Ulf Nilsson; Over there


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ULF NILSSON:
Overthere
l boken ”Over there” gör Per T
Ohlsson ett viktigt försök att utnyttja det förflutna för att bättre
bemästra det nuvarande, skriver
Ulf Nilsson. Det viktigaste är att
författaren så tydligt visar att
USA och Europa inklusive Sverige är oupplösligt sammanvuxna.
Ulf Nilsson är korrespondent för
tidningen Expressen.
H
ela den vackra sommaren 1992
diskuterade politiska kretsar i
Sverige något som bland så kallat
vanligt folk benämndes neutralitet, bland
de mera sofistikerade alliansfrihet. Båda
orden är betydligt mera svårdefinierade än
de till en början förefaller. Nu användes de
dessutom som signalflaggor eller kod.
Neutral -lika med ängslig för framtiden, motståndare till EG/EU.
Alliansfri – samma sak, eller nästan,
då yttrat från vänster, från höger däremot
förtäckt bekännelse till medlemskap i
EG/EU,VEU och ibland själva NATO.
Debatten hade kort sagt karaktären av
skuggspel, siluetter bakom skynke, antydningar formulerade som proklamationer,
garderingar presenterade som visshet, en
blandning av poker och schack (två spel
som för övrigt har betydligt större likheter
än allmänt bekant). Tonläget framgår perfekt av ett uttalande som Ingvar Carlsson
gjorde i Dagens Nyheter söndagen den 9
augusti.
– Under den tid jag kan bedöma ska vi
inte ingå i några militära allianser, inklusive den västeuropeiska unionen … Jag
ser inga omständigheter idag som skulle
kunna få Sverige att ge upp sin alliansfrihet. Men jag kan inte uttala mig för all tid
framåt. Vi kan komma in i en situation då
den europeiska säkerhetskonferensen,
ESK, blir så stark att vi kan klara vår gemensamma säkerhet den vägen. Men vi
kan inte börja tala om att gå med i allianser samtidigt som vi är alliansfria. Det är
ansvarslöst …
Uttalandet ger anledning till en rad frå-
gor, alla obesvarade:
Hur lång tid kan Carlsson bedöma –
och hur lång tid anser han sig kunna bedöma?

Använder han i själva verket alliansfrihet som kod för självständighet och är
hans avsikt att lugna ner de – bekymmersamt stora – grupper i partiet som efter
Danmarks nej 2 juni blivit mer och mer
fientliga till svenskt medlemskap i EG/
EU?
Är Carlsson alldeles ärlig när han (i
samma intervju och många följande uttalanden) säger sig positiv till medlemskap?
Eller förbereder han, försiktigt, ett lappkast lika dramatiskt som hösten 1990 då s
praktiskt taget över en natt gick från emot
till för?
Viljan fattas att använda vetskap
om det förflutna för att bättre bemästra det närvarande.
Har s-ledningen bestämt sig eller tjuvhåller man i väntan på att opinionen i partiet och landet ska stabilisera sig?
Många andra politikers uttalanden lå-
nar sig till liknande frågor. Och de flesta
(själv hittar jag inga undantag alls) undviker att ta upp en avgörande dimension.
Vi kan kalla den dimensionen NATO,
men ett bättre namn är USA.
Några veckor före Carlssons uttalande
publicerade Expressen en sensationell artikel. Den berättade att estniska flyktingar
under det kalla krigets första skede (som
troligen var det farligaste) sänts till Sovjet
som spioner. För Sverige- och CIA. Vi
visste redan att Sverige och USA samarbetat intimt ifråga om överflygningar och
signalspaning. Nu framgick det att även
det man i branschen brukar kalla hurnint
321
(human intelligence, rapporter från agenter på plats) varit en gemensam angelä-
genhet. Ester i svensk/amerikansk tjänst
hade avlivats i Sovjet, som överlämnade
fräna, diplomatiska protester. Det råder
inget större tvivel om att Tage Erlander –
och åtskilliga andra- kände till den blodsölade trafiken.
Reaktionen på rappo’rten kan sammanfattas i ett enda ord: tystnad.
Bortsett från enstakajournalister (men
vad betyder vi?) verkade ingen upprörd
eller ens förvånad. Det skulle bli värre.
