Ulf Kristersson; Sanningen finns bara i mötet med väljarna


1995


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Ulf Kristersson svarar Per Unekel direkt:
SANNINGEN FINNS BARA I.. ..
MOTET MED VALJARNA
ULF KRISTERSSON
Det öppna, borgerliga torg som Per Unekel skriver om är vällovligt. – Men jag kan inte förstå
hur dessa tankar skall kunna förenas med den strikta politiska ordning – partiledardemokratin –
som gäller idag.
F
yra personliga iakttagelser kan
lägga en grund for en bredare
borgerlig eftervalsdebatt och
framtidsdiskussion: För det
forsta har blotta existensen av den
gemensamma borgerliga regeringen
1991-1994 skapat helt nya kontaktytor
fOr politiker och politiskt engagerade
människor som annars inte skulle ha träffats, lärt känna varandra och samarbetat i
gemensamma projekt och frågor. Där
man tidigare målade upp strikta gränser
och lade tonvikten på åsiktsskillnaderna,
är det nu lika naturligt att se det som forenar och att det ibland mer är partikultur
och tradition som skiljer, än faktiska
åsikter och värderingar.
Operativt projekt
För det ~ndra har EV-frågan fyllt samma
funktion om ett gemensamt operativt
projekt, ett gemensamt mål, främst for
folkpartister och moderater men även for
ULF KRISTERSSON är riksdagsledamot.
enskilda ledande centerpartister och kristdemokrater.
Undrande blickar
För det tredje har en yngre generation
borgerliga politiker influerats mer än tidigare av tidsandans och jämnårigas tydliga
skepsis mot partipolitik och ”partistisk
tvärsäkerhet”. Vi har helt enkelt inte
kunnat undgå vänners undrande blickar
över vad det egentligen är vi sysslar med.
Om det forr var så att ett politiskt ställningstagande var ett tecken på mognad
och ansvar, kan man idag likt min lillasyster antyda att det är jag – som har köpt
ett helt program – som inte tänker själv.
Och for det fjärde har det skett viktiga
politiska åsikts- och attitydforändringar
inom den yngre borgerligheten: Vi diskuterar alltmer landets bristande ”medborgerlighet”, de allt svagare politiska
auktoriteterna, politikerforakt och politikens lätt antika arbetsformer, det civila
samhällets roll utanfor den formella politiken.
Förenklat kan man säga att många yngre
20 SvENSK TIDSKR!Ff
moderater inte längre bara är mot allt
som heter stat och for allt med prefixet
fritt, utan mer och mer söker levande
medborgerliga gemenskaper. Yngre centerpartister och folkpartister gör sig allt
mindre fortjänta av öknamnet ”åsanissemarxister” och yngre kristdemokrater är
betydligt mer roade av politik än religwn.
Sluta klyftan
Det tycks mig finnas en generation som
har sett mycket i det politiska spelet som
de inte gillar, som är bekymrade över
politikens möjligheter att alls spela någon
seriös roll och lösa ens de problem politiken måste ansvara for, om inte något
görs idag for att sluta klyftan mellan väljare och valda. En generation politiker
som har det gemensamt att de under
senare år har inspirerats mer av tidskriften
Moderna Tider än av partiprogram.
Rimligare proportioner
När människor far skäl att samarbeta och
lära känna varandra, avdemoniseras
åsikter och bevekelsegrunder. Fördomar
spricker, värderings- och kulturskillnader
far rimligare proportioner. Under de
senaste åren har det skett en viktig positionsforflyttning inom den yngre borgerligheten. Även vi som då och då dristade
oss till kritik mot våra vänner i regering
och regeringskansli – inget är naturligtvis
enklare än att sitta på åskådarplats – inser
att den kanske viktigaste lärdomen från
”regeringsprojektet” är att vi nu kan samarbeta i en atmosfär som ligger lågt från
schablonbilden av politikens gnälliga
tuppfäktning. Detta hade aldrig hänt utan
de gångna tre årens erfarenheter.
Introverta processer
Tiden i opposition far nu inte bryta
denna sunda utveckling, bara fOr att de
operativa kontaktytorna försvinner.
Risken finns att alltfor många fokuserar
alltfor mycket på det egna partiets introverta processer. I varje parti finns en
intern marknad for att vara sig sjelv nok.
Moderater for fler stridsvagnar, folkpartister for bistånd, centerpartister for
bönder och KDS:are for mer etik. Och
visst är partiernas – i mitt fall moderaternas – egna ide- och metodutveckling
viktig, men far inte skymrna det faktum
att långsiktigt bärande ideer och kunskaper bäst utvecklas och växer i en bred
omgivning av seriöst och vänskapligt
ifrågasättande. Det liknar dessutom mer
vanliga människor syn på politik. De
röstar fcirvisso, men ”är” sällan vare sig
det ena eller det andra. De har ett betydligt mer distanserat forhållande till ”sitt”
parti än så. Ju mer vi kan acceptera denna
civila, icke-partistiska syn på politiken,
desto bättre är det.
