Print Friendly

Uppfostrans möjligheter och gränser

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

UPPFOSTRANS
MÖJLIGHETER OCH GRÄNSER
Av professor JOHN ELNIGREN, Göteborg
SoM en röd tråd genom pedagogikens idehistoria går en ständigt
återkommande fråga: vad kan egentligen uppfostran åstadkomma
och vilka äro dess bestående resultaU Denna fråga är naturligtvis icke till sin natur enkel. Den innesluter ett flertal problemställningar, som i sin tur leda till ständigt nya frågor. Praktiskt
och teoretiskt är emellertid spörsmålet och de därmed sammanhängande många frågorna av en så utomordentlig betydelse, att
man trots allt kan tala om en fråga, som ständigt förnyad blivit
ställd av generation efter generation, ehuru den besvarats på de
mest skiftande sätt.
Frågan om uppfostrans möjligheter och gränser, om vad uppfostran kan – och icke kan – åstadkomma är ett av den pedagogiska idediskussionens stora temata. Den invändning, som lätteligen kan resas mot denna pedagogiska kardinalfråga – och som
ofta upprepats, måhända lika ofta som frågan själv ställts – är
givetvis den, att problemet är för vidsträckt och frågan eller frå-
gorna alltför vagt formulerade.
Gentemot denna ofta upprepade invändning kan ett motargument av rent pragmatisk art presteras: frågan måste ständigt upprepas och ställas på nytt av varje generation i hela sin räckvidd
och med alla sina konsekvenser. Ty lika visst som uppfostran i
sin praktiska utövning hos människan är betingad av starka medfödda instinkter att vårda sig om och skydda de växande, lika
visst är tänkandet över uppfostrans problem, dess mål, medel och
resultat grundat i den mänskliga intelligensens egen natur. Intelligens är väl nämligen – åtminstone enligt en provisorisk och
rent praktisk definition- framsynt förutseende av tänkbara verkningar orsakade av vårt handlande och dess resultat genom logisk
översikt och syntes åstadkommen klarhet i vissa givna problem.
299
23- :lD388. S~·cnsl.; Tidskrift 1939.
John Elmgren
Det är därför icke underligt, att frågan ständigt upprepats, ty
den måste enligt nödvändiga inre lagar ständigt återkomma, även
om svaret icke kan ges entydigt och klart, utan – för att citera
Ibsen – måste te sig både »stykkevis og delt».
Uppfostrans möjligheter ha av pedagoger i alla tider antingen
måttlöst överskattats eller pessimistiskt undervärderats. Gränserna för dess tänkbara verkningar ha dragits än snävt, än generöst, allt efter de pedagogiska tänkarnas pessimistiska eller sangviniska lynnesläggning. Det är icke min mening att här söka
skildra den historiska utvecklingen av denna pedagogikens kardinalfråga, men ett och annat exempel kan onekligen bidraga till
att illustrera vad som nyss nämndes angående de i pedagogikens
historia åstadkomna svarens påtagliga subjektivitet. Vi behöva
icke gripa längre tillbaka än till Rousseau, den store inledaren
av den modärna tidens uppfostringsteoretiska diskussion. Ronsseans åsikter så som de framträda i hans stora pedagogiska huvudverk Emile äro fortfarande i många hänseenden märkvärdigt
levande och aktuella. Detta uppfostrans naturevangelium-som
Goethe benämnde skriften – innebar en flammande protest mot
tvång och ett frihetens entusiastiskt formulerade uppfostringsprogram inom pedagogiken. Uppfostrans mål är för Ronssean detsamma som naturens. Barnet skall få växa upp fritt, lära genom
personlig erfarenhet, organiskt utvecklas efter sina egna behov,
övas och härdas i frihet genom ianspråktagande av anlag och
dispositioner.
