Print Friendly

Vad är jämförande språkforskning

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

, \
VAD ÄR
JÄMFÖRANDE SPRÅKFORSKNING?
Av professor HJALMAR FRISK, Göteborg
NÄR jag som ämne för denna installationsföreläsning1 har valt
att besvara frågan vad jämförande språkforskning är, så har jag
därvid uppriktigt talat inte uteslutande letts av en önskan att
upplysa mitt auditorium; jag har också känt ett behov att för
mig själv precisera och avgränsa min egen uppgift. Att den som
står i begrepp att bestiga en lärostol i detta ämne har klargjort
för sig själv vad han vill och vart han syftar, måste betecknas
som både önskvärt och nödvändigt. Svaret på denna fråga är
icke alldeles självklart; det hade i så fall varit överflödigt att
framställa den. Sällan tillförne under sin historia har språkvetenskapen, dess ställning, mål, metoder, varit föremål för en livligare meningsbrytning än nu; aldrig har den jämförande språkforskningen liksom ej heller den historiska språkforskningen
mötts av en sådan likgiltighet och så kritiska blickar på många
håll som nu. Tvivlet på den jämförande språkforskningens betydelse har å andra sidan mötts av käcka påståenden att all språkforskning måste vara jämförande. En sådan situation inbjuder
den jämförande språkvetenskapen till självrannsakan, till att begrunda och klargöra sin ställning närmast inom språkvetenskapen
såsom helhet betraktad, men även sin ställning till de s. k. filologiska vetenskaperna.
Tre ting äro avgörande för det sätt varpå en vetenskap bedrives, för dess praktiska verksamhetsområde. Detta bestämmes
nämligen inte uteslutande av vetenskapens egen absoluta karaktär, av dess ideala mål. Det kan dessutom påverkas av vetenskapens egna traditioner, sådana som dessa utbildats under inflytande
av dominerande personer och betydelsefulla händelser. En vetenskap tar också intryck av åskådning och intressen hos den tids- 1 Installationsföreläsning hållen vid Göteborgs Högskola den 29 oktober 1938. –
Ett par smärre tillsatser och formala ändringar ha vidtagit”.
22
Vad är jämförande spräkforskni.ng?
ålder som dess samtida företrädare tillhöra, vare sig dessa acceptera denna bundenhet eller uppresa sig mot den. Att utreda den
nuvarande språkvetenskapens förhållande till vår tids anda är
emellertid en uppgift som jag är nödsakad att överlämna till
någon av de många som anse sig äga en tillfredsställande överblick över nutidens företeelser och som samtidigt kunna bedöma
dem med den lidelsefrihet och opartiskhet som äro nödvändiga.
En antydan må likväl tillåtas mig. Det torde vara uppenbart för
alla, att det framför allt är två företeelser som sätta sin prägel
på det nuvarande Europa, likgiltigt vilka ideologier och styrelseformer som folken bekänna sig till, likgiltigt vilka regeringar
som sitta vid makten. Det är nationalismen och socialismen; det
sistnämnda begreppet får naturligtvis därvid inte fattas i sin
vancmiissiga, trångt politiska betydelse. Det är därför inte överraskande att finna, att även språkforskningen proklamerats som
en social vetenskap. På samma sätt som den liberala samhällsuppfattningen ledde till ett betonande av individens insats i språkutvecklingen, på samma sätt har samtidens öppna sinne för sociala
rörelser, dess tro på samhällets och gruppens förmåga att hjälpa
och att frälsa, inom språkvetenskapen återspeglats av ett framhävande av språkets sociala funktion och av samfundets roll inom
det språkliga skeendet och de språkliga förändringarna.
Nationalismens inflytande på språkvetenskapen spåras inte bara
i den tendentiösa tolkningen av fakta och det tendentiösa tillrättaläggandet av fakta, det framträder även – på gott och ont – i
de yttre formerna för forskningsarbetet. Alla internationella kongresser till trots har det under de sista decennierna uppstått ett
flertal skolor och riktningar med nationell signatur inom skilda
länder. J ag skall dock nu inte fördjupa mig i detta ämne utan i
stället söka klarlägga den jämförande språkvetenskapens principiella karaktär och beröra de förhållanden i denna vetenskaps
historia som inverkat på dess utformning. Vad den jämförande
språkforskningen har betytt som hjälpvetenskap för andra vetenskaper, vilka etniska och kulturella sammanhang i både förhistorisk och historisk tid som klarlagts delvis eller enbart genom
språkvetenskapen, hela detta viktiga kapitel lämnar jag här
åsido i denna rent språkliga utredning. Låt oss först då kasta en
blick på det förgångna!
