trosvisshet, som gör livet lätt, därigenom
att partiet övertar varje moraliskt
avgörande och ansvar.
Konflikten om Berlin är ett avgörande slag i det kalla kriget. Frå-
gan gäller, om västern är besluten
att till varje pris hålla sin position
och därigenom bevisa sin pålitlighet och styrka, eller om den är beredd till kompromisser, som för
ögonblicket låter den bevara ansiktet, men som i verkligheten endast
innebär en förskönande maskering
av återtåget. Försvaret av Berlins
frihet gäller västerlandets moraliska, och därigenom även dess politiska existens. Att förlora slaget om
Berlin skulle innebära att förlora
det kalla kriget.
III
För Chrustjef gäller det att bevara Moskvas ledning inom det
kommunistiska blocket för att därigenom uppnå full effekt av det
kalla krigets strategi. Hans doktrin
om den fredliga samlevnaden är en
taktisk manöver för att lura den
fria världen att glömma att han sist
och slutligen syftar inte till koexistens utan till seger i det kalla kriget. Ty det kalla kriget är förlorat
för Sovjetunionen den dag det kommer till öppet krig – det krig i vilket det icke längre kan finnas nå-
gon seger.
Trycket mot Berlin är ett särdeles effektivt instrument för att klargöra för världsopinionen och dc
västliga stormakterna att Chrustjef
förfogar över medel att tvinga
västsidan till kompromisser, om
541
den inte vill ta risken av ett krig.
I Sovjetunionens not till de tre
västmakterna av den 27 september
1960 nämnes icke längre Berlin för
sig så som ännu skedde i den överenskommelse av den 20 september
1955 genom vilken Sovjetunionen överlämnade kontrollbefogenheterna över den civila trafiken till
de östtyska organen. Nu talas endast om de östtyska myndigheternas utövande av dem tillkommande
högheträttigheter över sin huvudstads territorium. Detta betyder, att
Moskva helt kallt önskar definitivt
likvidera Berlins fyrmaktsstatus
och dokumentera att hela Berlin
ligger på östtyskt territorium. Detta
har utan omsvep klargjorts av Ulbricht då han inför den östtyska
»folkkammaren» förklarat att fyrmaktsstatuten numera vore »utan
ändamål» och därför upphört att
gälla.
Den senaste sovjetryska noten
visar också den grundläggande
skillnad i rättsligt hänseende som
enligt sovjetisk uppfattning består
mellan frågor som gälla den civila
trafiken – inräknat luftfarten –
och de som beröra de militära kommunikationerna. Endast beträffande de senare erkänner Sovjetunionen tills vidare ännu ett fyrmaktsansvar.
På västmakternas reaktion inför
detta ensidiga försök att skapa ett
fait accompli beror det hur Chrustjef i fortsättningen kommer att
agera i Berlinfrågan. Chrustjef syftar till ett toppmöte sedan den nye
542
amerikanske presidenten tillträtt
sitt ämbete. Före denna konferens
vill han, att sådana förhållanden
skola ha bringats till stånd, att
västmakterna tvingas att lösa Berlinfrågan på Sovjetunionens villkor. Västberlins öde skall därför
– enligt kommunistisk plan – under mellantiden avgöras genom östtyska åtgärder i sådan omfattning
att endast ett tomt skal återstår av
fyrmaktsstatuten. Västmakterna
skola förmås att avvakta och under
tomma protester acceptera detta, så
att till sist intet annat återstår för
dem än att uppge sina rättigheter
och positioner och gå med på en
överenskommelse om att förvandla
Berlin till en »fri stad», som under
förskönande omskrivningar utlämnas till att uppsugas av östtyskland.
