Utan bildningsperspektivet blir Björklunds reformer kosmetiska

När Svenskt Näringsliv i somras släppte sin rapport ”Konsten att strula till ett liv”, där man på allvar föreslog att det borde försvåras för humaniorastudenter att få studiemedel, var det som att höra ett eko av Olof Palmes retorik i UKAS-debatten 1968. Det menar Lars Anders Johansson som anser att borgerligheten bör ta begreppet bildning i ordet ’utbildning’ på allvar.

Med Jan Björklund vid rodret har alliansregeringen tagit sig före att ändra kurs på den tröga skuta som det svenska skolsystemet utgör. Det är lovvärt. Det radikala 70-talets människo- och samhällssyn som kom till uttryck i läroplanen 1980 och skollagen 1985 håller successivt på att mönstras ut. Skolans uppgift som kunskapsförmedlare har återupprättats efter tre decennier av kunskapsförakt inom vad många på den borgerliga sidan brukar benämna som ”flumskolan”.

Dessvärre verkar många i det borgerliga lägret låta sig nöja med detta, att skolan återfått uppdraget att förmedla kunskap till det uppväxande släktet, något som borde vara ett axiom. Nästa steg borde rimligtvis vara att lyfta diskussionen till vilken kunskap som skall förmedlas och i vilket syfte.

För att ta ett exempel ur debatten om den högre utbildningen så protesterade de tre dåvarande borgerliga partierna högljutt när socialdemokraterna i slutet av 1960-talet ville reformera det högre utbildningssystemet. Den nya ordningen, med fasta studiegångar, ansågs med rätta vara ett grundskott mot bildningsuniversitetet och de borgerliga bildningsidealen. Eftersom det här var på 60-talet kunde socialdemokraterna genomföra reformen trots det kompakta borgerliga motståndet.

Ecklesiastikminister Olof Palmes argument handlade om att det behövdes en högre genomströmningshastighet för att kunna hantera de stora fyrtiotalistkullarna som vid denna tid anlände till lärosätena, samt fasta utbildningsprogram som var skräddarsydda efter arbetsmarknadens behov. Massuniversitetet gjorde entré. Från att tidigare ha varit en exklusiv institution för en smal samhällselit omvandlades lärosätena till de arbetskraftsfabriker de är ännu idag, där anställningsbarhet är främsta ledordet.

Borgerligheten, och inte minst näringslivet, anpassade sig snabbt till denna nya verklighet och kom med tiden rentav att omfatta de teknokratiska socialdemokratiska idealen själva. När Svenskt Näringsliv i somras släppte sin rapport ”Konsten att strula till ett liv”, där man på allvar föreslog att det borde försvåras för humaniorastudenter att få studiemedel, eftersom humanister har svårt att få arbete på den svenska arbetsmarknaden, var det som att höra ett eko av Olof Palmes retorik i UKAS-debatten 1968.

Samma sak gäller inom grundskola och gymnasium. Den borgerlighet som tidigare slog vakt om bildningsidealen finns knappast längre, åtminstone inte inom politiken. Inom De nya moderaterna tycks bildning och kulturell förkovran snarare betraktas som en belastning än som en tillgång. Åtminstone att döma av hur statsministern stoltserar med att sommarens läsning bestått av inte bara en, utan fyra deckare av Camilla Läckberg. Frågan är vilket som är värst – om detta är sant, eller om han hittar på detta som en del i sitt varumärkesbyggande?

Bildning är mer än informationsinhämtning. Bildning är tillägnandet av en gemensam referensram som ger en bredare och djupare förståelse av såväl samtiden som historien. Det är viktigt att skilja mellan bildad och utbildad. Du kan idag ha läst nio år i svensk grundskola, tre år på gymnasiet och fem år vid universitetet utan att ha öppnat en litterär klassiker. Samma sak gäller övrig kulturhistoria och humaniora. Medan man i andra länder uppmärksammat behoven av humanistiska perspektiv rusar Sverige allt längre in på den anträdda vägen mot ett samhälle av fackidioter, var och en expert på sitt specialområde men fåkunnig på alla andra. Inte konstigt att de franska näringslivstopparna sägs dra lott om vem som ska bli tvungen att sitta bredvid de svenska direktörerna på affärsluncherna – de kan ju bara konversera om arbete och golf.

Borgerlighetens kapitulation i kanondebatten häromåret var ett sorgligt spektakel. Förespråkarna för att skolan skulle tillhandahålla en lista med litterära verk som skulle utgöra något slags miniminivå för den gemensamma referensramen, beskylldes för elitism, etnocentrism och Gud vet allt. Borgerligheten backade, nihilisterna segrade. Förlorarna blev alla de barn som växer upp i hem utan bildningstradition, som varken hemma eller i skolan kommer i kontakt med litteraturen och konsten.

Kulturradikalerna som angriper kanon och bildningstradition kommer inte sällan själva från bildade hem, tar själva del av den kanoniserade litteraturen, men vill beröva de mest utsatta grupperna möjligheten. Utbildning är den viktigaste förutsättningen för en framgångsrik klassresa, men bildningen kommer på en god andraplats. Den fattigdom som det innebär att vara berövad kulturella referensramar kan vara mer förödande än den som räknas i kronor och ören, och den tenderar att bli mer bestående.

Alliansen har tagit flera viktiga steg för att komma tillrätta med de problem som grundlades under 70- och 80-talen, men behöver ta bildningsperspektivet på allvar för att inte reformerna skall framstås om kosmetiska. Satsningen på yrkesutbildningar är bra, både för de som satsar på ett praktiskt yrke och för de akademiska utbildningarnas återupprättande, men det får inte innebära ett övergivande av dem som inte väljer den akademiska banan. Grundläggande bildning skall inte, lika lite som grundläggande utbildning, vara ett privilegium för fåtalet. Här ligger en av de stora utmaningarna för innevarande och kommande mandatperioder.

Lars Anders Johansson, är kulturansvarig vid tankesmedjan Timbro och ingår i Svensk Tidskrifts redaktion.