Grundtankarna i Emile äro ytterst beroende av Ronsseans uppfattning av människonaturen. De härskande uppfostringstraditionerna inneburo enligt Ronssean främst ett fördärvande av det
goda och ursprungliga i människonaturen. Mot denna bakgrund
formulerade han sina individualistiska frihetsideal, sitt betonande
av det aktuella nulivets betydelse i uppfostran och barnets naturliga rättighet att under uppväxtperioden få vara barn och icke
en vuxen i miniatyr.
För Ronssean framstod alltså uppfostrans möjligheter såsom
givna i barnaindividualitetens natur. Det gällde enligt honom
främst att låta den naturliga utvecklingen komma till sin rätt
och värna betingelserna för dess mognad. Trots vissa påtagliga
överdrifter och fantastiska paradoxer lever denna rousseauanska
mognadstanke kvar och påverkar ännu i våra dagar det pedagogiska tänkandet.
300
Uppfostrans möjligheter och gränser
En naturlig konsekvens av Rousseaus pedagogiska grunduppfattning blev det förutsättningslösa studiet av barnanaturen.
Rousseau kan sägas vara den förste barnpsykologen även om hans
verksamhet i detta hänseende snarare markerades av ett antal
träffsäkra och intuitiva omdömen än säkert vunnen kunskap.
För Basedow, Pestalozzi och Herbart innebar det rousseauanska
idestoffet ett ferment av ytterst fruktbart slag. Men ingen av
dessa pedagogiska tänkare kan sägas ha väsentligt utbildat de
stora rousseauanska grundtankarna: frihetstanken, mognadstanken och utvecklingstanken. Vill man söka den linje, som föra dessa
tankar över i den nutida pedagogiska diskussionen, går den säker-·
ligen över Spencer, ehuru intet är vanligare, även i nutida reformpedagogik, än att uppfostringsteoretikerna anknyta direkt till
Rousseau och de av honom skapade pedagogiska ideerna.
Spencer betonade liksom Rousseau de naturliga straffens och
erfarenhetens betydelse, och han sökte likaledes anpassa uppfostran till de naturligt givna behoven. Utvecklingstanken gavs av
Spencer ett sociologiskt perspektiv och han sökte kritiskt genomföra en sovring av undervisningens innehåll genom ett betonan~e
av framför allt ämnenas nyttovärde. Härigenom råkade väl hela
hans pedagogik i en viss måhända olöslig konflikt med bildningsvärdenas problem, men av mera avgörande betydelse var onekligen
den ännu mycket ofullständiga kunskap han hade att bygga på
då det gällde att bestämma människans ärftligt givna beskaffenhet. Spencer trodde sålunda på förvärvade egenskapers ärftlighet
och därmed kom han att lika mycket övervärdera effektivitetssynpunkten i uppfostran som han leddes att undervärdera bildningsvärdet av undervisningens innehåll.
Den nutida diskussionen över uppfostrans möjligheter och gränser har i viss mån berikats genom de numera tillgängliga resultaten av en intensiv ärftlighetsforskning även för människans vidkommande och även med hänsyn till rent psykiska egenskaper.
Nya metoder stå till buds för ett mera empiriskt studium av problemet och en mera exakt formulering av de många frågorna.
Men ännu kan problemet icke sägas vara mer än antytt och resultaten äro långt ifrån sammanbragta i någon slags syntes.
Jag skall här söka skissera de linjer, som den psykologiska och
pedagogiska diskussionen i nutiden följt vid bestämmandet av
uppfostrans resultat. Härvid måste naturligtvis bortses från mera
speciella frågeställningar av rent didaktisk och undervisningstek- 301
John Elmgren
nisk natur. Problemet gäller i första hand de genom uppfostran
åstadkomna förändringarna av den naturligt givna beskaffenheten i karaktärs- och personlighetshänseende. Thorndike, en av de
nutida uppfostringsteoretiker, som i anglosachsisk pedagogik har
betytt mest, har på ett lyckligt sätt framhävt, att uppfostrans
verkliga innebörd är förändring. Endast genom att förändra de
växande i socialt önskvärd riktning, genom att anpassa dem till
samhället och göra dem till dugliga medborgare samt icke minst
genom att utveckla deras förmåga av initiativ, självständigt
tänkande och osjälviskt handlande kan uppfostran sägas förverkliga sitt syfte: att förändra den naturligt givna beskaffenheten
hos människan. Enligt Thorndikes uppfattning kan detta endast
ske genom en planmässig anordning av de situationer, som leda
till de önskade reaktionerna. Detta i sin tur förutsätter bildandet
av förknippningar genom centrala nervsystemet och dess neuroner: s. k. situations-reaktionsförknippningar.
