Ulf Nilsson; Hur Reagan rustade skjortan av ryssarna


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ULF NII.SSON:
Hur Reagan rustade
skjortan av ryssarna
Under Ronald Reagans år i Vita
Huset upprustade USA som
aldrig förr i fredstid. Samtidigt
gick Sovjets ekonomi kräftgång
och belastades av kriget i
Afghanistan.
Var SDI- Stjärnornas krig –
ett grovt försök att ”rusta ihjäl”
Sovjet, att vinna det kalla kriget
med hjälp av ett överväldigande
politiskt-ekonomiskt-militärt
tryck?
l alla händelser gav Reagan
utvecklingen en avgörande knuff
i rätt riktning.
Ulf Nilsson är korrespondent för
tidningen Expressen.
F
ramtiden började, enligt min uppfattning, den 23 mars 1983. Den
började med ett tal av Ronald
Wilson Reagan.
Så skrev jag i ett bokmanuskript som
lämnades till sättning (oåterkalleligt) i juli
1990. Tanken var rätt men dessvärre
också fel.
Den var fel i så måtto som jag, precis
som många andra, grovt överskattade
chanserna för en positiv utveckling i Sovjetunionen. Varningstecken hade förvisso
förekommit, med inte minst i USA hade
både allmänna opinionen och (viktigare)
makthavare som George Bush och hans
utrikesminister, James Baker, bestämt sig
för att ”lita på Gorbatjov”. En världsfrånvänd, men (kanske just därför) bestickande artikel av diplomaten Francis Fukuyama (anställd på State Departments planeringsavdelning) spelade en viktig roll i
sammanhanget, Fukuyama hävdade lugnande att ”historien” i hegelansk mening
tagit slut. Förgrovat kom detta att betyda
att kommunismen äntligen haft den goda
smaken att lägga näsan i vädret och dö.
Demokratin hade segrat.
Vad de viktigaste satellitstatema beträffar var detta, såvitt man förstår, sant.
Däremot svängde utvecklingen i Sovjet
som bekant dramatiskt. De ”konservativa” (som i andra länder skulle ha betecknats som ”radikala”) började metodiskt ta
tillbaka makten. Kommunistpartiet, alltså
den privilegieradenomenklaturans representanter försökte framgångsrikt reparera den skadade och diskrediterade maktstrukturen. Som ledare för ansträngningarna uppenbarade sig, hokus pokus, vår
vän, f d liberalen Gorbatjov. Kring honom
fylkade sig hårdingar från KGB och Röda
Armens tunga marskalker. Problem börl
134
jade uppträda både i SfART- och CFEförhandlingarna och Sovjets hållning i
konflikten vid Persiska viken fårgades
klart och tydligt av antagonistiska supermaktsambitioner. Samtidigt utsattes Baltikums självständighetssträvanden för betydande misshandel och fruktan för en ny,
eller om man så vill nygammal, repression
växte. Vi är inte tillbaka där vi börjadeÖsteuropa förblir fritt- men marschriktningen är illavarslande.
Detta hindrar inte att påståendet om
den 23 mars 1983 som ett avgörande datum håller. Kanske det rentav förstärks.
Ämnet för Reagans tal var SDI, the
strategic Defense Initiative, snart känt
som ”Stjärnornas krig” och allmänt förlöjligat. Först många månader senare förstod vi att Reagan i detta tal blottat sin
välvilliga själ, att han verkligen trodde på
den dröm om fred som han frammanade.
Det tog minst lika lång tid innan vi insåg
att presidentens ord skulle få en sprängkraft jämförbar med den bomb som fällts
över Hiroshima 38 år tidigare. Den första
atombomben satte fart på utvecklingen
mot kapprustning, kallt krig och terrorbalans. SDI-talet skrämde fram ett radikalt nytänkande, även om det onekligen
tog åtskillig tid innan detta framgick. Det
finns anledning att tro – även om jag
ingenting kan bevisa – att nytänkandet
började i Moskva långt tidigare än i
Washington.
SDI-projektet
De två huvudpunktema i SDI-projektet
var så revolutionära att det kanske just
därför var svårt att ta dem riktigt på allvar.
Om John F Kennedy eller Henry Kissinger valt att ställa alla strategiska begrepp på
huvudet skulle världen säkert ha lyssnat
med större intresse, men båda var om
sanningen ska fram försiktiga och konventionella, särskilt om man jämför dem
medReagan.
För det första signalerade den president som just var i fård med att genomföra den största upprustningen i fredstid
att han fann det omoraliskt att trygga freden huvudsakligen med hjälp av offensiva
vapen, avsedda att förstöra hela städer
och bränna ihjäl eller förgifta miljoner
människor. Den strategiska doktrin som i
USA fått den svarthumoristiska beteckningen MAD (Mutual Assured Destruction, ömsesidig förintelse) borde enligt
Reagan ersättas med en doktrin baserad
på försvar. Istället för terrorbalans ett
futuristiskt vapenparaply spänt över den
nordamerikanska kontinenten och tätt
nog att skydda alla människor där.