Jämföra med socialdemokratin
Dessutom tror jag inte att borgerligheten
är större än att man faktiskt då och då
behöver gå utanfor sina egna snäva led
for att fa den intellektuella bredd som
debatten behöver. Man kan i någon mån
järnfora med socialdemokratin; där finns
det flera sätt att ”vara” socialdemokrat.
Järnfor Widar Andersson med Margareta
Winberg. Sett i ett längre perspektiv tror
jag att moderaternas främsta problem är
att vi är socialt och kulturellt snäva och
SVENSK TIDSKRJFT 21
lite för programtroende. Jag försvarar t ex
inte den förre, numera kände, moderate
riksdagemannen Björn von der Eschs
åsikter, ej heller hans agerande i en för
partiet viktig fråga. Men det konm1er
alltid vara en gåta även för vänskapligt
sinnad omgivning, hur det kunde vara så
trångt i moderaterna, att inte en enstaka
katt bland herrmelinerna kunde tålas.
Den formellt korrekta hanteringen
kommer inte att ändra detta intryck.
Gillar Unekels anslag
Dessa fyra iakttagelser och slutsatsen att
det krävs en bredare, civilare, personligare och mindre internt dramatiserande
borgerlighet som bättre rangar in vanliga
människors attityd till politiken, kommer
for mig när jag läser Per Unekels analys
av moderaterna. Jag gillar nämligen i allt
väsentligt Per Unekels anslag och hans
resonemang om detta öppnare parti. Jag
tror att det är bra för modetarerna, och
dessutom en nödvändig förutsättning om
partiet i längden vill uppfattas som ett
relevant forum för självständigt tänkande,
välutbildade moderna människor. Därför
blir de synpunkter jag nu har en smula
orättvisa.
Utrymme för personligheter
Jag passerar raskt allt det jag tror är rätt
tänkt i Unekels analys och fokuserar
istället på ett antal frågetecken och tänkbara luckor. Framför allt ser jag inte riktigt hur detta öppna parti, med större
utrynm1e för personligheter, i förlängningen ett lysande personvalsparti, ska
kunna fungera i den strikta politiska ordning – partiledardemokrati, som någon
uttryckt det – som nu gäller i Sverige.
Förändringsmandatet
Jag är tveksam till alla resonemang om
”mandatet”. Ibland hemfaller vi även i
Sverige åt en amerikansk retorik om
mandat till storslagna förändringar. En
vanlig tes i den genren är t ex att det
1976 och 1979 inte fanns något sådant
förändringsmandat, eller att det i valje fall
inte uppfattades. Istället, heter det, rangades de borgerliga regeringarna av viljan
att bevisa sin förrnåga att vara lika goda
socialdemokrater som sossarna själva. Det
kanske är sant, men lika mycket som man
överdrev det folkliga förändringsmandatet 1991, tror jag att man underskattade
det 1976. Det vill säga: regeringar har
naturligtvis alltid ett mandat att regera
och förändra.
Glansen försvinner snabbt
Tidsanda och parlament sätter ibland tydliga gränser för detta, men visst finns ett
formellt mandat. I realiteten är dock de
mandaten mycket flyktiga. Den retorik
som vi – jag själv inkluderad – använde
efter valet 1991, var nog mer önskningar
än verklighet. När förändringarna väl
konm1er och slår till, hur politiskt och
ideologiskt välmotiverade de än är, försvinner snabbt glansen kring ”folkets
mandat”. Min slutsats är enkel. Varje
regering har ett formellt mandat att göra
i princip vad de vill. Har man investerat
mycket i behovet av förändringar,
genomför dem på ett mycket pedagogiskt
vis och skapar känslan av att de görs för
att något i Sverige verkligen ska bli
mycket bättre, kan man nog lyckas. Men
22 SVENSK T!DSKR.IFT
alla forsök till genomgripande forändringar som inte är väl forankrade, pedagogiskt forklarade eller där investeringarna i forändringsvilja varit dåliga,
kommer att misslyckas. Den borgerliga
tyrpartiregeringen litade nog lite for
mycket på sin egen upplevelse av det
stora forändringsmandatet.
Hur bra är vi?
”Som forsta regeringsparti på 26 år gick
moderaterna fram i riksdagsvalet…”
skriver Per UnekeL Och det är utan
tvekan en bedrift. Men långsiktigt mer
fruktbart än stolthet över att vi fortfarande är över 20 procent, är att fråga sig
varfor åtta av tio fortfarande väljer att inte
rösta på oss. Det är kul att vi gick fram
0,4 procent, men det är intressantare att
vi inte fick de 11 procent som lämnade
folkpartiet, centern, kds och ny demokrati. Detta inte sagt for att vända allt gott
till något trist, utan for att jag tror att det
finns något hos oss, det kan vara våra
åsikter, men också vårt sätt att vara, att
kommunicera, att gestalta oss själva som
gör att många människor inte vill rösta
på oss. Det är trots allt bättre att andra
tycker att vi är bra, än att bara vi själva
gör det.