Förinlandet av Västberlins frihet
är inte något som ställes i utsikt –
processen har redan börjat. Västmakternas kompromissvilja från
Geneve 1959 till det havererade
toppmötet på våren 1960 har inte
mildrat utan väsentligen skärpt
Sovjetunionens aggressiva taktile
Västmakterna kunna inte längre ge
vika. Västtysklands regering har
därför ansett det vara sin plikt att
genom uppsägningen av interzonöverenskommelsen taga ett steg,
som man inser medför stora politiska och ekonomiska risker – och
som icke minst är adresserat till
västmakterna. Detta steg kan emellertid icke bli effektivt med mindre
det understödes av västerns statliga och privata solidaritet. Sker
icke detta, kommer inte endast
Västtyskland och framförallt Berlin att bli offren, utan – därpå
kan man vara förvissad – alla fria
nationer komma att få mycket dyrt
betala Sovjetunionens seger på
detta avsnitt i det kalla kriget. Vi
äro beredda att offra egendom och
pengar – men icke land och folk.
Skulle vi lämna Berlin i sticket, då
skulle vi förverka vår egen moraliska och faktiska existens som fri
nation.
Ett litet resultat har vårt – för
övrigt på förhand med våra bundsförvanter diskuterade – steg redan
medfört. Ulbricht har inför »folkkammaren» erkänt att de tre västmakterna ha rätt att bli hörda vid
lösningen av Berlinfrågan, han har
utlovat att avstå från våld i Berlin,
biträtt den av Chrustjef medgivna
tidsfristen och förklarat sig beredd
att vid en ny interzonöverenskommelse lämna garani:ier för >>normala» kommunikationer mellan
Förbundsrepubliken och östtyskland.
För oss kommer det inte an på
huruvida uppsägelsen och ett avtalslöst tillstånd nu verkligen kan
»skada» den östtyska regimen. För
oss gäller det att förmå alla fria
folk att se hotet mot friheten i B~r?-
lin i ögonen som ett hot mot dem
själva. Åtminstone vi vilja inte ha
försummat någonting som är av
nöden för att finna en gemensam
väg att göra slut på den sovjetryska
taktiken för en »kall» erövring av
Berlin.
IV
Jag upprepar: Hotet mot Berlin
är intet isolerat tyskt problem och
kan därför inte avvärjas enbart genom isolerade tyska initiativ. Detsamma gäller hela det s. k. tyska
problemet, dvs. Tysklands av Sovjetunionen förorsakade splittring
och målsättningen för den tyska
politiken, att i förbund med den
fria världen återställa statens enhet
i frihet och självbestämmanderätt.
Ge västmakterna vika i Berlin,
då finns det inte längrP någon möjlighet att sätta tro till allianserna
– NATO, SEATO osv. Västtyskland skulle efter skyddsmakternas
avtåg från Berlin snart inte mera
vara hotat, som nu är fallet, utan
skulle, kanske efter en kort mellanperiod av ~neutralisering~ under
inbördeskrigsliknande former duka
under för det kommunistiska trycket. Jag vill fästa uppmärksamheten på det sammanhang som råder
mellan Sovjetunionens krav på
skyddsmakternas reträtt och Berlins förvandling till ~fri stad~ å ena
sidan och Västtysklands neutralisering å den andra. Syftet är att få
till stånd ett avlägsnande av västmakternas säkringstrupper, framförallt amerikanerna, vilket vill
säga ett avlägsnande av det enda
verkliga skyddet för förbundsrepubliken.
Därtill kommer Sovjetunionens
fordran att världen skall ·erkänna
existensen av två tyska stater.
543
Moskva är icke berett att gå med
på ett återställande av Tysklands
enhet genom fria val ens för att
uppnå en neutralisering och faktisk avväpning av hela Tyskland.
Man eftersträvar endast en avväpning och neutralisering av Västtyskland, som sedan skulle vara
moget för ett angrepp från det
starkt militariserade östtyskland.
I detta sammanhang måste man
också se kampen mot det västtyska
Bundeswehrs utrustning med atomvapen. Uttrycket ~atombeväpning~
är egentligen inte korrekt i detta
fall. Det är inte frågan om beväpning med strategiska atomvapen –
som endast amerikanerna och i liten
omfattning britterna förfoga över,
och som fransmännen vilja skaffa
sig. strategiska atomvapen äro offensiva vapen. De västtyska förbanden
ingå emellertid i den sköld av
NATO-förband, som måste vara utrustade med taktiska atomvapen,
för att överhuvudtaget ha någon
försvarskraft, dvs. tillräcklig eldkraft. I detta sammanhang gäller
det faktiskt också endast den utrustning som fordras för att avfyra
atomvapnen, inte själva stridsspetsarna, över vilka Atlantpaktskommandot förfogar, inte Västtyskland.