Visionen var magnifik i den mån den
inte var löjlig eller bindgalen (debatten är
långt ifrån slut) men Reagan stannade inte
ens där. Hans andra propå var minst lika
omstörtande.
Presidenten förklarade att USA var berett att dela sina forskningsresultat med
Sovjet, detta ”ondskans imperium”, så att
de två supermaktema (och småningom
alla andra) kunde leva tillsammans på jorden, trygga under en elektronisk kupa
som gjorde överfall med kärnvapen till en
omöjlighet- nåja, praktiskt taget och föralldel först ett bra stycke in i framtiden.
Kritiken mot SDI blev frän. I korthet:
– Forskare och militärer fastslog omedelbart att systemet inte kunde göras heltäckande och att det möjligen inte skulle
fungera alls.
– Om det trots allt skulle fungera, måste
det ske automatiskt, styrt av sensorer, satelliter och datorer. I avgörande ögonblick
bortom mänsklig kontroll.
– Ett land som förfogar över ett ogenomträngligt försvarssystem kan naturligtvis
utan oro anfalla ett land som saknar ett
sådant system. Alltså kunde man se SDI
som ett bara nödtorftigt maskerat försök
att skapa first strike capability. Reagans
löfte om att dela med sig av tekniken trodde varken ryssarna eller någon annan på;
följaktligen kunde man döma ut SDI som
destabiliserande.
Att ”ingenting fungerar i Sovjet”
visste varenda resenär. Ändå vägrade viförstå.
– Och värst. SDI skulle kosta miljarder
och åter miljarder dollar i ett läge då Reagan- sparsamhetens apostel- förvandlat USA till världens största låntagare genom tiderna. En mera konventionell och
tekiliskt ”kompetent” president skulle i en
sådan situation säkert inte ha vågat satsa
påSDI.
Lyckligtvis var Reagan inte en sådan
president. Det fanns de som redan på ett
tidigt stadium förklarade att SDI var ett
grovt försök att ”rusta ihjäl” Sovjet, att
vinna det kalla kriget med hjälp av ett
överväldigande politiskt-ekonomisktmilitärt tryck och Reagan som joker och
orossppdare. Inkompetens som trumf?
Något så okonventionellt kunde man naturligtvis inte acceptera och liberaler och
konservativa enades om att tanken – om
det nu var en tanke – var dödfödd.
Herrarna i Kreml skulle alltid klara av att
pressafram pengar till rustningar. Om folket fick svälta, så mycket värre för folket!
Saman.
Afghanistankriget –
en gigantisk felkalkyl
135
Sovjets akuta nedgångsskede bötjade
med en gigantisk felkalkyl. Av någon anlednip.g som historikerna småningom lär
gräva fram, men som ännu är till nio tiondelar okänd, bestämde sig de ålderstigna
herrarna i Kreml för att kontroll över det
obehagliga och betydelselösa bergslandet
Afghanistan var väsentlig för det kommunistiska imperiets fortbestånd. Vid jultid
1979 slog man till; tio år och 13 833 sovjetiska lik senare (Pravdas uppgift) gav
man upp. Vid det laget var man fortfarande lyckligt omedveten om hur ohyggligt
kostsam operationen egentligen varit.
Jimmy Carter var en irriterande president. Rent tekniskt sett var han avsevärt
mera kompetent än sin åldrige efterträdare men han ledde aldrig utvecklingen och
hade därför alltid otur.(Den som vill kan
vända på ordningsföljden; resultatet blir
detsamma.) Carter var en envis moralist,
nedrustare och självflagellant, en amerikansk Olof Lagercrantz. Under hans tid
vid makten sjönk försvarets del av BNP
från 5,3 procent 1976 till fem procent
1979 (SIPRI:s uppgifter). Carter fick ryssarna att känna sig relativt trygga (fast irriterade av allt tjat om mänskliga rättigheter) medan amerikanerna misstänkte sig
själva för att vara usla typer och därför
mådde dåligt. Eländet Vietnam hängde
kvar i luften och ockupationen av ambassaden i Teheran förstärkte känslan av impotens och ”nedgång”, en känsla som s k
liberala amerikaner alltid älskat att lida
av.
Carter blev blixt förbannad när ryssarna lönade all hans ädelhet med att invadera Afghanistan. Han inledde en kraftig
upprustning (valåret 1980 var man uppe i
136
5,6 procent av BNP) men inrikespolitiskt
var spelet redan förlorat. Dock hade han
till sist spelat en viktig, historisk roll. Hans
anemiska framtoning jämnade vägen för
Ronald Reagan som – rakare och mera
hotfullt än någon av efterkrigstidens presidenter – vägrade att förhandla från
militär svaghet eller ideologisk suddighet.