Den amerikanske uppfostringspsykologen har sålunda sökt basera uppfostran på en nära nog hopplöst ensidig mekanistisk och
kvantitativ grundsyn. Han har formulerat sina mångfaldiga icke
minst på djurexperiment stödda lagar över effekt, övning, beredskap och intresse.
Riktigheten av själva grundtanken att de genom uppfostran
åstadkomna förändringarna äro resultat av en modifikationsprocess av naturligt givna anlag och dispositioner torde väl ingen
kunna bestrida. Uppfostrans område – om vi tänka på dess möjligheter med hänsyn till verkningarna- skulle sålunda vara modifikationsbredden mellan de ärftligt givna dispositionerna och de
av uppfostran betingade miljömomenten. Sålunda ställt kan problemet åtminstone delvis lösas med tillhjälp av nutida metoder.
Utom ärftlighetsforskningen och speciellt den numer så aktuella
tvillingforskningen har den vetenskapliga pedagogiken härvid att
lita till uppfostringspsykologiens arsenal av metoder: intelligenstest, allmänna psykiska utvecklingstest, genetiska följdstudier och
statistisk behandling av sålunda framför allt inom barnpsykalogien vunna resultat.
En pionjär på detta område var onekligen Francis Galton, Dar- ‘vins kusin, som först gjorde en undersökning av begåvningens
arvgång. Hans forskningar publicerades först i en serie artiklar
år 1865 under titeln »Heredity Talent and Genius» och utgåvos i
bokform 1869 under titeln »Heredity Genius». Galton använde sig
302
Uppfostrans möjligheter och gränser
av biografiska metoder och undersökte 977 framstående män, var
och en representerande en begåvningsgrad, som enligt statistisk
skattning påträffades i proportionen 1/4,000 i den allmänna befolkningen.
Galtons metod gick ut på att undersöka, huruvida dessa framstående män hade ett större eller mindre antal närstående släktingar, som också visade en ovanlig begåvningsgrad i jämförelse
med genomsnittsbefolkningen.
Han fann, att de 977 undersökta exceptionella begåvningarna
hade närstående släktingar av samma eller högre begåvningsgrad
i en högst påfallande proportion.
Den av Galton använda biografiska metoden innesluter dock
många felkällor och har givit anledning till kritik ur följande
synpunkter: l) Urvalet är icke tillräckligt representativt, i det
icke alla medlemmar, tillhörande en given socialgrupp, äro representerade i den undersökta populationen. 2) Bedömningsgrunderna
med hänsyn till den sociala framgången äro givetvis i hög grad
opålitliga, särskilt som de måste grunda sig på samtida vittnesbörd. 3) Politiska och sociala synpunkter inverka i hög grad förvanskande; en framstående position kan vara beroende på en inom
släkten förvärvad tradition, relationer, ekonomiska villkor o. s. v.
4) Antagandet att »genius will out» är i hög grad underkastat inskränkningar, enär en mångfald hämmande faktorer kunna bidraga till, att höggradig begåvning icke får tillfälle att framträda, såsom fattigdom, sjukdom, affektiva hämningar och liknande miljöinflytelser.
Ett mycket stort antal liknande släktstudier ha publicerats i
senare tid, särskilt på anglosachsiskt område med liknande resultat. Dessa undersökningar ha gällt såväl intellektuellt högt begåvade släkter som även defekta. Det kan här icke bli tal om att
ingå på den mångfald av resultat, som härigenom nåtts. Vare
nog sagt, att alla dessa resultat äro behäftade med samma felkällor av den art som tidigare påpekats.