Jag upprepar: Ge västmakterna
vika i Berlin, då kommer man i den
fria världen, och i den neutrala
världen att fråga sig: Vems tur är
det nästa gång? Man skulle få intryck av att Sovjetunionens makt
är oövervinnelig, motstånd från
början meningslöst. Därigenom
544
skulle kommunismen ha vunnit kriget med psykologiska medel.
Man måste utgå från det ryska
ultimatum av 28 november 1958;
det innehåller en hotelse om ett
separat fredsfördrag med östtyskland. Detta skulle betyda att Sovjetunionen ensidigt . skulle avsäga
sig fyrmaktsansvaret för Berlin. I
alla följande situationer skulle
Sovjetunionen skjuta östtyskland
framför sig. I samband med teorin
om de två tyska staterna är det
som påståendet är så viktigt, att
Berlin hör till östtysklands suverä-
nitetsområde. Skulle det nämligen
sedan komma till våldshandlingar i
Berlin, varvid Förbundsrepubliken
eller västmakterna skulle ingripa
till skydd för Västberlins befolkning, så skulle detta utlösa Warszawapaktens biståndsgarantier. Ligger detta i Sovjetunionens intresse?
Moskva har inför detta problem
två möjligheter till sitt förfogande.
Separatfreden, den s. k. »stora taktiken», skulle framkalla motåtgärder från västmakternas sida.
Farligare är därför vad som kallas »salamitaktiken», en serie av
små chikaner, övergrepp och störningar, som sammantagna skulle
medföra det resultatet, att västmakterna skulle avskriva Berlin.
Denna taktik är såtillvida farligare,
som mindre aktioner var och en
för sig icke skulle framkalla motåtgärder av verksam omfattning.
Man nöjer sig med protester. Sovjetunionen kommer ständigt att
pröva sig fram hur långt man kan
gå, var den yttersta riskgränsen
löper.
Så länge västsidan är lika rustad
som Sovjetunionen, så länge det
alltså finns en möjlighet för kärnvapenanfall, kan ett militärt krig
endast föra till självförintelse, inte
till seger för den ena eller andra
sidan. Det varma kriget är alltså
inte längre ett medel för politiken,
det är förinlandet av varje politik.
Det kalla kriget har därför kommit
i dess ställe. Det är kommunisternas uppfinning, den form av krig
som karakteriserar andra hälften
av 1900-talet. Sovjetunionen önskar
undvika det varma kriget, eftersom
den eftersträvar den seger för
världsrevolutionen som inte kan
nås i ett sådant krig, så länge västsidan är besluten att försvara sig
med militära medeL
Västmakternas uppgift är, att
klargöra för Sovjetunionen att en
fortsättning av den »kalla» erövringstaktiken måste föra till en
katastrof också för den själv. Att
uppnå detta på fredlig väg, kommer att kräva väldiga ansträngningar, stora offer av pengar, gods
och komfort. I annat fall kommer
väldiga offer i blod att utkrävas –
och därtill ett liv i fruktansvärda
umbäranden, utan varje strimma
av ljus, utan glädje och utan värdighet, en värld för en till kropp
och själ stympad mänsklighet.
Ännu är det inte för sent att vända
om och rycka upp oss till motstånd.
Därtill fordras dock solidaritet och
enighet rörande de grundläggande
nödvändiga principerna för vårt
uppträdande. Egoismen dräper friheten!
I Leipzig slåss man om de utställningspaviljonger på den östtyska
mässan som Västtyskland lämnar
tomma … Vilket skådespel att er- 38-60164079 Svensk Tidskrift H.10 1960
545
bjuda kommunisterna! Hur måste
inte deras mindervärdeskänsla smekas av denna de fria nationernas
pinsamma brist på värdighet. Den
som vill göra profit på denna skam,
han säljer sig själv!