Den jämförande språkforskningens anor äro icke lika långa
som ärorika. Den kan ännu inte räkna sin historia ens i hälften
23
‘ ~,
Hjalmar Frisk
så många århundraden som den klassiska filologien kan räkna sin
i årtusenden. Den jämförande språkforskningen, som främst genom Franz Bopps avgörande insats skulle komma att utveckla
sig till den mest rationella, mest exakta av alla humanistiska
forskningsgrenar, är ett barn av romantiken. Den föddes samtidigt med indologien, sanskritstudiet, och har i främsta rummet
utforskandet av fornindiskan att tacka för sin tillkomst och utveckling som självständig vetenskap. Uttrycket »jämförande
grammatik» möter oss betecknande nog för första gången i ett
arbete som bär titeln »Uber die Sprache und Weisheit der Indier»
och som till författare har den tyske skalden och romantikern
Friedrich Schlegel. Sämjan mellan dessa båda tvillingbröder har
också alltid varit den bästa. Den jämförande språkforskningen
sökte länge sitt främsta stöd i det ålderdomliga fornindiska spn\-
ket. Detta ansågs av en och annan rent av som identiskt med det
indoeuropeiska urspråket, som upprinnelsen till alla övriga indoeuropeiska språk. Å ven sedan man har kommit till en riktigare
insikt om indiskans ställning som en sidoordnad släkting till de
övriga språken inom samma grupp, har den jämförande språkforskningen aldrig upphört att tillerkänna fornindiskan, sanskrit,
en framträdande roll i språkens stora ensemble. Från indologernas sida har också den jämförande språkforskningen alltid kunnat
glädja sig åt den största förståelse och det redobognaste bistånd.
Men denna nära beröring mellan sanskrit och jämförande språkforskning, som alltså till stor del är historiskt betingad, får inte
leda till någon förväxling mellan indologien som filologisk
disciplin och den indoeuropeiska språkvetenskapen. Om man med
skäl kan kalla dem tvillingbröder, så förete de icke desto mindre
lika stora olikheter sinsemellan som vilka medlemmar uv de humanistiska veten3kapernas stora syskonskara som helst. När man
därför i vårt land i motsats till vad fallet är i de flesta andra
länder fortfarande förenar dessa båda vetenskaper inom ett universitetsfack såsom ett ämne, så är detta först och främst ett
medgivande åt en lärdomshistorisk tradition. Det är delvis också
ett offer åt praktiska organisations- och undervisningshänsyn, en
eftergift åt de akademiska lärosätenas visserligen högst väsentliga men dock underordnade roll som undervisningsanstalter, till
förfång för utövarnas vetenskapliga rörelsefrihet.
Den jämförande språkvetenskapens ställning till indologien får
således sin förklaring, om man ser på dessa vetenskapers fram- 24
Vad är jämförande språkforskning?
växt och historia. Samma iakttagelse kan man göra beträffande
språkvetenskapen och en annan forskningsgren, den klassiska
filologien. Då språkvetenskapen framträdde som en självständig
disciplin med egna uppgifter och metoder, uppstod det en olycklig
spänning och onödiga slitningar mellan den ungdomliga, stundom
ungdomligt övermodiga språkvetenskapen och den traditionsmättade klassiska filologien. Med ålderns rätt och erfarenhetens
pondus sökte denna hävda sin undantags- och prioritetsställning i
vetenskapens värld och slungade sin bannstråle mot den jämfö-
rande språkforskningen som »tog sin tillflykt till brahmaner och
Ulfila för att förklara innebörden hos goda latinska och grekiska
ord» (Gottfried Hermann). Det såg visserligen en tid ut som om
gränsen mellan klassisk filologi och jämförande språkvetenskap i
Sverige var på väg att utplånas. Det var i slutet av 1800-talet
och början av 1900-talet, då båda lärostolarna i klassisk filologi
vid vårt äldsta universitet innehades av två betydande språkmän
och komparatister, Per Persson och O. A. Danielsson, den ene utmärkt av stor produktionskraft och systematiserande överblick,
den andre av kritisk skärpa och intellektuell finess. Det har emellertid visat sig att denna förening var av övergående natur, framkallad av en särskild tidsströmning, möjliggjord av säregna personliga förhållanden.