Under Reagans år i Vita Huset upprustade USA som aldrig förr i fredstid. Utgifterna steg från 5,8 procent av BNP 1981
till 6,6 1985 och 6,7 procent 1986, då
trenden bröts. Det är då att märka att
USA:s ekonomi expanderade kraftigt medan Sovjets gick kräftgång. Proportionellt
sett bar ryssarna en ohyggligt mycket
tyngre rustningsbörda som dessutom
ökade dramatiskt med Afghaistan-kriget.
Knappast underligt att ryssarna totalt
tappade masken när de läst Reagans SDItal och begrundat dess konsekvenser.
– Reagan är en galning, en kriminell cowboy, okunnig, oförstående och alldeles
hänsynslös, en krigshetsare, röt Georgi
Arbatov. Jag träffade honom ofta i samband med Pairne-kamissionens sammanträden, men förstod dessvärre aldrig att
det var rädsla och smärta – en känsla av
att ha blivit brutalt överspelad – som
gjorde honom så aggressiv.
(Efter dem amerikanska krigsmaktens
uppvisning i Mellanöstern framstår ryssarnas oro som ännu mera begriplig. De
”smarta vapen” som förintade Iraks väldiga – till större delen Sovjet-utrustade –
arme var trots allt framtagna för ett
NATO-krig i Europa. Ryssarna kände väl
dem, både genom spioner och öppna källor. Saddam Husseins dramatiska debakel
kom som en obehaglig ·bekräftelse, inte
som en överraskning; en sovjetisk general
fastslog faktiskt att det var ”orättvist” att
USA på detta sätt fick testa sin nya high
tech arsenal i praktiken.)
Ett mysterium
Ett av den moderna tidens största mysterier kan formuleras så här:
Varför trodde så många av oss inte vad
våra ögon såg – och våra munnar många
gånger sa? Nämligen att det kommunistiska systemet inte bara var grymt och
omänskligt utan dessutom hopplöst ineffektivt.
Grymheten, som alltför ofta fick nöja
sig med namnet Stalin, var välkänd
åtminstone sedan skåderättegångarna
och utrensningarna på 30-talet. Att
”ingenting fungerar i Sovjet” visste varenda resenär. Ändå vägrade vi förstå.
Trodde vi att välutbildade och intelligenta ryssar – och småningom hade man
ju träffat rätt många sådana – i all evighet
skulle finna sig i att leva under klumpigt
förtryck och/eller som parasiter? Inbillade vi oss, utan att riktigt våga tänka tanken till slut, att de människor som levde
inom det väldiga, sovjetiska imperiet var
annorlunda än vi själva, fogligare, förtryckstillvända …?
Jag erkänner villigt att jag alls inte är
säker på svaren. Däremot är jag bara alltför övertygad om att ingen Sovjet-expert i
väst som någon tagit på allvar – varken
någon journalist, akademiker eller CIAanalytiker – vågat framföra den nu alldeles uppenbara slutsatsen:
Eftersom det kommunistiska systemet
inte fungerar så måste människorna endera skaka av sig detta system eller hamna i
permanent nöd. Sovjetunionen, det borde
experterna ha förstått senast i böljan på
60-talet, var på väg från fattigdom till kollaps (medan väldiga delar av världen började röra sig från fattigdom till välstånd). I
stället valde många att bekymrat citera
förfalskad statistik och tomt skryt som
Nikita Chrus~ovs beryktade:
– Vi kommer att begrava er!
Gorbatjovs insikt
Michail Gorba~ov kom till makten i mars
1985. Han var en annolunda Sovjet-ledare. Inte minst i så måtto att han kunde stå
på benen. (The other kept dying on me! sa
Reagan, då 75, mera kokett än beklagande.) ”Gorby” var annorlunda även i andra
strategiska kärnvapen äranvändbara politiskt, men inte militärt.
avseenden. Han var universitetsutbildad,
karriärinriktad och tämligen oideologisk.
Snarare opportunist; en sovjetisk yuppie.
Andra kan säkert skildra Gorbatjovs
sammansatta och motsägelsefyllda personlighet mycket bättre än jag. Det betydelsefulla är att han i något läge insåg att
strategiska kärnvapen är användbara po- . litiskt, men inte militärt. Så långt hade
många sovjetiska strateger och politiker
kommitföre honom. Troligen hade andra,
intelligenta unga män i nomenklaturan
också insett att militär effektivitet till sist
inte går att åstadkomma utan ett effektivt
fungerande, civilt samhälle. Utan bättre
skolor och universitet där ideer får konkurrera, ingen intelligensutveckling. Utan
omfattande datorisering och – framförallt – fri och snabb informationsspridning, ingen bärande, intellektuell infrastruktur. Man stod, kort sagt, inför ett
137
ödesdigert dilemma som kan formuleras
så här:
– För att kunna möta Reagans kosmiska
utmaning måste man kunna skaffa fram
oerhörda summor pengar- miljarder och
åter miljarder rubel.