Den 12 augusti, samma dag som Carl
Bildt och exambassadör Lidbom drabbade samman i ett rituellt gräl om (ni gissade
det) den svenska alliansfrihetens betydelse, talade ex-minister Kjell-Olof Feldt i
Kanalen. Uppenbarligen befriad från
varje form av sekretessplikt förklarade
Feldt att Sverige under det kalla kriget
samarbetade med NATO till den grad att
svenska krigsflygfält anpassades till
amerikanska behov- och att man givetvis
undanhöll allmänheten detta. Neutraliteten, menade Feldt uppriktigt, var lögn och
hyckleri. ”V1” ansåg oss tvungna att räkna
med ett angrepp från öst och förberedde
oss för det. I praktiken var Sveriges försvar väl integrerat med NATO. Sovjet
visste om det (inte minst tack vare Stig
Wennerström) och en hel del av oss andra
anade det, men först Feldt talar med verklig auktoritet.
Ändå blev reaktionen nästan lika tam
efter hans framträdande som efter artikeln om de estniska agenterna. På nytt fattades en dimension.
Vi kan kalla den vilja till insikt. Eller
bättre: vilja att medvetet använda vetskap
om det förflutna för att bättre bemästra
det närvarande.
322
Oupplösligt sammanvuxna
Per T Ohlssons bok ”Over there” (Timbro) är ett viktigt försök att utnyttja det
förflutna för att bättre bemästra det nuvarande, en bok som paradoxalt nog blir
hyper-aktuell främst genom att vid exakt
rätt tidpunkt framföra en rad stora självklarheter. Den viktigaste: USA och Europa, inklusive Sverige, är oupplösligt sammanvuxna. De amerikanska kolonierna
blev USA och den franska revolutionens
Europa förvandlades till dagens EG/EU i
en symbios präglad ibland av förtroligt
samarbete, ibland av konflikt. Ohlsson
framhåller med kraft och klarhet Adam
Smiths grundläggande betydelse och –
viktigare- sambandet mellan den skotske professorn, ångmaskinens skapare,
James Watt och Självständighetsförklaringens författare, Thomas Jefterson
(hans specielle favorit). Samtliga tre verkade revolutionsåret 1776 och samtliga
bidrog till den gamla tidens kollaps.Smith
avfyrade de intellektuella torpeder som
sköt merkantilismen i sank (och småningom fick in dödande träffar också på dess
efterföljare, marxismen). Watt satte människor och gods på räls och Jefterson mer
än någon tänkare sedan Martin Luther
lyfte fram individen som spelets kung:
Vi anser dessa sanningar för självklara:
att alla människor är skapade lika …
Ohlsson målar med bred pensel samspelet mellan första och andra världskriget och de speciella problemen med Tyskland (i krig) och Frankrike (huvudsakligen i fredstid). Han gör ett konstaterande
som förvisso inte kan fastslås tillräckligt
ofta:
”Amerika skiljer sig från Europa i det
avseendet att demokratin var etablerad
innan industrialismen bröt igenom. Den
amerikanska demokratin fanns så att säga
från början, den var inte resultatet av
klasskamp. Det förklarar till en del varför
socialismen, utopisk eller inte, överhuvudtaget aldrig fått något starkare fäste
i Amerika . .. De tidiga socialisterna hade
friheten att experimentera som de ville i
ett demokratiskt Amerika, men där fanns,
just som en följd av demokratin, ingen
större marknad för deras ideer. Rösträtten och opinionsbildningen var etablerade metoder för att korrigera maktmissbruk och ekonomisk orättvisa . ..”
Krämare och ingenjörer har i alla
tider legat stegetföre statsmännen.
Lika viktigt är naturligtvis det förhållandet att USA mer eller mindre från början- och med avbrott för det förödande
inbördeskriget – var ett land, en marknad. Just därför blev det ständigt mera
naturligt för amerikanerna att se det
jämnstora Europa som en harmonisk helhet, snarare än ett stridande kaos. Ohlsson beskriver med stor och berättigad entusiasm hur Harry Truman (en annan favorit) lyssnade till ”de vise männen”
(främst superstjärnan George Kennan
och den lika viktige, men mindre kände
utrikeshandelsministern, William Clayton) så att Marshall-hjälpen kunde bli till.
Amerikanerna, vana att tänka i stora
svep, insåg att man måste få snurr på hela
Europa, inklusive västdelen av det gamla
fiendelandet Tyskland, och skapade på så
sätt ett slags primitivtEG före EG. I fortsättningen spelade amerikanska, multinationella företag en utomordentligt viktig
roll, liksom självfallet NATO som bevisade att ett mycket nära, praktiskt samarbete var möjligt även i komplicerade och
känsliga frågor. Sanningen, som Ohlsson
enligt min mening inte stryker under med
tillräcklig kraft, är naturligtvis att det militära samarbetet, där Sverige alltså deltog i
hemlighet, men på allvar, var förutsättningen för allt det andra. Man kan naturligtvis också vända på steken och fastslå
att Stalin skapade både NATO och EG –
utan det brutala hotet från Sovjet skulle
utvecklingen troligen ha tagit helt andra
vägar. Mera i marginalen tror jag dessutom att boken borde ha omfattat också ett
kapitel om teknologiens framsteg –
Det blev naturligtför amerikanerna
att se det jämnstora Europa som en
harmonisk helhet, snarare än ett
stridande kaos.