Vill man riktigt förstå, varpå olikheten och motsättningarna
mellan klassisk filologi och jämförande språkforskning beror, är
det nödvändigt att först enas om vad filologi och filolog är. Filolog
betyder egentligen »vän av ord»; vore denna bokstavstrogna tolkning riktig, skulle man alltså träffa de största filologerna på folkmöten och i parlamentariska församlingar. En lika bokstavlig
men dock helt artskild betydelse inlägger, om jag inte missminner mig, Anatole France i ordet filolog, när han på ett ställe låter
en av sina talesmän bekänna: »Det existerar för mig ingenting
annat i denna världen än ord; till den grad är jag filolog.>> Ingen
av dessa tolkningar är emellertid den vanliga, och jag tror i varje
fall inte att de klassiska filologerna äro benägna att gilla någon av
dem. Snarare torde de i likhet med sin store läromästare August
Boeckh med filologi mena det sammanfattande studiet av ett folks
alla livsyttringar, av hela dess kultur. Filologien innesluter enligt
denna uppfattning språk, litteratur, konst, musik, religion, filosofi,
statsskick, politik, myntväsen, lagstiftning, ekonomi och åtskilligt
annat. Fattar man filologien på detta sätt, kan den näppeligen
25
‘ \
Hjalmar Frisk
betraktas som en enhetlig vetenskap. Den är fastmer ett konglomerat av ett flertal vetenskaper, som dock i varje enskilt fall
sammanhållas av den betydelsefulla omständigheten att materialet för dem alla är hämtat från ett och samma folk med ett och
samma språk, en och samma kultur. Men även den som ger åt
filologien denna vittfamnande, allt omspännande innebörd, måste
nog medge, att kärnan i all filologi är interpretationen, tolkningen
av en gången tids litterära, skriftliga dokument och återställandet
av dessa dokument i deras ursprungliga, av tiden ofta vanställda
skick. Denna tolkning kan naturligtvis avse även den språkliga
formen såsom sådan, eftersom även denna ingår i folkets livsyttringar och återspeglar dess kynne. I sådana fall får filologien
ett språkvetenskapligt innehåll. Men filologen kan omöjligen försumma det reala innehållet; i den mån detta fångar hans intresse,
blir han litteraturforskare, kulturhistorisk och politisk-historisk
forskare. Den rent filologiska verksamheten, fattad såsom interpretation, textkritik och textedition är självfallet en oundgänglig
förutsättning för all vetenskap om det förgångna som stöder sig
på skrivna urkunder, för den historiska språkvetenskapen, för litteraturforskningen, för den politiska forskningen. Men lika klart
synes det mig, att denna rent filologiska verksamhet inte kan tillfredsställa filologen, varken som vetenskapsman eller som människa. Goethe har i en av sina maximer och reflexioner karakteriserat filologien och därvid också pekat på dess begränsning.
Han framhåller, att det är mycket naturligt, om filologen under
sitt trägna sysslande med en auktor också kommer därhän, att
han tilltror sig ett omdöme även i smakfrågor men att detta inte
alltid lyckas honom. Goethe hyser alltså en viss misstro till filologernas estetiska värderingar. Lika lite som filologen alltid besitter estetisk sakkunskap, lika lite kan man naturligtvis begära,
att han skall vara fackman i alla de vetenskaper i vilkas tjänst
han står. Men ju bättre han lyckas härutinnan, ju längre han
förmår blicka ut över sitt speciella verksamhetsfält, ju större andlig kraft han lyckas frigöra från sina maktpåliggande yrkesfilologiska arbetsuppgifter, desto högre når han som vetenskapsman.