I anslutning till uppslag av Galton har man i senare tid systematiskt undersökt proportionen mellan arvs- och miljöfaktorer
genom att studera en-äggiga tvillingar med identiska arvsanlag
i jämförelse med två-äggiga tvillingar. Härigenom har man vunnit möjlighet att åtminstone grovt kvantitativt skatta den relativa
styrkan av arv och miljö vid utgestaltandet av personlighetsegenskaper, som t. ex. intelligens och liknande företeelser. Givetvis
303
John Elmgren
förutsätter ett dylikt studium sociala miljöer av relativt vid utsträckning. Det är också naturligt, att U. S. A. med sina stora
resurser i nämnda hänseenden gått i spetsen. Det amerikanska
sällskapet för uppfostran, »The National Society for the Study of
Education», har i detta hänseende utfört banbrytande undersökningar.
Man har sålunda undersökt den intellektuella utvecklingen hos
en-äggiga tvillingar, utplacerade i olika fosterhem. Korrelationerna mellan intelligenskvoter hos tvillingar, som uppfostrats i
fosterhem av samma eller liknande social standard, ha i allmänhet befunnits vara högre än motsvarande värden hos identiska
tvillingar, som utplacerats i fosterhem av olika social standard.
Detta visar att en betydande del av den likhet, som påträffats
mellan tvillingar, uppfostrade i samma miljö, måste vara beroende
av den från miljön utgående påverkan. Uppfostrans möjligheter
äro tydligen i viss utsträckning funktion av dessa omständigheter och en viss – ehuru begränsad- optimism är möjlig att försvara.
I samma undersökningar sammanställdes grupper av en-äggiga
tvillingar, stammande från exceptionellt goda och exceptionellt
· dåliga fosterhem. Man bestämde så medelintelligenskvoten hos den
grupp av tvillingar, som uppfostrats i den sämre miljön. Den
befanns vara 86, medan tvillingar från de bättre hemmen visade
en motsvarande intelligenskvot av 95. Med tillhjälp av särskilda
statistiska metoder kunde man fastslå, att skillnaden ifråga icke
var beroende av slumpen eller tillfälliga felfaktorer utan måste
vara funktion av uppfostringsmiljön. Sålunda hade man ytterligare ett empiriskt bevis för miljöns inverkan.
Även andra liknande undersökningar, särskilt av psykiskt efterblivna barn, visade att miljön måste ha en relativt stor betydelse.
Föräldrarna till de psykiskt efterblivna en-äggstvillingarna i de
olika socialgrupperna studerades sålunda med hänsyn till intelligenskvoten. Om ärftligheten vore den enda faktorn i intelligensutvecklingen, skulle givetvis barnen i regel under de givna betingelserna befinna sig under genomsnittet i intelligenshänseende.
Man fann tvärtom, att endast 3,7 % hade en intelligenskvot under
70, alltså den för intellektuell efterblivenhet av svårare slag gällande gränsen. Å ven dessa undersökningar visa hän på, att miljön
måste ha en ganska stor betydelse för intelligensutvecklingen.
I åtskilliga grupper gjordes en jämförelse mellan intelligensen
304
Uppfostrans möjligheter och gränser
hos barnen och standarden i de fosterhem, som upplåtits för dem.
För hela gruppen, som omfattade 401 individer, befanns korrelationen mellan hemmets standard och intelligensutveckling vara
+0,48. Emellertid visade det sig, att den tvillinggrupp, som testats
före adoptionen, hade en begynnelsekorrelation av endast +0,34
med hemstandarden, vilken efter en tids vistelse i fosterhemmet
ökade till +0,52. Av allt att döma måste hemmets karaktär så-
lunda ha varit en betydelsefull faktor i utvecklandet av barnens
intelligens.