Tycker som vi
Vi har en överdrivet rationalistisk syn på
politik inom moderaterna. Det kan ta sig
olika uttryck. Ibland kan vi inte forstå att
någon röstar på andra partier ”när de ju
tycker som vi”. Ibland tycker vi att folk
borde lita på vår miljöpolitik ”eftersom vi
har ett så bra program”. Och ibland vill vi
omdefiniera en fråga for att den ska passa
oss bättre, typ ”socialpolitik är ju egentligen en skattefråga” eller ”att minska den
offentliga sektorn är ju en jämställdhetsfråga for alla de kvinnor som då kan få
fler arbetsgivare att välja emellan”. Men
om det inte är så människor utanfor
moderaterna upplever ett problem, kan
vi bara inte strunta i det. Det spelar med
forlov sagt mindre roll vad vi tycker att
folk borde uppleva. Sanningen om vår
politik finns egentligen bara i mötet med
väljarna. Det innebär inte ett fuktigt
finger i luften, men däremot att om vi vill
ändra människors uppfattning i någon
fråga, gör vi som bekant klokt i att börja
samtala där människornas åsikter faktiskt
befinner sig. Så länge vi vägrar erkänna
upplevelser, känslor och iakttagelser som
faktiskt finns, bara for att vi tycker att de
har fel, kommer många människor heller
inte att gilla våra forslag till forändringar.
Det hancllar om en attityd, om empati,
om fom1åga att forsöka se verkligheten
utifrån andras perspektiv och inte bara sitt
eget.
Grundad oro
Symptomatiskt har vi misslyckats lika
mycket som alla andra partier med att
vara närvarande i det ”medborgerliga
samtalet”. I Stockholm t ex , där jag bor,
pågår ett brett och i grunden seriöst
samtal människor emellan om två saker.
Det hancllar dels om stadens utseende
och utveckling, dels om stadens säkerhet
och trygghet. Det är två frågor som är
viktiga och som är extremt konkreta.
Vägar och betong har lett till en grundad
oro for att det gamla ska fortsätta att forstöras istället fOr att vårdas. Mord och
SVENSK TIDSKRIFT 23
l t
våld skapar en oro for om man vågar vara
ute på gator och torg. Det är inte så att de
politiska fottroendemännen är ointresserade av detta, men vi finns inte med i det
medborgerliga samtalet. För många blir
politikernas ord och oro bara till irrelevant pladder och forsök att skylla på
någon annan.
Inget egenvärde
När medborgarna talar om att vi måste
lära oss av rivningen av Klara, sitter vi i
sammanträden och baxar fram Dennis.
Politiken blir ibland alltfor uppslukad av
sina egna storslagna projekt. Jag tror inte
att politiska forslag är bättre än de uppfattas. Politik, planer och visioner har
inget egenvärde om inte medborgarna
känner att de är med på vagnen, att det är
också deras angelägenhet. Därfor är det
inget litet misslyckande att inte ”nå ut
med informationen”. Då har man inte
tagit medborgarna på allvar. Därmed inte
sagt att medborgarna är några tacksamma
och konsekventa varelser. Men utan dem
blir hela processen meningslös.
Medborgerlig
Dessutom tror inte jag att en åsikt, en oro
en vilja alltid måste resultera i formella
beslut. En politiskt ledare – på olika
nivåer och med olika medel – har en
dialog med medborgarna. Den har ett
egenvärde och behöver inte alls vara exekutiv eller operativ. Den kan vara just
medborgerlig.
Slutligen delar jag fullt och helt Per
Unekels vision om det breddade, öpp- 24
nare och tolerantare parti som han ser
inom ramen for en bred borgerlig kyrka.
Det rimmar dessutom väl med utvecklingen ifrån exakta, programmatiska, fastslagna åsikter och mot mer av personliga
preferenser både bland väljare och valda.
Man kommer inte i framtiden behöva
rösta på den som tycker precis som man
själv, han kanske inte ens finns. Det viktiga kommer vara att rösta på en person
man tror kan förvalta ett förtroende. Gör
vi inte det, går vi inte i den riktningen,
kommer vi och all partipolitik bli ett
reservat for de politiskt troende. Och de
är ra och trista. Men att säga tolerans!
bredd! och öppenhet! är lätt, att leva upp
till det är svårt.
Fyra år på oss
Då räcker inga formella beslut av en partiledning eller riksdagsgrupp. Då handlar
det om kultur, om människor av kött och
blod. Om allt från partiledaren som
medial megagestalt till grannen, chefen,
arbetskamraten, släktingen som i det lilla
gestaltar hur ”en som röstar moderat” är,
talar, tänker och uppfor sig. Det är i detta
växelspel vi själva kanuner att avgöra om
vi ska bli ett stort parti eller inte.
Analysen finns. Den är en nödvändig
men inte tillräcklig förutsättning. Nu
gäller upp till bevis. Kulturforändringar
som inte fangas upp och accepteras
”underifrån” blir meningslösa.
Kulturforändringar som inte startar i ledningen finns inte. Vi har fyra år på oss.