Den klassiska filologien har av ålder och med rätta ansett litteraturforskningen och den historiska forskningen såsom en huvuduppgift. Den klassiska fornkunskapen och antikhistorien har
emellertid nu brutit sig ut ur den filologiska enheten och önskar
betraktas som en självständig vetenskap under mycket starkt be- 26
Vad är jämförande språkforskning?
tonande av den arkeologiska disciplinen. Fortfarande kvarstar
det emellertid inom den klassiska filologien minst två väsensskilda
vetenskaper: språkvetenskap och litteraturhistorisk forskning.
Lösningen av denna dualism har i regel sökts i en och samma
riktning: filologien har i främsta rummet velat vara litteraturforskning och blott tagit språkvetenskapen eller rättare sagt
språk k u n s k a p e n till hjälp för textkritiska syften. Och även
när den klassiske filologen sysslar med språkliga problem, så brukar han begränsa sitt intresse till det individuellt särpräglade
litteraturspråket, till stilen, och överlåter den kollektiva, namnlösa och naturvuxna språkutvecklingen åt den professionella
språkvetenskapen. Denna begränsning i filologens språkliga intressesfär har lett till det resultatet, att den klassiska språkvetenskapen till stor del är ett verk av den jämförande språkforskningens målsmän, av komparatister som Karl Brugmann, Berthold
Delbriick, Jacob Wackernagel, Wilhelm Schulze, Paul Kretschmer,
Felix Solmsen, Albert Thumb, Eduard Schwyzer, Ferdinand Sommer, Herman J acobsohn och många andra. Endast på ett område
kan man tala om en väsentlig insats från filologernas sida, nämligen på syntaxens. Men det är knappast någon tillfällighet, att
den svenske forskare som bland filologerna gjort den största insatsen och verksammast bidragit till att rycka den klassiska syntaktiska forskningen ur dess isolering, professor Einar Löfstedt,
tillbragt sina läroår vid det universitet, som under en längre tidrymd hade båda lärostolarna i klassiska språk besatta med framstående komparatister.
Den jämförande språkforskningen har således betraktat såsom
i väsentlig mån sina de uppgifter som på sätt och vis kunna sägas
tillhöra den klassiska filologien. Att det skall inträda någon förändring i denna arbetsfördelning inom en överskådlig framtid, är
så vitt jag förstår uteslutet. Å ven om lärostolarna i klassisk filologi vid våra statsuniversitet, såsom nu har föreslagits av universitetsberedningen, få de missvisande beteckningarna latinska
språket och grekiska språket, kommer denna omdöpning icke att
påverka den klassiska filologien och dess månghundraåriga traditionella inriktning.
Den jämförande språkforskningens egentliga syfte ligger angivet eller åtminstone antytt i dess egen beteckning. Språkjämförelse kan bedrivas på mer än ett sätt. Den behöver inte taga
27
, \ p·
Hjalmar Frisk
sikte blott på en språkfamilj, en språkgrupp; den kan också
sträva efter att omfatta alla språk, att uppspåra likheter i byggnad och utveckling, oavsett om de jämförda språken äro genetiskt
besläktade eller inte, d. v. s. oavsett om de blott äro differentierade
former av ursprungligen ett och samma språk eller icke kunna
ledas tillbaka till samma källa. Alla språk förete nämligen en
viss likhet, ur fysiologisk-fonetisk synpunkt lika väl som ur psykologisk. Fysiologiskt därför, att alla språk träda i funktion förmedelst en talapparat, som är konstruerad på ungefär samma sätt
hos alla människor. Psykologiskt, emedan alla språk tjäna som
uttrycksmedel för känslor, viljor och tankar hos individer, vilkas
själsliv alla olikheter till trots dock uppvisa fundamentala överensstämmelser. Om den jämförande språkforskningen utövas på detta
sätt, får den en universell karaktär och ingår i den s. k. allmänna
språkvetenskapen. Men den jämförande språkforskningen kan
också begränsa sig till genetiskt besläktade språk, till språkfamiljer och språkgrupper. Den minskning i omfånget för språkbetraktelsen som detta medför, uppväges av en motsvarande
ökning i jämförelsens innehåll, precision och säkerhet. Genetiskt
besläktade språk kunna nämligen inte bara jämföras till sin allmänna, fonetiska och psykologiska, struktur utan även till sin
grammatiska byggnad, sin morfologi. Ju mer egenartad denna
är, desto rikare möjligheter erbjuda sig för jämförelsen. Nu uppvisa just de indoeuropeiska språken i sitt äldsta skick en mycket
egendomlig och invecklad byggnad, och denna är bevarad i stelnade rester även i de ytterst förändrade former som dessa språk
förete i modern gestalt. Härtill komma andra gynnsamma omständigheter: ingen språkgrupp kan uppvisa en så rik differentiering och en så mäktig utbredning som den indoeuropeiska. Ingen
kan mäta sig med denna i kulturell och världshistorisk betydelse.