En undersökning från nordiskt område, företagen av d:r Arvo
Lehtovaara vid det psykologiska institutet i Helsingfors, publice-.
rad år 1938, omfattade inalles 146 tvillingpar och 26 likkönade trillingar. I materialet äro 52 av tvillingparen bestämda såsom enäggiga. Av dem, som visa icke-identiska arvsanlag, äro 72 par två-
äggiga tvillingar av samma kön och 16 par två-äggiga tvillingar
av olika kön. Nästan alla dessa barn härstamma från Helsingfors. Den yngsta delen av materialet upp till 6 års ålder uttogs
ur födelse- och dopregistret hos kyrkoförsamlingarna, de övriga
ur skolmyndigheternas register. Materialet är sålunda att betrakta som representativt och outvalt.
I dessa finska undersökningar jämfördes den s. k. diskrepansen,
d. v. s. den bristande överensstämmelsen, mellan en-äggs- och två-
äggstvillingar. Det kan här icke bli tal om att gå in på detaljer
i resultaten. Men såväl med hänsyn till intelligenskvot som skolbetyg och sociala reaktioner visade en-äggsgruppen en betydligt
större grad av homogenitet och alltså ringare inbördes avvikelser
än de två-äggiga tvillingarna.
Speciellt intressanta äro de social-psykologiska resultaten. De
en-äggiga tvillingarna visade en betydligt starkare tendens att
reagera gemensamt som en slags sluten social enhet. Denna tendens till social sammanbundenhet befanns för övrigt vara betydligt starkare hos flickor än hos pojkar inom en-äggs-gruppen.
Karakteristiskt nog brytes denna tendens till likformighet i sociala reaktioner i och med puberteten och då avgjort starkare hos
de en-äggiga tvillingarna.
Av de gjorda undersökningarna framgick, att de en-äggiga tvillingarna äro betydligt mer tillsammans under fritid, på raster
o. s. v. samt under lekar än de två-äggiga. De visa därjämte
mindre motvilja att uppträda såsom tvillingar rent socialt ifråga
om hobbies, klädedräkt etc. Därjämte äro deras yrkesvalsfunde- 305
,.:.
J ohn Elmgren
ringar och framtidsplaner betydligt mer likartade än de två-
äggiga tvillingarnas.
Deras mimiska uttrycksrörelser, registrerade med tillhjälp av
filmreaktionsbilder, visade likaledes större överensstämmelse och
detsamma gällde även reaktionshastighet och reaktionslikhet för
bjudna intryck.
Söker man på grundval av de nämnda undersökningarna åstadkomma en kvantitativ skattning av det relativa styrkeförhållandet
mellan arvs- och miljöfaktorer, kommer man i stort sett, oberoende
av de valda områdena, fram till en proportion av 75 % för arvsfaktorerna och 25% för miljöfaktorerna. Även om man reserverar
sig för det approximativa i alla dylika kvantitativa bestämningar,
blir resultatet klart: den ärftligt givna beskaffenheten är det avgörande men miljöinflytelserna bidraga i icke ringa mån till utgestaltandet av individuella särdrag. Uppfostrans modifikationsbredd är sålunda tydligen större än t. ex. 80-talets ärftlighetsdeterministiska grundsyn ville göra gällande, men betydligt mindre
än den ohämmade optimism, som senare gjort sig bred i den pedagogiska diskussionen.
En realistisk pedagogik måste räkna med, att det väsentliga trots
allt måste vara urvalet av de individer, som ur ärftlighetssynpunkt äro värda att påverkas i uppfostringssyfte. Men samtidigt
är en viss optimism icke ogrundad, särskilt som svårigheten att
avgränsa de båda grupperna av faktorer- ärftlighetens och miljöns- givetvis är stor i konkreta fall. Modifikationsbredden mellan de ärftliga dispositionerna och uppfostrans miljöpåverkan är
till sina gränser bestämd av den naturligt givna beskaffenheten
hos individerna.
306

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism