USA-valet, på plats: Republikansk tsunamivarning

WASHINGTON, DC. Bevakningen av kongressvalet i USA den 2 november har i svenska medier fram till sista veckan varit modest. Och visst, mellanårsvalen är mindre intressanta än presidentvalen, som ju brukar få nästan lika mycket täckning i Sverige som våra egna riksdagsval. I år verkar dock intresset för att förmedla vad som är på väg att hända på andra sidan pölen ha varit mindre än vanligt. Detta beror nog delvis på att resultatet inte kommer att falla den svenska journalistkåren i smaken. Det skriver Anders Edwardsson.

Howard Reiter

Efter demokraternas maktövertagande av kongressen 2006 och Barack Obamas seger 2008 var det många som sade att partiet tagit ett så fast grepp om makten att det skulle vara i decennier. Samma sak sades dock om republikanerna – inte sällan av samma bedömare – bara några år tidigare. Och nu ser experterna än en gång ut att få reglera sina förutsägelser.

Anledningen till detta är att missnöjet med demokraterna det senaste året fullkomligt kreverat. Tilltron till de styrande i Washington, DC , har inte varit så lågt sedan Watergate-affären. Och Tea Party-rörelsen, av många länge avfärdad som blott en samling knäppgökar helt utan framtid, har utvecklats till en äkta folkrörelse som kräver minskad politisk makt, budgetbalans och ett upprivande av Obamas sjukförsäkringsreform.

Republikanerna har lyckats transformera den folkliga vreden till politisk rörelseenergi. De leder stort i alla opinionsmätningar och kommentatorer talar sedan i somras om möjligheterna till ett ”nytt 1994”, vilket var året då republikanerna tog makten i kongressen för första gången på 40 år. I ett sista-minuten utspel i onsdags föreslog dessa också inte mindre än 100 miljarder dollar i sänkta federala utgifter och skattelättnader, för att visa att de menar allvar.

In i det sista är det dock likväl oklart hur stor republikanernas seger kommer att bli. För även om en majoritet av amerikanerna alltså förlorat tilltron till demokraterna, så minns de samtidigt att även republikanerna är medskyldiga till dagens problem. Går man på djupet i oceanen av opinionsmätningar ser man också att det troligen kommer att bli en mycket stor, men kanske ändå inte riktigt fullständig, seger.

Republikanerna verkar framförallt göra bra ifrån sig lokalt och regionalt – och i valet till representanthuset. De behöver där vinna 39 mandat för att återta den majoritet de förlorade 2006 – och framgångarna ser ut att bli större än så. Uppskattningarna går isär, men valanalytikern John Fortier på den konservativa tankesmedjan American Enterprise Institute säger att republikanerna troligen vinner cirka 50 nya platser, medan mer optimistiska bedömare talar om 60 till 70, och den politiske konsulten Dick Morris om upp emot 100. Men även om bara de lägre uppskattningarna slår in blir det en katastrof för demokraterna, som hotas av nära nog utplåning i delstater som Arizona och West Virginia.

– Demokratiska kandidater till representanthuset drabbas av den långsamma ekonomiska återhämtningen och en välorganiserad republikansk kampanj, säger Howard L Reiter, som är ordförande för New England Political Science Association och professor emeritus i statskunskap vid University of Connecticut.

Även demokraterna själva verkar ha gett upp hoppet om att behålla representanthuset, vars 435 ledamöter fördelas mellan delstaterna efter folkmängd och samtliga väljs om i varje val. Däremot kan man hoppas få behålla makten i senaten.

– Bara en tredjedel av dess platser är uppe för omval och majoriteten förändras därför långsammare där, förklarar Howard Reiter.

Det mesta tyder också på att republikanerna får svårt att ta de tio mandat som skulle behövas för att även återta senaten. Orsaken är att flera av de senatsplatser som är uppe för omval innehas av populära demokrater. Howard Reiter understryker också att senatsvalen i praktiken är annorlunda. För även om det i båda fallen rör sig om majoritetsval i enmansvalkretsar, så väljs ”husets” medlemmar (förutom i de mest glesbefolkade delstaterna som bara har en ledamot) i mindre valkretsar, vars gränser som regel dragits för att skapa så många ”säkra” mandat som möjligt.

– Representanthusdistrikten är därmed mindre och homogenare, säger han.

Detta är speciellt tydligt i storstadsområdena och i södern, där”gerrymandering” skapat ett stort antal huvudsakligen vita (i praktiken republikanska) och svarta (demokratiska) valkretsar. Sittande representanthusledamöter från båda partierna kan därför som regel lätt bli omvald genom att ställa sig långt till vänster, respektive högerut. Att republikanerna i år hotar många tidigare ”säkra” demokratiska representanthusledamöter är därför ett bevis på hur stort amerikanernas missnöje är.

I senatsvalen, däremot, utgör delstaterna en enda valkrets. Och då de flesta stater omfattar både städer och landsbygd, fattiga och rika bygder, vita och svarta områden, måste senatskandidater lägga sig närmare den politiska mitten för att kunna bli valda. Skillnaderna mellan kandidaterna blir därmed mindre, personligheternas betydelse större och utgångarna mer oberäkneliga, även om sittande senatorer har en fördel på grund av högre igenkänning, name recognition.

Under de senaste månaderna har opinionsmätningarna inför senatsvalen också typiskt nog fluktuerat kraftigt. I exempelvis Kalifornien, Washington och Colorado såg sittande demokratiska senatorer länge ut att kunna vara ganska säkra på omval, men deras republikanska utmanare har nu knappat in. Motsatsen har skett i Pennsylvania och West Virginia, där demokratiska kandidater mot slutet plötsligt ligger nästan jämsides med sina republikanska motståndare.

Sammanfattningsvis kan därför sägas att det troligen krävs ett mirakel för att demokraterna på tisdag ska behålla majoriteten i representanthuset, men att de kanske kommer att fortsätta styra senaten. Mot det senare talar dock samtidigt historien, för varje gång i modern tid som representanthuset bytt majoritet, har samma sak hänt också i senaten. Många sådana hävdvunna ”politiska lagar” är dock numera i USA, precis som i Sverige, på väg att lösas upp i takt med att demografiska förhållanden förändras och väljarna blir allt mer lättrörliga.

Hursomhelst kommer resultatet av kongressvalet snart nog att drunkna i nästa valrörelse – kampen om vilken republikan som ska få utmana Barack Obama 2012. Och den banan kommer ett brett startfält av hugade kandidater att, som amerikanerna säger, hit the ground running redan den 3 november. Frågan är också hur en republikansk seger 2010 kommer att påverka politiken om två år.

– Vi får se, säger Howard Reiter. Republikanerna har en historia av att övertolka sina segrar. Och frågan är hur stort inflytande Tea Party-rörelsen kommer att få i partiet.

Anders Edwardsson är historiker och samhällsdebattör, återkommer med en analys av valresultatet.