främst beträffande kommunikationer och
informationsspridning. Att Thomas Jefferson, sändebud i Paris,inspirerade franska tänkare vid tiden för den franska revolutionen vet säkert betydligt fler människor idag än då. Numera sprids ideer
och forskningsresultat från områden så
skilda som AIDS-virusets struktur till
marknadsföring inriktad på kvinnor mellan 25 och 40 med sådan hastighet att det
i allmänhet är alldeles omöjligt att fastställa vem som tänkte vad först. Pengar
flyger snabbare än vinden mellan New
York, London och Tokyo. På viktiga områden har vi, kort sagt, vuxit ihop till siamesiska tvillingar och det är inte helt
orimligt att hävda att lastbilsköerna skapade EG; Jean Monnet och de andra, stora männen gav grundläggande nödvändigheter vackrare namn och vidare syft- 323
ning, men krämare och ingenjörer har i
alla tider legat steget före statsmännen.
USA:s rasproblem
Jag har problem med Per T Ohlssons beskrivning av USA:s rasproblem, liksom
hans attityd till tyskar; en bra sammanfattning av båda ger följande meningar:
”Louis gick fram som en virvelvind i
ringen och blev det svarta Amerikas hjälte. Mellan augusti 1937 och mars 1942
slog han ut 21 titelutmanare. En av dem
var tysken Max Schrnelling, som i juni
1938 mötte sitt Ragnarök i första ronden
och som sedan fick bäras på bår ombord
på fartyget hem till Nazityskland.”
Den som eventuellt är intresserad bör
veta att Joe Louis blev det vita Amerikas
hjälte precis lika mycket som det svartas;
att utmanarna i allmänhet gick under beteckningen ”bum of the month”; och att
Ragnarök inte drabbade Schrnelling värre
än att han överlevde sin besegrare med åtskilliga år som välbeställd affärsman i
Hamburg där han representerade (vad
annars?) Coca Cola.
Jag kan inte heller för mitt liv finna belägg för påståendet att ”Europa” engagerat sig särskilt hårt för det svarta USA.
Däremot delar jag helhjärtat uppfattningen att rasfrågan är – och dessvärre förblir
– ”den stora fläcken på den amerikanska
demokratin”.
”Det finns inga enkla svar”, skriver
Ohlsson i sammanhanget. ”Men någonstans handlar det om Europas önskan,
medveten eller undermedveten, om att
Amerika skall infria sina löften, att den
nya världen verkligen ska visa sig vara
mera öppen och fördomsfri, ja, friare än
den gamla.Det låter sig inte helt lätt avfärdas som antiamerikanism.”
324
Samarbete och korsbefruktning
”Over there” är, som jag redan skrivit, en
värdefull bok framförallt därför att den
visar hur USA och Västeuropa – om man
undantar Tyskland under kriget – alltid
strävat efter samarbete och korsbefruktning. Är denna samverkan hotad sen Sovjet kollapsat och risken för invasion eller
överfall österifrån i praktiken försvunnit?
Per T Ohlsson konstaterar för sin del:
”Vad Amerika, relativt försvagat men
fortfarande världens ledande ekonomi,
nu står inför är hotet från sitt eget verk.
Amerikanerna ville förena Europa. Det
är på väg att ske, åtminstone i väst. Om
det skall resultera i det partnerskap som
Kennedy efterlyste är det dock ingen som
vet, det avgörandet ligger framför allt hos
EG och europeerna.”
Bortsett från att rapporterna om
USA:s tilltagande svaghet är betydligt
överdrivna kan jag bara instämma. Och
tillägga att även om jag anser risken för
konflikt och fjärmande liten, så finns den,
inte minst för Sveriges del. Vi kan arbeta
för en väldig, demokratisk gemenskap till
att börja med från Stilla Havet till Ural
eller fortsätta att hävda den neutralitet
som till sin kärna är att med förakt vända
den onda världen ryggen. Vi kan utnyttja
det inflytande vi har för att behålla USA
Man kan vända på steken och fastslå att Stalin skapade både NATO
ochEG.
kvar i Europa och förhindra att den stora
allians som besegrade kommunismen nå-
gonsin splittras i två konkurrerande supermakter.
Ett symboliskt viktigt första steg vore
utan tvivel att ansöka om medlemskap i
NATO, den militärallians som vi trots allt
tillhört praktiskt taget från start.