– Om man tvingade fram dessa jättesummor ur en redan hårt pressad befolkning,
fanns det betydande risk för att ekonomin
skulle kollapsa.
– Om ekonomin kollapsade skulle man
inte orka med de nya, häftigt stegrade
rustningsbördorna.
Bara ett fåtal experter insåg att problemet var livshotande och detta på rätt kort
sikt. Svensken Anders Åslund var en av
de få som träffade mitt i prick.
Amerikanska CIA hävdade däremot –
sannolikt i begripligt egenintresse – att
Sovjet var betydligt starkare än som visade sig vara fallet. (Amerikanskan Judy
Shelton visade småningom i en fascinerande bok exakt hur den sovjetiska budget-svindeln gick till, men det faller utanför den här artikeln.)
En multidimensionenlindans
Gorbatjov besvarade Reagans utmaning
genom att söka en rad kompromisser och
genomföra en multidimensionell lindans
(om uttrycket tillåts) över olika, politiska
avgrunder. Dansen pågår fortfarande.
Musiken stegras mot tempo furioso och
om slutet vet vi förvisso ingenting. Det
hindrar inte att vi kan lära avsevärt av vad
som skett sen den 23 mars 1983.
Gorbatjov återupptog de förhandlingar om rustningsbegränsning som avbrutits
när västalliansen genomförde sitt beslut
att kontra Sovjets överlägsenhet i medeldistansrobotar (SS-20). Det blev mycket
138
snart klart att ryssarna var paniskt förskräckta för SDI som de till varje pris ville
förhandla bort. Reagan insåg – det var
inte särskilt svårt – att han satt med trumf
och det märkliga spelet nådde en bizarr
kulmen i Reykjavik på hösten 1986. I ett
spöklikt kråkslott, Höfdi-huset, som isländarna ställt till förfogande, drev Reagan, Gorbatjov och deras rådgivare på
varandra tills de i ett ofattbart ögonblick
var överens om att alla kärnvapen måste
bort. Rapporter om detta ofattbara samförstånd sände kalla kårar utefter ryggen
på Europas statsmän. Sovjets östeuropeiska imperium var fortfarande intakt
och ingen tvivlade på att Sovjet var vida
överlägset NATO i konventionella vapen:
divisioner, stridsvagnar, attackflyg, artilleri. Om Reagan och Gorbatjov fått som de
ville skulle Europa ha legat oskyddat.
Lyckligtvis upphörde enigheten när
SDI kom in i bilden. När Gorbatjov insisterade på att en förutsättning för överenskommelser över huvud taget var att projektet slopades, samlade Reagan ihop
sina papper, reste sig och gick. Att spekulera i vad som kunde ha hänt är frestande,
men lönlöst. Däremot är det viktigt att notera vad som hände.
Ryssarna kröp snart nog till korset och
godtog tidigare, amerikanska förslag.
Man nådde snabbt fram till INF-avtalet,
som avskaffar medeldistansrobotarna. En
princip-överenskommelse om strategiska
vapen (STAR1) följde; rent praktiskt är
den i farozonen när detta skrivs. Detsamma gäller det minst lika viktiga avtalet om
konventionella styrkor i Europa (CFE)
där ryssarna krånglat – och fuskat – vintern och våren 91.
Gorbatjovfortsätter sin lindans. För att
inte komma på kant med Röda Armens
marskalkar och KGB-ledningen måste
han anslå betydande resurser till krigsmakt och säkerhetstjänst. För att få utrymme för reformer på den civila sidan
måste han minska det militär-industriella
komplexets del av BNP. Kaos hotar och
framtiden är fylld av faror – inte bara för
”Gorby”.
En avgörande knuff
Ronald Reagan fick ta emot frän kritik,
inte minst i Sverige, därför att han vågade
kalla Sovjet för ”ondskans imperium” och
(hösten 1987) ställa Gorbatjov inför det
orimliga kravet att riva Berlin-muren.
Särskilt hårt kritiserades det ”vansinniga”
SDI-beslutet. Reagan kallades barnslig,
onyanserad och dum därför att han (en
f d B-skådespelare) vågade säga vad alla
visste var sant.
Idag vet vi att just Reagan, en av de få
politiker på toppnivå som haft excentriciteten att tro sina egna ord, som gav utvecklingen en avgörande knuff i rätt riktning.