Tack vare en oändlig serie skriftliga dokument på ett flertal indoeuropeiska språk äro vi också i tillfälle att här följa en språklig
utveckling som sträcker sig genom årtusenden. Allt detta samverkar till att ge den jämförande språkforskningen ett tacksammare fält inom de indoeuropeiska språken än inom någon annan
språkgrupp. Eftersom de grammatiska överensstämmelserna mellan särspråken framträda tydligare ju längre tillbaka man går i
tiden, intresserar sig den jämförande indoeuropeiska språkforskningen framför allt för de äldsta språkskedena. Den blir därför
med nödvändighet starkt historiskt orienterad.
28
Vad iir jiimförande språkforskning?
Det ideala målet för den jämförande språkforskningen är att
rekonstruera det gemensamma språk, som en gång genom en invecklad och långvarig process splittrades och gav upphov till alla
de indoeuropeiska särspråken, till indiskan, iranskan, armeniskan,
albanesiskan, grekiskan, latinet, de keltiska, de germanska språ-
ken, de baltiska, de slaviska språken, hethitiskan, tochariskan.
Detta ideal är i likhet med alla andra ideal ouppnåeligt men är
inte desto mindre den ledstjärna som forskningen har att följa.
Var detta språk talades veta vi inte; när det talades veta vi inte
heller med säkerhet. Vi veta endast, att det själv i sin tur liksom
alla andra språk har genomlöpt en lång och skiftesrik utveckling.
Visserligen kan man genom jämförelse av de olika särspråken
med en hög grad av sannolikhet fastställa utseendet hos en lång
rad av ord i detta s. k. urspråk, men dessa ord fördela sig ofta
på olika dialekter av urspråket, förskriva sig kanske också från
olika tidsskeden av dess egen historia. Till de ord i skilda språk,
vilka med avsevärd säkerhet kunna återföras på gemensamma
indoeuropeiska grundformer, höra ett flertal räkneord, de vanligaste släktskapsorden, ss. fader, moder, broder, syster, beteckningar på boskap och boskapsdjur, ss. fä, ko, oxe, samt en hel
mängd andra. Att prestera en tillfyllestgörande bevisning för att
ett ord i urspråket endast haft dialektal spridning är visserligen
högst sällan, kanske aldrig möjligt, eftersom ordet i fråga under
utvecklingens lopp kan ha gått förlorat inom ett eller flera språk.
Att så ofta varit fallet, visar emellertid redan erfarenheten från
de levande språken. – Söker man rekonstruera en i detalj gående
bild av ett enhetligt urspråk, kommer man in på de overifierbara
hypotesernas område.
Om således dessa rekonstruerade former endast ha en begränsad
giltighet, ett begränsat värde, så följer därav inte, som man ibland
hör påstås, att de äro rena chimärer eller att de kunna undvaras.
Man bör alltid sträva efter att uppställa exakta indoeuropeiska
grundformer, enhetliga ord som utgångspunkter för de olika särspråkens former och ord. Ju bättre man lyckas härutinnan, desto
gripbarare och mera övertygande blir den överensstämmelse som
rekonstruktionen symboliserar liksom även de slutsatser rörande
förhistoriska förhållanden och kulturella sammanhang som kunna
dragas av denna överensstämmelse. Den väsentliga och reala
uppgiften för den jämförande språkforskningen består nämligen
icke i dylika rekonstruktioner i och för sig utan i att med dessas
29
Hjalmar Frisk
tillhjälp förklara och belysa de talrika företeelser inom de skilda
indoeuropeiska språken som inte kunna förklaras ur dessa språks
egen historia, därför att de uppkommit icke under språkens egen
särutveckling utan äro ett arv från deras gemensamma förhistoria. Men skall komparatisten, språkjämföraren, lyckas härutinnan, så kräves inte bara att han i mån av krafter och förmåga kan överblicka hela den språkfamilj vars släktskapsförhållanden han utreder, han måste dessutom, och det är inte det minst
viktiga, ha en djupast möjliga förtrogenhet med de speciella språk
som särskilt äro föremål för hans förklaringsförsök. Den som utforskar forngrekiskans historia måste vara grekist och komparatist; den som ägnar sig åt de slaviska språkens äldre skeden måste
vara slavist och komparatist; den som specialiserar sig på germanskans tidigare utveckling måste vara germanist och komparatist. Han måste detta även därför, att man, såsom också redan
Wilhelm von Humboldt, grundaren av den allmänna språkvetenskapen, med rätta framhävt, endast genom ett till grunden gå-
ende studium av e t t språk kan förvärva den instinktiva känsla
och förståelse för språkets natur och inneboende lagar som är en
nödvändig förutsättning även för komparatisten.
Redan av vad jag nu har sagt torde framgå, att det är omöjligt
att draga en skarp gräns mellan jämförande språkforskning och
historisk språkforskning. Det är likaledes omöjligt att avgränsa
dessa discipliner från den s. k. allmänna språkvetenskapen. Allmän, historisk och jämförande språkvetenskap äro endast tre
olika aspekter på en och samma vetenskap. Av personliga skäl
och med hänsyn till en lämplig arbetsfördelning är det naturligtvis vanligen så, att den enskilde forskaren företrädesvis drages
åt någon eller några av dessa sidor inom sin vetenskap. Men han
kan inte utan skada helt försumma någon av dem. Den som ägnar
sitt intresse åt frågor av allmän teoretisk natur måste kunna
stödja sig på ett mycket vidsträckt och djupgående empiriskt
språkligt vetande, om hans allmänna slutsatser och sammanfattningar skola kunna bjuda några värdefulla och säkra resultat
och innehålla något annat än självklara satser, de må förkunnas
i aldrig så anspråksfull och förment djupsinnig form. En forskare
som uteslutande begränsar sin horisont till ett enda språk måste
stanna oförstående inför alla sådana företeelser inom detta som
äro ett arv från språkets förhistoria eller ett utslag av allmänna
språkliga lagar. Den jämförande språkforskaren måste inte bara
30
Vad är jämförande språkforskning?
ha en ingående kunskap om de språk, vilkas släktskapsförhållanden han utreder, han måste dessutom kunna tillgodogöra sig den
allmänna språkvetenskapens teoretiska betraktelser och allmängiltiga iakttagelser.
Att det jämförande forskningssättet inom språkvetenskapen har
sitt berättigande har väl heller aldrig av någon på allvar ifrågasatts. Om det likafullt har uttalats tvivel om nödvändigheten av
en speciellt jämförande språkforskning, så bottnar inte detta i
ett förnekande av den komparativa metodens berättigande i och·
för sig. Men när nu all historisk språkforskning innehåller ett
komparativt inslag och samtidigt all komparativ forskning ett
historiskt element, kan det då vara nödvändigt eller ens lämpligt
att utskilja den jämförande språkforskningen såsom en egen
disciplin7 Denna fråga skulle jag vilja besvara sålunda: Den
jämförande språkforskningen skulle kunna undvaras såsom en
självständig disciplin under vissa – ouppfyllbara – förutsättningar. För det första: om företrädarna för de olika särspråken
och deras filologier ägde möjlighet att ta en väsentligt ökad del
av forskningsresultaten och primärundersökningarna inom andra
språkområden. För det andra: om man kunde inrätta särskilda
lärostolar inte bara för grekisk, latinsk, germansk, slavisk, indisk
språkvetenskap utan även för iransk och keltisk, vilka också finnas på sina håll, men vidare även för baltisk, armenisk, albanesisk, tocharisk, hethitisk språkvetenskap och filologi. Så länge
dessa förutsättningar icke äro för handen – och att de någonsin
båda skulle uppfyllas ligger säkerligen utanför möjligheternas
gränser – så länge har den jämförande indoeuropeiska språkforskningen sina omfattande och egna arbetsuppgifter som ingen
torde stå redo att övertaga.
Under de senaste decennierna har det på många håll skett en
påtaglig omorientering från den rent indoeuropeiska, historiska
språkforskningen i riktning mot den allmänna språkvetenskapen.
Under fältropet »Bort från Bopp, tillbaka till Humboldt!» har
man gått till anfall mot 1800-talets och det begynnande 1900-talets
språkliga inriktning. Man har därvid förebrått detta skede att
det tappat de stora problemen rörande språkets väsen och de
djupa orsakerna ur sikte, accepterat fakta utan att söka förklara
dem, förlorat sig alltför mycket i detaljer. Dessa kritiker mena
dessutom att indogermanisterna sett ensidigt på språket utifrån
31
3- 30~1. Svens/.; Tidskrift 1939.
Hjalmar Frisk
sina egenartade utgångspunkter, att de dragit förhastade generella slutsatser endast med ledning av de säregna förhållandena
i de indoeuropeiska språken. Det gäller nu framför allt att befria
språkvetenskapen från det indoeuropeiska tyranniet. Det ligger
utan tvivel något berättigat i denna kritik. Att indogermanisterna
kommit att spela en så ledande roll inom språkvetenskapen under
detta skede beror emellertid inte på något förtryckarbegär eller
på någon härsklystnad hos dessa forskare. Det är en given följd
av det faktum, att de indoeuropeiska språken stodo den västerländska vetenskapen ojämförligt närmare än någon annan språkgrupp. De erbjödo dessutom som jag redan har antytt alldeles
speciellt gynnsamma möjligheter för ett deskriptivt, historiskt och
jämförande studium. I samma mån som andra språk bli föremål
för en grundlig vetenskaplig bearbetning och dras in i den allmänna diskussionen, bortfaller denna ensidighet av sig själv. De
indogermanister torde numera vara lätt räknade som inte någon
gång gjort bekantskap med språk tillhörande andra grupper. De
krav som det interna indoeuropeiska språkstudiet ställer på sina
utövare äro emellertid så stora, att dessa vanligen med eller mot
sin vilja nödgas avstå från ett djupare sysslande med språk utanför den indoeuropeiska kretsen. Vad klandret för detaljstudium
beträffar, drabbar detta onekligen en svag punkt hos indogermanisterna, men en svaghet som på visst sätt varit deras styrka
och i varje fall en följd av beskaffenheten hos det material som
de arbetat med. Det är en bekant sak, att det just är de egenartade detaljerna i överensstämmelserna språken emellan som äro
de för släktskapsförhållandena belysande och bevisande. Det kan
synas vara en oväsentlig detalj att det på tyska heter i singularis
er ist men i pluralis sie sind. Men denna lilla oansenliga detalj,
denna motsättning mellan ist och sind, som går igen t. ex. i latinets est och sunt, är tillräcklig för att bevisa att tyskan är ett
indoeuropeiskt språk. Det är på sådana signifikativa detaljer
som komparatisten bygger sina slutsatser om språkens samhörighet. Att försumma detaljerna vid det jämförande språkstudiet
vore liktydigt med att underminera det fundament som all språkjämförelse vilar på. Det har tyvärr inte heller visat sig vara överflödigt att erinra systembyggarna om ännu en trivial sanning:
för att en helhetsbild skall bli riktig, kräves att åtminstone huvudmassan av de detaljer som den bygger på skola vara riktigt
iakttagna och riktigt tolkade.
32
Vad är jämförande språkforskning?
Det vore säkert därför även för den allmänna och teoretiska
språkvetenskapen ödesdigert, om den nu, när den påkallar och
också erhåller allt större beaktande, allt bredare utrymme i den
vetenskapliga diskussionen, skulle göra sig urarva gentemot den
empiriska försiktighet, den grundliga reala och språkliga lärdom,
det oförbehållsamma och samvetsgranna respekterande av fakta
som skänkt den historiska och jämförande språkvetenskapen den
säkerhet i resultaten som ingen kan frånkänna den. Det är för
övrigt en smula naivt att tro, att denna riktning nu har fullgjort
sitt värv och är beredd att skriva sitt testamente. Fortfarande
är det möjligt att göra nya, allt skarpare, allt exaktare iakttagelser på det material som redan är i allas händer. Fortfarande
har den skriftliga traditionen, den muntliga meddelelsen åtskilligt att säga den som förstår, den som vill lyssna till dess stämma.
:m

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism